Kategorier
barn & föräldraskap

Vi lever inte i en drömvärld så vad gör vi tills vi är där?

Ett annat rimligt argument mot att låta barnen slå tillbaka är ju att ansvaret ska ligga på de vuxna. Att det är riskfyllt och dumt att lägga över ansvaret för sin egen säkerhet på små barn och jag håller verkligen med. I min drömvärld så ska N och T och deras klasskamrater inte behöva slåss eller försvara sig alls. De ska hållas trygga av en vuxenvärld som tar tag i sådana här problem.
skarmavbild-2016-10-07-kl-15-16-27
Men vi lever inte i en drömvärld och som det ser ut nu, på denna skola, så har ett barn fått terrorisera sina klasskamrater i två års tid. Och inget har gjorts. Ingen vuxen skyddar de andra. Ja, N och de andra har sagt till. Varje gång det händer. Sagt till och sagt ifrån. 
Men vad gör man när inget hjälper? Nu är som sagt N inte en av de mest utsatta men tillräckligt för att hon ska vara rädd och otrygg i skolan när han är där. Så vad gör jag? Vad skulle ni göra? Samtal med skolan har ju förts i två år och det är inga elaka lärare och personal som bara skiter i barnen men nånting brister ju? Resurser? Jag vet inte. Nånting brister och det drabbar alla barn.
Så vad gör man?
Den här typen av argument är ju av samma sort som när vi diskuterar separatism i badhus. ”Ja men män ska ju sluta tafsa! Vi måste se till att kvinnor är trygga!” Ja jag håller med! Men det blir bara floskler eftersom att de aldrig slutar göra just det! Och tills de upphör så behöver vi ett sätt att värja oss på. Inte uppmanas vända kinden till eller ha sympati för våra förövare.
Sen när det gäller diagnoser och liknande så är jag tveksam om det gäller här. Alla barn som bråkar har inte diagnos eller svårigheter att hantera situationer. Jag känner barn som har problem och diagnoser och svårigheter att hantera situationer som uppstår ibland och som då blir utåtagerande och tar till våld. Detta är inte alls samma sak. Detta barn använder våld och trakasserier oprovocerat. Och hans vänner gör detsamma om än inte i samma utsträckning. Dvs de kommer upp till mitt barn eller hennes vänner och kastar undan deras saker eller kastar en boll på dem eller knuffas eller trampar dem på fötterna eller springer på dem eller springer mot dem hotfullt. Helt oprovocerat. För kul liksom. Helt utan att en situation uppstått innan. Detta är en bully.
Alla barn som bråkar har inte diagnoser. Det finns elaka barn.

Jag tror inte att barn som slåss nödvändigtvis lider av någon funktionsnedsättning. Vi lever i en värld där pojkar uppmuntras till våld, där våld förhärligas och upphöjs. Våld är inte ett sjukdomssymptom hos barnet utan hos samhället eller möjligtvis familjen.

– miemile

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi lever inte i en drömvärld så vad gör vi tills vi är där?”

Om du påpekat detta för skolan och de inte agerat så ska du gå till Skolverket. Skolan är barns arbetsplats och skolan har en skyldighet att utreda all form av kränkande behandling. Lyft frågan en instans så kanske det händer något!

Nja… är det en kommunal skola så tar du upp med lärare och sen rektor. Funkar inte det så gå vidare till huvudmannen som är chef på förvaltningen. Sen vidare till skolibspektionen.
På friskola är ägaren huvudman
Så efter kontakt med denne och inget händer så är det en anmälan till skolinspektionen.

Det största problemet med idén att man ska slå tillbaka tycker jag är att ”kommunikationen” då sker på det språk som mobbaren behärskar bäst. I Finland har de utvecklat en strategi där man inte riktar in sig på varken mobbaren eller offret utan de som står bredvid och agerar publik. Det fungerar tydligen väldigt bra.

Som anställd på Skolinspektionen kan jag inte förstå varför du inte anmäler skolan? Finns smidigt webbformulär på myndighetens hemsida och du har ett pågående ärende inom 24h.

Om en anmäler skolan brukar en oftas behöva byta skola efter det för det blir en såndan otrevlig stämning på skolan bland skolpersonalen, som går ut över barnet till föräldrarna som anmälde skolan. Lika så kan hända om en förälder kritiserar en skolpersonal. Då kan förälders barn få skit för det av den kritiserade skolpersonalen. Har själv upplevt det senare på min låg och mellan stadieskola och den övre har jag vet jag flera som har varit med om då de har anmält skolan för att deras barn inte har fått den hjälp de behöver och har rätt till samt att skolan har misslyckas med att avbrytta mobbing och garantera en trygg miljö för barnen.

Att säga typ ”var inte en sån kärring, det är väl bara att slå tillbaka” när de ber om hjälp vore att lägga över ansvaret på barnen. Att lära dem att de har rätt att skydda sin egen kropp mot våld är en annan sak. Jag har blivit mobbad under hela grundskolan, och den där maktlösheten är så sjukt nedbrytande. Att nån kan göra precis vad som helst mot en och om dom skiter i vad lärarna säger har man INGENTING att sätta emot. Då är det ens skyldighet att bara stå ut med det, för våld är aldrig okej. Deras våld rättfärdigar inte att man själv ”beter sig dåligt”. Bara att ställa sig till förfogande som slagpåse.
Att slå tillbaka funkar såklart inte som enda lösning på mobbning. Det är sant att det inte kommer lösa problemet att klippa till nån. Men för det enskilda utsatta barnet är det så jäkla viktigt att få tillbaka makten över sin tillvaro och sin fysiska integritet. När mobbaren inte lyssnar och skolan inte gör nåt, önskar jag verkligen alla barn en förälder som säger ”jamen då tycker jag det är okej att du lappar till honom”.

Ok men säg att det här barnet beter sig som han gör för att han upplevt våld hemma? Antingen av sin pappa mot mamma, eller direkt mot honom? Tänker du fortfarande att det är ett bra bemötande att han ska bli slagen? Mammahjärtat känner ju alltid som det gör när ens barn blir utsatt, men det blir svårare att förorda att barn ska bli slagna som konsekvens av ett dåligt beteende om man försöker tänka sig vad det är som kan orsaka att barnet beter sig dåligt. ALL forskning på ämnet visar entydigt att dessa slags konsekvenser snarare trappar upp och utökar negativa beteenden.

Det finns inte en enda diagnos på denna jord som gör att ett barn mobbas utan att tänka på konsekvenserna.
Jag själv var mobbad, och jag har igen aning om mina mobbare har blivit diagnoserade sen dess.
Men sen så bor jag även tillsammans med en kille som var en mobbare i skolan, han har diagnoser och har haft hela sitt liv. MEN han har alltid gjort ett medvetet val. ADHD/ADD eller till och med personlighetsstörningar skapar inte våldet i en persons hjärna för att hen sen ska utagera det helt utan tankegång.
Det finns ett konsekvenstänk, även hos barn. (Kanske inte lika utformat som hos vuxna) men dom kan skilja på rätt och fel. Och kan tänka tanken ”om jag gör detta kommer någon bli ledsen” och ändå agera.
Skyll inte på diagnoser, det har isåfall med hanteringen av diagnosen att göra. Finns inga symtom som ”mobbning” på någon sjukdom/tillstånd.

En åttaåring som inte hunnit lära sig lite mer impulskontroll kan vara medveten – men totalt sakna förmåga att låta bli. Konsekvensen inuti det barnet är inte sällan förtvivlan och självhat.
(Nu säger jag inte att så är fallet just här för jag och antagligen du också vet inte tillräckligt om situationen.)

Som enskild förälder är det jättesvårt att komma någonstans i en sådan här situation. Enligt min erfarenhet är det enda som möjligtvis kan hjälpa att gå ihop med andra föräldrar som också har ledsnat. Tillsammans kan ni komma mycket längre i krav på skolan och att detta barn ska punktmarkeras. Lycka till! Jag förstår att du är förbannad och orolig.

Jag har tänkt den tanken, men att komma i kontakt med alla kräver att jag outar barnet på ett sätt eller annat och det vill jag inte. Känns alldeles för obehagligt på nåt sätt. Men jag känner iallafall en av föräldrarna och tror hon kan ha koll på flera. Framförallt kräva att situationer som denna tas tag i på allvar, det gäller ju inte bara just detta barn, det finns fler som bråkar.

”Det är fel att slå tillbaka”.. men hallå?? I en drömvärld skulle det fungera med att säga ”sluta”, prata med skolan, säga till på skarpen, inte bry sig. Men nej så är ju inte fallet och att lära barn att de ska agera offer istället för att försvara sig själv är ju sjukt. Uppenbarligen fungerar inte något av ovanstående alternativ så varsågod och slå ungen i självförsvar. Förstår inte varför den utsatte alltid ska vara den kloka, lugna, ansvarsfulla som ska lära det andra barnet genom vänliga, trevliga, väl genomtänkta lösningar. Alltså skärp er. Stackars N och de andra barnen.

Jag tänker en annan dag ta upp varför din analogi med badhus inte blir ekvallent, men alla naiva gulligullare som skriver här är orsaken till många samhällsproblem som finns idag.
Jag tillhör dem som är för god ton i debatt. Jag tillhör dem som tror att om du kastar skit så kommer det tillbak som en bumerang. Men ibland så behöver just du vara bumerangen och skit kommer vara det ända språk som hen som började sörjan förstår. Alla andra som tror något annat lever i la la-land.
*går och kramar om en IS-mördare* Not.

Har också väldigt svårt för det här med att det är så synd om mobbarna, och att man ska se det från dennes perspektiv osv osv. Var själv mobbad från femman till nian, och det enda jag fick höra från vuxna var saker i stil med ”de är avundsjuka” ”det är synd om dom för att dom är så elaka” och liknande. Jag förstår verkligen syftet med det de säger, att de kanske ville få mig att känna att jag var bättre, den större människan. Slår du inte tillbaka så är du bättre än mobbaren, ungefär.
Det enda jag känner i efterhand är dock; jaha, jag var den bättre, ’större’, människan. Vad fan fick jag ut av det? Mobbad tills jag hamnade i depression och inte ville leva mer.
Det fanns två killar som mobbade mig konstant under högstadiet. Den ena killen visste jag hade en alkoholiserad mamma och pappa i fängelse. Jag kunde väl redan då förstå varför sådant kan leda till att man blir utagerande. Var det något som fick mig att känna mig bättre över situationen? Inte ett jävla dugg. Kommer mobbaren må bättre om jag snällt tar emot smällar och glåpord? Nej.
Poängen jag vill komma fram till är: Det spelar ingen roll VARFÖR personen mobbar. Oavsett anledningen så måste de SLUTA, för det är FEL. De SKADAR andra människor.
Det finns säkert anledningar till att män våldtar också, men hur skulle den anledningen kunna vara en ursäkt eller någon slags tröst för offret?
Varför en mobbare mobbar är alltid en förklaring, aldrig en ursäkt.
Och vad gäller att slå tillbaka. Det LD beskriver är ju att lära sitt barn SJÄLVFÖRSVAR. Det är skillnad på att bruka våld och att bruka självförsvar. Om någon slår dig, och du slår den tillbaka i syfte att få den att sluta, så är det självförsvar. Vad är det för trams om att man ska lära sina barn att bara stå där och ta smällar? Vill du att ditt barn i vuxen ålder om hen blir påhoppad bara ska stå där passiv och ta smällarna ”för att vara den bättre människan”? För att våld är fel? Klart våld är fel. Lär barnen att man endast ska ta till våld när det inte finns annan utväg, och att så fort man fått den andra personen att sluta så slutar man själv. Helt enkelt endast i syfte att försvara sig själv.

Same.
Alla mina mobbare hade skilda föräldrar, mina föräldrar har varit gifta i 27 år nu. Kanske är det en anledning att mobba någon, kanske inte. Var även smartare än alla, snabbare och starkare än många p.g.a. friidrottat sen jag var 7. Depressionen som följde slutade i ett nedläggande av friidrotten och en talangfull sprinter slutade vid 18 år. Misslyckades p.g.a. depressionen i skolan så hela min plan att flytta till Skottland och läsa internationell juridik gick åt helvete. Absolut kan jag ibland tycka synd om mina mobbare. Kanske har deras liv också gått åt helvete. Bryr jag mig? Inte ett jävla dugg.

Jag är jävligt less på att vissa barn ska få förstöra andra barns skolvardag. Massor av resurser och förebyggande insatser läggs på de barn som förstör för andra och ändå går det inte att stoppa. Vuxna kan inte stå millimeter ifrån alla de barn som slåss eller verbalt kränker andra, så det blir barnen som får ta smällarna.
Jag tycker inte alltid att ”slå tillbaka” är hållbart. I mina barns klasser är det pojkar som är långa och stora som slår, knuffar och säger saker. Inte direkt värt att slå tillbaka då…

ofta kan ETT barn förstöra för en hel klass och ändå vågar och vill ingen ta tag i det. Samtal till förbannelse men inget händer, det blir ingen skillnad. Hur kan man med gott samvete låta det fortgå? Ja det är synd om barn som bråkar. Men det är mer synd om de barn som blir utsatta för det.

Att föra en dialog med barnets föräldrar vore bra, träffas… Göra relationerna mänskliga, kommunicera hitta lämpliga strategier ihop. Jag tror inte det röcker att bara ha en dialog med skolan. Det kräva en by flr att fostra ungar säga det ju. Jag är helt för självförsvar, klart man måste försvara sig under tiden…

Det här tycks ju snarare handla om nödvärn. En sista utväg när inget annat hjälper. Ja, jag tycker det är okej för uppenbarligen förstår inte barnet som mobbar att han åsamkar andra smärta eller så njuter hen av att såra andra och ja då kanske det är bättre att han får svar på det enda språk hen tycks förstå. Det handlar inte om att lägga över ansvaret på barnet, det handlar om att ge barnet möjlighet att försvara sig om hon så skulle vilja

Ok. Ska försöka mig på en kommentar här nu. Känner på mog att det kommer bli spretigt dock. Jobbar som fritidspedagog på en stor skola. Och ja, barn kan vara elaka. Så jävla elaka. Bara för att dom vill. För att provocera. Och man BLIR så jävla provocerad!! Och inget man säger eller gör går in hos det här barnet, det är omöjligt att nå fram. Och man känner sig som världens jävla sämstaste pedagog när de andra barnen står där ledsna och rädda. Alla är inkopplade. Rektor. Föräldrar. Elevhälsoteamet. Ändå är det inget som förbättras. Och det är inte bara ett barn. I vår fritidsgrupp på runt 63 kids, har vi en 8-9 barn som är utåtagerande, elaka, provocerande. Och man känner sig bara sämst, elak och utmattad.
För 3 år sen fick jag sjukskriva mig. Att ett enda barn kan bryta ner en så fullständigt. Hen fick såna utbrott! Rev ner ALLT vi hade på avdelningen. Kastade stolar. Hotade barn. Hotade vuxna. Med saxar. Knivar. Pennor. Rev ner alla kläder i kapprummet. Kastade skor. Stövlar.
Rymde.
Stod nere vid vägen och hotade att hoppa ut och ta livet av sig.
Slogs. Spottade. Bets. Rev. YOU NAME IT!
Men man kände sig bara så jääävla maktlös. Varje morgon och varje eftermiddag var KAOS. Hen fick inte den hjälp hen behövde. Personalen fick inte rätt stöd. Ungarna var LIVRÄDDA! Föräldern blev vansinnig, eftersom att vi ringde i princip varje eftermiddag och sa att hen måste komma och hämta sitt barn.
🙁
Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Kanske att det är så jävla svårt med barn. Speciellt dom som helt enkelt inte bryr sig. Som vill vara elaka (det är känslan iaf). Önskar att det fanns ett bra svar på hur man ska få bukt på mobbing och hur alla barn som skriker efter hjälp ska få den. Det gör ont i mitt hjärta. Och snart kommer jag inte orka mer. Pedagog-yrket var inte som jag hade föreställt mig. Det är ju helt galet!

Det är här jag tänker att lösningen beror på orsaken. Varför är hen vild? Är det för många ungar på samma plats och för ostrukturerat? För lite att göra? För en del med diagnos (ha, jag sa det!) är en sådan miljö fruktansvärd. Alla intryck öser över en och det går inte att höra sina egna tankar. Ett barn som inte fått möjlighet till andra utvägar ännu kan börja leva rövare bara för att tysta allt ”brus” inuti. Inte medvetet så att hen räknar ut ”gör jag si blir det så”. Självklart blir föräldrarna trötta på att skolan inte klarar sitt uppdrag att ge ALLA elever det de behöver från sina förutsättningar. Och att deras barn blir hackkyckling på sätt och vis.
En kortsiktig lösning kanske skulle vara att skapa en förutsägbar miljö runt ”den hemska” ungen. Avdela X personer som ser till att hen får lugn inuti, lugn utanför och tillräckligt med sysselsättning. Ut i skogen och samla kottar eller vad som helst. Använd all energi som uppenbarligen finns, så blir det lugnare för alla.
Är orsaken att hitta hemma? Finns någon som mår dåligt hemma som barnet tycker om? Koppla in BUP?
Är föräldrarna ignoranta skithögar som lär barnet att andra är lägre stående varelser? Ja då kanske inte BUP hjälper.
Det enda som jag är säker på inte hjälper, i någor av fallen, är att klaga hos föräldrarna.

Självförsvar är ju en del av icke-våldsutövning när andra vägar inte ger resultat. Att säga åt barnet att resignera och bli en slagpåse när alla vuxnas försök till att stoppa mobbaren har misslyckats är att möjliggöra för mobbaren att fortsätta utvecklas i sin våldsutövning. I det fallet kan självförsvar vara det enda som sätter stopp för våldet. Det finns risk för att det blir en utdragen process dock beroende på hur självförsvaret utformas och med vilken kraft det implementeras. Det måste ske med tillräcklig kraft för att tydligt definiera gränserna då våld är det enda språk som mobbaren förstår.
Det bästa vore ju om vuxna hade resurserna att ta tag i den här problematiken från grunden men som sagt, vi lever inte i den världen ännu.

Vart själv mobbad mellan 1-6 klass av speciellt 4 st 2 tjejer och 2 killar knuffad.hårdragning de sa att jag luktade var en glasögonorm hela köret. Ingen av de andra i klassen vågade leka med mig för de var rädda att bli mobbade. De här barnen hade alla gifta föräldrar och bodde i hus,föräldrar med bra jobb som det gick bra för i skolan. Jag hade en ensamstående mamma och kom från en annan förskola. Vart blygare och blygare ju mer tiden fortsatte. Det var i 6 klass det sprack stod och vänta i kö på att få komma in i klassrummet när de två tjejerna satte i gång att knuffa mig. Knuffa tillbaka och gick in entren då satte de gång igen. Jag explodera knuffa till dem hårdare då hoppa de två killsrn in också jag slog och sparkade och förde ett ordentligt liv. Läraren kom ut och stoppade oss men då hade jag redan smält till alla flera gånger. Och trots astma attack var jag så jävla stolt för de sa aldrig ett ord till mig igen eller knuffade mig . För mobbare behöver inte vara barn som har olyckliga hem dem kan vara små svin som tycker det är ok att trampa och göra narr av någon som inte tillhör deras grupp. Mamma hade flera gånger pratat med lärare men dem sket i det.

Hade ett liknande problem för ett antal år sedan, när min son ( och andra) blev trakasserade av en pojke i skolan.
I skolan var de helt handfallna, de hade gjort vad de kunnat med pojken och hans föräldrar.
Då sa vi rakt ut till skolan att om den pojken så mycket som petade på vår son igen skulle vi polisanmäla det. Då går det vid barn under 15 till socialtjänsten som ska utreda. Det är det inte så många föräldrar som vill.
Vi bad skolan ringa och informera den bråkande pojkens föräldrar om detta. Och att vi inte tänkte backa en mm. Vips så upphörde trakasserierna.
Synd att hot var det enda som funkade, men det gjorde det uppenbarligen.

Är liksom du så fruktansvärt trött på att mobbare ska tas i försvar hela jävla tiden. Min lillasyster (idag 22 år) blev mobbad under hela mellan-och högstadiet av en annan tjej. Denna tjej, vi kan kalla henne X, var extremt manipulativ och var, enligt henne, vän med min lillasyster. Men min syster var hennes ständiga hackkyckling, den hon kunde bossa runt med och trycka ner när hon själv ville må bättre. X pappa var också mobbare när han var liten (liten stad, alla känner alla osv) och är som vuxen en vidrig man som flertalet gånger tafsade på min lillasyster när hon var hemma hos X. X hade såklart ett tjejgäng som hakade på i mobbningen av min lillasyster trots att de var ”vän” med henne, för alla tjejer i den klassen var rädda för att bli det nya offret. Min lillasyster fick ta smällen.
Så här flera år senare har jag och min syster ofta pratat om att X egentligen måste ha mått fruktansvärt dåligt. Extremt dålig självkänsla och en pappa som tafsade på en av hennes kompisar (och man vet ju inte vad han faktiskt gjorde mot X när de var ensamma). Detta kan vara en förklaring till hennes beteende. Men det är inte en ursäkt. Aldrig en ursäkt. Min lillasyster kommer aldrig förlåta X, men genom dessa samtal om X uppväxt har min syster börjat förstå att felet ALDRIG legat hos henne, det var ALDRIG hennes fel att hon blev utsatt. X hade valt ett annat offer om min syster inte funnits där.
Jag tycker det är viktigt att mobbare oskadliggörs så fort som möjligt. Att de får höra att de är just mobbare, för det är väldigt många mobbare som inte ser sig själva som just det. Att deras beteende är okej, för ingen har ingripit. Skolan har okejat det.
(För några månader försökte X sig faktiskt på en ursäkt till min syster. Den löd ”jag ber om ursäkt för hur du mådde under högstadiet”. X fattar fortfarande inte att hon gjort något fel. Hon har aldrig fattat att hon varit, och förmodligen fortfarande är, en till viss del vidrig människa.)

Tyvärr så sätts diagnoser på barn allt för ofta! Bråkiga barn har ADHD punkt slut! Men så klart är det inte så det finns barn som har svårigheter m den sociala biten utan diagnos. Jag jobbar m barn/ ungdomar med olika slags funktionsnedsättningar så jag vet… tyvärr så finns det barn som fått/ lärt sig sitt betende hemifrån! På min dotters skola finns det en tjej som är väldigt utåtagerande , hon tog min dotters nya mobil ur hennes väska och slängde den i golvet , rev sönder väskan och böckerna som låg i. Pratade m rektorn som sa åt oss att prata m föräldrarna och försöka där komma övrrens. Ringde och pratade m mamman eller jag försökte…. hon gapade och skrek att det minsan inte gick bevisa att det var hennes dotter som förstört mobilen utan vi försökte minsan lura av henne pengar… jag gav upp och polisanmälde allt! Så ja man förstår faktiskt hur och varför denna 10 åriga tjej har problem !! Så mycket fula ord som mamman kallade mig i telefonen tror jag aldrig jag hört på en och samma gång. Tyvärr blir det synd om flickan hon har inga kompisar för alla klasskamraterna är rädd för henne. Hon har gjort mycket annat ochså. Men nog om det ? Vet inte om du har pratat m föräldrarna till barnet som är dum mot andra? Om inte så ring upp föräldrarna och förklara hur du som mamma känner och hur dina barn mår? Tycker tyvärr skolan oftast inte tar sitt ansvar över mobbing och annat.

Struntprat. Det är inte särskilt lätt att ”få” en diagnos med allt vad det innebär. Du påstår att du vet. Jag påstår att det tar lång tid att få en diagnos, inne man får reda på varför det är så struligt och jobbigt för barnet.
För det vet jag. Som kämpande förälder.

Katta jag vet ochså en kille på 22 år m Add och en kille m Downs syndrom! Och jobbar m tonåringar m särskilda behov adhd, Aspbergers . Så ja det kan ta lång tid men har sett skräckexempel om människor som fått diagnos och gått särskola och vid vuxen ålder gjort ny utredning och fått veta att dom inte har en diagnos. Det är jobbigt som förälder att vänta men iallafall jag vill att allt ska gå rätt till. Och att det tar långt tid du tror inte det beror på väntetider och att det fattas folk? Vet att här på barn habiliteringen där jag bor hyr dom in psykologer från södra Sverige som gör utredningar och väntetiden är ca 6 månader. Så är du missnöjd m den långa utrednings tiden så klaga hos ditt Landsting .

Som du uttryckte dig i din första kommentar är det struntprat. Det ÄR inte lätt att få diagnos. Som du ju skrev. I din kommentar till So many songs, skriver du att du menar att andra ”slänger ur sig” att barn ”har ADHD”. Det är en jäkla skillnad på vad människor slänger ur sig och hur enkelt barn får diagnoser. Det har inte med väntetider att göra utan att det faktiskt är något som undersöks noga.

Har själv haft barn som hamnat i en klass där varken lärare lr assistenter kunnat avstyra bråk. Vårt råd var att slå tillbaka, dvs Ta ingen skit. Har du ett barn som kommer hem m blåmärke och får till svar av ansvarig lärare att : Han är inte medveten om vad han gör så är det OK att slå tillbaka. Det fungerade…

Skolorna måste börja införa ämnet om mobbing, respekt för människor, genusproblematiserande ämnen för o åtminstone göra ett försök att ge grundläggande empati och hjälpa ungarna till reflektion.. hur många kids drar inte vingarna av en fluga eller kastar sten på duvor eller sätter sig själv före alla andra ungar i olika situationer? Kids behöver erfarenhet som ger referensramar till vad EMPATI är… Får de träna empati genomsyrande från låg ålder kanske några potentiella mobbare faller bort eller handlar lindrigare än de annars hade gjort ?
För övrigt borde mobbing också vara en form av stående inslag i ungarnas skolvardag. De borde ta upp att mobbaren är en person som högst troligt mår pissigt, är rädd, kan ha sociala bekymmer, svårigheter hemma osv.. jag skiter I om det riskerar utelämna nån utan tänker att: Vilken unge är sugen på att mobbas om alla i skolan pratar om en som ”den som har det svårt o problematiskt på ett eller annat sätt? I övrigt ska de också naturligtvis finnas ett utbredd utvecklad strategi att fånga upp eller ta emot dessa barn som söker hjälp / beter sig destruktivt. ..
En annan bra grej är säkerligen att även bearbeta ”de tysta” som står omkring mobbaren. .. kids ska tränas i att gå samman mot mobbaren /mobbarna… Säga ifrån, larma vuxna tillsammans. .. det är så farligt för barn (och vuxna) att fortsätta tanken om att en står ensam och bli rädd för skitstövlarna. .. ”bäst jag är tyst o smälter in för o slippa bli mobbad själv”. Livsfarligt! Gå samman! Folks passivitet är fan en jävla destruktiv kraft för massa elände!! Obs gäller absolut vuxna oxå !!

Rättelse / förtydligande…
Mobbing ska INTE vara ett stående inslag i ungarnas vardag… NATURLIGTVIS. .. men ÄMNET MOBBING ska…
Lite för sent för o Debattera för mig.. märkte jag…

Att lägga på barnet att hen ska säga ifrån, säga till vuxen eller gå där ifrån är också att lägga ansvar på barnet att hantera situationen så förstår inte skillnaden i ansvars läggandet i att säga till ett barn ”säg ifrån” och ”slå tillbaka”. Och hur som helst måste barn lära sig att stå på sig och inte ta skit, för skit kommer de garanterat få i framtiden och då är det bra att kunna hantera det.

Är det helt fel att betala några äldre ”tuffa” barn på skolan för att rätta till ”problemet”? Typ att de hänger i närheten på raster och går emellan då de ser vad som händer?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *