barn & föräldraskap

När pappa är borta och mamma dansar på bordet, vad händer med barnen då?

Apropå förra inlägget så tänker jag också att såklart inget är svart eller vitt. Vad vet vi om relationen mellan dessa kvinnor och deras barn? Kanske var den fantastiskt fin och barnen aldrig kände nåt annat än att de var älskade över allt annat… .att då, som morsa, komma ut med “hej jag ångrar mitt föräldraskap” när barnen är vuxna tror inte jag skadar. Kanske sårar eller skapar förvirring, men skadar? Nej. Vi vet ju som sagt inte. Jag reagerar nog mest ur det oönskade barnets perspektiv. Själv var jag väl aldrig oänskad men jag kände ofta att jag inte var prio ett liksom. Att annat var viktigare. Och det har varit jobbigt. 

Men apropå just kvinnor som skriver om att de ångrar sitt föräldraskap eller som kanske mest koketterar med sin uselhet som föräldrar (Ok det gör jag kanske också emellanåt om jag ska erkänna, men mest för att jag vill lätta upp stämningen
lite och ge er, mina läsare, en känsla av att vi alla är ganska mediokra ibland och att ni inte är ensam i er uselhet men att vi är bra ändå. Jag hoppas iallafall att vi är bra ändå!) så såg jag nåt klipp där Kerstin Thorvall kom på tal och jag
tycker det hänger ihop lite med det här ämnet.

Även om Kerstin aldrig uttalade att hon önskade bort sina söner så fanns det där ändå på nåt sätt om man ska tro sonen Gunnars berättelser. (Tror även att en av hennes andra söner skrivit om henne?) Han och bröderna var i vägen för Kerstins
liv och behov (det är detta jag känner igen mig i mycket) och det påverkade dem djupt.

För det gör det ju, oavsett om mamma eller pappa skriver krönikor eller böcker om det så genomsyrar det ju ändå relationen mellan barn och föräldern.

Nu var tiderna annorlunda på den tiden och som kvinna hade man inte mycket val. Man förväntades vara fru och föda barn. Att Kerstin tog för sig av livet var befriande, framförallt för hennes kvinnliga läsare. Hon förnekade sig inte. Hon gjorde som hon ville och sket i tidens konventioner och det tycker jag är fantastiskt såklart.

Men så fanns det små barn där i bakgrunden, vars behov alltid kom sist och som inte bett om att få stå tillbaka medan mamma självförverkligade sig själv. (Och vart fan är papporna??)
 

“Är man så oerhört självupptagen som hon så blir man elak. Det fanns ingen annan verklighet än hennes. Var jag ledsen, var hon tusen gånger ledsnare. Var jag sjuk var hon sjukare. […] När Kerstin just hade dött frågade prästen mig om jag älskade henne. Jag svarade nej. Jag kände mig hel. Ärlig. Jag behövde inte ljuga mer. Jag tänkte att nu stänger vi boken. Äntligen ska hennes arv av självupptagenhet, av excentriskhet och spärrlöshet få ett slut” –
Gunnar Falk om mamma Kerstin

Det påminner lite om Anna Wahlgren och boken som hennes dotter Felicia skrev för ett par år sen. Där var hon, föräldern som ville leva, festa, älska, ha kul, resa, göra sitt och självförverkliga sig själv och där barnen kom i vägen och därför fick
lära sig stå tillbaka. 

Och återigen dessa ständigt frånvarande osynliga ickeexisterande pappor. (som också alltid kommer undan med att vara usla) Tänk om de faktiskt var där? Om de tog halva ansvaret, vad skulle det ha för konsekvenser för mammorna? Skulle saker ha sett annorlunda ut? Skulle mamma orkat mer? Funnits där mer? Varit annorlunda?

Jag är övertygad om det, kanske inte helt och hållet eller i alla fall, men för många tror jag det bär och brister i att man aldrig någonsin får ett endaste andrum, att man förväntas bära bördan själv och är man redan kluven i frågan sen innan tror jag
ensamansvaret kan bli för mycket.

Ingen vet riktigt var mamma är. När kommer hon hem? […] Simon har precis lärt sig gå och drar Agnes i byxorna. Men hon vet inte. Istället säger hon till oss att det är dags att gå och lägga sig. Fast först borsta tänderna. Det var tur att mamma gav henne allt ansvar, för hon är bra på det. Fast hon bara är nio år.

– Ur Felicia förvann

Om jag ska återgå till föräldrar som ångrar sina barn så vill jag förtydliga att jag tycker det är ett stort problem att vi har en så pass stark barnnorm och att denna behöver göras upp med. Här tror jag vi alla är delaktiga tyvärr, jag vet
att jag varit det. Att jag sagt saker som att ”man ångra inte barnen när de väl är födda” i diskussioner med kvinnor som tvekar. Att jag i samtal om abort peppat kvinnor som står med ena foten på vardera sida att välja barnet med samma dravvel.
Att jag frågat kvinnor om och när de vill ha barn. osv.

Jag tror också att det är viktigt att vi skapar trygga rum för kvinnor att prata om dessa tabubelagda känslor, och det är ju möjligt utan att det drabbar barnen. Att få ventilera på rätt plats kan förmodligen hjälpa en att bli en tryggare bättre förälder. Skuld och skam brukar som vi vet inte funka så bra.

bedtime

Halleluja!

Boken som Corinne Maier skrev och krönikan av Isabella Dutton är kanske viktig också, framförallt för kvinnor som tror de står ensamma och kan säkert i förlängningen hjälpa kvinnor att ta rätt beslut innan det blir försent. (och därmed skydda ofödda barn
från att födas oönskade.)

Men dessa böcker kanske bör skrivas under pseudonymer för att bespara barnen de konsekvenser som skrivandet medför? Precis som trygga rum för kvinnor inte är öppna för allmänheten. Vi behöver alla nånstans att ventilera det fula och med dagens sociala
medier och forum så har vi en möjlighet vi inte hade tidigare.

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

No Comments

  • blablablablaaaaa

    Började störtgrina så tårarna sprutade när jag läste flera av kommentarerna till förra inlägget, jag är så ledsen för alla er som fick gå genom livet och känna er oälskade, eller som började hata er själva för att ni kände er skyldiga. <3

  • Karin

    Jag läste Felicia Feldt’s bok när den kom och vissa passager i boken har verkligen satt sig. T.ex. den om födelsedagsfiranden i familjen, och att det dagen innan någon fyllde år var fritt fram för alla familjemedlemmar att håna, häckla och vara elaka mot födelsedagsbarnet, som någon slags ceremoniell grej. Helt jävla galet!
    Har alltid tyckt att AW verkar vara en riktigt oskön och osympatisk människa.

  • Hanna

    Det är sånna tankar och känslor som gör att jag är livrädd för att skaffa barn. Jag har aldrig varit en barnmänniska, aldrig tyckt om barn (inte ens när jag själv var barn liksom, alla var jämt så högljudda och skrikiga). Men någonstans i huvudet har jag en röst som säger att jag måste ju skaffa barn nån gång i livet. Just nu är jag i en period där många runtomkring gifter sig, köper hus och skaffar barn, och här sitter jag och känner mig stressad över att jag inte gör detsamma. Värt att notera är att jag bara är 24 år, TJUGOFYRA år, och sitter här stressad över att livmodern ruttnar bort typ. Jag har absolut ingen press på mig från min sambo, han har flera gånger sagt att han troligtvis inte vill ha barn, men jag känner stressen från samhället. När jag pratar med mina tjejkompisar så kommer de självklart med kommentarer som "nej men sjääälvklart måste man inte ha barn, det är ju var och ens egna val!" och sen pratar de allihopa om hur de själva ska ha barn i framtiden som att det är världens mest självklara grej. Och det är ju det i dagens samhälle, man ska vilja ha barn och familj. Håller på att bli galen här när jag försöker komma på om rösten i mig som pratar om barn är min egna eller samhällets, kanske kommer jag fram till det någon gång eller kanske inte. Är lika livrädd för att vakna upp en dag och ångra mina barn som jag är att vakna upp en dag och ångra att jag inte hade några. Fan att det ska vara så svårt.

  • Jessica

    Jag fyller snart 31 och vill inte ha några barn och lever tillsammans med en man som inte heller vill det. Trots det så får jag frågan flera gånger i månaden. "Men vill du inte ha några barn?","Vänta bara, när du blir äldre kommer du villa ha egna.","Du kommer ångra dig om du inte skaffar några". Jag förstår mig inte på barn och tycker ärligt talat att dom är lite läskiga. "Du kommer älska dina egna barn" säger flera, men hur VET dom det? Det kanske jag inte alls skulle gjort!
    Jag orkar knappt få ihop mitt eget livspussel med jobb, relationer och fritidsaktiviteter. Hur ska jag då orka med att pussla in barn i det också?
    Tack och lov har jag några vänner som inte heller vill ha barn och som jag kan prata med, och som stöttar mig och inte säger emot när jag säger att jag inte vill ha barn.
    För några år sedan blev min mamma sjuk i cancer och dog senare. Under tiden hon var sjuk tänkte jag många gånger att jag borde skaffa barn så att hon hann bli mormor. Tankar som bara kommer utifrån barnnormerna, att alla ska få bli mor-/farföräldrar. Min pappa finns fortfarande kvar, och ibland känner jag lite sorg över att han inte kommer få bli morfar. Men en kan ju inte skaffa barn för någon annans skull!

  • Jd

    Alltså… jag tror det är så himla individuellt. Vissa längtar verkligen efter barn men upptäcker att det på något sätt inte motsvarade förväntningarna när de väl är på plats. Vissa har inte stark barnlängtan eller "gillar inte" barn men älskar sina egna när de väl kommer. Jag tror vissa älskar föräldraskapet med småbarn, andra not so much, men älskar att vara förälder när barnen är mer eller mindre stora – att ha familjerelationer som man byggt från grunden.
    Jag vill gärna ha barn men bara med min partner, annars kan jag hellre vara utan. Så för mig är barnlängtan mer en familjebildningslängtan med allt vad det innebär (sen har jag ju svårt att se att jag inte skulle bli helt uppslukad av dem men är verkligen inte "barnkär" som person).

  • L

    Så är det ju, egentligen så är väl hela diskussionen så pass känslig att den kräver slutna rum.
    Och – inte så att tex Anna Wahlgren ångrar sina barn, tvärtom har hon ju i intervjuer framhärdat med hur mycket hon älskar Felicia och att hon inte förstår vad hon har gjort för fel. Där får man ändå säga att diagnos-lådan är användbar.
    Ena sidan: ”jag älskar henne över allt annat”, ”hon är mitt barn för alltid”. Mottagaren av kärleken är 40 år gammal, vill inte ha kontakt och har skrivit en bok om hur dåligt hon har mått i den relationen och som vuxen. Hur konsekvenserna av Wahlgren har format hennes liv på ett negativt sätt.
    Tror att det är sunt och bra att veta iaf lite om de olika personlighetsstörningarna och vad det går ut på. Är väldigt lätt att yttra ”nu ska vi inte sätta diagnoser”, det är liksom inte classy att racka ner på någon annan och det fattar cirka alla.
    Det är inte en liten minoritetsandel av befolkningenå som lider av detta och människor som haft relationer med dem är offer på alla sätt. Tycker det är helt rätt ord: offer. Inte i livet i stort och för evigt men i just den kontexten: offer. Spelar ingen roll om det är en hustrumisshandlare, våldtäktsman eller random narcissist som utövar emotionell/psykisk misshandel som är i farten – det finns väldigt lite att vinna som individ på att rikta anklagelser. Alltså väldigt lite. Väldigt enkelt – man kan googla om man vill förkovra sig. Predatorbeteende, victim blaming, vuxna barn ✔️✔️✔️. Är ett snabbt och smidigt sätt att skaffa sig en depression om man vill ha en.
    Också väldigt vanligt att det är EN individ i de här familjerna som råkar väldigt illa ut. ”Pojken som kallades det”, t.ex. Det är inte ett unikt fall i den bemärkelsen. Föräldrarna var mycket bättre på att ta hand om övriga syskon än om just honom. Är ofta en person som ska bära hela familjens dysfunktion. Den personen får såklart en exceptionellt dålig upplevelse som de andra barnen i samma syskongrupp kanske slipper (är en förklaringsmodell).
    Till alla sansade morsor som tvivlar och har de ”förbjudna känslorna” – det spelar ju ingen som helst roll så länge barnen erbjuds tillräckligt mycket bra saker? Ingen har en helt perfekt uppväxt, tack och lov. Det skulle skapa små Stepford-barn, superobehagligt. Jag har inte sett någon som debatterar sakligt hävda att de sitter och ältar de här
    tankarna framför sina barn, dag in och dag ut och att deras barn får ta monologen om hur epic mamman är och hur värdelöst barnet är? Stor skillnad. Alla vill väl sälja dem billigt på Blocket from time to time.
    Det är teoretiskt möjligt att författarna i förra inlägget har en TOPPENKONTAKT med sina barn. Att allt är noga förankrat och att barnen har del i royaltyn på böckerna. Man undrar ju nu iaf.

  • IA

    Jag har inte läst de här böckerna. Med det lilla du skrivit här tycker jag det låter väldigt narcissistiskt. Att alltid vara värre än sitt barn. Sjukare, ledsnare. Och att självförverkliga sig själv före barnen låter också väldigt självupptaget. Det ena behöver inte utesluta det andra. Man kan göra karriär och se om sina egna intressen fast man har barn. Kanske lite svårare med åtta stycken då. Då är väl förutsättningarna en närvarande pappa som sagt. Är pappor mer närvarande nu än för några årtionden sen? I det stora hela tror jag. Där pappor är det så finns det ett annat engagemang och en mer uppdelning av ansvar nu än då. Vill jag tro.
    "Att jag sagt saker som att ”man ångra inte barnen när de väl är födda” i diskussioner med kvinnor som tvekar."
    Ja precis, det har jag också sagt. Man kan ångra mycket i livet men man ångrar aldrig sina barn. Gör man nu det av någon underlig anledning ska man inte lasta barnet för det och att ha något slags behov att delge barnet det är f’n inte normalt.

  • A

    Jag blev väldigt förundrad första gången jag läste den där krönikan av hon som inte ville ha barn. Fanns det såna föräldrar? Och sen kom jag ihåg att ja just det! Min pappa ville aldrig ha mig, det talade både han och mamma (obs jättebra mamma har jag) om, han till och med gjorde en vasektomi för att se till att det inte skulle ske igen. Men pappor är ju i regel så usla föräldrar och deras ånger så accepterad att man inte ens tänker på den.

  • Matilda

    Jag undrar, utöver var papporna är, var är kollektivet? Var är alla runtomkring som kan hjälpas åt? Varför lämnas föräldrar (mammor) ensamma åt sina öden och förväntas klara sig? Inte att lämna åt institutioner utan åt människor runtomkring? Jag föreställer mig att alla mammor ensamma i varsin lägenhet och inte tillsammans, googlandes och forumskrivandes istället för att få dela på ansvaret med alla andra, icke-mammor? Lite likt hur vi blir ensammare ju äldre vi blir och lämnas till institutionerna, ännu en gång. Varför är vi så jävla ensamma att vi inte ens vet hur det är, eller ens kan föreställa oss hur det är att ta hand om ett barn förrän vi sitter där med vårt egna, med panik i bröstet för att vi är så sjukligt separerade från varandra. Nä fyfan nu blev jag ledsen av mitt egna raljerande <3

  • IA

    Att det kan kännas tungt, hopplöst övermäktigt med att inte ha en pappa närvarande är ju ganska normalt. Om man ska tala om vad som är normalt eller inte…är normalt allmänt vedertagna begrepp och normer. Någonstans sätter man en gräns vare sig det individuella uppfattningar eller allmänt.
    Att känna en press av sin omgivning är väl ganska vanligt. Tänker på de som kämpar och har svårt att få barn med alla frågor om när de ska skaffa barn. Där tycker jag att folk kan börja tänka lite. För övrigt är inte alla i samma fas i livet. Även om man är i samma ålder, har bekanta och vänner som skaffar barn och familj är det inget som säger att alla är i den fasen.

  • FT

    Något som hade varit skönt för oss kvinnor som inte vill ha barn och inte ser barn som meningen med livet att slippa få det upptryckt i ansiktet av andra kvinnor HELA TIDEN. Bli dumförklarad att man inte vet sitt eget bästa, att man inte upplevt riktig lycka osv och massa andra vansinniga idéer som trycks på en. Och dessa väääälmenade mammor trycker ut bilder, filmer och historier om sina jäkla ungar på löpande band som om hela världen tycker att de är lika underbara som de själva tycker. Usch. Och när man irriteras av alla dessa väääälmenade mammor så får man också i ansiktet att man är bitter för att man egentligen saknar ett barn i sitt liv. Fyfan. Kräks.

    • Anonym

      Jag tycker barnnormen är vidrig faktiskt. Men kvinnor ses som behållare. Av kuk eller barn. Vi är verktyg. Inte egna människor.
      I ett annat samhälle hade kanske nyfrälsta kvinnor kunna tjata om att barn är livet (så känner jag) utan att nån tog illa upp. Som typ menskoppsanvändare gör. Eller lchf’are.

  • Sonja

    Blir ledsen när jag tänker att eventuell ånger skulle vara en anledning till att argumentera för/uppmuntra till abort. Som om barn som mammor har ångrat inte borde finnas.
    Jag ångrade ett av mina barn när det var fött. När det låg i min famn så undrade jag vad jag gjort, och önskade jag kunde föra tillbaka barnet till där det kom från. Så kände jag ganska länge.
    Tanken på att den här känslan hade lett till abort, att nån skulle ha masserat mina axlar innan han vart född och sagt att jag kan alltid göra abort, är helt fruktansvärd.
    Nu blev jag som väl är frisk från den här ångern. Men även om jag inte hade blivit det hade det aldrig varit på sin plats att abortera honom.

  • IA

    L – Jaha så har vi det här med olika varianter..och "diagnos-lådan." Är det ett intresse i största allmänhet eller gäller det bara mammor?

  • L

    @IA
    Alltså jag tror att du förstår vad jag skriver? Jo, psykologi är ett intresse i största allmänhet. Som för många andra som är lagda åt det hållet så grundar det sig i personliga trauman, är inte en unik snöflinga där på något sätt.
    Det är väl toppen om man dels kan kritisera barn-/familjenormen och faktiskt, ja, i vissa fall mammors beteenden. Är inte kvinnohat att uttrycka varför du inte får skada barn på olika sätt. Man eller kvinna, who cares? Barn är off limits.
    Och jo, i takt med att vi luckrar upp de här normerna så kommer tex fler mammor/mormödrar/kvinnor att dömas för tex våldtäkt på barn, bli fråntagna vårdnad om barn osv. Jag har ingen personlig erfarenhet av just detta, men inom communityn för överlevare av tex sexuella övergrepp så finns det många som vittnar om att kvinnor också KAN vara delaktiga och drivande även om majoriteten är män. En aspekt av det är att det är ännu mer tabubelagt än manlig pedofili. Är liksom ”kvinnor kan” fast åt andra hållet och det kommer ju att försvåra för de absoluta stackarna som utsätts av just kvinnor.
    Om domaren/nämndemän inte verkar tycka att det är möjligt för tex en mormor att vara en nyckelperson i en pedofilhärva – då kommer det att avspeglas i domslutet.
    Sen kan man som svarande om man är kvinna också ta till att man var rädd, kände sig hotad, dra en martyrvariant av nåt annat – sånt som minskar ditt personliga ansvar i situationen – och därmed leda till lindrigare straff. Det är ett faktum att det är förbehållet kvinnor och inte män. Heter ”gärningsman” tex. Extremt orättvist.
    Jag har inte sagt att det är en god idé att skuldbelägga mammor i onödan, det gör samhället precis hela tiden ändå. Vad som är ett bra föräldraskap eller inte kan enbart den egna avkomman vittna om i vuxen ålder, det är den enda slutgiltiga ”domen” i sammanhanget. Vad spelar det oss för roll om Corinne Maier är en bra morsa eller inte? Ingen obviously, för hennes barn är det väldigt viktigt däremot. Där får man hoppas att de haft en bra upplevelse, för alla inblandades skull. Kul att få besök på hemmet, trist att ligga där och ruttna bort själv.
    Och jo, forskningen kring just personlighetsstörningar följer samma lilla dystopiska mönster som samhället/jämställdhetsprojektet i övrigt. Är en googling bort för den intresserade. Psykologi som vetenskap är inget litet hermetiskt kärl som slipper genusaspekten, däremot så verkar rätt många verksamma legitimerade psykologer tro det. Om genus inte är ett intresse så är det inte, simple as that. Psykolog eller inte.
    Kvinnor är såklart inget perfekt släkte även om vi är strukturellt förtryckta av män.
    Samma sak som att man inte behöver vara enkom positiv till andra kvinnors aktiviteter, är inte ”osysterligt” per definition att kritisera tex skönhetsindustrin även om deras makthavare råkar vara just kvinnor. Sen att de inte blir så glada och kommer säga ”oschysst, osysterligt” om tex en feminist kritiserar, det får man ju liksom utgå ifrån.
    Inom litteraturen finns en rad exempel på narcissistiska mammor och hur de ”jobbar”, vissa är överengagerade (typ stage moms) och andra är mer åt neglect-hållet (zero fucks). Sen finns såklart alla varianter däremellan, apropå det här med svart/vitt. Narcissister generellt är väldigt bra på att anlägga en perfekt, oklanderlig yta som är helt ogenomtränglig. Som sagt, Stepford-varianten.

  • Nemo

    FT: 🙌🙌
    För övrigt kan jag dock få lite dåligt samvete över att inte vilja/kunna skaffa barn. Varken jag eller mina syskon vill ha barn, så det känns som om jag berövar mina föräldrar från den "otroliga upplevelsen om att bli morföräldrar". Å andra sidan har ingen av mina syskon gått ut gymnasiet ännu så de kan ju tänka annorlunda senare.
    Jag gillar barn också, tycker de (oftast) är söta och roliga, men får verkligen ångest när jag tänker på att ett barn skulle behöva ha mig som förälder. Har ingen barnlängtan dock, men om det någonsin ändrar sig och jag känner mig redo och kapabel, så måste det bli ett adopterat, för min kropp och psyke skulle aldrig klara av en graviditet, men då kommer kvinnor in som gubben i lådan igen och säger saker som: "meeen det äääär ju sååå fantastiskt att föda barn! Inte vill du gå miste om det?!"
    "Du måste ju föra familjens gener vidare! Tänk på dina föräldrar!"
    "Det kommer aldrig kännas lika speciellt med ett adopterat barn som med ett biologiskt!"
    Osv osv…

  • Anonymnänniska

    Hela barnnormen är uppbyggd vid att man ska ha barn. Vill man inte ha barn är man konstig. Jag tror många vill passa in och skaffar barn för att det förväntas, resultatet är nog i kombination med frånvarande pappor att barnen kommer i andra hand. Man borde ändra denna barnnormen till att börja med, det ska inte vara normativtt för en vuxen individ att hen måste skaffa barn annars är hen konstig. Grunden borde placeras vid neutral mark istället.

  • Emma

    Nemo: En kan ju undra om dessa personer har både adopterade och biologiska barn och känner som de säger? Hoppas att det blir bra för dig oavsett hur det blir ❤️.

  • My

    Det är jätteviktigt att någon reagerar för alla barns skull.
    Det är också viktigt att man förstår att dessa kvinnors känslor och handlade inte alls på något sätt = att deras barn far/har farit illa. En relation bygger på väldigt mycket mer.
    Det är också viktigt att förstå att barn far mer illa av att kvinnor inte tillåts uttrycka sånthär, lusten för att uttrycka sånthär minskar drastiskt när kreti och pleti i kommentarsfält skriker sjukdomar och onormalhet så halsen går sönder på dem.

    • Anonym

      Jag tror också det är viktigt att prata om det och att göra upp med denna jävla skitnorm. Om kvinnor som inte vill ha barn inte kände sig tvingade att skaffa dem så skulle färre barn fara illa liksom. Precis som du säger.

  • Ulrika

    Jag önskar verkligen att barnnormen skulle försvinna.
    Jag är 35 och har ingen längtan efter barn. I mitt senaste seriösa förhållande började jag fundera på det "För att det är så det ska vara" men idag är jag sjukt glad över att det inte hände.
    Precis som de ovan har jag känt en skuld och en press över att mina föräldrar inte fått några barnbarn, jag är äldst i en skara av 3. Och sedan stressen över att jag blir äldre och äldre och kanske inte kan få barn om jag i framtiden skulle vilja ha några, eller att de får någon genetisk defekt eller skada pga min ålder.
    Tanken på att bära ett barn gör mig förskräckt, jag kan inte se mig själv som gravid, och sedan att föda.. Min kropp är redan som prinsessan på ärten och sköra slemhinnor och hud är vardag. Att då trycka ut en bebis? Jag ser skador som aldrig kommer att läka och en kraftigt försämrad livskvalitet.
    Mitt yngsta syskon har nu fått barn. (Tack gode gud). Då släppte lite av pressen. Men jag var ändå lite orolig att när jag var och hälsade på den lilla att jag skulle få någon slags barnlängtan och ångest över att inte ha några egna.
    Men icke. Bebisen var söt och lugn och jag fick hålla riktigt länge (1h). Hen bara sov i min famn och var hur mysig som helst. Jag vill fortfarande inte ha barn. Men jag kan ändå inte släppa känslan av att jag borde ha och att det är bråttom.

  • Oönskad

    Jag är ett av tre syskon (förstfödd). Min mor fick mig (oönskad) som väldigt ung och jag har alltid känt att hon har varit mamma åt mina syskon men inte åt mig. Jag har t.ex inte ett enda minne av att ha suttit i mammas knä och gosat och myst som min syster har gjort. Mina syskon har varit mammiga men jag.. nej – jag har varit väldigt självständig på ett känslomässigt sätt. Min mamma har alltid tagit hand om mig på bästa sätt, när jag har varit sjuk osv och jag har aldrig behövt sakna något annat än den känslomässiga biten.
    Har detta påverkat mig negativt? Ja, med all sannolikhet men det har även påverkat mig positivt. Jag har svårt för ALLA nära relationer, vet att ingen kan älska mig när inte ens min egen mamma gör det. Å andra sidan är jag självständig, framgångsrik, oberoende och har skapat mig min egen lycka.
    Jag har vid något enstaka tillfälle försökt att prata med min mamma om detta men hon slår bakut och vägrar erkänna det uppenbara. Det har försvårat saker och ting för mig och eftersom jag är en rationell människa som tål att höra sanningen, har jag snarare upplevt att det hade varit skönare om hon hade varit ärlig med sina känslor. Barn känner ju på sig saker och ting och ibland kan det vara skönare att höra sanningen, få en förklaring till saker och ting, än att gå omkring i en låtsasvärld där alla uppträder som om allting är som det ska.
    Min poäng är att det ofta kommer något positivt ur det negativa för även negativa erfarenheter kan forma oss till bättre människor. Kanske upplever författarinnans barn det som att de äntligen har fått en förklaring och en förståelse inför hur deras mamma har känt genom livet och varför hon har agerat som hon har gjort? Det skulle vara en befrielse för mig att få veta, då jag har alltid fått försöka gissa mig till varför min mamma älskar mina syskon men inte mig. Jag har ägnat mycket tid åt att försöka hitta rationella förklaringar till hennes beteende men om de är överensstämmande med sanningen, vet jag ju inte.
    Ur samhällsperspektiv är det naturligtvis ett stort problem att kvinnor upplever det som ett socialt tvång att skaffa barn. Alla kvinnor vill inte ha barn och kvinnor som inte vill ha barn, är inte heller lämpade att skaffa barn. Jag tror att många gör det för att det förväntas av dem och de tänker inte ens efter, vad det verkligen innebär och hur det kommer att påverka hela deras liv. Kvinnor som grupp behandlas som en massa av de som styr – inte som enskilda individer. Pappa Staten hjärntvättar oss så att ingen ska ifrågasätta de gängse pappa-reglerna och vi förväntas alla även underkasta oss Patriarken i det familjebildande som lagts upp för oss – fadern och äkta maken.
    Jag välkomnar att kvinnor och mammor gör sina röster hörda, uttrycker sina riktiga känslor inför vad det än vara må och hur illa det än kan låta. Vi är ju faktiskt bara människor, vi också.

  • IA

    L – Just det..Jag har som sagt väldigt svårt att förstå en ånger över att ha sina barn. Det skulle vara den mamman till den dottern som socialsekreterare hade pedofili verksamhet i HVB hem och hade ihjäl sin pappa då. Hon uttryckte viss det.
    Sen kan man ju undra hur en människa kan bli sån. Du som är inne på psykologi.

  • Nemo

    Emma: det kan förvisso vara så, och de har såklart rätt att känna så, men ja… Jag blir ledsen när de säger så till mig när jag säger att jag kanske kan adoptera barn i framtiden. För mig blir det ju som kritik, gör mig osäker, både om jag kanske ska avstå från det om jag någonsin känner mig redo, men också om de personer någonsin kommer se mitt (adopterade) barn som en del av min familj, att de kommer behandla det barnet anorlunda bara för att vi inte är relaterade via blodsband.

  • FT

    "I ett annat samhälle hade kanske nyfrälsta kvinnor kunna tjata om att barn är livet (så känner jag) utan att nån tog illa upp. Som typ menskoppsanvändare gör. Eller lchf’are."
    Kräks på lchf’are och menskoppsanvändare med. Kan alla bara fucking chilla liksom?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *