Kategorier
barn & föräldraskap

Borde jag anpassa henne efter samhällets normer för att hon ska få känna sig normal?

Jag tycker givetvis att Ninja är världens finaste. Och rent objektivt så ÄR hon fin. Fin näsa, vackra stora ögon. Men rent objektivt så ser jag även att hon inte är speciellt bildskön eller docksöt. Inte som en flicka ska vara.Mer troll än prinsessa liksom. Min fina Ninja. Jag vill inte ha henne på nåt […]

Jag tycker givetvis att Ninja är världens finaste. Och rent objektivt så ÄR hon fin. Fin näsa, vackra stora ögon. Men rent objektivt så ser jag även att hon inte är speciellt bildskön eller docksöt. Inte som en flicka ska vara.

Mer troll än prinsessa liksom. Min fina Ninja. Jag vill inte ha henne på nåt annat vis. Hon är perfekt.

Så nej, hon är nog inte världens sötaste barn
. (även om jag kan tycka att sådana kommentarer är onödiga) (och jo visst fan finns det fula ungar!)

Men ibland kan jag känna ett litet sting i hjärtat över att mitt tandlösa och tunnhåriga lilla troll antagligen aldrig kommer få lika mycket uppmärksamhet eller komplimanger som de andra söta flickorna och att det kommer kännas i hennes hjärta. För hon kommer lägga märke till det och hon kommer undra över det.

Det är så svårt det här med att vara förälder. Det fattar man inte förräns man är där. Hur jag än gör så finns det alltid en konsekvens som är jobbig.

Borde jag anpassa henne efter samhällets normer för att hon ska få känna sig normal? Jag minns ju själv hur jobbigt det var att stå lite utanför.  Borde jag bara ge efter för idealen och fostra henne in i en trygg roll? Det är ju tryggt när man vet vad som förväntas av en. Och jag vill ju att hon ska vara trygg. Lycklig. Må bra.

Men vad är viktigast? Att hon känner sig som en i gruppen eller att hon får alla möjligheter att utveckla sin person fri från förväntningar? Att hon känner sig söt eller att hon känner sig värdefull?

Så varför tar jag åt mig? Varför tar jag åt mig när det antyds att hon kanske inte mår bra? Det är ju skitlarvigt egentligen! Om det inte är sant så borde jag ju inte bry mig.

Eller….?

Om man ska vara ärlig mot sig själv så handlar det nog om att man känner sig träffad nånstans. Inte för att det är sant, men för att man oroar sig för att det kanske inte är fel heller? Kanske har hon rätt? Kanske är jag en dålig mamma?

Givetvis så tror jag inte det, men tänk om…?

Ni vet, det där dåliga mammasamvetet som hela tiden gnager och fräter. Den där rädslan att man kanske inte är så bra ändå. Jag känner det varje dag. Jag känner det på kvällen när vi ligger och myser innan hon ska sova och vi går igenom dagen och pratar om det som hänt, de konflikter som varit och de stunder hon varit ledsen. ”Mamma ninna bjåkat!”

Är mitt barn lyckligt? Mår hon bra? Gör jag nåt fel?

Tvivel och oro är en stadig del av mitt föräldraskap och jag hoppas att de misstag jag vet att jag kommer göra inte skadar henne för livet. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

87 svar på ”Borde jag anpassa henne efter samhällets normer för att hon ska få känna sig normal?”

Jag tror inte du kommer misslyckas med att få henne att känna sig otroligt älskad. Och det är viktigare än att vara söt. Det är det verkligen.

Men inget säger ju att hon inte kan bli trygg i den person du och din man uppfostrar henne till.

Jag tror inte trygghet sitter i rosa tyllkjolar eller spindelmannentröjor. Jag tror (och hoppas verkligen) att det sitter i hur du uppfostras, oavsett om du har regnbågens alla färger på dig eller om du bara har en (+alla glittriga/råtuffa attiraljer som medföljer).

Det där berömda mammasamvetet har vi nog allihop och det kommer vi (enligt min mamma) att ha för resten av livet. Kom ihåg att det är DU och din man som vet bäst hur era barn mår, inte nån jäkla bitterkärring som hittat en bild på en blogg och drar sina slutsatser från den bilden och ser till att du får dåligt samvete av det. Nä, ta och borsta av den där kommentaren, du har världens finaste Ninja så du ska inte oroa dig för henne!!! Jag kan säga att min 3-åring inte alltid ler på bild utan visar då gärna vad "butter" han kan vara men den ungen älskar livet och berättar för mig flera gånger om dagen "jag äääälskar dig mamma" och jäklar vad förbannad jag blivit om någon dömt vår uppfostran av honom utifrån en av hans "butter-bilder". Troligtvis hade jag precis som du tagit åt mig och börjat fundera jag med, därför är sånna kommentarer bara onödiga och taskiga. Nä, skaka av dig och sträck på dig, du är en skitbra morsa!

Fast å andra sidan sitter ju söthet i samband med utstrålning. Hon är söt din dotter. Otroligt söt;) För dels ser hon lycklig ut, hon får vara barn 🙂 Om du ska ändra din uppfostran kommer ju både du och din dotter tycka det är fel. Det kommer kännas falskt. Du och din dotter är ni. Inte ska ni vara något ideal för andra.

Om hon uppfostras att tro på sig själv och att ha självförtroende (som jag vet att hon får med dig) tror jag inte att hon kommer ha några problem att bli en i gruppen. Det handlar ju om utstråling. 🙂

Jag tycker hon är jättesöt och att hon är lyckligt lottad som har dig som mamma.

För det första tycker jag hon är söt. Och sen så om hon är en glad,positiv människa kommer hon att bli sedd för det. När är det du oroar dej för att hon inte ska passa in? dagis?första klass? tonåren?

Ge efter för idealen och fostra henne i en trygg roll? Att vara trygg handlar väl om det inre,om hur man är som person, och att känna sig fin.

och det är ju där du kommer in =)

Förlåt att du inte tycker man ska kommentera utseende men jag blir hon är så fruktansvärt söt att jag blir gråtfärdig.

Hon är i samma ålder som min lill-kille och dom är sååå goda i den åldern, och jag vet att man ofta gråter inombords av dåligt samvete.

Jag fick aldrig uppmärksamhet för mitt utseende (åtminstonde ingen positiv) i skolan. Redan första veckan i sjunde klass så skulle tjejerna förvandlas till små sex and the city-liknande varelser med stringtrosor ordentligt uppdragna långt över jeanskanten, och push up-bh i ett desperat försök att leka vuxen och sexig. Och visst fick de all uppmärksamhet de ville ha, de var vackra enligt idealet men det var inte jag. Visst kände jag då en önskan om att få samma uppmärksamhet, att någon dag få känna mig lika vacker och inte så ful och okvinnlig som jag kände mig då. Nu vet jag bättre, jag hade inte mått så bra i längden av den uppmärksamheten från hormonstinna pojkar och ytliga kvinnor/flickor. Det hade bara ökat kraven på mig själv. Den uppmärksamhet som jag får idag som vuxen av min man är betydligt mer värd än den uppmärksamhet jag inte fick då, eftersom den bekräftelse jag nu får är för den jag vill vara och inte för någon anpassning efter andras konstlade tycke och smak.

Så länge du finns där för Ninja med din kärlek och ditt stöd så kommer du inte misslyckas med något. Tycker att ni ska låta henne vara som hon är, berömma henne för det hon är bra för och ge henne kritik för det hon inte är bra på så att hon utvecklas.

Det är inte farligt att bråka med sina barn, så länge barnet får förklarat varför man bråkar, då uppstår ingen förvirring och barnet känner sig tryggt.

Skrika och slåss ska man inte göra tycker jag då tappar barnet respekt för sina föräldrar och blir otrygga.

Jag tycker att du verkar vara en bra mamma för du är ärlig mot dig själv och är medveten om dina brister. Ninja verkar vara en underbar unge som har ett bra självförtroende och egen vilja, precis som det ska vara. Hon har gorgeous stora blå ögon och en skön attityd, jag tror hon kommer komma långt i livet, vad hon än väljer att göra.

Så sluta klanka ner på dig själv och se allt posotivt som du gör för Ninja varje dag istället och var stolt!

KRAM!

Det du gör tycker jag är bra, du ger Ninja verktygen att utveckla sig efter den hon är. Det kommer alltid finnas människor som inte gillar det man gör, vare sig det är att fostra in sitt barn i en könsroll eller att inte göra det.

Du och din karl älskar Ninja och det kommer alltid betyda mest! För när det gungar omkring henne kommer ni vara den stadiga punkten! När ni uppfostrar henne på det sätt ni finner rätt kommer hon känna er trygghet och bli säker på sig själv!

Btw är Ninja ett vackert barn!

Ärligt talat så tror jag att en uppfostran enligt samhällets sk. normer i slutänden skulle få henne att känna sig onormal. Att känna sig älskad och vara uppfostrad på en grund som består av annat än yta tror jag är det viktigaste i steget mot lyckan. Skinn på näsan genererar enligt min erfarenhet ett mer positivt liv än ett liv som är baserat på yttre attribut. Det må låta som en klyscha men det är på insidan det börjar och i det långa loppet så är det insidan som räknas. Ett fint yttre kan vara en bonus men det är och ska inte vara det viktigaste i tillvaron.

Jag tycker att du verkar göra ett jäkla bra "jobb" med Ninja och jag hoppas att jag, om barnet i min mage är en flicka, kan stå emot alla normer och all dumhet som råder kring uppfostrande av flickor.

Jag tror Ninja kommer växa upp till en väldigt trygg människa och trygga människor utstrålar skönhet inifrån och ut. 🙂

Jag tycker Ninja är söt redan nu och jag tror absolut att hon kommer kunna stå emot den där stereotyphetsen som kommer sen.

Det har du och din man lagt grunden till. Du är ingen dålig mamma, tvärtom! :thumbup: :-d

Hej, jag har läst din blogg ett tag nu och jag måste säga att du är nog en av dom människor som har minst fog för sitt dåliga samvete.

Din dotter kommer bli en stark person med bra värderingar och ryggrad. Hon kommer bli älskad för det av många, och avskydd för det av några få. Precis som du.

Trygghet och säkerhet sitter inte i att följa en norm, det sitter i sin egen självbild och uppfostran. Jag tycker att du gör ett jävligt bra jobb. Du ska se sen när Ninja blir lite större, då kommer du se att hon mår bra. Jag är helt övertygad. Bara att ni ligger och pratar om kvällarna om att ni varit osams under dagen ger ju otrolig respekt gentemot varandra, och det är sådant man växer av!

Jag tror att vi ska styra över barnen med måtta ! Min fyraåring vill ha tjejiga kläder så som klänningar hello kitty osv. ibland vill hon ha svensk landslagsfotbollsdress eller bamsetröja och jeans ! Minns själv en gång då hon hade haft vanliga svarta mjukisbyxor på sig på förskolan och kom hem och berättade att någon sagt att det var pojkbyxor, men minns också hur hon glatt kom hem och berättade att pojken T på förskolan varit utklädd till Pippi och hon var inte ett dugg förvånad över det !

Det är supersvårt det där, jag försöker få henne att förstå att det är värdet i HENNE som är viktigt ! Oavsett om hon har en hösäck eller klänning på sig ! Jag tycker inte vi ska lägga så mkt värde i kläderna men dessvärre gör barnen själva det ! De vill inte sticka ut för mkt, inte ens i förskoleåldern ! Tyvärr !

Jag är snart färdig lärare för yngre åldrar och förfasas över detta, hur ska vi arbeta för att stärka barnen som individer och inte som kön ? det är en ständig fråga !

Jag försöker som sagt uppmärksamma det Nova gör, det som hon är stolt över ! Om hon ritar något, om hon skriver , om hon vågar något och om hon gör något fint för lillebror eller oss exempelvis. Men uppmärksammar även då hon kommer hem och säger att hon sagt ifrån åt någon. Jag uppmärksammar hennes styrkor och vill att hon ska vara en stark tjej.

Men ska vi lyda Jesper Juul , författaren som skriver att vi inte ska säga bra till barnen så gör jag nog helt fel ! Men min dotter mår bra av det och jag tror vi får henne till en stark tjej, vare sig hon har hello kitty tröja eller ej !

ang. kommentar du fick. Hon ville såra dig, det ser man tydligt.

Vad gäller Ninja så har jag märkt att hon har ledsen ansiktsuttryck. Det är nåt vi säger i mitt hemland, ingenting negativt, bara ett romantisk sätt att beskriva personens ansikte.

Min son när han var liten,var väldigt seriöst, aldrig log, blev ledsen lätt och ofta, alla kommenterade på bebis språk "om han har några bekymmer" fortfarande,han är 10 år, mina kompisar säger att han har ledsna ögon, det är ett fint beskrivning(iaf om man översätter från mitt språk)förstår du hur jag menar? Men han är ett lyckligt barn,lärarna säger det, och jag ser det själv, det har inget med hur han ser ut att göra.

Så jag tycker verkligen att Ninja har stora vackra ögon, och att de ser lite ledsna ut, men det betyder absolut inte att hon är ledsen. Det är hennes ansiktsuttryck.

Åh jag hoppas att du förstår hur jag menar!

Kram

caucasiangirl – jag förstår hur du menar. Poetiskt liksom. Vi har liknande uttryck.

Grejen är dock att ninja sällan är sådär allvarlig irl. Dock så blir det svårt att ta kort på henne när hon flamsar så de kort jag väljer ut, de som blir tydliga är ju just de där hon ser allvarlig ut. För där står hon still!

Hon är ju skitglad hela tiden. Ja förrutom när hon har sina utbrott. 😉

Att säga att utseende inte spelar någon roll vore lögn men jag tror inte att det påverkar om man blir en lycklig vuxen människa eller inte.

Så länge man får kärlek och känner sig vackrast för sina föräldrar och de nära så bygger man upp en grundtrygghet och ett självförtroende som väger så mycket tyngre än om man är sötast i klassen.

Ninja är dessutom helt otroligt fin, och det hade jag inte sagt om jag inte verkligen tyckte det!

Vad är vackert?

Ett karaktäristiskt utseende är väl vackrare än ett alldagligt?

De tankarna du beskriver brottas jag med varje kväll med, otäckt på ett vis men jag känner mig mer levande sen jag fick barn. Mitt hjärta slår hårdare och jag känner mer känslor, på både gott och ont, men mest gott!

Ha en fin dag!

Jag förundras så över din förmåga att sätta ord på känslor och funderingar. Du är en bra förälder, att tvivla och vara orolig tillhör föräldraskapet och är väl mer ett tecken på sundhet? Det ger en möjlighet till att utvärdera olika perioder och överkomma nya utmaningar.

Att Ninja skulle bli eller vara olycklig pga av er uppfostran är ju trams!Måste man skratta och le hela tiden för att vara lycklig? Räcker det inte med att känna trygghet det går ju hand i hand.

Hellre ser jag att barn är älskade som de inidivder de är och utveckla deras känslor för empati och vad som är viktigt i relationer.

"Du ska tro att du är något för du blir du någon" Jag älskar det citatet och det är väl med den inställningen jag uppfostrar min son. Han ska veta att han är värdefull för sin person!

Fortsätt du med din glöd du inspirerar! 🙂

Tack för att du är ärlig.

Tack för att du sätter så bra ord på print.

Tack för att du delar med dig.

Tack för att du får mig att känna mig normal, att det jag gör är rätt och att jag inte är ensam!!

Du gör ett superbrajobb med Ninja. :love:

äh ninja kommer vara en sån som alla vill hänga med för att hon är cool och "inte som alla andra". dessutom sitter skönhet i betraktarens ögon och är ninja en cool och skön person att hänga med så kommer hon ses som vacker också. det är hon redan förresten!

Jag tänker att om man själv alltid fått höra att man är vacker så tänker man kanske i de banorna, men jag har aldrig någonsin fått höra det och jag har heller inte känt mig bitter över att inte få det. Kanske har jag inte kunnat dra pennor på mitt utseende och fått fördelar utan att anstränga mig, utan fått jobba med min personlighet från början, men inte fan har jag suttit och gråtit över att jag inte varit bimboblondin på högstadiet. Jag har alltid haft ett grundgjutet bra självförtroende grundat på att mina föräldrar uppfostrat mig att veta att jag duger. Precis som jag är. Kan man bara VERKLIGEN med själ och hjärta ge det till sina barn, då mår ens barn bra.

Jag tycker att hon verkar vara en underbar unge! Go, glad och full av bus precis som ungar ska vara!

Jag tänker också på detta du skriver flera gånger. Kommer min dotter att hamna utanför då hon inte direkt kommer att passa in i den "flickiga" rollen? Men vet du vad jag tror? Oavsett hur man går tillväga så tror jag att de vid flera tillfällen kommer att känna sig utanför under ex tonåren. För det är ju ofta tonårsperioden som jag oroar mig för även om min dotter fortfarande är pytte.

Jag vill hellre ge min dotter styrka i vem hon är och inte i hur hon ser ut. Kanske kommer det att vara jobbigt i tonåren men förhoppningsvis växer hon upp och blir en stark vuxen person som kan driva dessa viktiga frågor vidare till sin generation och sina eventuella barn. Jag försöker liksom tänka lite mer långsiktigt än tonåren. Men det är svårt ibland!

Jag skulle kunna skriva massor av stöttande och uppmuntrande ord här, men jag sitter på iphone ock andra har redan gjort det så bra. Så, det enda jag vill tillägga är att man ju absolut inte får gå runt och må dåligt över konflikter man har med sin 2-åring! Att leva med ett barn i den sk trotsåldern är ju stormigt, det går inte att undvika. Jag bryter ihop på vår 2-åring MINST en gång per dag. Självklart borde jag de flesta ggr agerat annorlunda, men när man har konstant sömnbrist, och örsprång av allt skrik och gnäll, då orkar msn inte alltid. Då bara exploderar man. Och det är jag övertygad om inte skadar barnen det minsta, det visar snarare hela spektrat ab att vara människa, alla känslor som finns. Så lägg ned det dåliga samvetet över konflikter!

Jag hoppas och tror att hon faktiskt inte kommer att bli så annorlunda.

Fler och fler tänker som du, vi gillar olika och det känns inte som att alla tjejer ska vara små prinsessor längre.. Fast hon ÄR söt. Supersöt! 🙂

"Att hon känner sig som en i gruppen eller att hon får alla möjligheter att utveckla sin person fri från förväntningar? Att hon känner sig söt eller att hon känner sig värdefull?"

Det ena utesluter inte det andra.

Jag tror att bara de att du oroar dig för om du är en bra mamma eller inte gör dig till en bra mamma… de visar ju bara att du verkligen bryr dig och rannsakar dig själv för att ditt barn ska ha de så bra som möjligt…. En vis person sa en gång till mig "de finns ingen som e så mycke expert på ett barn som dess mamma" o jag tror de ligger mycke i de för de finns ingen som känner o kan läsa ett barn så bra som dess föräldrar… Jag kan visserligen tala om för dig att du inte ska ta åt dig men de e bara onödigt för de gör man automatiskt till viss del….

Men jag kan säga kör på!! Tycker du verkar klara av de fint o stå på dig….

Jag ser att du redan fått en massa bar åsikter men jag skriver iaf.

Först och främst har du ingen aning om hur Ninja kommer att se ut den dagen det är dags för uppvaktning och komplimanger. Alla förändras och om vi har tur kanske samhällets syn på vad som är "fint" förändras. Och den dagen det verkligen gäller, då hon möter den som ska hålla henne i handen och ge henne komplimanger får vi väl hoppas på att denne gör det för all den charm, humor och ödmjukhet hon säkerligen kommer att besitta. Gudarna ska veta att självsäkra och roliga tjejer kan komma hur långt som helst. Och så tänker jag på det där inlägget som du skrev för ett tag sedan, att du ville ge henne andra förutsättningar än vad du själv fått, att inte bara bygga på utseende. Jag känner mig själv så oehört lurad över att ha bli placerad i det facket, att det bästa man har är att manär snygg!? Wtf? Ska det behövas 30 år för att inse att man är smart, klok och fantastisk på andra sätt och vis också. Nej. Kör på! Av det jag sett kan du omöjligt vara en dålig mor.

Hur vet du hur ditt barn kommer att se ut om 1 år, 3 år, 10 år?? Nä, du kan inte avgöra det vid denna ålder. Barn ändrar utseende hela tiden medan de växer liksom man faktiskt också ändrar utseende hela livet, man blir äldre! Finns inget avvikande i dina barns utseende just nu i alla fall! Att många behandlar barn/vuxna efter utseende kommer aldrig att ändras tror jag. Det enda vi kan göra är att försöka få våra barn att förstå att utseende inte spelar någon roll. Men så länge alla inte gör det som kommer detta inte att ändras. Men jag tror inte så mycket på klädernas makt som du verkar göra. Nog hade jag klänningar och kjolar men jag var inte en sockersöt unge ansiktsmässigt och verkligen inte heller som vuxen och jag har hela mitt liv fått "sota" för att jag inte är/har varit det. Vad jag sedan har haft på mig för kläder har inte spelat någon som helst roll!

Det är ok att påpeka för en "ful" människa att hon är ful, en "ful" människa blir inte sårad!Det är ok att bli arg och kalla en "ful" människa en massa elaka saker för en "ful" människa har inte känslor! Så har det alltid varit och kommer antagligen alltid att var.

Jag hade en arbetskompis en gång som sa att" Tänk att ha en ful tjej som man kan ge order att gå ner på knä och sug av mig"! -Men varför en ful? frågade jag, jo för man kan ju inte behandla en snygg tjej så respektlöst!!!!

Att du lägger in så mycket betydelse i just kläderna förstår jag inte riktigt! Det viktiga är ju att barnen tror på sig själva och vet om att de är värdefull och omtyckta för dem de är!Om man inte gillar sockersöta kläder är ju helt förståeligt eftersom vi har olika smak. Men det finns ju andra färger och former på klänningar och kjolar. Jeanskjol till exempel är ju inte puttinuttigt om det är det man är mest rädd för! Du verkar vara så rädd att barnen ska hamna i "flick/pojk-facken" att du själv placerar dem i "anti-flick / anti-pojk-fack", var i ligger skillnaden? Om du uppfostrar dina barn till att bli starka individer som tror på sig själv och som behandlar andra människor som de själva vill bli behandlad så kommer du långt utan att behöva blanda in kläderna i uppfostran!

Jag tycker det är värre om man sätter på barnen kläder som de sedan inte får röra sig i! Vill man sätta på dem klänning eller om de är så stora att de själva vill ha sådan så låt dem ha det, men låt dem fortfarande vara barn, klättra i träd och krypa runt på gruset. Går kläderna sönder, so what!! (Känner att det blev mycket om just utpräglade flickkläder, men det känns även som det är mest det du är emot också)

Ja, det här var bara min åsikt, inte ett försök att ändra på dig och få dig att tycka och göra som mig!

Att sedan skicka en kommentar till dig och tala om att ditt barn inte ser ut att må bra på de kort hon sett????? Får mig att tappa hakan. Det tyder ju på att hon inte har något vettigt att säga! Samma fenomen som vissa människor använder sig av vid en diskussion och de avslutar med att säga "vad ful du är" för att få sista ordet när argumenten tagit slut i deras hjärna! Verkligen inget att bry sig om! Tror du/ni kommer att lyckas bra i uppfostran av era barn, de kommer att bli starka individer pga att de har en mamma och pappa som älskar dem och låter dem utvecklas och ha sina åsikter!

Kram!

/M

Jag tror inte det gör någon skada om man uppfostras till att bygga sin personlighet och sin självkänsla. Om man däremot får höra allt för mycket under uppväxten att man är "söt" så kanske man tror att det är det viktigaste eller allt man kan. En person är verkligen så mycket mer än utsidan. Tonåren kommer kanske bli jobbiga för då vill man ofta "tillhöra" och få bekräftelse. Jag vet att mina tonår kändes jobbiga eftersom jag utvecklades sent och även var lite "udda" i mångas ögon. Men efter att de jobbiga åren försvann så är jag så otroligt glad att jag inte var en i "massan" 🙂

Tycker som dom flesta andra här inne; att du gör det skitbra! Ninja må vara tunnhårig och tandlös, men charmig är hon så det räcker och blir över =)

Och ang. det här om utseende:

Mitt liv: – "Åh vad söt/gullig/fin/vacker du/din klänning är."

Nu – Ätstörningar

Om det hänger ihop eller ej är upp till läsaren att tolka, men jag tycker att LD gör det skitbra som vågar slå näven i bordet och kräva att hennes dotter inte ska bli värderad utifrån sitt utseende.

Jag tycker inte alls att din dotter ser ut som ett troll! Hon är jättesöt och kan ju säkert bli supersöt/snygg enligt vad "normen" säger. Även om hon inte blir det så har hon ju tur som har så stöttande föräldrar som accepterar folk som dom är 🙂

Självklart vill man vara söt och snygg när man blir tonåring. När man sedan blir lite äldre inser man att samhörighet, kärlek och acceptans för ens person är viktigare än utseende. Låter klyschigt men så är det.. iaf utanför dokusåpornas värld.

Sedan är det väl så också att om man trivs med sig själv, mår bra osv så blir man vacker. Utstrålning och personlighet är iaf viktigare för mig än utseende… Hur hade jag annars kunnat vara härligt gift med mitt troll till man annars 😉

ni har givetvis rätt – men ni vet ju hur tankarna kan komma gnagandes. 99% av tiden så är jag ju säker i mitt föräldraskap. Jag känner att jag är genomtänkt och att jag gör rätt.

Men sen så är det ju all den där oron. Jag vet ju att ninja kommer komma hem gråtandes av hundra olika anledningar och man vill ju skydda dem frn allt ont. Men det går inte – inte utan bekostnad på nåt annat.

maria – tack för att du bkräftar den tanke jag själv har! För mig har det varit tvärtom – jag har ofta fått höra att jag är fin, söt, vacker och det har inneburit att utseende varit väldigt viktigt för mig. Jag vill inte att det ska bli så för ninja (eller korvas)

Jag har märkt att "fula" människor generellt är mindre brydda. På ett bra sätt alltså.

emma – jag tror absolut att det har ett samband. Givetvis är det fler faktorer som spelar in, men det har definitivt ett samband.

Dåligt mammasamvete kommer man nog aldrig ifrån… SÅ det bästa man som mamma kan göra (enl vad jag tycker) är att vara ärlig mot sig själv & gå på sin magkänsla. Då känner barnet att du har en trygghet i dig själv, vågar lita på dig och kan i lugn o ro utvecklas till en egen individ. Och vaddå utseende? Nix hon ser inte ut som standarddockan, men ärligt vilka barn gör det? Inte mina iaf. De är glada & trygga iaf – även om de har en mamma som gillar att klä dem i rosa (fast lillfröken gillar INTE klänningar utan väljer hellre mjukiskläder i klara färger, där fick jag s).

Jag tvivlar inte för en sekund att du är en bra mamma! Och jag blir ledsen när någon får dig att tvivla på dig själv…

Du har sundare värderingar än de flesta jag känner, du verkar ge hela din familj sån uppmärksamhet och kärlek som man inte ser någonstans annars. Jag beundrar dig, din viljestyrka och din ÄRLIGHET något enormt!

Fortsätt i precis samma riktning och du ska se att dina barn växer upp till lika fina människor som du själv. :love:

Vad ar det for nagot psyko som sagt att hon inte ar sot, man upphors aldrig att forvanas hur vissa vuxna manniskor beter sig! Du ar en jattebra och ovanligt medveten mamma sa hon kommer bli alldeles perfekt pa sitt eget vis!

Jag är ganska övertygad om att det är på ett ut om du väljer att låta dina barn bli individer som kan känna sig som en del av en grupp (klä henne i rosa volanger och gör henne till så mycket flicka det bara går så hon är som alla andra..) eller om du väljer att göra som nu, ge henne förutsättningarna att själv välja och utveckla sin personlighet.

För en person som får välja själv och gå sin egen väg vad det än må gälla, brukar vara ganska så stark tack vare att den just väljer själv, och när man som Ninja har genuint stöd hemifrån så blir det en trygghet att välja själv, då vet man att man kan göra det som känns bra och fortfarande vara älskad och få veta att man ÄR bra. Det är när man inte har det där stödet som det riskerar att fallera, att man känner sig osäker på om man väljer rätt och vem man egentligen är etc. Men det kommer knappast att hända Ninja med det stöd som du och Oskar ger henne redan nu.

Väljer du att byta spår så är inte det heller fel, gentemot någon annan än dig själv. Och Ninja kommer inte att ta skada, då hon fortfarande inte riktigt bryr sig som hon kommer göra när hon är äldre. Idag kan man sätta på henne rosa eller blått vilket som, hon ser det nog bara som kläder än så länge.

Så jag tror att det spelar ingen roll. Ninja kommer säkert att bli en trygg tjej med klara åsikter och värderingar OAVSETT om du klär henne i spets och volanger eller om du låter bli.

Starka personligheter lämnar avtryck, så även om hon får klä sig i klänningar och fluff, så kommer hon nog inte någonsin att vara LIKA flickig som de andra tjejerna men det är ju en vild gissning av någon som aldrig träffat någon av er..

Följ ditt hjärta! Det brukar bli bäst!

elin absolut! Men jag tror också att det är svårare att lära barn att de är värdfulla precis som de är om man samtidigt lär dem att utseendet är viktigt.

Även barn / ungdomar är individer och tänker själv. Utseendet är inte det ända som kan göra en person populär eller får personen att känna sig som en betydelsefull del av en samhörighet. Jag själv försökte som barn höra till ibland och gick mina egna vägar ibland. Mina bästa kompisar i lågstadiet var två tjejer. Visserligen ganska grabbiga (genus neutrala?) sådana, men vi hade mycket roligare med tigerjakter, trädklättrande och andra äventyr, än vad någon av oss skulle haft om vi fallit till föga och de hade hoppat rep med tjej-tjejerna och jag spelat boll med grabb-grabbarna. I vårt lilla tre-personers gäng hade vi tillfälliga besök av både killar och tjejer som var med och lekte diverse lekar.

Min, än idag, bästa vän, blev jag faktiskt vän med därför att han som 10-åring vågade sticka ut och tog sida med den person i klassen som var lite mobbad. Jag minns än idag hur jag önskade att det varit jag som klivit fram och sagt till de andra att sluta reta och slå. Visserligen blev han sedan jagad över hela skolgården och fick till slut ett par smällar av de tuffa grabbarna, men jag önskade likförbannat att jag haft hans mod.

Det jag vill komma till är att sticka och att våga stå upp för sina egna åsikter och det man tycker är rätt kan vara en stor popularitetsfaktor i sig. Dessutom tror jag att de vänner man får genom att våga vara sig själv är betydligt mer äkta vänner än de man tillåts umgås med i flock tack vara att man ser likadan ut och tänker på samma sätt som alla de andra i flocken.

Nä försök du fostra din lilla Ninja till att bli en individ, inte en i mängden. I det långa loppet blir hon lyckligare av det!

Låt henne avgöra det. Vill hon följa samhällets normer så låt henne göra det. Väljer hon att gå emot den så låt henne göra det.

Man får dåligt samvete oavsett, för båda valen genererar något som kan bli dåligt. Att vara udda och ovanlig kan föra med sig utanförskap, att vara en i gänget kan göra att man påverkas för mycket av vad andra tycker.

Vissa saker ska man inte försöka påverka men huvudsaken är att du inte försöker få din dotter att vara som du vill att hon ska vara utan att du istället låter din dotter vara som hon själv vill vara.

Jag har ju två döttrar och oron finns alltid där eftersom samhällets press ligger rätt tung över alla som har en snippa Att tänka rätt är bra, att tänka fritt är större. Det är ett tänkvärt citat tycker jag.

Tänder går väl f ö alltid att fixa? Hur ser det ut för de permanenta tänderna, har ni röntgat och kollat upp dem?

Jag var aldrig den där söta tjejen när jag var liten, jag blev inte sedd. Jag minns hur ledsen jag var och ville inget hellre än att folk skulle tycka att jag var lika söt som de andra tjejerna i klassen. Jag kände mig så totalt utanför pga mitt utseende. Jag blir så ledsen och arg att det ska behöva vara på det viset. Att yta ska vara så förbannat viktigt! Såklart att man vill lära sina barn att det är hur man är som person som spelar roll och att alla är fina. Synd bara att dem kommer ut i samhället sen och ser att det inte riktigt funkar så och att det är de sötaste flickorna och de tuffaste pojkarna som folk bryr sig om.

Det är så svårt. Det är ju vetenskapligt bevisat att vackra/snygga/sexiga människor får fler fördelar, bemöts bättre i skolan och på jobbet, får högre lön och bättre arbetsuppgifter! Som tur är så är de flesta människorna vackra på utsidan. Vi hade ett barn på vår gamla gata som var så hiskeligt fult. Det här barnets mamma gjorde ingenting för att snygga till sitt barn utan jobbade bara på inre egenskaper. Både hennes barn är sportiga, genomsnälla, intelligenta, "för sig" bra med alla barn och vuxna. H*n har alltid haft massa kompisar och ingen har satt sig på henom. Barnet har sedan ca 9 års ålder varit helt bedårande sött trots sportiga kläder och mittbena.

Alltså mellan allt det här svamlet så har jag försökt säga att utsidan kommer oftast gratis, förr eller senare. Insidan är svårare att fixa i efterhand. Jag har lovat mig själv att det enda jag ska göra för att "få mina barn snyggare" är att försöka hitta en sport/aktivitet (nästan alla i min familj är överviktiga) de tycker är rolig och se till att de borstar håret (lättare sagt än gjort).

Om din dotter senare vill vara 'normal' eller som 'alla andra' som kommer hon bli det, det är inte så svårt om man vill vara så. Jag har aldrig varit som 'alla andra' och under ett år i högstadiet så bestämde jag mig för att försöka men innan det var slut så insåg jag hur urbota trist det var och gick tillbaka till mitt vanliga jag.

Jag tror att det viktigaste är att du berättar för henne att du tycker att hon är fin. Bara sådär, inget "du är fin fast du inte ser ut som en prinsessa" utan bara att hon är fin som hon är. Jag var ingen prinsessflicka och min mamma har nog fortfarande inte sagt att jag är fin, annat än att jag är fin i ett visst plagg för att jag ser smal ut i det typ. Jag trodde hela tiden att jag var rätt ful, vilket jag varken var eller är. Jag var inte blond och hade inte fint långt hår, men jag var skitsöt. När jag var i övre tonåren och började fatta att jag faktiskt är/var rätt söt blev det ett ganska konstigt uppvaknande för mig, att få den bekräftelsen. Det gjorde att jag blev beroende av den, på ett inte allt så himla positivt sätt. Jag tror att om jag hade vetat från början att jag var fin, vilket jag var och vilket man kan vara fast man inte är docksöt så hade jag kunnat hantera killars uppmärksamhet på ett annat sätt. Och förresten så är Ninja jättesöt och jättefin!

Om man ska tänka så kan man ju uppfostra sina flickor till att vara gulliga och tillmötesgående och killarna till att vara sviniga och ta för sig (ok, jag hårdrar det lite) så att de passar in i samhället och får det behagligt. Men gör man dem verkligen en tjänst, tror inte det.. Det är heller inte alltid så positivt att bara få en massa beröm för sitt utseende, till syvende och sist är vi mycket mer än det och det kan vara nyttigt att få utveckla andra sidor av sig själv och till slut bli älskade för vår egen skull, inte bara för hur vi ser ut…

Jag tycker att du verkar vara en otrolig mamma som verkligen bryr dig om ditt barns framtid! Det är det allra viktigaste. Ett barn behöver trygghet, och det är jag säker på att Ninja har.

Du är ju verkligen insatt i din mammaroll och om något går snett i framtiden är jag säker på att ni löser det.

Äh, för att svara på frågan i rubriken – NEJ! Jag är själv uppfostrad typiskt flickigt enligt normen. Inte fan fick jag lätt för det, folk var elaka ändå. Då är det bättre att man ger barnet andra viktigare egenskaper som självförtroende och inre styrka. Det har väl inget med normen hit eller dit att göra. Att se städad ("hel och ren och lukta gott") ut är ju en annan sak.

Jag har inte barn (är blott 19 år, inget hinder men du fattar) och jag måste bara säga att du är en stoor inspirationskälla till hur jag vill uppfostra mina barn i framtiden:)

Så tvivla inte, min mor har uppfostrat mig precis som hon ville och visst har jag inte VARIT SOM ALLA ANDRA eller PASSAT IN EFTER NORMEN, men fyfan vad bra jag mår över det! Speciellt när jag har sett alla mina tjejkompisar som varit så desperata och gjort allt för att passa in i den där normen och roller som de inte ens trivs i… Nej då skiter jag i om en finnig kille inte tyckt jag varit söt eller inte, ärligt talat. Jag har hela tiden vetat att det FINNS andra som blivit uppfostrade som mig och de människorna är de bästa.

Så, även om jag inte känner dig och bara utgår får din blogg så tycker jag du är grym. Du gör ju det du tror blir bäst för dina barn.

Många har som jag, som haft storebröder som främsta ideal i livet när vi var barn. Vi har inte varit docksöta, prinsessiga eller haft gulliga rosa kläder.

Det värsta jag visste när jag var liten var om någon sa att jag var söt. Jag ville vara bra!

Tycker nog att jag klarat mig bra i livet trots det :-d hade väl inte horder av unga män efter mig, (men å andra sidan tog jag igen det senare 😉 )

Din dotter ser idag ut som en helt vanlig liten tjej, finns inte det minsta mindre söt än andra småtjejer i hennes utseende, tunnhåriga kan dom baske mig vara i flera år!

oj, jag tor hon kommer få komplimanger så det räcker och blir över! Ungen har ju världens finaste ögon.och dom sitter där varesig hon har tyllkjol eller ej. (Jag hejar på ingen tyllkjol)

Ger du henne den fina uppfostran det verkar som att hon redan får kommer hon få en grym personlighet dessutom!..Kan bara bli bra!

kram!

Jag håller inte med dig alls gällande genus och det sätt du tänker där, däremot så tror jag stenhårt på att uppfostra barn med gott självförtroende. Det tror jag man gör genom att älska dem och ge dem den kärlek de behöver och de är jag säker på att du o din "gubbe" gör.

Jag är säker på att ni älskar era barn över allt annat och DET tror jag är det viktigaste. Att barnen får känna att föräldrarna alltid finns där för dem!

Sanningen är ju den att ingen egentligen har det lätt när de växer upp. Alla kommer ha något de lider över, något de skäms över eller något de inte vill erkänna att de känner.

Jag tror att dina barn är väldigt älskade och de kommer nog känna det starkt. Det gäller nog bara att stötta så bra det går när de väljer att ta konstiga beslut när det gäller frisyer, kläder eller dylikt.

Men du, snart kommer tonåren.

Det blir tricky 😉

OMG!!! Hur kan du säga så!? Din dotter är Hur Söt Som Helst! Jag förstår inte hur en mamma kan säga så. Särskilt om sitt Väldigt Söta barn!

Jag tror att din osäkerhet över ditt barns (inbillade) "fulhet" grundar sig i att du själv inte tycker att du är tillräckligt söt eller vacker, för att du känt/känner så hela livet. Men jag ska tala om för dig en sak: Du är vacker. Du har alltid varit vacker, det ser man ju på bilderna du lägger upp till din blogg på när du var yngre. Och att du över huvudtaget tror att din dotter inte kommer accepteras för att hon "inte är tillräckligt söt" så är du så korkad. För visst är din dotter söt, och jag skall avslöja en till sak för dig: Allting blir vad man gör det till. Din dotter kommer alltid att vara söt och hon kommer att bli och vara Ännu Sötare om du talar om för henne att hon är söt och vacker. Jo, det är sant.

Och hur mycket kommer inte du att skämmas för dig själv när din dotter läser det här inlägget om tio år, då hon är finnig och osäker och brösten inte är så stora som hon tycker att dom ska vara just då? Du är så dum. Fy, vad besviken jag blev på dig nu.

"Jag tycker givetvis att Ninja är världens finaste. Och rent objektivt så ÄR hon fin. Fin näsa, vackra stora ögon. Men rent objektivt så ser jag även att hon inte är speciellt bildskön eller docksöt. Inte som en flicka ska vara.

Mer troll än prinsessa liksom. Min fina Ninja. Jag vill inte ha henne på nåt annat vis. Hon är perfekt.

Så nej, hon är nog inte världens sötaste barn. (även om jag kan tycka att sådana kommentarer är onödiga) (och jo visst fan finns det fula ungar!)"

Fy, nej fy farao vad jag skäms över dig nu. Du skriver alltid bra inlägg, men det här var förfärligt att läsa.

Ninja ÄR vacker. Och lura aldrig i henne något annat.

Du, jag får fan ont i hjärtat av att läsa detta.

Jag kan hålla med om att Ninjan kanske är lite "pojkig" och inte "docksöt", men hon är fanimej uppfostrad, och när man ser ett videoinlägg med denna unge så kan man glömma alla "sura" bilder.

Du har ju en alldeles underbar unge, och Tamlin kommer bli det han med, så ödlsa inte tid på störda farmorar i kommentarsfältet, fortsätt supermamma dig istället!

Maja Shit, snacka om att överdriva. Hon skriver ju att Ninja är fin som hon är och att hon är världens finaste för henne. Att en förälder kan se förbi hela hetsen över hur viktigt det är att ha söta barn och se sitt barn precis som hon är, fin och söt på sitt sätt är så mycket mer värt än en ytlig förälder som på riktigt inbillar sig att det är superviktigt att ha ett vackert yttre. Ninja är söt, hon ser busig och charmig ut.

Frågan är, varför ät det taskigt att skriva att ens dotter inte ser ut som en prinsessa eller en docka? Varför är det viktigt att sträva efter att se ut på det sättet? Karisma, charm och personlighet är alla gånger mer tilltalande drag än att bara vara söt som en "mammas lilla prinsessa".

maja – jag tror du missuppfattar mig. Jag tycker inte att Ninja är ful. Jag tycker att hon är underbart fin. Men även om hon vore skitful så gör det ingenting!

Jag har ju själv varit väldigt vacker och kan ärligt säga att skönhet är en förbannelse, ingen gåva. Så jag önskar inte det för henne. Jag önskar henne lycka och självkänsla. Thats it liksom.

Och jag vågar vara ärlig kring mina tankar och känslor. Det är synd att det gör dig besviken. Men jag skulle göra mig själv besviken om jag inte vågade vara genuin och det är värre.

Oj, här var det ord och inga visor!

Vettu Natta, jag täker inte säga att Ninja är söt, eller fin eller vacker för att klappa dig på axeln och trösta för jag vet att det inte är det du egentligen VILL höra. DU tror inte på att barn ska beläggas med den pressen, att behöva vara fina, vackra eller något annat utifrån könet. DU tror inte på att belägga barn med ansvaret av deras utseende och det är du en jävligt bra människa för! Glöm aldrig det!

Du TROR på att barn ska få vara barn utan att behöva grubbla över sitt utseende och ja, kanske står du inför en tuff uppgift när Ninja börjar uppfatta hur andra föräldrar talar till sina barn. Å andra sidan kanske också Ninja, när hon kommer upp i tonåren och "är finnig och osäker och brösten inte är så stora som hon tycker att dom ska vara", som Maja så finkänsligt påpekade, känner att världen må vara ytlig, men hemma är en frizon där ingen är på henne om sitt utseende och hon alltid kommer duga som hon är no matter what! Och DET är viktigare!

Mycket bra inlägg. Jag har en anings annan linje i mitt genustänk när det gäller både kläder och uppfostran generellt. Mina barn är 7,5 och 1,5. När de har varit små har jag tänkt färgglada mjuka kläder, kläder för gossungar liksom. Mina två äldsta är pojkar och antagligen har det präglat "linjen", dvs jag vill att de ska behandlas som mjuka barn och inte machokillar. Minsta ungen, en flicka, har samma kläder, med enstaka inslag av tunikor i glada färger. När pojkarna blivit äldre har jag tänkt att de ska få av alla läger; alltså både döskalletröjor och hello kitty-fluff. Alltså, fortfarande färgglada baskläder, men lite machostil och lite rosa fluff-stil för att få prova på hur det är att få känna sig både lite tuff och lite söt. Och även samma princip med leksaker etc (till en viss gräns alltså). Dessutom påverkas de mycket av andra barn på dagis + omgicning i övrigt. Jag tänker mycket på det här, ska bli intressant att höra hur du resonerar när dina barn blir större.

Det Rebecka skrev om "Skönheten ligger i betraktarens öga" tycker jag är så fel, även om det är välment. Vadå skönheten ligger i ANDRAS ögon? Är det inte viktigare med SJÄLVkänsla och SJÄLVförtroende? Att man kan säga till sig själv att "Du är bra" "Du är charmig/fin/rolig/omtänksam/söt" ja.. you name it. Förr eller senare kommer tyvärr utseendehetsen att knacka på dörren, och att då veta att ungarna tror tillräckligt mycket på sig själva för att stå över det – det tror jag är det viktiga. Att ungarna litar på sin egen förmåga, tror på sig själva och tycker om vilka personer de är (om de så gäller in eller utsidan).

Hej från "andra sidan". Jag har en söt dotter. En sådan som verkar vara söt i allas ögon, så pass att alla behöver påpeka det varje gång de ser henne. Det är "åh, vilket underbart hår!" och "åh, helt underbara ögon, så blåååå och stooora" och så vidare. Nej, det är inte synd om henne för att hon är söt och det är inte synd om mig som har en dotter som inte bara är söt i mina partiska ögon, utan också i de flesta andras. Men jag undrar väldigt mycket vad det gör med ett barn att bli värderat för sitt utseende varje gång hon träffar någon annan en den närmaste umgängeskretsen.

Flera olika vuxna har påpekat att min dotter ser ut som en docka. Jaha, men är det något att vara stolt över eller hur ska jag ta det? För mig får hon hemskt gärna se ut som ett barn och inte som en docka… Hemma talar vi sällan om utseende som något bra eller dåligt så vi gör väl vad vi kan, men att vuxna är så tanklösa att de "alltid" bedömer en fyraårings utseende som en inledning till fortsatt samtal med mig, barnets skapare…? Suck…

Vad jag själv minns från mina tonår är att det alltid var en sån förbannad jävla hysteri över detta att vara 'snygg'. Och det är det fortfarande. Är 22 år och inte fan har de där demonerna släppt från högstadiet riktigt än. Man får ju också ha i åtanke att i tonåren så söker man oftast efter någon slags samhörighet. Många vill vara 'en med flocken' och då resulterar det i att man ska ha string…push up and whatnot. Inte för att alla 'faller' för detta men jag kan själv minnas att man kände verkligen att man ville höra hemma någonstans. Man söker en identitet utanför hemmet, utan mor och far vid sin sida. Och jag ser här ovanför att någon kommenterade att det ska väl inte ta 30 år för att inse att man duger även på andra områden än sitt förbannade utseende. Det är en trist tanke att det tar såpass lång tid för många(jag själv inräknad känns det som). Vet att min far sa en gång att det har känts som en jävla kamp att uppnå den person man vill vara efter 30+. Men ja, tonåren kommer vara en turbulent tid oavsett om man följer dessa normer eller ej. Hela livet är turbulent(oh så djupt) och det man kan göra är att försöka få sin egen personliga sunda distans till det hela. Ha det gott! Och vill förövrigt påpeka att jag tycker din unge ser grym ut på korten! Man behöver då inte alltid le på kort, I sure don't.

Jag tror att dina känslor är en naturlig del av föräldraskapet. Det finns alltid en längtan efter att skydda sitt barn men hur gör man egentligen det? Genom att låta de vara "normala" och skydda de från eventuella negativa blickar eller genom att visa de är att de är perfekta precis som de är. Jag anser att det är en svår balansgång där resultat egentligen inte visar sig förrän den dag då de ska stå på sina egna ben.

Min dotter är en sån där söt unge, som får kommentarer om hur gullig och fin hon är. Jag blir alltid lika ställd, för vad är det att kommentera egentligen? Vart ligger prestationen i att vara söt? Jag försöker kompensera genom att berömma henne för den hon är och vad hon gör istället för hur hon ser ut, som motvikt.

Jag var också ett mycket sött barn som liten och fick ofta inta rollen som "den fina lilla flickan"

Och ätstörningarna och den dåliga självkänslan kom som ett brev på posten såklart… Det är först nu i vuxen ålder som jag känner att jag faktiskt duger, det spelar ingen roll hur fan jag ser ut.

Usch blir så himla trött…

Det är oerhört viktigt att ge sina barn en bra självkänsla. Jag tror nästan det är den bästa gåvan man kan ge sitt barn. För med en bra självkänsla kan hon känna sig trygg i sig själv även om hon möter människor som inte vill acceptera henne. Så berätta hela tiden för henne hur bra, fin, smart och söt hon är, barn vill höra det? Och självklart kommer hon vilja va som alla andra och det är inte helt dåligt. Det är inte fel av henne att vilja ha rosa tyllkjolar och fina klänningar och varför inte? Grejen är att hon inte ska begränsas till det och hela tiden veta, i ryggmärgen, att hon är bra percis som hon är.

men man kan väl känna sig älskad utan att känna sig söt? jag tror nog på det där med duktig flicka komplex. Hon kan väl vara modig, stark, rolig eller smart hellre än söt o bra. Sätt ord på hennes positiva sidor så behöver hon inte höra att hon är bra (och behöver inte känna sig dålig varje gång du glömmer säga att hon är bra).

Keep up the good work, kram!

Jag vet inte mycket om att uppfostra barn eftersom jag delvis är ett själv, men om det är något jag har lärt mig av min egen uppfostran så är det avskräckarmetoden. Min mamma har alltid velat att jag ska bli självsäker och våga ta för mig, att jag ska vara stolt över allt jag gör (minus det uppenbart dåliga) och ta ett feministiskt initiativ (hehe…). Hon har inte prackat det på mig utan bara gjort lite som du. Men i stället verkade omvänd psykologi och jag dras alltid till det som är kvinnligt och tjejigt som jag inte fick uppleva som barn. Jag tror inte att det går att riktigt "rädda" barn från sånna tankar genom uppfostran, utan att det sitter ljupare än så…Men, men! Det är ju bättre att försöka! Det viktigaste tror jag är att inte uppfostra barn till det tankesätt man vill ha, utan att ge dem rätt värderingar och omdöme så att de själva kan avgöra vad som är rätt för dem!:)

Jag har två stora ungar, 21 och 18 år, och man har ständigt ont i magen över om man gjort rätt eller fel med dom. Men jag tror faktiskt att jag gjort en hel del rätt. Båda står för vad dom tycker och tänker, oavsett om dom har haft hela sina klasser emot sig i skolan. Båda två anser att alla människor har samma värde, oavsett kön, ålder, färg, religion, sexuelläggning osv. Jag har tryckt i dom från början; följ magkänslan! Känns det bra i magen så blir det bra. Jag är väldigt stolt över mina ungar som jag faktiskt uppfostrat helt själv. Men oron finns ju där alltid ändå på nåt sätt…

Hahaha.. ja, det är första gången jag tittar in här och när jag ska kommentera möts jag av en "trevlig" text så nu skrattar jag! Men det var inte det jag skulle säga.

Jag var också lite utanför men jag kan säga att det var nog 10 gånger roligare att vara i den "udda" kretsen än att vara den som hade dyraste kläderna och fullspäckat schema med aktiviter efter skolan. Vi skapade vår egen "coolhet" och vi var jäkligt lyckliga i all olycklighet under vår högstadieperiod. Numera är jag trebarnsmamma i ung ålder (23år) och det är fan ta mig inte lätt. Det här med hur man uppfostrar. Den enda reglen jag egentligen har är att låta barnen vara delaktiga i beslut som rör dem. Det är väl det viktigaste för att de ska få vara sig själva och inte något jag prackar på. Vilket jag är ganska bra på att göra annars

Hon har fantastiska ögon och om hon får ditt driv, din humor och din självsäkerhet så kommer hon gå länge än varenda dock-flicka på jorden.

Förhoppningvis kommer hon att veta sitt värde i alla fall, hon kommer veta att hon är värdefull.

Tack för en underbar blogg.

Jag tycker att Ninja är jättesöt just tack vare de där ansiktsdragen i kombination med den härliga personligheten, hon är ett riktigt charmtroll och det är tusen gånger bättre än ett klassiskt vackert utseende! Och jag var en av de där ungarna man sa var "så söt, alltid fint klädd, skulle kunna vinna en skönhetstävling" när jag var fyra bast eller så. Hela tonårstiden hade jag ätstörningar och när jag var sju år eller så började jag jämföra mig själv med alla andra, ville ha annan ögonfärg, annan kroppstyp, ville ha komplimanger för mina kläder osv…

Jag vill inte vara någon som "ser bra ut". Jag vill att folk ska tycka om mig för min personlighet, min fantastiska humor, att jag är snäll och rolig och en jättebra vän! När någon jag inte träffar längre tänker tillbaka på mig vill jag att h*n ska sakna mig för min personlighet, inte bara tänka att jag var söt. En fantastisk personlighet sätter djupare spår i en än någon som såg bra ut. Ninja kommer bli en helskön och jävligt cool tjej, det lovar jag dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *