barn & föräldraskap

Mina barn är bäst, ingen protest

En grej som är så himla gött dock, apropå föräldraskap, är att mina barn verkligen är praktexempel på utmärkt föräldraskap. 
Skämt åsido (eller??), de två äldre (svårt att veta med den yngre, han kanske blir seriemördare vem vet) är liksom precis så där som man önskar. Trygga, snälla, sociala, socialt kompetenta, duktiga i skolan, begåvade, omtyckta, friska och bryr sig typ
inget om utseende hos sig eller andra. 
 
Eller ja, vad man önskar är väl jäkligt olika – en del vill ju ha smala snygga döttrar som kan spela piano som en savant som de kan visa upp och stoltsera med. Eller tuffa manliga söner som sportar och har massa flickvänner. 
Jo men ni vet ju. För många föräldrar är prestation viktigt. Att barnen föregår med gott exempel och vinner poäng till lilla mamma och pappa. Klär sig rätt och ser rätt ut och är bäst på allt. 
 
Min pappa är garanterat ganska missnöjd med mig. Han vill att jag ska vara smal och snygg. Men han nöjer sig ändå, jag har en svensk lång make som är blond, blonda barn som är estetiskt tilltalande (han tjatar om att de är just det. Att N ska bli “mannekäng”
och att T kommer få alla tjejer.) och att vi bor i ett fint hus som han kan knäppa kort på och visa släkten och skryta om och så har vi pengar. Pengar och status är viktigast för honom. Men jag är ju tjock och tatuerad. Det grumlar hans lyckobägare.
 
Han är även missnöjd med brorsan. Han är inte rik och hans sambo är inte tillräckligt snygg. Helt sjukt ändå.
 
Men att föräldrar drömmer en massa skeva drömmar om sina barn är inget nytt. Min pappa är väl ganska extrem. Men inte ovanligt att föräldrar är missnöjda eller kräver en massa. Minns ett föräldrapar när jag jobbade på förskola på östermalm för typ tolv
år sen, de drömde att deras söner skulle bli tennisproffs och drillade de hårt hårt hårt i detta. Att de sedan glömde lära barnen hur man beter sig som folk var väl – i deras ögon – ett mindre problem. Obehagligare och otrevligare föräldrar (och barn)
har jag inte träffat på länge. Såg för ett tag sen att det gått sådär med tenniskarriärerna.
 
Så ledsamt med föräldrar som slösar bort sina barns barndomar för att de själva är så jävla mediokra och sorgliga och behöver barnen att fullfölja drömmarna de själva hade. 
(null)

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

No Comments

  • E

    Bra jobbat! Speciellt det där med utseendegrejen är jag så avundsjuk på. Hur jag än försöker pränta in i mina två små att det inte är viktigt så tycker 5-åringen att det är det. Det är viktigt att vara fin. Förskolan – J’accuse! Sminkar mig praktiskt taget inte, klär mig sällan fin, rakar ingenting, pratar aldrig om utseende utom om de för det på tal eller frågar nåt. De tittar inte på film mer än sånt som jag vet inte handlar om att vara fiiin eller annat jag vill skydda dem ifrån men ändå. Känns helt omöjligt! Och när hon dessutom kläcker kommentarer som att flickor inte kan bli doktor då känns mitt föräldraskap helt och fullständigt misslyckat. (Inte egentligen, de är två underbara små människor men just den där så viktiga delen verkar ha glidit mig ur händerna…)
    Fantastiskt att du skriver igen, har saknat din röst!

  • Jenny

    Nu tvivlar jag inte en sekund på att dina barn är precis så som du beskriver. Jag tror på att barn behöver mycket tid och kärlek och du verkar ha gett dom mycket av båda. Men säger inte alla så om sina barn? Är ju rätt ovanligt att någon erkänner att dom har ouppfostrade ungar som är jobbiga som fan. Alla tycker ju att just deras ungar är dom mest fantastiska som finns såklart.
    När vi ändå är inne på ämnet så tycker jag det är så konstigt med dom som inte prioriterar tid med sina ungar och då kanske framförallt farsor. Varför jobba heltid till exempel om en inte måste? Alla har inte ekonomiska möjligheter att gå ner i tid och det får en ju förstå. Men om en kan varför vill en inte?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *