Kategorier
barn & föräldraskap

Vi formar våra barn. Vi kan välja att göra det medvetet eller lämna det åt slumpen

Cissi skriver 2 inlägg om könsroller och biologi. Hon frågar sig själv (och läsarna) om det kan finnas en biologisk faktor ändå? Hur kommer det sig att hennes pojke är vild och bilgalen trots att hon är genusmedveten? Känner ni igen hennes tankar? Hur funkar era barn? Har ni själv känt att det kan finnas en uns sanning i biologiska perspektivet och hur möter ni det?
skarmavbild-2016-10-08-kl-08-53-13
Jag tänker så här:
Först och främst: man kan vara bilgalen trots att man är pojke och genusmedvetet fostrad. Det är väl det som är poängen? I slutänden iallafall. Att alla barn kan leka med det de vill utan att kön är relevant? 
Med det sagt så:
Grejen är att man inte är så öppen som man ofta tror. Även den mest genusmedvetna föräldern har stereotypa uppfattningar och föreställningar kring kön. Ibland omedvetet. Och det påverkar hur vi bemöter barnen vilket i sin tur påverkar deras utveckling, deras beteende och deras självbild. 
Sen kan Cissi fråga sig själv: Är Helmer (eller det generella pojkbarnet) intresserad av hjul dvs bilar eller är han intresserad av att det snurrar eller av det mekaniska? Hur kan de bemöta det utan att köpa fyrtioelva bilar? Finns det andra leksaker eller prylar som tillfredställer detsamma? Hur agerar de kring leken? Hakar de på helhjärtat och uppmuntrar eller är de neutrala? Ofta tjoar vi lite väl mycket och det i sin tur påverkar. Vad för slags uppmärksamhet får han när han leker med bilar vs annat? Är möjligtvis pappa bilintresserad? (är man intresserad själv så förstärker och uppmuntrar man ofta omedvetet och jag vet att Cissi är noll intresserad av bilar generellt) Hur agerar andra vuxna kring honom? Hur hanterar de när han beter sig ”pojkigt” vs. mjukare? Finns det nåt sätt man kan använda bil och hjulpill för att uppmuntra pyssel och stilla lekar?
Obs jag har inga svar och detta är alltså retoriska frågor som man kan ställa sig själv som förälder, alltså inte jag som snokar och kräver svar från Cissi eller er.
Cissi funderar även vidare i nästa inlägg; är det tvång och förbud som gäller eller ska man fortsätta erbjuda hela skalan och hoppas att det ger barnet alla möjligheter?
skarmavbild-2016-10-08-kl-08-53-23
Jag tänker som så här med mina barn: Vilka egenskaper och talanger vill jag att de ska utveckla, vilka möjligheter vill jag att de ska ha och hur kan jag motverka att de hamnar i könsmallen?
Jag tror faktiskt inte på att ”erbjuda allt och låta barnet välja” för som ni kanske hajjar med frågorna ovan så vallar vi ofta omedvetet in dem i könsfållan ändå och då väljer de efter det. Jag har diskuterat med miljoner föräldrar som ba ”vi köpte hem bilar och dockor och rosa och blått och lät hen välja själv men titta hen valde ju könat ändå!”. Jag tror på att vara mer aktiv än så, på att kompensera och på att väga upp. Vara en motpol till övriga samhället framförallt.
Och jag tror på att faktiskt tillfälligt våga begränsa barnet (för att på så sätt öppna fler vägar att utforska och upptäcka) och tjata in annat. Jag ser det inte som förbud dock eftersom att de är just tillfälliga och inte skrivna i sten. Jag tror att tillfälliga begränsningar när barnet är litet leder till större frihet senare i livet. 
Om ett barn är dåligt på matte och bara vill till exempel rita så lämnar man det ju inte där, utan man övar och övar och övar. Man förbjuder inte ritandet, tvärtom, men man kanske tar bort pennorna vid vissa tillfällen. Se barnets lek som lärande. Vad behöver hen lära sig? (obs inte hela tiden med fascistmetoder såklart, bara lite aktivare än man egentligen tänkt) Vad behöver hen öva på?
En del tycker detta är kontroversiellt då man inte låter barnet vara sig själv men riktigt så enkelt eller svartvitt är det inte. Jag skulle aldrig drömma om att pressa in mina barn i en mall jag bestämt är det enda som duger, men jag tror absolut att vi formar våra barn. Oftast omedvetet, i samklang med övriga samhället och dess ”sanningar”. Så jag väljer att göra det mer medvetet och konkret. Med utrymme och lyhördhet för deras personligheter såklart. (Men definitivt utan att ursäkta dåligt beteende med att det är så de är. Så som man oftare gör med killar tyvärr.)
Så behöver man vara ”ständigt på tårna” som Cissi frågar sina läsare? Ja jag tror tyvärr det. Är du inte det så lämnar du över till andras sanningar och röster. Att vara förälder är att vara ständigt på tårna. Ständigt medveten. Ständigt aktiv. 
Sen är just Helmer väldigt liten. Han är snart två. Det är lite för tidigt att dra några slutsatser då, barn i hans ålder snöar ofta in på en grej och leker enklare lekar. Att gilla bilar och hjul och att vara röjig och brölig hör till åldern, inte könet. Inga konstigheter.
Men även med tvååringar så kan man börja smått om man vill. Eller ja det bör man ju, de utvecklas ju från start liksom. Köp hem smått pyssel, pyttesmå hjul som snurrar eller annat smått som kräver koncentration och finmotorik. Vi körde mycket med att rita och med pärlplattor när N och T var i samma ålder. När T var liten hade vi även smålego. Det kunde de pyssla med länge.
Sen måste man vara aktiv. Fri lek är sällan fri och barn väljer ofta det de redan kan och är bekanta med. (Däremot är de nyfikna och det ska man utnyttja) När barnet härjar, kastar saker, brölar sig fram, sitt med, ha fysisk kontakt, hjälp honom att göra annorlunda. Var aktiv i leken. Kastar han dockan i golvet så plocka upp den och trösta den? Hur kändes det för dockan, gjorde det ont? Kan man trösta den, hur gör man då? Kanske bädda ner bilen istället, i dockvagnen, om dockan är helt ointressant? osv. Man får nöta in det. Det är ju inte en engångsgrej utan en process.

Ni känner ju till mina barn vid det här laget. Båda härjar och är vilda men också omhändertagande och empatiska och de älskar att pyssla, kan sitta still och timmar och rita, pärla plattor, göra halsband osv och de klättrar och springer och älskar monster och dinosaurier och parkour och är både mjuka och tuffa. Hela paletten liksom!
Nu får vi se om denna genustaliban lyckas hjärtvätta den nya lilla pojken att bli lika mycket hen som sin storebror. Onekligen spännande!
Nämen skämt åsido, det ska bli intressant att fostra ännu en son. Denna gång har han två stora syskon. Sånt spelar ju också in. Men jag kommer givetvis vara lika aktiv som tidigare och kompensera och erbjuda annat än den förbestämda roll han får tilldelat av samhället. Jag är nämligen övertygad om att det inte är en slump att mina barn är som de är. Men jag kanske får äta upp min hatt? Juno kanske blir en brölig bilälskare han också**. Det återstår att se.

Just nu verkar det vara toapapper som gäller.
(**och då får han vara det! Jag skulle aldrig känna mig misslyckad eller tänka att jag gjort fel som fostrat en pojke som passar in i stereotypen, pojkar måste ju få tycka om traditionellt pojkiga saker också och har man i övrigt varit aktiv och genusmedveten så är ju chansen större att valet varit relativt fritt för barnet. Så fritt som det kan vara i ett könsnormativt patriarkat. Jag ser ju inte min dotter som genusmisslyckad fast hon älskar klänningar, glitter, Barbiedockor, pyssel och annat traditionellt tjejigt.) 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi formar våra barn. Vi kan välja att göra det medvetet eller lämna det åt slumpen”

Hear hear! Jättebra tips att utveckla redan befintliga intressen till något mer komplext och mångfacetterat.
Och btw, plötsligt händer det: det biltokiga pojkbarnet stuvar in en pippidocka på ett flak och säger ”Pippi har skadat sig, hon måste till doktorn”. Följt av ett långt samtal om huruvida Pippi är rädd hos doktorn, vad doktorn ska göra och om vi kan hjälpa Pippi att bli gladare. Mitt barn är tre, men har varit exakt som Cissis av vad jag förstått från bloggen. Så en lek kan absolut utvecklas till en annan lek och det tycker jag är en stor poäng: ATT MÖTA UPP DÄR BARNET ÄR och att ta chansen när den kommer. Aldrig recensera barns lek i stunden (säger dock ifrån när jag tycker att det blir härjigt på ett påfrestande sätt för alla inblandade). Men däremot möta, vrida på perspektiv, ge sin egen syn på saker, ställa motfrågor osv osv.
Sen har jag ett vagt minne av att det blev ett jävla hallå när du sa att du inte ville köpa billeksaker pga du tyckte de var fåniga? Minns jag rätt? Jag tycker det är så lustigt att det blev sån grej, som att det är en mänsklig rättighet att ha leksaker. Jag resonerar likadant fast om Disneymerchandise. Har ingen som helst lust att köpa det. Men jag skulle aldrig hindra barnen att leka Frost eller whatever. Känner likadant med vapen. Men man behöver inte leksaker till precis allt, vill barn leka lek a/b/c kan de ju få hitta på hur de ska göra utan leksaker! Om jag hittat på denna episod i min hjärna var god bortse! 🙂
Tack för ett bra inlägg!

Min 1-åriga pojke älskar också hjul, men han struntar fullkomligt i vad de sitter på. Han har en telefon på hjul, en zebra på hjul, och ett lok på hjul, och han kan sitta i evigheter med alla tre. ”Åh en liten bilälskare” säger folk. Nej, faktiskt inte! Han gillar saker han kan vicka och skruva på. Är övertygad om att det inte beror på hans snopp.
Och ja, sen när han börjar intressera sig för rollekar kommer jag att se till att han har dockor, som motvikt till alla som drar slutsatsen att han gillar bilar.

Folk fokuserar ju så förbannat på bilar när det är killar som är intresserade. Två av mina syskonbarn (flickor) har haft motorfordonsperioder. Det hade ett av mina barn också (pojke). Hos pojken har detta intresse verkligen tagits till vara och alla runt omkring uppmuntrade intresset. Så var det inte med flickorna. Sedan har pojkens bilintresse inte varit kvar och inte flickornas heller, men det måste ju rimligtvis finnas större möjligheter för ett barn att odla ett intresse som uppmuntras av omgivningen. Att jämföra med flickföräldrar som piper ”åååååh titta, den är ROSA!!!” till sina flickor och sedan tror att det är medfött…

Kloka tankar och funderingar som jag håller med om. Precis som du skriver, barns lek är sällan fri, de väljer oftast det de är bekanta med och kan. Jag anser att det är vår uppgift som föräldrar att presentera och visa på olika alternativ till det barnet redan kan/väljer. Samtidigt som en får respektera om barnet gång på gång väljer samma sak, vare sig det är dockor eller bilar. Den tionde gången kanske barnet vill testa något nytt.
Vad jag inte tror på är jag som vuxen ska projicera mina åsikter om vad som är genus och inte på barnen. Det riskerar skapa press och konstlade situationer ingen trivs i.
Tycker att du Natashja verkar ha en sund inställning till dina barns uppfostran, keep it up!

Dante är väldigt intresserad av fordon
Men mest för att dom låter har vi kommit på! Han har olika ljud och även gester för alla olika fordon, och han har lärt sig att
brandbilar släcker eldar med vatten (gå runt i matbutiker där de finns bilder på lågor på golvet eller på matdiskar är väldigt kul! Under Grillsäsongen blev han tokig!) Har stegar för att hjälpa andra upp eller ner
Ambulans hjälper till när någon ramlat eller gjort illa sig (även andra fordon men även mamma och pappa eller typ gosedjur)
Polisbilen säger aj aj när någon är dum eller gör fel men kan också hjälpa, typ om dom fastnat nånstans eller något är borta
Grävmaskiner är häftiga för dom lyfter och flyttar på saker, lastbilar flyttar saker, bärgningbilar hjälper dom som inte kan köra själva
Tåg låter chugga chugga hooo hoo
Inte en enda gång har vi märkt att han gillar fordon pga. Krasch boom bang, det är så mycket mer för honom
Eftersom han älskat fordonsljud så älskar han också instrument! Saxofon, visselpipa och keyboard är hans favoriter 🙂
Och så älskar han att måla! Kan sitta stilla hur länge som helst och måla cirklar och sen fylla i dom ^^ blanda färger och lära sig namnet på dom, glitterfärger är särskilt kul att blanda in i andra färger!
Han älskar att klä ut sig, dansa och läsa böcker med djur, natta gosedjur och leta tigrar ^^
Tror inte ett dugg på att han gillar något pga. Sitt kön!
Vapen och allt för våldsamma saker har vi helt valt bort.. fick höra av en närstående att det var fel, nästan barnmisshandel att neka honom svärd ju och när han blir äldre måste han få leka med vapen, för de gör alla pojkar.. bullshit!
Gör allt jag kan för att erbjuda allt, som jag tycker är bra!, till mitt barn, tänker inte låta ”slumpen”/samhället bestämma nåt så länge jag har nåt att säga till om

Jag har två pojkar födda med 12 månaders mellanrum. Alltså jäkligt tighta i ålder. Den ena ÄLSKAR rosa, är mjuk, slåss aldrig och blir mkt ledsen när folk bråkar. Han tycker om glitter, leker gärna i sitt kök (gillar matlagning), är helt insnöad på tåg idag, var tidigare insnöad på grillen och gräsklipparen. Är fascinerad av hur saker fungerar – gärna motorerna – på nämnda intressen.
Den andra är tuff, brölig, tar plats och slåss (är fruktansvärd faktiskt). Gillar som sin bror rosa och glitter (gärna hjärtan och stjärnor). Han leker mkt med dockor… Kramar och myser med mjukisdjur, nåt storebror aldrig gjort. Ritar gärna. Brummar gärna runt med bilar på golvet men inte lika intresserad av deras funktion så som att bara köra dom. Av nån jävla anledning tycker han om dom här små djuren i plast, hästar och kor och skit som ba ligger runt sen.
Båda leker fantastiskt mkt med lego och sitt Pippihus. Båda älskar att vara ute och då leker dom tåg, eller lagar mat i sandlådan.
Jag tror, av helt egen erfarenhet med två söner som skiljer sig så markant i beteende och intressen, att om man verkligen anstränger sig med att inte lägga sig i faktiskt låter INDIVIDEN utvecklas. Mina barn befinner sig inte på förskola, är övertygad om att deras intressen varit helt annorlunda om de var inskolade. Jag är också helt övertygad om att deras intressen kommer att skifta snabbt när de väl skolas in (äldsta är snart 4). Vi har fantastiska anknytningspersoner till våra barn som inte pratar pojkar/flickor och leker med i allt barnen vill/önskar.
Det jag styr dom med järnhand kring ang ”grabbighet” det är att man fan inte brottas och slåss, skriker och/eller gapar. Dom är födda med privilegiet att alltid få synas och höras – dom kan därför lära sig att inte alltid ha rätt att synas och höras.
Sen kanske deras intresse för att leka med bilen och tågen visst är styrda av oss, omedvetet. Men det lär jag aldrig få veta. Lillasyster är i magen. Kanske lär mig mer om mig själv när hon är ute…

Alltså fattar ej det där med att hävda att intresse för bilar skulle vara genetiskt influerat. Människan som art är mellan 100 tusen och 200 tusen år gammal. Den första bilen tillverkades i början av 1800-talet. Så…där omkring år 1800 – skedde då en mutation som ledde till att pojkar i de följande generationerna fick en genetisk predisposition som än idag dikterar intresse för bilar???

Jag tror att det finns en liten chans att kan finnas en biologisk skillnad. Men om den finns är den mycket liten och existerar inte hos alla individer. Det jag tänker på är hur pojkar är högljudda och bröliga som du säger. Jag jämför med det jag läst om schimpanshanar och dominansuttryck. För att vara en framgångsrik hane måste man få föröka sig (under den själviska genens förbannelse som i högsta grad påverkar människor också). Dominansuttryck består i att: röja fram genom flocken så flockmedlemmar och omgivningen flyger all världens väg, stampa på trädstammar så det låter som en trumma, vifta med en stor gren eller ruska på stora buskar och träd. Dom manliga schimpansbarnen gör ofta dessa uttryck i lek.
Tänker att det högljudda lekandet/bröligheten hos barn kan kopplas till röjandet och stampade. Leken med till exempel bilar och vapen kan kopplas till viftande med stor gren och skakande av träd och stora buskar. (Alltså schimpanser gör det för att trädet/grenen blir som en förlängning av kroppen och visar hur dom kan påverka omgivningen genom att orka skaka stora träd och grenar) Att hantera en bil (stor, låter) kan då göra något liknande.
Vill också nämna ett exempel om en schimpanspark där det ofta åkte förbi tunga fordon, när det hände triggade det alltid ett dominansuttryck. Det finns också liknande exempel med honor men den slutsatsen kan ni säkert dra själva.
Nu är ju då frågan: gör schimpanserna detta på grund av sina gener eller för att det är en effekt av deras kultur? Jag är av åsikten att det finns i deras gener och då finns det en viss logik i att säga att det kan finnas hos oss (men inte nödvändigtvis) Därför tror jag att det kan finnas en biologisk aspekt men jag tror inte det egentligen spelar någon roll. Jag tror vi som samhälle och moderna människor har vuxit ifrån det.
Jag tror absolut inte att pojkar eller flickor har något biologiskt behov av att leka särskilda lekar. Om en pojke nu älskar bilar ska han givetvis få leka med det. Men som du beskriver, det är bra att uppmuntra andra saker.
Vad tror ni? Jag är ganska ny inom genustänket så är intresserad av era åsikter. Har jag bara fördomar när jag jämför med djur, är det inte applicerbart? Gör jag något tankefel?

Angående biologiska skillnader kan jag rekommendera Robert Sapolskys forskning på babianer och speciellt på Keekorokgruppen där alla alfahanner i stammen dog pga att de hade förtur till maten som en gång råkade vara förgiftat kött. Den stammen förvandlades efter det och gick från att de med lägst rang, både honor och hanar, fick ta över ledarskapet vilket ledde till att en tidigare stressad grupp blev mycket lugnare och mer harmonisk. Gener och kultur är ju starkt sammankopplade. Den här babiangruppen kunde ändra sin kultur inom en generation men det krävde att alla alfahannar dog. Alla nya hannar som tog sig in i gruppen omskolades till deras nya kultur inom en sexmånaders period.

Jag tror absolut på biologiska skillnader men att skillnader mellan olika individer är viktigare. Även om 99% av alla män eller kvinnor skulle vara på ett visst sätt är det inget argument för att diskriminera de som inte är det eller för att tvinga dem att rätta sig i ledet. Nu tror jag att variationen istället är rätt stor. Min dotter är rätt stereotyp tjej i intressen just nu och det är tydligt att förskolan spelar in men samtidigt så går hon sin väg med vissa saker och så funkar livet, vi anpassar oss och står emot i olika delar av livet och det är inte min sak att säga vad hon ska välja.
Jag tror också på att erbjuda alternativ. Även om min dotter vill ha Elsa-grejer så köper jag annat. Vissa grejer tas emot med glädje, andra ratas. Jag brukar vara lat med med tvätten så det mesta används i alla fall till sist.

När man är liten vill man ju vara med sina föräldrar. Och vi har helt klart uppmuntrat vissa beteenden: att pyssla, att använda lagom röst, att prata och argumentera, att läsa, att göra grejjer ute, att städa, att testa sin kropps gränser och att våga mm. Så idag har vi en åttaårig son som inte skojbrottas och brölar, som har många tjejkompisar och killkompisar, som är schysst mot små, som är artig och ordningssam, som vågar slå sig i parkour, som klättrar i träd men som också gör säkerhetsbedömningar på åttaårsnivå som gärna sitter en hel dag och ”designar” tv-spel och som pysslar. O till viss del har han nog det genetiskt, men mycket tror jag är förstärkning. Och han älskade bilar och hjul som liten. (Jag gillar också coola bilar och tittar på grävskopor vid byggen)
Ibland blir jag helt fascinerad över att andra föräldrar tycker att ”skojbrottning” är helt ok (vilket f.ö. Sällan är skoj för ena parten) – det har jag aldrig hört el sett min son göra nånsin. Han får inte heller vapen, han har för 17 kompisar som fötts i krig eller sommhar föräldrar som flytt.
Men vi får kanske värsta backlashen när han kommer in i puberteten. (Jag gick med i moderaterna och i kyrkan för att revoltera mot mina föräldrar…)

Apropå detta hur vi vuxna påverkar omedvetet: som förskollärare arbetade vi med genus och läste, diskuterade och blev väldigt medvetna. Vi filmade oss vid olika aktiviteter ( OBS, vi visste om att vi blev filmade) och när vi ser på filmerna sedan gör samtliga pedagoger skillnad på flera olika sätt i bemötandet av flickor vs pojkar (!!) Alltså, det är nästan omöjligt att bemöta lika skulle jag säga, det verkar ofta ske helt omedvetet. Men garanterat hjälper det ändå mycket att man vill och försöker.

Jag har tre barn, en flicka och två pojkar. De är olika i sina humör och sätt att hantera livet, men gemensamt för alla tre är att de aldrig intresserat sig för leksaker. De önskar sig lego och monster high dockor osv men legot blir sällan ihopsatt och dockorna ligger och dammar i en låda. De leker mycket utomhus. Mer än andra tror jag. Cyklar och ritar med gatukritor. Inlines och studsmatta mm. Som små satt de mycket i sandlådan och gungade på lekplatsen.
Inomhus har de byggt kojor av filtar och soffkuddar, lekt skola eller pusslat. Ett tag klädde de ofta ut sig. Nästan dagligen frågar de om de får baka.
Så jag menar att de ev biologiska skillnader som finns inte syns hos oss iaf.
Vill tillägga att det är dottern som är tekniskt lagd i vårat hus. Ett arv från pappa. Hon älskar att montera ikea möbler och snickra fågelholkar och egna uppfinningar och längtar tills hon ska få köra moped. Killarna delar inte det intresset.

Vill tillägga att min dotter varit hemma med sin pappa 17 månader som bebis då jag fick ett nytt arbete när hon var 4 månader. Jag var hemifrån mer än heltid. Det är först nu när hon kommer i tonåren som jag och hon närmat oss varandra på ett djupare plan. Pappa har alltid varit nummer ett och jag sekundär förälder tidigare. Med pojkarna är det tvärtom, och där har också jag varit den hemmavarande föräldern de första åren.

Jag tror att pojkar generellt sett – biologiskt – har en större energinivå än flickor. Så verkar det vara när jag ser mig omkring iaf (hej ovetenskapliga teorier, I know, men ändå).
Därför tror jag pojkar mer har en tendens att dras åt röjiga våldsamma lekar, de har en energi som måste ut helt enkelt.
För mig är det viktigt att pojkar får lov att öva på att ta det lungt och ägna sig åt mer stillsamma aktiviteter, så där tycker jag absolut att man aktivt måste pusha på och erbjuda pärlplattor, bokläsning, eller vad det nu kan vara. Så huruvida det är biologiskt eller ej är egentligen underordnat för min del, är det nedärvt beteende att röja och stöka så får man bara träna mer på att vara lugn.

Min unge är 3 och är här en period då hon älskar kaniner. ..och fiskar…och dinosaurier…och fåglar….och bilar…och traktorer…och smycken. Hon är kramgo och mysig och snäll men kan även vara sjukt busig och vild och galen och de flesta tror att hon är pojke för att hon är ”så vild” vet många pojkar vara föräldrar inte har uppfostrat den könsmedvetet men som ändå är ”snälla och lugna” i jämförelse med mitt barn…min mamma och ingens farmor tycker inte om att jag inte köpt dockor och smycken och typiska tjej-grejer och överöser ungen med sånt så klart. Jag säger inte nej för jag vill såklart inte säga att det är på något sätt fel med ”tjej-grejer” jag är bara så glad att mitt barn verkar ha mer självkänsla än vad jag hade som liten, och är glad, aktiv och sprallig men ändå snäll mjuk och go. <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *