Kategorier
barn & föräldraskap

Skrik och skäll är det nya aga

Började morgonen med att skrika åt ett av barnen som segade på och sket i att nej bussen väntar inte på dig, du måste bli klar och gå i tid om du ska hinna. Och till slut fick jag skicka iväg syskonet själv och då blev det stora tårar för nu ville hen till skolan. Så det var bara att ta hen i handen och springa ikapp syskonet. Jag är så trött på det här och på mig själv.
Jag vill inte vara en jävla skrikmorsa. Jag vill utöva ett nära föräldraskap med respekt och kärlek och tålamod. Det finns ingen kärlek i att skrika och skälla. Att skrika och skälla är det nya aga. Man slår med orden och rösten och det skadar barnens självkänsla. Och det är inte läge för er att försöka trösta mig nu, för så är det. Så funkar det. Theres no way around that. Jag vill hitta ett annat sätt att ta itu med situationer när det blir stressigt som inte inkluderar skrik eller skäll eller annat negativt beteende.
In other news så fick jag précis veta att de äldre pojkarna på skolan har börjat tafsa på flickorna. Köra in fingrar mellan skinkorna och ta dem på rumporna. N hade inte utsatts eller märkt nåt men jag ska försöka prata mer med henne senare idag så hon förstår vad det handlar om och att det inte är ok och att hon ska säga till en lärare när det händer. Andra föräldrar var ursinniga (såklart) och skulle se till att skolan jobbar aktivt mot det. Det är så skönt att bo här i byn, vi har bra kommunikation och verkar vara på samma sida i dessa frågor och tar ofta itu med sånt här tillsammans.
Nu ska jag iallafall äta frukost och sen ska jag måla på min tavla och sen förhoppningsvis sova lite till.
Hur var er morgon?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Skrik och skäll är det nya aga”

Varit vaken sedan innan fem. (den där sömnen kan dra åt helvete!)
Druckit nästan en kanna kaffe, bajsat och väntar på att karln skall vakna. Sedan kör vi ett (skit)jobbigt möte innan vi gör något så märkligt som att gå på Bomässa. Geez, så vuxet det där kändes lixom!
I övrigt – fredag. Inget fan av helg så… Vi väntar in måndag helt enkelt!
Ha en riktigt fin helg och lycka till med mage och barn!

Åh, du skrev min känsla. Idag är första dagen på hela veckan som vi inte varit arga när barnen gått iväg.
Hur gör man?! Hatar skrikmamman, HATAR. Men det ligger så nära när frustrationen tar över 🙁

Är barnet stort nog så gjorde jag så här. Sa till barnet; du jag vill att vi ska prata,
kom och säg till när du har tid.
Det dröjde inte länge innan barnet kom och vi satte oss vid köksbordet (ensamma) och
jag redogjorde för hur jag kände det.. och hon kom på den geniala idén att vi skulle
använda en äggklocka. När den ringer är det dags att ta på sig ytterkläderna för skolan väntar.
Mitt problem var borta redan nästa morgon och kom aldrig tillbaka …
underbart att slippa vara arg redan på morgonen.

Och min ena dotter envisades med att byta kläder fyra gånger varje morgon, en morgon satte jag mig helt enkelt på huk och frågade varför. Det var för att hon ville ha mer tid med mig på morgonen, till att mysa, så nu börjar jag morgonen med mys och påklädningen går som en dans. Och jag vägrar buss, cykling är frihet för mig, och jag tänker inte lära dem att tidspress ska innebära ångest.

Tycker det överdrivs rätt mycket om ”faran” i att skrika på barnen. Självklart ska man inte bygga hela sin uppfostran på skrik och skäll, men att en trygg unge i sitt trygga liv emellan åt får vara med om att en förälder blir arg och höjer rösten tror jag inte på något sätt är farligt (särskilt inte om man pratar igenom efteråt varför dt blev som det blev och ber om ursäkt). Tvärtom tror jag det kan vara en bra grej att barnen lär sig att alla, även föräldrar, blir arga ibland och det är inte så farligt. Min helt anekdotiska, personliga erfarenhet är at barn uppvuxna i hem där föräldrar aldrig blir märkbart arga, utan bara pedagogiskt diskuterar allting, tenderar att vara mer konflikträdda och ta mer illa åt sig av konfliktsituationer tex i skolan då någon blir arg.

Problemet är väl dock (enligt min personliga upplevelse iaf) att det sällan blir så att man pratar om det efteråt och ber om ursäkt. Jag hade ett väldigt stormigt förhållande med mina föräldrar som liten/ung (ca 2-13 år), där det slutade med att vi skrek på varandra, fast oftast att de skrek på mig och jag stampade upp på mitt rum. Sedan förväntades jag be om ursäkt, oavsett vad som hänt, oavsett vad mina känslor var. Som riktigt liten gjorde jag ju det, men sedan slutade jag med det, vilket då gjorde att bråken bara rann ut i sanden och aldrig löstes på något sätt alls. Jag internaliserade det, som någon berättar om i en av kommentarerna längre ner, och lider fortfarande av en extremt dålig självkänsla, klinisk svår depression, ångest och perfektionism.

Kolla upp lågaffektivt bemötande! Bo Hejlskov Elven har skrivit flera jättebra böcker. Det är ett jättegivande och effektivt förhållningssätt att tillämpa gentemot barn som ”behöver mer” men egentligen också för alla barnfamiljer, skolpersonal osv. Tänkte tipsa om det dels utifrån dagens inlägg men även avseende dina inlägg om barn som beter sig dåligt på Ninjas skola.

Tycker det är skitbra att du vägrar förlika dig med skrik-och-skäll-metoden! Alltför många föräldrar blir defensiva och blinda i skadorna det medför. Jag arbetar med barn och det märks tydligt vilka som fått skrik och skäll hemma, det har blivit deras modell för kommunikation och ofta är de både ängsliga och utåtagerande. Så får de mer skäll pga ”dåligt beteende”. Vi skulle väl aldrig köpa att en sexåring ryter och skriker åt oss och kastar ur sig förolämpningar, så hur sjutton kan vuxna välja att göra det…? Förstår dom inte att dom LÄR sina barn att skrika skälla domdera och använda makttekniker (tex skrämma och överrösta)? Vi är deras förebilder, dom gör det vi gör. Sen ska man inte blunda för hur läskigt det är att vara 120 cm lång och 20 kilo tung och att en person man ska kunna lita på och vara trygg med tornar upp sig över en och skriker med förvridet ansiktsuttryck. Då får vi barn i fight/flight-mode som blir maniska, oförmögna att tänka framåt och planera, hyper eller paralyserade, och högst troligt tar ut dessa jobbiga känslor på en kamrat, eller internaliserar och tror dom är dåliga barn och människor (självhat, ätstörningar, dåligt självförtroende etc). Spottar man på en sten blir den blöt. Heja Lady D för att du vill välja ett annorlunda sätt!!! Kolla upp lågaffektivt bemötande. Låt ungen missa en skoldag istället för att dras in i hetsen runt avgång. Lägg helt ner skället. Var lugn, förklara vad konsekvensen blir om hen inte går hemifrån i tid, låt konsekvensen ske. Och se till att det inte är ”kul” att vara hemma den dagen, ingen padda, tv osv. Var vänlig och inte triumferande. ”Ja tyvärr blev det såhär.” Det brukar göra susen. Om du känner att skrikandet är på väg, gå in i ett annat rum. Vi som jobbar med barn SER vilka som upplever högintensiva emotioner hemma, som Lady D säger ÄR det skadligt och det ÄR att jämställa med aga om man ser till effekterna på den vuxne, enligt forskning. Så skärp er och skrik inte åt era kids!

Hur många gånger ska barnet skrikas åt för att det ska bli som du beskriver? Jag förstår såklart att man inte kan säga en exakt siffra, men varje dag? En gång i veckan? En gång i månaden?

Gillar den nya förbättrade versionen av tavlan!
Jag tycker inte det överdrivs om ”faran” i att skrika på barnen. Däremot ska man inte överdriva faran i att man som förälder gör misstag ibland, det är inte bra att vara för perfekt (kanske inget de flesta oroar sig för att de är!)
Min dotter är vuxen nu. Som barn lockade hon ofta fram det sämsta i mig. Det har aldrig gått att ”bestämma” och styra över henne. Eller att ge henne råd eller hjälpa henne, vilket ju också är sätt att pådyvla någon annan sina åsikter och kunskaper. Ofta kände jag mig maktlös, blev rasande så som jag aldrig blivit på någon annan, och skrek och skällde. Ofta är ett relativt begrepp, det var så det kändes, men när jag har pratat med min dotter nu, så tycks hon inte minnas sin barndom som en räcka utskällningar. Det hade varit bättre om jag hade kunnat göra på något annat sätt när hon var liten, men då visste jag inte riktigt hur och det är skönt att veta att jag inte har ”förstört” henne.

Vilken underbar tavla, vilken talang du har! Blev så berörd av denna tavlan att jag började gråta, på riktigt! Den träffade något väldigt personligt hos mig.. Att känna empati med sig själv är bland det svåraste jag vet. Verkligen fantastisk <3

Åh skriker också en massa. Nu pga höggravid med smärta och lämnad ensam med barnen pga pappan hela tiden undrar om jag klarar mig… Fuck. Jag klarar mig alltid, det är inga problem. Men barnen råkar illa ut pga ilsken mamma. Förstår inte varför jag alltid ska behöva be om uppenbar hjälp.
Pga foglossningar och barn som inte hör mig har jag tagit till den fantastiska lösningen att kasta saker på dom för att få deras uppmärksamhet (kan inte varje gång resa mig och gå fram till dom för då dör jag av smärta), alltså inte hårt såklart men ändå, vilket såklart gjort att barnen också kastar saker………….. Helt perfekt, eller inte. Mitt mål är också respekt och att vara nära. Att det ska vara så svårt att få till förvånar mig!

Har du hört talas om Nonviolent communication/Giraffspråket? Läste nyligen en bok i metoden och den har mycket att säga. Jag tänker på min egen uppväxt och så mycket som kunnat vara annorlunda om någon i min närhet visste hur man kommunicerade på detta vis… I boken jag läste (NVC ett språk för livet, tror jag den hette) finns också ett kapitel i hur man uttrycker ilska fullt ut, utan våld verbalt eller fysiskt. Kanske har du redan vetat om detta då synen på barnuppfostran hos författaren påminner om din tycker jag, men tänkte ändå tipsa.

Är delad i den här frågan. Jag växte upp med en mamma som skrek och skällde mycket när hon blev arg och frustrerad. Min storasyster gjorde likadant, de hade liknande aggressiva temperament. Under en period var det jävligt bråkigt hemma, mellan dem främst. Jag skulle kanske då säga att det inte skadade mig men jag mådde rätt dåligt över hur situationen var hemma och märker att det påverkar mig även idag. Men jag tror också det kan bero på att alla konflikter aldrig riktigt löstes, det var aldrig några kramar och förlåt osv efteråt. Ibland, men för det mesta inte.
Jag vet inte… sedan är man ju bara människa och det kan inte hjälpas att man tappar tålamodet ibland. Jag tror man får hitta nån balans, tillåta sig själv att bli arg och frustrerad men även visa barnen att man ångrar hårda ord t.ex. och annars kan ge dem mycket kärlek och tålamod, när tålamodet finns där. Min mamma var ju ganska bristande i kärlek och omsorg på andra sätt också så det var kanske därför skrikandet och de hårda orden har påverkat så pass negativt. Sedan gjorde det ju inte bättre att storasyrran tog efter och också utsatte en får verbal misshandel när det passade. Ja, jag är bitter på detta..
On a different note, håller med om att det är en fantastisk tavla!

Tycker det blir ganska olustigt när diskussionen (här i kommentarsfältet) hamnar i läget ”antingen skriker man eller så är man pedagogisk” – som om det vore de enda två sätten som går att vara på mot barn. Båda dessa sätt förutsätter ett ”distanserat föräldraskap” snarare än ett nära, då de utgår från en idé om en vuxen som är överordnad barn. Det handlar inte om att barn inte kan förstå, utan att det förmodligen är den vuxna som brister i sin roll som ”mentor”. Därför tror jag det är viktigt att involvera barnen i en dialog för att dels ge barnen verktyg att hantera situationen som uppstod och reglera sina känslor, och dels för att själv kunna avlägga sig sitt kontrollbeteende (vilket det faktiskt är när man vill ha ”lydande barn” eller när man vill ”bestämma över situationen/personen”). Dialogen ska med andra ord inte syfta till att barnet ska tycka likadant som en själv, utan att hen ska kunna beskriva sina upplevelser, förväntningar och önskemål och att man själv ska få en större förståelse för hens agerande – och kunna skapa något nytt tillsammans som förhoppningsvis fungerar bättre än det rådande.
Rekommenderar detta inlägg, om förståelse och bemötande: http://petrakrantzlindgren.se/2016/08/23/tank-om-alla-vuxna-fattade-det-har/

Min pappa skrek rätt mycket på oss när vi var små. Eller, när han skrek, skrek han så högt och man visste att nu jävlar har jag gått för långt i mitt gnäll (el vad det nu var). Jag minns att han skrek, att han tog mig i armen och tog in mig på mitt rum där jag fick stanna och vara ensam en stund. Men han kom ALLTID in sen och bad om ursäkt för att han skrek, berättade att han älskade mig och varför han blivit arg. Och så fick jag prata och berätta varför jag var arg, gnällig what ever. Alltså, det bästa hade ju varit om han inte skrek alls. Men vafan, vem är perfekt? Jag har alltid känt mig älskad och sedd, även fast mina päron (särskilt pappa) ibland skrek åt mig. Dom var/är ju bara människor och jag tror att hur mkt man vill göra allt rätt när det kommer till uppfostran och föräldraskap så kommer man alltid ha gjort nåt fel. Jag menar inte att det rättfärdigar att skrika åt sina barn hela tiden, men det är liksom omöjligt att vara felfri även fast man har dom bästa intentionerna.

Åh jag har blivit en skrikmorsa. Tålamodet är i botten, sömnen väldigt dålig. Jag kan se att skrikandet är dåligt men ibland hinner jag inte stoppa mig själv. Jag blir ledsen på mig själv. Suck.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *