Kategorier
barn & föräldraskap

Delad glädje är dubbel glädje

Jag minns när jag var liten och var hemma hos någon kompis för att leka och så blev det plötsligt middagsdags. Jag fick sitta ensam på rummet och vänta medans polaren käkade klart. Hur ensam och utesluten ur gemenskapen jag kände mig och visst fan kurrade det lite i magen…? Jag har tänkt på det där. Vem fan gör […]

Jag minns när jag var liten och var hemma hos någon kompis för att leka och så blev det plötsligt middagsdags. Jag fick sitta ensam på rummet och vänta medans polaren käkade klart. Hur ensam och utesluten ur gemenskapen jag kände mig och visst fan kurrade det lite i magen…?

Jag har tänkt på det där. Vem fan gör så egentligen? Vad för slags människor? Ogenerösa och ouppfostrade är min gissning. Mitt ex brukade kalla det för ”svennigt” och jag är benägen att hålla med. Jag har aldrig varit med om att invandrare beter sig på det viset. Det händer liksom inte. Det skulle aldrig falla mig in att fixa käk och svulla medans gästerna sitter i ett annat rum och väntar. Det är ju oförskämt!

Och att göra det mot ett barn är helt otänkbart.

Ursäkter som ”amen jag kanske bara lagat så det räcker till mig och familjen” är just det; ursäkter. Jag är uppfostrat på så sätt att man delar med sig med det man har. Visst det kanske blir lite mindre för var och en, men delad glädje är dubbel glädje. Jag har varit fattigare än en kyrkråtta, levt på soc och ätit nudlar med tomatkross sju dagar i veckan, men ändå alltid varit gererös med det jag har.

Jag minns med glädje de gånger jag bjöds till bords och fick vara med. Hur välkommen jag kände mig. Accepterad och omtyckt och för ett kort ögonblick kunde jag låtsas att jag var del av en familj.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

26 svar på ”Delad glädje är dubbel glädje”

Jag tror även det kan skilja sig mellan olika ställen i landet.

Mina föräldrar har ALLTID bjudit gäster på mat oavsett om det var mina kompisar eller deras. Ofta har det varit så att dom fixat mat just för att vi har besök. Båda är från Skåne och jag vet att det är ett skralt underlag för slutsatser men det kanske ändå ligger något i det?

Håller med fullständigt. Det är så sjuk dålig stil. Särskilt om man har följt med kompisen direkt efter skolan. Så lågt så det liknar inget. Klart kidsen ska ha käk.

Vissa är så snåla så de skriker när de skiter.

Säger samma som Danitra, mina föräldrar har alltid bjudit på mat om jag haft kompisar över. Och låtit dem sova över när som helst (det har oftast varit kompisarnas föräldrar som varit med strikta).

Och jag håller med, det är inte kul att sitta och vänta på ovanvåningen med kurrande mage medan matdoften kommer krypande upp för trappan. Speciellt inte om man är hemma hos en kompis som behandlar alla leksaker som om de vore dyrgripar och man inte vet vad man får röra och leka med under tiden.

Det är ju en känslig sak, men om det är som så att om man alltid har kompisar hos sig, (samma kompis då alltså)ska man bjuda på kompisen varje dag då? Tyvärr finns det föräldrar som utnyttjar detta, så slipper dom själv liksom.

Då jag själv bara har en 3 åring blev det ett tag mycket dyrt att alltid bjuda min kompis och hennes barn på mat, vilket skedde en tre fyra ggr i veckan, och med en ekonomi som hemma mamma har man inte alltid råd med det. Till slut fick jag säga i från och bara ge barnet mat, pga vi hade helt enkelt inte råd att utfodra alla, kanske det är så för många tonårsföräldrar också? Många föräldrar är ju ensamstående och kanske knappt har mat till sig själva? (utan prioriterar barnet/en)

Jag skulle nog i detta fall ringa föräldrarna om det blev så att barnen var hos en ofta och under tiden man äter. Själv är jag en luspank student för tillfället och har knappt mat till oss själva. Någon gång då och då kan jag bjuda utan att det märks i kassan men kanske inte flera dagar i veckan under lång period. Då skulle jag lösa det med föräldrarna. Det finns nog många sätt det kan lösas på.

Men jag håller med och jag skulle inte vilja utsätta sonens kompisar för det heller. Oftast brukar de vara ute och leka och kompisen bor mindre än tre minuter ifrån oss så då kommer sonen in, äter och går ut sen igen 10 minuter senare. Skulle det dock vara en kompis som bodde en bit bort och inte kan gå hem eller leka med någon annan så skulle jag bjuda.

Det var ju mer regel än undantag när jag var liten och var hemma hos kompisar, att jag väntade på rummet. Trodde ett tag att alla gjorde så.

Alla utom min mamma, hon bjöd alltid mina kompisar när de var där.

Men hon var inte svensk. Jahaja.

Tycker också det är oförskämt och SNÅLT! Jag ska aldrig göra så. Vi gör alltid skitmycket mat ändå för att det ska räcka till matlådor osv, och maken insisterar alltid på att vi ska göra mycket mat för "tänk om det kommer någon".

Finns det lite så wtf. Ät mer nästa dag. Du dör inte.

Jaa snålt är det allt! Så hade jag aldrig gjort! Jag kommer ihåg en gång när jag var 3 år och lekte hos en kompis. De skulle äta och jag fick roa mig med kompisens leksaker. Vad kul tänkte jag, jag målar om! Tog vattenfärgerna och målade på ALLT jag kunde hitta. Tur (för dem) att det bara var vattenfärger men det tog nog tid att få bort allt haha! Så kan de gå om man lämnar små barn när man själv ska svulla haha

Men vad fan, man får väl äta hemma hos sig själv! Visst kan man bjuda barnets kompisar då & då, men vissa passar då på att utnyttja detta. Man lagar ju mat till så många som ska äta, d.v.s familjen. Kompisen har väl en egen familj?

Om vissa utnyttjar det så varsågod, be my guest! Antar då att det handlar om föräldrar med skral ekonomi som utnyttjar (för vad skulle rika ha för nytta av det?) och då kan jag gärna låta dem göra det. För vad får barnet annars för mat hemma hos dem, korv med bröd? Fan jag tänker inte låta barn gå hungriga om jag har chansen att låta dem äta. Det är oskyldiga barn det handlar om, inte fullvuxna karlar som äter allt som finns i deras närhet och gärna gratis!

så sant, så sant… min mamma sa dock alltid att vi skulle säga till i förväg om någon skulle äta hos oss, men om man inte gjort det så vist fan fick kompisen äta i alla fall!

Min mamma gjorde till och med så att om kompisen sa nej tack så skickade hon alltid med ett par mackor till rummet för att kompisen skulle få mat även fast dom kanske tyckte det var jobbigt att sitta vid bordet med hela familjen…

Jag har som du suttit många gånger i ett rum bredvid och hört hur familjen har ätit utan att blivit bjuden till bords, och vist fan är det "svenningt", jag har ALDRIG varit med om det hos mina invandrar vänner!!!!

Jag blir alldeles chockad när jag läser vad du skriver i det här inlägget! :-O Vad hade du för kompisar, eller rättare sagt "kompisföräldrar"? Jag blev alltid bjuden på mat om jag befann mig inne hos vänner och det var middagsdags. Fanns det inte "tillräckligt med mat", delade man på det som fanns.

Jag har, som sagt, aldrig upplevt detta beteende från "svenne-föräldrar" så jag tror (och hoppas!) det handlar mer om personlighet än om ursprung.

Jag håller med de flesta över… Att om det är en återkommande "kompis" till mitt barn som alltid ska äta hos oss utan att mitt barn blir bjuden tillbaka, ja då är det fel..

Men annars så bjuder man nog oftast in barnets kompis till middagsbordet. (om kompisen inte bara dykt upp oanmält straxt innan maten och ska gå direkt efter…)

Jag har också tänkt på det där, jag minns när jag va mindre (mindre än vad jag är nu bara 17 år än så länge :P) så om man va hemma och lekte hos någon svensk så fick man nästan alltid sitta på kompisens rum och vänta.. Men om jag var hemma hos någon utländsk kompis så kom dom alltid upp och bjöd på sig själva och deras mat, jag kommer ihåg att en av mammorna kom och viska till mig att det va inte pinsamt att sitta med "deras familj" och äta, utan tvärt om, det är en glädje att kunna dela med sig av det man har, och det är ju alltid kul att ha sällskap. Den mening ska jag ha i mitt huvud hela livet, jag kommer aldrig glömma när hon var så vänlig och viskade mjukt i mitt öra. Jag tycker inte att det har något alls med att göra om inte ens eget barn blir bjuden tillbaka, kanske är för att jag inte kan tänka mig in i den situationen riktigt eftersom jag inte har barn själv. Jag tycker att även om inte ens eget barn blir bjuden tillbaka så ska man väl inte "sjunka till den nivån själv" man kan väl vara lika glad och välkomnande ändå? Det hoppas jag att jag kommer bli när jag en gång blir mamma, även om inte mitt barn skulle bli bjuden på mat hos någon annan så vill jag kunna bjuda till lite 🙂

INGEN KOMMENTAR!!!

Nej då 😉 Jag ska ge en kommentar, men den kommer nog inte vara så uppskattad, hehe..

JAG, personligen, är väldigt ödmjuk och delar med mig av allt jag har. Min sambo däremot, han är extremt självisk (en av de sidor jag INTE gillar hos honom). När våra föräldrar ska komma på besök brukar han inte ens VILJA laga mat, utan pratar om vad VI ska äta när besöket har åkt hem. Vadå självisk???? Jag bjuder alltid på mat i alla fall, SPECIELLT när det är min familj och mina små syskon på 3 och 4 år. People needs food, liksom.

Hur som helst – det brukar alltid sluta med att vi köper något så enkelt som korv med bröd eller liknande när vi får besök, eftersom vi ALDRIG kan enas, vad gäller maten.

Jag håller med! Jävla snåljåpar som inte delar med sig. Jag minns lukten när man satt inne på rummet. Hur man satt och försökte höra vad de pratade om, samtidigt som man hade tråkigast i världen. Jag minns hungerkänslan -för av naturliga skäl vart jag alltid extra hungrig när jag hörde att andra skulle äta- Vem blir inte det, liksom?

Så där var det alltid hos alla mina polare (inkl hos oss) när jag växte upp. Inget konstigt, tyckte jag då. Dock kommer inte jag föra den konstiga svenneseden vidare.

Det beror på, tycker jag. Vi bor i ett radhusområde med massa barn i. Grabbarna leker i gäng om minst 5 ungar. Finns inte en chans att jag (eller någon av de andra mammorna) utfodrar hela skocken.

Men om man har bestämt att en kompis ska följa med hem från skolan är det självklart att barnet ska äta här.

Allvarligt talat. Alla mina fördomar om svensk uppförande besannas när jag läser vissa kommentarer. Vi pratar om middag för ett barn. Vad kostar några bitar falukorv och makaroner? Nu pratar vi om pengar som inte ens finns i sedelform. Skriker man så man avlider för några fjuttiga kronor så är man fan i mig låg.

Min mamma – ensamstående och låginkomsttagare – hade drygt 9.000 kvar efter skatt varje månad.

Jag drog hem polare varje dag, ofta fler än en. Det fanns alltid mat att bjuda på. Kanske var det bara nudlar och vissa dagar makaroner och ketchup eller ett par mackor, men det var liksom uteslutet att INTE bjuda.

I de situationer som sarah tar upp, då det handlar om vuxna människor så kan man komma överrens om att dela kostnader. Jag har ofta gäster om jag bjuder på mat, men lika odta så köper de med sig nåt. Så det jämnar liksom ut sig.

När det gäller barn så är de ju – som fantastiska och fina Fenomena säger – oskyldiga. Hur kan jag ha hjärta att INTE bjuda dem till bords? Mitt hjärta värker bara jag tänker på det!

Och har man ett barn (eller flera) hos sig varje dag så kanske man kan ta ett snack med föräldrarna. Folk är sällan oresonliga!

Mig veterligen har jag aldrig suttit på någons rum o väntat och det skulle aldrig falla mig in att låta barnens kompis vänta, utan här hemma bjuds det alltid. Fast, då handlar det om en kompis, inte två eller fyra…vi är många magar nog att mätta och sen beror det helt på vad det är för middag vi ska ha den tänkta dagen. Dock så finns här alltid nudlar, makaroner osv så man kan fixa åt sig o kompisar efter skolan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *