Kategorier
barn & föräldraskap

Den fria uppfostran 2.0

Innan jag fick barn så hade jag en hel del idéer och tankar kring barnafostran. Väldigt lika de jag har idag eftersom jag haft privilegiet att jobba inom förskolan i flera år. Men som alla pedagoger vet så är det en sak att ha hand om en barngrupp och en helt annan att vara förälder. […]

Innan jag fick barn så hade jag en hel del idéer och tankar kring barnafostran. Väldigt lika de jag har idag eftersom jag haft privilegiet att jobba inom förskolan i flera år. Men som alla pedagoger vet så är det en sak att ha hand om en barngrupp och en helt annan att vara förälder.

Det perspektivet hade jag ju inte då, och det var ju det som totalförändrade mig. (Det vet alla föräldrar.)

Förbud och aja baja i all ära, men jag tror man kommer längre med kommunikation

Jag kan märka ibland att jag faller in i en ”så-här-ska-det-vara”- fälla där jag på ren automatik faller in i gamla nedärvda mönster och ”sanningar”; Barn får inte göra si eller så. Barn ska lyda. Barn ska lära sig. Barn ska ha tydliga regler och gränser. osv.

Och det resulterar ofta i onödiga konflikter och utdragna maktkamper och efteråt känns det aldrig bra.

I förskolan så är det ju viktigt med diciplin (Där är ordet jag hatar. Lika så ”aktoritär”) för att inte få total anarki i barngruppen. Det finns sällan tid för utdragna förhandlingar.

Och jag iakttar andra föräldrar som tjatar sönder sina ungar. Som skäller konstant. Som hela tiden ger instruktioner. Jag ser nannymetoder och frustration. Och jag blir otroligt stressad av all negativitet och av alla ljud och höga röster. Jag kan tänka mig hur stressad barnen blir.

Och jag har börjat förstå varför så många ungar lärt sig stänga av. De orkar inte lyssna till slut.

Det handlar absolut inte om att låta barn göra precis som de vill, när de vill.

Nu för tiden så har jag insett att det inte är nödvändigt att göra en sak av allt. Man måste inte bråka om allt, man får välja sina strider. So what om ungen kladdar med maten? So what om ungen häller ut alla tops på golvet? Frågan jag ställer mig hela tiden är; Gör det nåt? Och oftast gör det inte det.

Nu är jag mer tillåtande. Jag vill vara det. Jag vill samarbeta med mitt barn. Kommunicera med henne. Uppmuntra kreativitet och framförallt lita på henne.

det är skillnad på fri uppfostran och på att vara fri från uppfostran – Anna K

Jag låter ungen härja runt lite. Kladda med grejer, äta kattmat, utforska lådor och rum, riva i papper, klättra där man inte får vara, leka vattenlekar vid vardagsrumsbordet. Det gör liksom ingenting! Och jag har märkt en mer harmonisk stämning hemma. Ett lugn. Ett samarbete.

Och alla som träffat Ninja vet ju hur otroligt fin och klok hon är. Trots att hon får ta sig friheter. (Eller kanske just därför?)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

25 svar på ”Den fria uppfostran 2.0”

Nu har jag följt din blogg ett tag (sen du länkade hit mig från no poo-tråden på fl) och jag måste säga att du verkar vara en fantastisk person och mamma. Vi tycker och tänker lika i mycket, men inte allt. du är en inspirationskälla och en förebild. troll och idioter (samma sak?) finns överallt, jag personligen klarar inte av dem och kan därför inte skriva öppen blogg, jag är imponerad över att du orkar ta skiten de kommer med!

Angående fri uppfostran så låter det ju vettigt, men jag kan inte låta bli att undra hur ett barn med fri uppfostran beter sig bland folk, bland kompisar, på offentliga ställen, om han/hon är van att få göra som han/hon vill? Blir det inte knasigt då?

Kram J

salsajenny – En relevant fråga!

det är det här som många missförstår med tanken bakom en friare uppfostran! Det handlar absolut inte om att låta barn göra precis som de vill, när de vill. 🙂

Tvärtom. Ninja får inte slåss, hon får inte kasta saker osv. Beter hon sig illa offentligt eller på annat sätt stör (t.ex genom utbrott) så gör ser jag till att vi avlägsnar oss från platsen. Hon ska inte belönas för dåligt beteende och andra ska inte behöva lida.

Dessutom så (tror jag) handlar en stor del av fostran att vara en god förebild. Förbud och aja baja i all ära, men jag tror man kommer längre med kommunikation.

Om jag jämför Ninja med många av sina jämngamla så är hon faktiskt lugnare och mer "väluppfostrad" 8om man kan använda sådana termer när det handlar om små barn)! och det tycker jag är ganska intressant med tanke på att jag är mer tillåtande än många.

För mig som har ett sk speciellt barn går hela min vardag ut på att välja min strider. Och som du säger vad gör det om barnen inte äter fint eller vill leka vatten lekar på bordet. Man kan torka.

Jag har vissa saker med mina barn jag inte kan vika mig på och andra är inte så nog. Har många gånger fått kritik för att lillan inte har sina vantar på sig tex. Jaha men ärligt tänker jag. Varför skall jag göra ett stort bråk om detta! Hon kommer och ber om dem när hon fryser så jag lägger inte mkt energi på saken faktiskt. Vad andra tycker känns inte relevant!

Jag tror inte heller barn lyssnar i längden på tjat tjat tjat. Jag skall inte påstå att jag har det jättelugnt och harmoniskt med mina barn alla gånger. Långt ifån. Men å andra sidan så vet jag att tillvaron för oss föräldrar och framför allt barnen här hemma skulle vara värre om vi var benhårda med varje liten detalj.

Min barn får absolut inte göra som dem vill men har inte lika många förbud som många barn har. Som sagt man måste inte gör en sak av allt livet. Man mår bättre själv och barnen blir gladare 🙂

Jag låter Oskar göra vad han vill så länge han inte tar sönder något, skadar sig själv eller någon annan, han vet att det bara är ok hemma och har lärt sig att uppföra sig (för det mesta) hemma hos andra och ute bland folk.

Hans favorit för tillfället är att klippa ut saker, han tar en tidningshög och klipper sönder allt totalt, Ibland så virrar han in sitt rum i toapapper, nu är han till och med så pass gammal att han städer upp det mesta efter sig, skitpraktiskt. Att lära sina barn en massa regler som egentligen inte fyller någon funktion är bara att göra det jävligt jobbigt för sig själv.

Det är bättre att ha fantasi och vara kreativ än att vara lydig. Inom rimliga proportioner givetvis.

Jag tycker det är intressant vilka konflikter det alltid blir när mina barns "regler" eller kanske bristen på regler krockar med andra föräldrars regler

Som t.ex att mina barn inte måste ha skorna på sig på lekplatsen på sommaren för jag tycker sand mellan tårna är OK. Då vill alla andras ungar också ta av skorna och då blir alla sura på mig. Eller som min son som har allvarliga problem med att gå upp i vikt och jag låter honom äta var han vill för ska han överleva så är det viktiga ATT han äter inte VAR han äter. Då vill grannens lille Pelle också sitta på rutchkanan och äta riskkaka istället för vid bordet och då blir det irritation igen.

Är det något andra känner igen?

Mest skiter jag i det, men ibland tänker jag att andra ser mina barn som ouppfostrade och barn som man helst inte vill att ens egna ska leka med, trots att de aldrig skulle slåss, utesluta någon eller vara elaka.

Åh Maria vad jag känner igen det du skriver. Att ens egena regler krockar med andras.

Jag låter också mina barn springa barfota i sandlåda. Vad gör det? Men pang som ett brev på posten måste nån annan mamma gnälla om att då vill hennes barn också göra det!! Men så låt ungen göra det då!! Världen rasar inte för att man sand på fötterna..

Jag har haft en hel del gränser och regler här hemma och kan bara konstatera att det gör ingen glad. Jag blir skitstressad och känner mig helt dum i huvudet och elak och sonen sitter som på nålar så därför har jag släppt allt eftersom nu de senaste månaderna. Jag har läst en del Jesper Juul och en del Ross Greene och tar till mig en liten blandning kan man säga.

Särskilt ifrån Ross Greene och hans tre korgar. Det går i princip ut på att Korg A är sånt som är värt att bråka om, alltså sånt som handlar om säkerhet. Korg C är sånt man skiter i fullständigt för tillfället och Korg B är sånt som man kan tänka sig att kompromissa om så att både förälder och barn är nöjda. Egentligen är väl tanken att man ska lära barnet att kontrollera sin frustration men det går säkert med andra barn som redan kan kontrollera sin frustration också.

Jag gillar sättet att tänka på faktiskt. Korg A innehåller sånt som att gå ordentligt på gator och parkering, inte slåss och inte vara elak mot andra. Korg C hos oss innehåller just nu att jag inte tvingar han att skära sin mat själv och att jag inte tvingar han att knyta sina skor själv. Det kommer inom sinom tid. Korg B är lite allt möjligt som dyker upp under dagen.

Jag tror att det är vettigt här hemma just nu, har tillsammans med sonens psykolog diskuterat fram det här också lite grann. Det är kanske inte fri uppfostran men det är i alla fall mer ett samarbete än att jag fullständigt dikterar reglerna hela tiden.

LD: jag vet precis vad du menar och jag håller med dig! Jag är också en sån mamma, och visst barnen vet hur de ska bete sig bland folk! Det har aldrig varit nån problem med det.

ang. Marias komm. så tycker jag att det är fel när ett barn sitter och äter på gården och retar andra barn. När jag vill att mina barn ska fika på gården då bjuder jag alla andra barn också, och så gör några andra mammor. Va irriterad jag blir när en mamma kommer ut delar kakor till sina barn och alla andra ska sitta och titta.Inte fint..

LD – Vad skönt att läsa ditt svar till Salsajenny! Tänk om alla föräldrar var som du! Önsketänkande kanske, men ibland undrar jag hur vissa föräldrar tänker?

Jag har inga barn och det är frivilligt. Har heller ingenting emot barn, jag vet att barn låter och lever om. Men att de gör som de vill utan att föräldrar lär de hyfs, det stör mig.

Till exempel idag, jag stod och packade ner varor och plötsligt märker jag hur en kille, typ 4 år, börjar plocka ur grejer ur min ena påse. :bigeyes: När jag frågade vad han höll på med svarar han "Jag kollar bara"

"Men låt bli med det, det är mina saker" sa jag och fick en riktigt mördande blick från mamman. Sonen fortsatte pilla med grejerna i min påse. När jag sa åt henne att säga åt sin son så sa hon att han fick väl göra som han ville?! Nä. Det tycker jag inte. Jag vet, det är känsligt det där. Att säga till en förälder att hålla reda på sina barn är typ liktydigt med dödsstraff men alltså… Nån måtta får det väl vara?

Som sagt, om alla föräldrar tog en kurs hos dig skulle det bli en mer harmonisk vardag för samtliga parter 🙂

Sorry, låååång kommentar 🙂

Jag passar då på att fråga Caucasiangirl en sak:

Var står det att jag låter andra barn titta på medan mina barn får äta? Det skulle aldrig falla mig in att inte bjuda. Att inte bjuda är oartigt! Men om ditt barn måste sitta och äta sin kaka vid bordet, medan min unge får sitta var han vill och äta, varför blir du arg då?

Jag tycker nämligen det är intressant att få veta varför det är en så stor källa till irritation.

Kan inte föräldrar som vill hålla på sina regler förklara för sina barn att så gör inte vi? Varför måste hela tiden jag ta på mina ungar skorna, neka dem att hoppa i vattenpölar eller låta bli att leka med geggamojja bara för att inte stöta mig med andra föräldrar som har satt på lilla Lisa finbyxorna när man går till lekan?

maria – jag har märkt detsamma och det irriterar mig som satan! En del av barnafostran är ju att lära barn att olika människor har olika regler och olika gränser. Vilket innebär att bara för att nåt är ok för kalle så betyder det inte att det är ok för ninja.

caucasiangirl — Om jag ser ett barn retas (speciellt med godis eller mat) säger jag till på en gång. Det är inte ok.

Dock kan jag tycka det är helt ok för andra föräldrar att ha med matsäck till lekparken utan att för dens skull vara tvungen att bjuda alla andra ungar. Men som sagt — då ser man till att ungen sköter sig annars får man gå hem.

är man ett sällskap dock så ser man till att alla barn får lika.

anna K – du tänker precis som jag! :thumbup:

Fia – jag har hört greens namn förr men inte läst nåt, jag ska nog ta och beställa nåt! Jag är en stor bokjunkie speciellt när det gäller just barnafostran och barns utveckling. Jag har fått många aha-upplevelser av att läsa Juul.

Är det nån speciell bok av greene du rekommenderar?

fibrotjej – du gjorde helt rätt att säga till! Det skulle jag också göra och antagligen ge barnet en kort föreläsning om att det är fel att rota bland människors personliga tillhörigheter. :thumbdown:

Explosiva barn är den som jag har läst och tycker är bra. Främst eftersom vi har problem här hemma i och med att han är väldigt explosiv. Eller ja jag ska inte ljuga vi är explosiva båda två men det har gett mig en del. Som det där med korgarna exempelvis. Jag beställde ifrån Adlibris, det var inte så dyrt och jag tycker det var bra. Frågan är väl om man tycker det är lika bra om man själv inte har problem hemma.

Något jag dock reagerade på var att nästan alla barn i hans böcker hade diagnoser vilket min son inte har. Han har bara svårt ibland att kontrollera sig när han blir arg. Det är bättre nu än det var i somras och han mår väl bättre nu än på länge. Det är ju skönt faktiskt.

Juul gillar jag också, bitvis. Men bitvis gillar man väl kanske allt. 🙂

Om du ska fortsätta jobba med barn i förskola längre fram så är dock Greene att rekommendera, både Explosiva barn och Vilse i skolan (tror jag den andra hette).

Maria: det står ingenstans men jag läste det mellan raderna 😉

Visst är det en annan sak när föräldrarna är med barnen och fikar i en lekpark, jag menade (och trodde att du gjorde just det) när barnen är ute på gården själva. Som t.ex. i min gård förra sommaren kom en mamma ut nästan varje dag med t.ex. en ask jordgubbar till sin dotter och mitt i deras lek så sa hon "här Linda du måste få lite vitaminer" ,då satt flickan med sina jordgubbar och aldrig bjöd andra flickor. Vad tror du själv? Är inte det konstigt. Jag sa till mamman att hon skulle ge frukt och kakor till sin dotter hemma, men hon brydde sig inte.

Annars självklart har du rätt i vad du säger, du ska inte anpassa dig till andras regler.

Jag har hört (jag vet, källkritiken är på topp 😀 Men jag kommer inte ihåg var…) att barn som har fått fri eller friare uppfostran ofta får problem i tonåren eftersom de inta har ramar att leva efter s.a.s, och det kan bli ett mycket tungt ansvar. Jag kan tänka mig att det är så, men jag har aldrig funderat så mycket på saken så jag vet inte.

Vad gör du (vet ej om det hänt) om ninja typ kastar sig på golvet och vägrar klä på sig ytterkläder och bara vrålar när ni har superbråttom nånstans? Går det att kommunicera med barnet vid såna tillfällen? Jag vet bara att jag när jag har bevittnat liknande scener så verkar ungen alltid typ okontaktbar? Har alltid funderat på hur man bör bemöta något sånt, och du känns som den bästa att fråga 🙂

cecilia – fri uppfostran är inte synonymt med gränslös fostran. Det senare leder ofta till problem. Inte så att det är barnet som ska ha gränser, utan snarare att man ska lära barnet vad andra människors gräns går. (och det är ju individuellt).

Det är även viktigt att barnet vet vad som förväntas av det. Att det inte får för mycket valmöjligheter (ansvar) och att det har ordentlig tillit till vuxenvärlden.

Detta får man genom kommunikation och genom att vara lyhörd.

ang. utbrott. Nej det finns inte så mycket man kan göra. Man får vänta ut det liksom. Jag brukar sätta mig ner med ninja och erbjuda famnen. Det är viktigt att bekräfta känslan: "du är arg nu!"

Det är ok att vara arg eller ledsen, men hon får inte som hon vill bara för det. Jag är alltid konsekvent – det är också viktigt; att barnet vet vad det kan förvänta av den vuxne. Det skapar trygghet och tillit.

.. i en situation där vi har bråttom så förhandlar jag inte. Då är det – antingen så hjälps vi åt eller så klär jag på dig. Och då blir det så. Sen får hon bli arg om hon vill. Nu är hon lite för liten än för att förstå vad "bråttom" betyder.

Ibland så får hon utbrott för att hon inte vill sitta i vagnen och vi kanske ska åk pendeln. Det förhandlar jag inte heller om. Det är "antingen så sitter du själv eller så lägger jag ner dig, bananform eller ej" – och så blir det så. Hon får helt enkelt bli arg.

Många föräldrar ska dividera och förhandla till dödsdagar och det är inte bra i all lägen. Barn behöver veta vart min gräns som förälder går. Det ÄR för tungt ansvar för ett barn att bestämma allt hela tiden.

Jag har länge följt din blogg och tycker att mycket av det du beskriver och skriver om är tänkvärt och ofta ganska roliga betraktelser. Dock fascineras jag en del av din bild av förskolan. Jag känner inte alls igen mig i ditt sätt att beskriva verksamheten och förhållningssätt. Har stor insyn i förskolans värld, men tycker mig inte kunna använda ord som disciplin och auktoritär där. För mig är förskolan en fanstastisk plats där barn via gruppen och dess struktur får lära sig att vara just i grupp. Anarki är inte heller ett ord jag kan använda i dessa sammanhang.

Det här är så bra. Jag älskar när du tar upp det här. Det påminner mig om hur jag vill vara som mamma. Jag vill låta mitt barn ha roligt och få styra sitt liv ganska själv men naturligtvis ska jag finnas där för att vägleda samt hindra honom från farliga saker. Men att han ska "lyda" det vill jag verklikgen inte. Han är en egen individ (om än en liten) som har en egen vilja (som dock är stor). Jag vill absolut inte ta ifrån honom all nyfkenhet och roliga saker han kan komma på att göra med dvd-filmer, fjärrkontroller, vatten osv

BRA INLÄGG! Som alltid sätter du ditt barn i främnsta rummet.

Tack for ett superbra svar! Granser for barnets skull inte for sakens skull ska jag forsoka tanka nar jag far barn. Jag tror du ar en superbra mamma, all heder till dig 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *