Kategorier
barn & föräldraskap

Bonuspappan och låtsasfamiljen

När jag var 11 så flyttade jag och mamma ifrån stockholm. Mamma hade bestämt att vi skulle bo hos en man hon träffat, G. Ett år tidigare hade hon haft en annan man som vi skulle flyttat till, men det tog slut av nån anledning. Jag hade varit upprymd och glad för att sen bli […]

När jag var 11 så flyttade jag och mamma ifrån stockholm. Mamma hade bestämt att vi skulle bo hos en man hon träffat, G. Ett år tidigare hade hon haft en annan man som vi skulle flyttat till, men det tog slut av nån anledning. Jag hade varit upprymd och glad för att sen bli besviken. Men nu var det alltså på riktigt. Vi skulle flytta. Till NORRLAND! (ok, södra norrland men för mig var det såååå häftigt) Jag skulle få en häst och 2 katter och en PAPPA och två lillasystrar och en familj och vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar.

Det blev sisådär. Jag VAR lycklig. Eller lyckligare än vad jag varit innan. Jag hade ju inte så mycket att jämföra med. För första gången fick jag uppleva familjemiddagar, syskonbråk osv. Men det fanns alltid en känsla av otillräcklighet, av utstötthet, utanförskap. G – styvpappa – kunde vara riktigt elak. Lite så där i smyg så att man snarare skuldbelade sig själv än honom. Han var underbar och kärleksfull när han var glad men en djävul när han var arg. Och arg kunde han bli! Det bara skallrade mellan väggarna när han vrålade; ”NATASHJAAAA!!!”

Jag minns en gång då jag vaknade på natten av att han kom in till mig. Han satte sig ner och började prata lågmält och lungt. Jag hade glömt vantarna i stallet. Ett långt föredrag om hur värdelös jag var (och hur underbar hans egen RIKTIGA dotter var) och hot om att jag skulle vakna en morgon med Skrållans (min häst) huvud vid sänggaveln skrämde upp den lilla 12åring som jag var då. Detta hände flera gånger. De nattliga föredragen om min värdelöshet och dotterns förträfflighet. (undrar dock om han sa samma saker till henne)

En annan gång var jag törstig. Tog ett glas mjölk ur kylen. Fick en utskällning som hette duga! Mjölken var ju till hans döttrar! En annan gång smällde han till mig över munnen. Han höll en kniv i samma hand. Mamma sa ingenting. Han skröt flera år senare till andra om den där gången han diciplinerat den uppkäftiga ungen.

Jag kände mig alltid ivägen, alltid oälskad, aldrig en del av den familj jag så gärna ville ha. Jag blir så ledsen när jag läser på FL om hur vissa hatar sina bonusbarn, hur en del t.o.m medvetet behandlar dem illa eller försöker få dem att må dåligt. För barn vet.  Man känner det. Det ligger tjockt i luften. Och det påverkar mer än vad man kan föreställa. Känslan följer en genom hela livet.

Vi flyttade därifrån sommaren efter och familjelyckan fick ett abrupt slut. Nu var morsan och jag ensama igen och drömmen om ett tryggt familjeliv borta. Men jag fortsatte att återkomma till huset, till min finaste ”syster” och till hästarna. När jag var 16 så började jag även komma på kvällarna, när det var fest. Det var kul, trevligt och G var rolig. Vi sjöng och skrattade och drack sprit. (då fattade jag inte hur jävla fucked up det var

Så här i efterhand så har den faktiska psykiska tortyren gått upp för mig. Och nu vet jag även att han är alkoholist. Men då – när jag var 11 – så gjorde han ett djupt och bestående intryck.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

20 svar på ”Bonuspappan och låtsasfamiljen”

Kan verkligen relatera till det du skriver. Så himla ledsamt att vara det där barnet som var utanför, som inte var lika "fint och bra" som de andra. Min mamma gick från ett misshandels förhållande till ett annat ( Min mammas val har definitivt stärkt mig att leva ensam och aldrig sätta en man före mina barn!) och ytan var så himla fin, förmögen och välartad. På insidan var det ett rent helvete. Min mamma stod aldrig upp för mig eller ens sig själv. Minns än idag när de oväntat gifte sig när jag var tio år gammal och min syster skulle döpas, hur ridån gick ner. Han var elak och en alkoholiserad tyrann min mammas man och kallade mig för hora, önskade att jag skulle dö, vi fick vara på våra rum och inte visa oss osv. Än idag så förnekar min mamma allt och min biologiska bror har tagit avstånd från alla/mår skit och mina barn har aldrig varit hemma hos sin mormor trots att hon bor en kvart bort, för vi får inte komma dit för honom.Hoppas min mamma tar sitt pick och pack och drar, när mina syskon snart flyttar ut så hon får några år i lugn och ro…

Jag blir alltid så in i helvete förbannad när jag läser denna typ av berättelser. Sedan tar det inte lång tid innan jag känner en tår växa i ögonvrån.

Jag kan bara inte förstå hur människor medvetet kan lägga över skuld på eller trycka ned barn. Har de ingen som helst empati? Kan de inte leva sig in hur det känns för barnet.

Jag kan själv tycka att jag ibland är lite hård mot min son, om han då blir ledsen "på riktigt" blir jag alldeles bedrövad av dåligt samvete, oavsett om den hårdare tillsägningen var befogad eller inte.

Att ge sig på ett barn på ett sätt som trycker ned självförtroende och förminskar barnet är bara otänkbart. Förstår inte människor att de inte kan göra sig större på någon annans, i synnerhet ett barns, bekostnad? Är det någon tillfällig berusning av makt som de tycker sig växa av då de förminskar andra? Fattar de inte att de själva bara krymper av det, inte minst i andras ögon när det så småningom uppdagas!

Fy fan för små människor som tror sig kunna växa genom att förminska andra!

hej!

jag har en kompis som sitter i samma sits som du befann dig i, men hennes mamma vet ingenting om det här. styvpappan har skadat henne upprepade gånger, dock ingenting brutet. hon har sagt att jag inte får säga till någon men jag funderar på att göra det ändå för hon mår ju inte bra av det, och han ska inte kunna få behandla henne såhär.

har du några tips på vad jag kan göra eller säga?

Det är hemskt det där, särskilt när man läser på FL.. Att vuxna människor har samvete att bete sig så mot barn.

När jag var 12-13 flyttade mammas nya karl in hos oss. Min mamma är inte en hejare på det där med kommunikation och jag minns att jag insåg att han flyttat in när jag såg hans skor i hallen en morgon på väg till skolan. Och att han sedan helt enkelt aldrig försvann igen.

Kom aldrig särskilt väl överens med honom. Minns att han brukade kalla mig fet. Han tyckte väl att han var pedagogisk när han "höll med" den oroande tonåringen, men allt det gjorde var ju att man kände sig ännu fetare och fulare.

De är fortfarande ihop, men nu är han i alla fall lite mer subtil med pikarna.

Min pappas nya däremot kommer jag jättebra överens med. Kanske för att hon aldrig försökt ta på sig föräldrarollen (men hur kunde hon då hon bara är 8 år äldre än mig och de blev ihop när jag var 20).

Det är så tråkigt när man hör om hur extramammor och extrapappor inte bryr sig om sina "nya" barn. Är man ihop med någon som har barn sedan innan så får man faktiskt ta barnen också. Klarar man inte det kanske man inte ska vara med någon som har bonusbarn.

Morsan har alltid sagt att jag och syrran går före allt, ändå lever hon fortfarande med mannen som hotat att ha ihjäl båda hennes barn. Som missbrukar både narkotika & alkohol och som ständigt är arg på minst ett av barnen..

När jag påpekat hur dåligt jag mår av att han dricker och är aggressiv har hon svarat "vad ska jag göra åt saken, man kan inte styra en annan människa" och när jag ifrågasatt hur hon kan leva med en man som behandlar hennes barn på det sättet har hon svarat "han är snäll mot mig"

… ok. Jag var 5 när dom blev ihop, syrran var 3, med barn i den åldern har man ansvar för LITE MER än bara sig själv.

Jag kommer kämpa varenda jävla dag för att inte bli lika blåögd som hon har varit. Vill aldrig utsätta mina barn för en sån människa.. Jag vet ju att hon inte har gjort det av ondo, och hon är inte dum i huvudet, men något har ju slagit slint i huvudet på henne när hon valt man och när hon valt att blunda för allt han gjort..

Du är så otroligt vacker på bilden, kan inte sluta titta! Det är något med din blick, ansiktsutrycket..kan inte riktigt säga men det fångar verkligen.

IMHO du var så vacker och som jag förstod uppkäftigt, och kanske verkade slävsäker. Kan det vara så att du provocerade folk med at vara så vacker? Jag tror att det kan hända verkligen.

Detta är precis vad som pågår där mina yngre syskon bor. mamma skilde sig från pappa, skaffade ny kille och har bott med honom sedan dess, närmare 6 år nu. och han bryter dagligen ner, nedvärderar och är hemsk, särskilt min tonårsbror. Så hemsk man kan bli utan att ta till fysiskt våld.

Efter dessa år har min mamma fått samma tendenser.

det finns så hemskt många vidriga människor i världen – de som vi ska kalla vuxna och kunna ty oss till.

jag har precis flyttat hemifrån och ska försöka skapa ett liv men något hindrar hela tiden lycka eller minsta lilla tillfredställelse att upplevas. för jag vet den psykiska misshandel som mina syskon råkar ut för.

det finns ingen gud. då hade han tagit bort hemska varelser och inte oskyldiga barn eller goda människor.

NU har jag läst ikapp det jag missat någon vecka! Oj vad Ninja kan rita bra! min 3åring ritar typ abstrakt konst:P men fint det med! 🙂

Håller med dig detta med bonusbarn, gör så ont i en då bonusföräldrar/föräldrar är elaka mot bonusbarn/barn:( Jag har en bonusdotter på 11år,vi har funnits i varandras liv sedan hon var 1. Vi kommer förhoppningsvis alltid ha en fin relation. Jag har alltid varit tacksam över att få ha henne, att få älska henne. Jag har aldrig tagit över mammans roll osv, hon har en mamma, jag finns där som en extra vuxen. Men bonus/bio barn är alla lika här,alla är våra barn, tex shoppar jag åt barnen,så blir det åt alla 3. ALDRIG att jag skulle ignorera bonusdottern i något! uscvh hemska människor det finns.

Man måste inte älska sitt bonusbarn,men man måste respektera varandra och man kommer alltid finnas i varandras liv..

Problemet hos oss är att mamman och jag väldigt sällan tycker lika,det blir konflikter, men det pratar jag INTE om med bonusen, diskuterar vi något så kan jag ge min syn,men absolut INTE va negativ mot mamman tex. det får vi vuxna ta och diskutera utan abrn i närheten…

oj detta blev långt och flummigt=)

ha en fin kväll!!

Ja, min farsa hade också alkoholproblem men han hade aldrig i livet suttit och druckit med en 16-åring så i jämförelse så var ju han ganska normal. Han hade sina vredesutbrott han också och han och morsan bråkade jämt men aldrig att han hade hotat att rycka skallen av dockan till ett barn. Det är sällan min farsa framstår som en mönsterfarsa.

har liknande erfarenheter, fast med min pappas nya tjej istället. jag var några år äldre än du var. det hela slutade dock med att han tog hennes parti och föll för hennes manipulationer. han sa upp kontakten med mig och min (yngre) syster för hennes skull och jag har varken pratat med eller träffat honom på åtta år. väldigt sorgligt och det är något som påverkar mig väldigt mycket än idag, tyvärr.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *