Kategorier
barn & föräldraskap

Barn som lyssnar. Finns de?

Jag tycker det är lite lustigt med människor som ba ”men varför har dina barn inga byxor/mössa/skor/badkläder på sig?!”. Asså, har de barn själva? Eller har de ovanligt lydiga barn? Mina kör sig grej liksom, fuck morsan ba. Visst har vi regler typ ”döda inte smådjur” eller ”använd toaletten” men jag ser inte poängen med […]

Jag tycker det är lite lustigt med människor som ba ”men varför har dina barn inga byxor/mössa/skor/badkläder på sig?!”. Asså, har de barn själva? Eller har de ovanligt lydiga barn? Mina kör sig grej liksom, fuck morsan ba.

Visst har vi regler typ ”döda inte smådjur” eller ”använd toaletten” men jag ser inte poängen med att tjafsa om småsaker. Dessutom skulle det krävas stora mängder hot, våld och mutor för att få dem att göra som jag säger och jag är inte riktigt förtjust i den sortens föräldraskap. ”Men mamma!” säger Trollet och sen kör hon. Och Tamlin hänger på.

Hur är det för er? Har ni barn som lyder lyssnar?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

43 svar på ”Barn som lyssnar. Finns de?”

Min kloka dotter brukar säga

-Mina fötter vill inte ha skor, ha du skor på dina istället om du vill 🙂

Vad ska man säga då liksom?

Ja mitt barn lyssnar och har alltid gjort det (nu sju år). Å andra sidan tjatar jag inte om småsaker som att ha skorna på sig när det är sommar, varmt och inte ligger glassplitter överallt.

Mina barn lyssnar för det mesta, men givetvis ska det protesteras och gnällas vid en del tillfällen, det hör ju till. Lilla killen är i treårstrotsen just nu och ILLVRÅLAR när han inte får som han vill. Och kastar saker. Men h an vill väldigt sällan saker som han faktiskt inte FÅR så det är ändå väldigt sällsynt att vi har mycket till konflikter. Åttaåringen är lite mer "nu ska jag sura" men förklarar man varför man förbjuder saker eller motsätter sig något, då får man oftast ett ok och sen är det inte mer med det.

Jag inser dock att jag haft ganska mycket tur, för det är inte många som har det lika problemfritt som vi har här hemma, har jag fått förstå. Särskilt när folk mailar eller PM:ar på facebook och hävdar att jag är "bortskämd" för att mina barn är snälla. Personligen tycker jag nog att det handlar om att jag håller mig lugn, då gör barnen också det många gånger.

Jag har inga egna barn, men jag är barnvakt rätt ofta och vill ändå ge min input på det här. I grund och botten tycker jag som du, att orka bråka om småsaker. Men så kommer jag på mig själv ibland med att försöka "bestämma" helt meningslösa saker…. precis som barnets föräldrar. Varför?!

Typ imorse: "nej ta den andra tröjan istället" VARFÖR?! Han vill ha den jävla tröjan. Vem är jag att bestämma att han ska ha någon annan jävla tröja? Jag kom på mig själv direkt och sa "eller nej, herregud, ta på dig vilken tröja du vill. jag vet inte varför jag försöker spela diktator" varpå han flinade och tog tröjan han ville ha från början ;P

Men hade jag stått fast vid att han skulle ta den andra tröjan hade han gjort det, för han e rätt hårt drillad i att lyda.. även om han sällan lyder sina föräldrar som har regler om ALLT.

Faktiskt så lyssnar han för det mesta väldigt bra på vad man säger och det har han alltid gjort (han fyller snart 6 år), men jag försöker verkligen att begränsa antalet "kommandon" så att de som måste ges ("Nu är det dags att borsta tänderna/gå till förskolan/klä på sig/gå ut/sluta se på film") respekteras. Han får välja kläder själv, har setts leka barfota i minusgrader (i de två minuter det tog för honom att inse hur kallt det var) och han får hoppa i soffan hemma, men han vet också väl att det inte innebär att man får hoppa i gammelmormors antika dito.

Sen kan jag vara gnällig, petig och jobbig mamma när jag har vaknat på fel sida, men grundidéen i mitt föräldraskap är att skippa onödigt tjat och väga upp det tjat som ändå blir med positiv förstärkning ("Det är så bra att vi hjälps åt, tänk vad lång tid det hade tagit att städa annars" fast det egentligen skulle ha tagit halva tiden om jag fått sköta städningen själv tex).

Pja, oftast lyssnar de… de 3 stora går det att argumentera med numera och göra en adekvat sakframställan, då brukar de fatta min poäng med saker och ting.

Jag brukar ha att de ska vara empatiska, omtänksamma, inte förstöra andras saker sedan får rejsa rätt fritt.

Jag är ju den där som låter 2-åringen springa i trädgården själv med bröderna (noga inhägnad pga hunden och det farligaste som finns är brännässlor)

Jag ställer 2 frågor till mig själv:

1. kommer de dö?

Om svaret är nej kommer nästa fråga:

2. Kommer jag sitta på akuten?

Om svaret är nej så får de fortsätta utforska det som de håller på med.

Jag tycker inte att jag tjafsar om småsaker, och jag har inte särskilt många regler. Men mina barn skiter i alla fall i vad jag säger för det mesta! Jag försöker alltid förklara varför de inte ska göra si eller så, men ofta slutar det ändå med att jag måste hota, typ sluta dra sönder blomman annars går vi in. Det känns inte kul, och jag vill egentligen höjd uppfostra barn som lyder, men vissa saker vill jag helt enkelt inte att de ska göra och

Bloggerskan Kenza skulle kolla på bilar.

"Jag hade ingen aning om vad jag ville ha, och inte var det någon som ville hjälpa mig heller. Iallafall inte inne på Audi, det enda en säljare ropade till oss var ”tjejbilar där borta”…. Eh? Tack för hjälpen! Ville bara skrika ”jag har faktiskt ett par hundratusen som jag vill lägga på en bil, men skit it då!!”"

http://kenzas.se/2012/06/13/slut-i-huvudet/

Tjejbilar? Därborta? WTF

Mitt mål är inte att få dem att lyda, men att lyssna. Man skulle kunna tro att det var så enkelt som att om man inte har så många regler så kommer de att lyssna på de få man har. Men så funkar i alla fall inte mina ungar. Fast jag kanske kommer vara glad om de fortfarande är lika rebelliska när de blir vuxna, vem vet?!

Mina barn lyssnar. För det mesta, i alla fall. Åtminstone så ofta så att mitt spontana svar på frågan i rubriken blir "Ja, absolut. Jag har två av dem."

WORD!

Vi har också skippat mutor och hot, tror verkligen inte på det! Vi sätter självklar gränser som man ska inte slås, man ska visa varandra respekt osv.. Såna fighter som typ nej gör inte så då blir du smutsig eller hoppa inte i vattenpölen, du måste ha mössa..dom hoppar vi. Varför bråka om allt? Mitt barn har gått hemifrån i morgonrock utanpå sina ytterkläder en dag i april, hon kände för det och varför skulle hon inte få det liksom?!

Mitt barn lyssnar för det mesta utan mutor eller hot, inget kuvande. Men det är inte ofta som jag behöver korrigera något vi har ett bra samspel, jag har en jävligt snart unge, en liten Pippi 🙂

Men ni som aldrig kör med hot och mutor, hur gör ni istället? När ungen river sönder hela blomrabatten och ni faktiskt vill att de ska sluta, att det är en fajt värd att ta? När ni har förklarat att blommorna blir förstörda, att ni vill ha blommorna kvar, sagt åt ungen att man kan lukta på blommorna istället. Och blivit arga och skrikit att nu får du sluta. Men ungen bara fortsätter riva. VAD gör ni då när ni aldrig skulle säga sluta nu annars går vi in?

Det låter så fint att säga att den enda regel man har är att visa respekt och empati, och att man aldrig hotar, men hur gör ni rent praktiskt? Vad säger ni? Eller låter ni ungarna göra vad de vill?

Jag menar nu alltså i situationer där du och barnet inte är överens och det faktiskt är viktigt för dig att din gräns respekteras.

Den tanken, om andras ungar lyssnar?, har jag tänkt många gånger.. Undra hur många som söker hjälp på hörselmottagningen men egentligen handlar det om att barnen inte Vill lyssna/lyda? 🙂

Vad som är verkligt intressant är att man möter människor som måste ifrågasätta såna saker som du nämner. "Låt katta va!" är ett av mina favorituttryck.

Jag håller med dig, jag tjafsar inte heller om småsaker. Jag tänker ofta på att du en gång skrev: "håll ungen vid liv". det var ganska bra för mig att läsa, för jag är en hönsmorsa.

agnetha jag är också en hönsmorsa egentligen! Det krävs all min fokus att chilla emellanåt. Eller hönsmamma, i vissa situationer bryr jag mig inte alls (som med kläder) men i andra så får jag fetångest.

theresa jaha, det förklarar ju saken! 🙂 I den åldern så har man lite impulskontroll och då gäller det att avleda och re-direkta helt enkelt!

Mina lyssnar inte särskilt mycket i alla fall.. Tidus på 3 år får med sig Nemi som är 1,5 år på allt och lite till.

Det vi kör på är att göra någonting åt det, då dom gör nått dom inte får.. dvs inte bara sitta och gnälla/skrika/hota osv utan när kidsen gör nått så ser vi alltid till att någon av oss agerar tex lyfter bort dom, förklarar vad dom gjorde fel osv..ibland händer det att jag sitter kvar och skäller bara men det funkar inte alls så jag vet inte varför jag ens försöker med det 😉

Ptja, lyssnar gör hon – men det betyder inte att hon gör som jag säger ;-). Vi har inte så mycket regler utan går mest på personliga gränser och självfallet på gränser baserade på säkerhet. Jag ser mer än gärna att hon argumenterar för sin sak och jag möter henne gärna.

Therese: Jag vill inte använda hot och straff men ser inget problem i att säga till ett barn som förstör mina blommor att jag vill ha mina blommor hela och vackra och om barnet fortsätter förstöra efter att jag har visat ett alternativt beteende så plockar jag het enkelt undan barnet från blommorna. Jag behöver ute hota eller straffa (såvida du inte ser de faktum att jag plockar barnet ur situationen som ett straff :-)) utan markerar min personliga gräns där jag berättar att blommorna betyder mycket för mig och att jag vill att de ska vara hela och vackra.

Therese: Vid 2,5 år är det väl bäst att hitta en annan aktivitet som kanske ligger nära den mer destruktiva aktiviteten barnet själv har kommit på. Kanske få en telefonkatalog att riva sönder, gå ut och plocks blommor i ett dike etc.

Nej just eftersom det inte finns barn som lyssnar eller aldrig trotsar tänker jag som så att visst kan jag dra ner på antalet regler som finns till bara för att – men barnen kommer trotsa mig ändå. För det hör deras utveckling till och tillfällena när de kan spela ut kanske minskar något, men de blir inte mildare för att jag lägger ribban lägre. Man får välja sina strider som det heter.

Nej, oftast inte och de är drygt 2,5 år. Vissa saker skiter jag fullständigt i om de vill göra på sitt sätt, medan andra saker känns viktigare. Inte för att jag själv egentligen bryr mig om de står på köksbordet, men om vi är hos någon annan vill jag inte att de ska bete sig som babianer så därför blir det till att lära dom "rätt" från början.

Sen blir jag skitförbannad när de gör sönder saker, vet inte varför det provocerar mig så, och speciellt när man säger till dom hundra gånger och de ändå ska till att förstöra. Såna gånger vill jag gärna att de skulle lyssna bättre.

Lillebror är bara 1 år så jag har inga större förhoppningar om att han skulle lyssna på vad jag säger än.

Min 3,5 åring har en egen vilja helt utan like. Spelar ingen roll även om jag tagit till gap, skrik, hot, mutor och allt det där man lovat sig själv att aldrig göra så är hon lika säker på att hon ska göra på sitt sätt. Efteråt kommer det ibland "vilken dum mamma du var förut när du ville bestämma över mig". Ja vad ska man säga, mammor är ju dumma ibland. Som tur är så är hon himlans klok för detmesta

Skickade lite snabbt. Skulle skriva att hon är klok och enpartisystem men att vinna en diskussion med henne händer bara inte.

Theresa: I sådana situationer så hotar jag inte jag säger bara att nu går vi härifrån och lyfter bort ungen, visst kan även en varning innan förekomma. När ungen lugnat sig så pratar vi igenom saker och ting och går tillbaka till "brottsplatsen" utan att "brottet" upprepas. Oftast. Jag försöker vara konsekvent. Men sen har ju alla barn olika personligheter, finns ju ing amallar, alla gör så gått de kan ju.

Ja, min son är bra pa att lyssna och förstar nästan alltid om man förklarar varför nagot är viktigt. Jag tycker att vi har en rätt bra balans mellan saker han maste göra (som att borsta tänderna innan vi läser böcker pa kvällen) och saker vi kan förhandla om (som hur manga böcker vi ska läsa). I framtiden hoppas jag att han ska ha tryggheten att ga sin egen väg och kunna säga nej när han inte vill, men även behärska diplomati förmaga att sammarbeta.

Nja, mina barn lyssnar och går sen och gör som de själva vill. Men jag försöker också välja vilka strider jag ska ta.

Det händer att jag hotar och de vet att jag verkställer hoten. Men då gäller det viktiga saker som att borsta tänderna och att inte slå på sin bror.

Svar:
jamen så gör mina,. de lyssnar, förstår och sen skiter de i det. Eller argumenterar emot.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vad är det för skillnad på varning och hot?

Tack för alla tips! Jag ska försöka tänka på det med impulskontroll, och att lyfta bort honom innan det gått för långt och jag börjar gorma!

Han är väldigt bra på att prata och utrycka sig, kanske gör det att jag har för höga krav på hans beteende.

Svar:
Bättre att avleda innan det blir en fix idé! Barn kan snöa in på saker de inte får göra speciellt när de vet att det blir en reaktion. lol.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Alltså för mig är hot något som uttalas med en arg röst, man är redan arg på ungen och på gränsen att börja gorma. Varning är en tillsägelse om att handlingen får en konsekvens men i normal samtalston. Så definierar jag det i alla fall. Jag har en 2,5 åring.

Svar:
Nja, jag håller inte med. Hot är hot. "Om du inte gör si eller så, så kommer detta hända". Oavsett tonläge. Arg tycker jag är ok. Jag blir ofta arg på mina ungar och det visar jag. (och berättar)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

haha! Ja precis dem finns ej! Har försökt i snar 6,5 år inte "lyder" hon mig eller någon annan. Dem har egen vilja o DET är bra! Det utmanar oss 😉

Svar:
Så tänker jag också. Visst, just i stunden så vill man bara att de ska lyda men i efterhand så är jag så himla glad att hon inte gör det. ändå. Jag vill ju uppfostra små rebeller. Sådana som ifrågasätter aktoriteten och som inte lyder blint.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag brukar säga att mina tre ligister har öppen bana rätt igenom huvudet från öra till öra, finns inte ens en ventil att öppna eller stänga utan det är bara fri linje rakt igenom liksom. Vilket i klarspråk betyder att nej, de lyssnar i princip aldrig…. förutom när jag ibland kör hela martygrejen med typ "nu är mamma så ledsen så hon gråter ihjäl sig"…

Haha…mina lyssnar ofta noga på vad de INTE får göra åsså gör dem det…hahaha. Nä, nu har de tack och lov lugnat sig lite vid 9 och 6 år…men jäklar va segt det varit emellanåt och jag känner väl igen mig i Theresas beskrivning. Man var tvungen att handgripligen göra ngt mest hela tiden…

Mina lyssnar INTE!

Har fått remiss till hörselkontroll. Men nä då, de hör alldeles utmärkt. Har frågat massor av föräldrar (och proffessionella) hur man gör, men inget hjälper. Som tur var hade vi en uppmärksam dagmamma som tog det på allvar och tyckte vi borde kolla upp det. Tack och lov. Båda har autism och den ena verkar även ha uppmärksamhetsstörning. Så nu bryr vi oss bara om VIKTIGA saker. Typ inte springa ut i gatan, inte strypa sin bror eller kasta grejer på hunden. Om de sover i jeans är väl skit samma. Vem orkar ta ett 2 timmars krig om det?

Svar:
Jag förstår faktiskt inte att så många gör det, krigar om obetydliga saker liksom. Det blir så lätt en maktkamp.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

intressant,vilka barn gillar att lyssna haha jag brukar däremot kunna vända och vrida saker och ting till min fördel ibland och få barnen att tycka att vissa saker är jätteroligt eller iaf så de går med på det =) annars blir det till att jaga de!

Jag har inte heller tänkt ta några onödiga strider om småsaker som skor… Det var innan jag blev utskälld av en galen grann-tant när jag inte tvingade på min unge kläder i somras. Hon skrek barnmisshandel och hotade med soc-anmälan och tyvärr har jag börjat tvinga på mina ungar lite kläder utomhus efter den incidenten. Jävla skitkärring som inte borde få begränsa mig men gör det ändå. Det verkar ju finnas en hel del folk som tycker att det är ytterst oansvarigt att inte klä sina ungar rätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *