Kategorier
barn & föräldraskap

Bonusfamilj eller belastningsfamilj?

Läser ofta på FL om styvföräldrar som inte tycker om sina bonusbarn. Och jag får ont i magen. Jag minns min egen styvpappa och relationen och hur det påverkade mig och jag blir förbannad! Förbannad på de föräldrar som väljer att leva ihop med en människa som inte tar tills sig barnen 100% och förbannad […]

Läser ofta på FL om styvföräldrar som inte tycker om sina bonusbarn. Och jag får ont i magen. Jag minns min egen styvpappa och relationen och hur det påverkade mig och jag blir förbannad! Förbannad på de föräldrar som väljer att leva ihop med en människa som inte tar tills sig barnen 100% och förbannad på de idioter som väljer att leva med en människa som har barn sedan tidigare och som vägrar att acceptera och ja, älska.

Och kom inte dragandes med ursäkter; ”Man väljer inte vem man blir kär i” – ”man kan inte välja att älska ett barn” – jo det kan man fan. Det handlar om vilja och attityd. Jag förstår inte att man som förälder accepterar att leva ihop med en människa som inte har viljan att skapa en familj där ALLA ingår. Skulle min partner visa ovilja eller om jag ens skulle misstänka att han inte älskade Ninja (om jag nånsin skulle befinna mig i situationen) så skulle han åka ut med huvudet före.

Hon kommer först. Hon är mitt allt. Vill du ha mig så kommer hon på köpet. Du kommer alltid komma på andra plats.

Jag får så ont i magen när jag tänker på det.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

18 svar på ”Bonusfamilj eller belastningsfamilj?”

Jo det är onekligen synd om barnen när de kommer i den situationen. Att folk inte accepterar och älskar deras partners barn är så jäkla knäppt, som att de vill radera livet han/hon hade innan liksom. Egoism så det förslår!

Ja just det, nu kommer jag ihåg en tråd jag läste för några månader sedan på FL där en kvinna ställde frågan till forumet om hon skulle svara sin mans barn att hon älskade honom när han sa så till henne, trots att hon inte kände så för honom. Vad är man för människa om man inte svarar "jag älskar dig också" till en liten 5-6-åring? Speciellt när denna frågade ofta. Skit samma om man "känner" så, säg det ändå! Kalla jävla ragata, säger jag bara!

Jag håller med så jävla mycket. Man kan inte börja leva med en annan människa om man inte kan acceptera att personen hade ett liv innan och följderna av detta liv, dvs barnen. Man kan helt enkelt inte leva med någon om man inte accepterar dennes barn, punkt.

Men jag blir också flyförbannad på de pappor och mammor som drar in en ny person bland barnen och låter barnen och deras viljor och känslor komma i andra hand. DET är egoism så det förslår!!! Hur fan kan man välja en jävla romans framför sina egna barn liksom??

Fenomena — jag håller med! Been there liksom. Alltid känna sig bortvald av sin mamma är INTE kul. Och edet påverkar ens hela uppväxt och självkänsla. Idioter som bara tänker på sin egen jävla libido.

Anaiah — herregud, jo jag läste samma tråd. Bit ihop och SÄG bara!

Jag håller helt med dig!

Är skillsmässobarn o har haft tur med "plastisarna" + att jag själv separerat med barn inblandade.

Sambon jag lever med idag finns där för mina söner o jag skulle aldrig välja en snubbe framför mina barn. Allt eller inget. Man får fan ta hela paketet eller inget alls. Och väljer man hela paketet då får man finnas där också. Sambo o jag har nu en gemensam dotter och det görs ingen som helst skillnad på sönerna o henne från hans sida.

jag håller verkligen med dig. Tycker det är så fruktansvärt hemskt med de barnen som känner sig som "halvbarn" hos både mamma och pappa, för de har sin nya "riktiga" familj. Fy fan. Det är säkert jobbigt att bli tillsammans med en som redan har barn. Men det är något man får acceptera och kan man inte det så kan man försöka hitta nån annan!

Amen för det! Jag blev styvmor när jag var 19 och många verkar tro att jag ska tycka "att ungen är mest i vägen", men aldrig! Hon betyder mycket för mig, behöver hon mig finns jag där för henne och så ska det förbli. Säger hon att hon älskar mig så säger jag samma sak tillbaka, för det gör jag. Visst har vi våra duster ibland men vilka har inte det med sina barn… Det betyder bara att hon känner sig trygg med mig.

Inget barn ska få känna sig oönskat eller oälskat.

Älska är ett starkt ord, men klart det handlar om attityd. Även om man kanske inte kan älska barnen kan man ju åtminstone försöka spela att man göra det, just för att man är en familj. Fast det låter ju ganska falskt iof.

Nu var jag visserligen 17 år när min mamma gifte om sig. Jag hade träffat mannen två gånger och sedan flyttade han plötsligt in hos oss. Och vi "barn" förväntades räkna honom som en familjemedlem. Samtidigt gör han allt för att undvika oss, så det är lite som att ha en gäst hemma som inte fattat att det är dags att gå hem.

jag håller också med ! känner till en sån familj där kvinnan hade ett barn sedan tidigare och hennes nya karl har förskjutit honom från familjen och hon låter han göra det . så sjukt ! hur kan man göra så ?

Det är hemskt att väldigt många verka rent av hata sina bonusbarn . Själv har är jag ett , men den pappan är min pappa i mina ögon & han har aldrig gjort skilland på sina biologiska och oss, vi är hans barn lika mycket helt enkelt.

Har även bonusbarn & skulle aldrig tänka tanken på att slippa dom , dom är en del av min man & dom är fullständigt underbara & jag älskar dom .

Fattar mig inte på folk som går in i ett förhållande med barn sedan tidigare & avkyr dom , eller hur deras föräldrar kan ta in en sån person i deras liv .För det måste ju märkas att människorna inte gillar deras barn !

Jag tycker nog inte att man behöver älska sina bonus barn, men behandla dem med respekt, vara snäll, se till att de känner sig välkommna och inkluderade i familjen, de ska behndlas likadant och ha samma regler och förutsättningar som alla andra barn i familjen.

Jag blir så förbannad när jag läser saker som "min mans 10-åriga dotter är en riktig pappa gris och förstör våran familj, jag vill inte att hon kommer hit mer" det är för fan ett litet barn! Jag tror ganska hårt på att om man bjuder till och går in för att ha en bra relation till sina bonusbarn, så kommer man också att få det till slut, men det är den vuxna personens ansvar inte barnets.

Jag tror att folk har svårt för sina bonusbarn för att de är som ett kvitto på att ens partner har knullat någon annan.

Själv får jag inte ens komma i närheten utav mitt bonusbarn, pga av mamman.

Jag skulle aldrig i hela mitt liv kunna tänka mig att stänga ute barnet bara för att det inte är mitt.

Pappan till barnet (min sambo då) tycker det är viktigt att jag umgås med sonen.

Men från mammans sida tar det hus i helvete om jag leker med sonen, eller ens helst är i närheten.

Hon vill helst att jag ska stänga in mig på ett rum under helgen han har honom och hålla mig där.

För att det inte är mitt barn.

Jag håller med dig. Det är så himla viktigt att den som kommer in i en familj förstår att hela familjen kommer på köpet. Och är det så att det inte passar, nej då är partnern heller inte den rätte. Barnen finns där och ska komma först oavsett vad den nya personen tycker.

Och om båda parter har barn sedan tidigare så är det viktigt att det är rättvist mellan alla barnen. Att man inte är sträng mot den andres barn och en mes mot sina egna.

Jag har tyvärr lite blandade erfarenheter och uppfattningar när det gäller min stvmamma och styvpappa…

Det är verkligen speciellt det här med de nya familjekonstellationerna. Det gäller att veta vad man ger sig in på och visa hänsyn.

Du har så rätt!! Som alltid! Jag blir så glad när jag läser sånt här, verkligen!! Har man en partner som inte kan ta till sig barnen, så är han fan inget att ha! Ett barn behöver närhet, kärlek, respekt, omtanke och trygghet. Man är aldrig trygg där man känner sig ovälkommen.

Och tro mig, jag har en del erfarenhet av helt fantastiska styvföräldrar som inte ens räknar sig som styvföräldrar utan bara föräldrar. Självklart då om den biologiska föräldern inte finns i bilden. Jag blir alldeles varm i kroppen av att tänka på att det faktiskt finns så otroliga människor, det är härligt.

Halkad ein på ett skal och WOW du läggs genast på favoriterna!

Ang styvföräldrar som inte älskar sina styvbarn, jag har själv tre dock två som kommer regelbundet.

Och hur kan man INTE älska sina "bonusbarn"???

Allså jag får inte in det i min skalle,

har en dotter innan så även min sambo fick ju en på köpet så att säga och sen har vi en gemensam.

Och hos oss är alla barn VÅRA barn,och älskar dem?

Klart som skjutton jag gör det,för trots jag inte själv fött dem så är de en stor del i mitt liv och vem kan låta bli att älska??? Sen att de är frukten av det förflutna som jag sett några på FL skriver. Jaha, men ALLA har vi ett förflutet och vad har BARNEN med det och göra? De har inte valt detta själva? Nä, jag har slutat läsa de dära trådarna för jag blir bara mer och mer mörkrädd!

För mig är det liksom en självklarhet detta!

Och det borde vara det för alla,

jag har ofta fått höra att jag verkligen är beundransvärd för att jag känner/tänker som jag gör ang detta. Men jag vill inte bli beundrad för nåt som jag anser är en självklarhet/skyldighet!!

Lika mycket som vi älskar våra egna barn ska vi älska dessa vi får på köpet(är väl i dagens läge en väldigt vanlig form av familj med? Har för mig jag hört det iallafall)

Ha en fin dag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *