barn & föräldraskap,  Personlig & privat

Det är aldrig för sent för en lycklig barndom?

Ringde mamma idag för att förbereda henne på att hon kommer bli uppringd av psykologen i samband med min ADD-utredning. Jag sa att det var viktigt att hon inte förskönade nåt utan berättade om mina svårigheter som barn. Om utbrott och bråk och sånt. “Ja, du kunde ju få utbrott när man var i en affär och du inte fick köpa nåt du ville ha…” sa mamma eftertänksamt. Ja asså det är ju ganska vanligt bland barn men jaja. Får hoppas hon kan svara på frågorna iallafall. Att hon minns rätt och inte förnekar för hårt för sig själv. 


Apropå barndom. “Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” har jag hört nån säga vid nåt tillfälle och jag har tänkt mycket på det sen dess. 

Framförallt sen jag blev förälder själv och upptäckte att min egen barndom och barndomsupplevelser liksom lappas ihop i takt med att jag ger mina egna barn andra slags upplevelser och erfarenheter. Jag försonas med det förflutna och läker ihop. Den otrygghet jag själv växte upp i spelar mindre roll när jag lyckas ge mina barn det jag själv saknade. 

Det är ganska märkligt att det kan funka så. Jag lever om livet igen genom mina barn. På många olika sätt. Är det det här som är odödlighet? 

Nu gjorde ju min mamma så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Och skulle jag berätta mer om dem så skulle ni förstå hur svårt det var för henne. Fosterbarn, barnhemsbarn, övergrepp, övergivenhet, våld. Bortvald och bortkastad och väldigt ensam. Och det färgade henne starkt.  

Hon upprepade inte sina föräldrars misstag, det gjorde hon inte överhuvudtaget. Tänker jag på det så, så är jag tacksam och kan lättare förlåta. Men hennes erfarenheter gjorde henne trasig på olika sätt så hon nådde inte ända fram i sin roll som mamma. Och jag i min tur når kanske inte heller hela vägen även om jag i min tur gör bättre ifrån mig. Men det är väl så det är med alla oss som är föräldrar. Ingen vet ju vad det är för erfarenheter som fört oss dit vi är och står här och nu och då är det lätt att döma. 

Det är svårt att göra rätt när man aldrig lärt sig hur det ska se ut. Jag brukar säga att jag inte vet hur man är en bra förälder. Jag vet hur man är en dålig. Men jag hade ju inga förebilder att jämföra eller lära mig av så hur man ska göra för att ge barnen en sund och trygg uppväxt är svårare. Det kommer inte naturligt utan är nåt jag aktivt måste utbilda mig i. Lära mig. Läsa och samtala om.

Och jag kämpar ju dagligen med att förlåta mig själv för mina tillkortakommanden som mamma. Fokusera på det jag gör bra och rätt. Sträva efter att orka mer. Sätta barnen i fokus på det sätt jag själv aldrig var. 

Jag tror inte alls på ett egoistisk föräldraskap där barnen minsann mår bra för att mamma mår bra. Samtidigt så förstår jag att det är omöjligt att vara en bra mamma om man bara mår dåligt. Och då kommer barnen inte må bra heller. Så man får ju sträva efter en balans. 

Men det ena utesluter inte det andra. Jag kan sätta mina barn först nästan hela tiden men ändå unna mig tid och utrymme för mig själv och det jag mår bra av. Man får pussla lite. 

Men mina intressen och behov får aldrig gå ut över barnen eller ske på bekostnad av deras välmående. Det innebär en del uppoffringar så klart men så är att vara förälder. Det bör man vara förberedd på. Barn är ju liksom människor som formas och påverkas av våra val. Det känns som att det ofta glöms bort när man pratar om föräldrar och våra behov av att vara mer än bara mamma eller pappa. (OBS inom mina kretsar alltså, det finns ju gott om motsatt vara också. Skuldbelägganden framförallt mot mammor) 

For the record så har jag och mamma en bra relation idag. Jag ältar inte det förflutna med henne för jag vet att hon önskar att hon orkat och kunnat mer och bättre. Men jag tänker inte ljuga och säga att det inte har påverkat mig. 

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

39 Comments

  • ozzy

    Vill bara säga att detta inlägg gick rätt in i min själ och mitt hjärta, det finns så mycket jag kan relatera till i den men skulle jag kommentera så skulle jag säkert skriva tre A4sidor och det går ju inte, men den har dragit igång en massa tankar och känslor i mig.

  • ida

    “Man får pussla lite” alltså det var det mest befriande jag läst på länge. Tack! För det är ju så det är egentligen, man får pussla lite. Det är aldrig 100% barn eller 100% vuxen en ska sträva efter utan pussla ihop det. Få det att funka. Delar förresten din erfarenhet med att ha familj som var en del av en dålig barndom men som nu är en del av en bra vuxenhet. Det är fint att det kan vara så, att vi är tillräckligt hela för att fixa den uppdelningen, eller så tänker jag på det iallafall.

  • elin

    Min mamma dog när jag var 5 och varje gång jag nu kramar mina barn och ger dem alla trygghet och kärlek jag kan så är det som att jag även kramar om mig själv, alla de gånger jag saknade hennes famn. Det helar.

  • Sara

    Så berörande och fint. Man brukar ju säga att bryta mönster är det svåraste som finns, dvs man “blir som sin mamma” till slut. Men du har ju gjort väldigt aktiva val att göra något annat av ditt föräldrarskap. Vad tror det är som gjort detta möjligt för dig? När det är så svårt för de allra flesta? Dina val är ju dessutom till viss del “mot strömmen”, vilket gör det ännu mer intressant och beundransvärt tycker jag. (Eftersom jag personligen håller med dig i så mycket kring föräldrarskapet). Vore intressant att höra om dina tankar kring det.

    Ha en fin kväll!

  • Anna

    Åh, vad jag känner igen mig i din berättelse. Min mamma hade det ungefär som din. Hon föddes in i ett redan döende äktenskap med en psykiskt sjuk mamma som övergav henne. Under många år skickades mamma runt till olika släktingar som inte ville ha henne. En manlig släkting förgrep sig på henne osv. Hon hade mao ingen förebild när hon fick sina tre barn, men hon gjorde sitt bästa. Jag var arg på henne i många många år, men i 20-årsåldern bestämde jag mig för att förlåta henne och nu är jag 34 år och har två egna barn. Min relation till mamma är starkare än någonsin, och jag märker i mitt föräldraskap att jag tagit det bästa från min barndom och utövar det på mina ungar. Låter ibland som min mamma när jag skäller på ungarna och då blir jag lite rädd. Är så enkelt att hamna i det spåret (speciellt med min 8-åring som har attityd som en 16-årin) men jag gör mitt bästa och hoppas att det går vägen.

  • Emily C H

    Jättefina, kloka ord som vanligt. För mig personligen har det krävts år av terapi/(hårt slit) hos psykolog (går fortf) för att ens få syn på och lösa knutarna från min barndom. Jobba med mig själv på djupet för att bli en så bra mamma som möjligt till mina barn och bryta flera generationers mönster av dåligt föräldraskap.. som göder psykisk ohälsa, otrygghet o ångest. Guld värt. Tog psykofarmaka först i flera år, men det hjälper ju inte en i längden. Bara mildrar symtomen ett tag.

  • Truffle

    Om mina föräldrar inte hade supit eller skällt på oss barn hade jag nog haft en bra barndom. Jag är så lycklig att mina barn ej behöver uppleva samma som mig, dock vill jag så klart behålla sånt som mina föräldrar gjorde bra. Även om jag ibland känner bitterhet mot mina föräldrar har jag ändå en god relation med dem (så länge de inte dricker och jag inte tar upp något som sårar den utan låtsas som att det regnar osv) jag vill ha kontakt med mina barn och att de ej glider ifrån mig/oss när de blir tonåringar /vuxna osv. Och att de har en god relation syskon emellan som jag har. Dock har jag just nu utmattningssyndrom som jag försöker taitu med för att bli en bättre mamma och orka mer. men jag kan i alla fall försöka ge dem kärlek trygghet kramar och gos så känns det som en bra start i alla fall.

  • Tess

    Kommer aldrig få någon bra relation till min mamma, försökt så jävla länge nu! Men såren sitter så djupt och gång på gång utsätter hon mig för skit och försöker styra mitt liv.. nu när jag återigen sagt ifrån och vägrar förlåta henne så ringde hon (och en av mina systrar som är precis som henne och är förbannad på mig) soc och orosanmälde mig och sambon angående våran son!?

    Rena lögner och överdriver helt normala saker, är dessutom höggravid så oron och stressen har slagit extra hårt.. kan inte fatta att dom sjunkit så lågt i sin strävan att straffa/hämnas/jävlas med mig!

    Soc la ner det direkt, finns inget fel i våran lilla familj.

    Men även om hon är en hemsk mamma, så är hon ju min mamma och jag har ju aldrig slutat hoppats.. det gör otroligt ont att aldrig få en normal och sund relation men nu får de fan vara nog 🙁

    Har tyvärr ingen bra pappa heller.. men min förlängda familj/släkt är helt underbara! Och har andra syskon som stöttar, och såklart min egna lilla familj, det är dom som får mig att orka och kämpa för att vara en sån mycket bättre mamma! Och helt ärligt så är jag en förbannat bra mamma.

  • Evelina

    Åh men tack. Exakt. Jag anses som en stenåldersmänniska i mina kretsar när jag inte alls kan se hur min lycka absolut ska gå före mina barns. Så många nöjer sig med att tänka “lycklig mamma- lyckliga barn” utan att fundera på hur lyckliga deras barn är egentligen.
    T ex amning vs bantning.
    Eller skilsmässor. Hur många har jag inte i min närhet som lockas av skilsmässa bara för att få mer egentid? För mig är det helt absurdt. För barnen har man skaffat och dem ska man, i mina ögon, vara beredd på att ta hand om helt själv om man så måste. Nu är jag även förbannad på det faktum att kvinnor har högre krav på sig som föräldrar än män mm, men den där förpliktelsen att kunna ta hand om sina barn själv om man måste gäller ju båda. Jag är socialarbetare och vet inte hur många gånger jag får hjälpa socialtjänsten att se hur de förgyller pappors halvdana försök (oftast endast med poäng att dra ner nåt ex i skiten) och bryter ner mammor som gör ett superhjältejobb (men det är en annan diskussion).

    Jag hade en rätt lycklig barndom. I alla fall en bra mamma. Så jag har den motsatta ångesten; jag lyckas inte ge mina barn det jag fick! Sen hade min mamma brister som jag traumatiskt blivit varse om i takt med att jag skaffat barn. Tycker speciellt det första året hemma (mammaledigheter) varit berg&dalbanor psykiskt då jag bearbetat min barndom. Men sen märker jag absolut att jag är extra känslig för att mina barn skulle råka ut för samma trauman som jag. Det vet jag inte hur jag ska hantera faktiskt. Har psykologkontakt pga annat så får kanske ta upp det där.. men skönt att höra att fler bearbetar sig sig genom (eller pga) barnen. Har försökt prata med vänner men få känner igen sig..

  • AO

    Det jag har så svårt att förstå/acceptera eller vad man nu egentligen borde göra åt det är när jag upplever saker med mina barn där jag ser att min egen mamma totalt brustit. Jag tänker (och känner inom mig väldigt starkt) bara “Men HUR kan man behandla det käraste man har på detta vis?!” Nä jag har svårt att förlåta och speciellt när mina föräldrar själva tycker de gjort så bra ifrån sig och inte ser något fel alls… ett totalt empatilöst föräldraskap med mycket skuldbeläggande och att man aldrig dugit för dem (och inte heller nu gör det trots 35 fulla levnadsår). Vissa saker går inte att förlåta och allra helst inte när inga förändringar sker från deras håll. Ärren finns kvar inombords och jag vill inte ha fler…. framförallt vill jag inte att MINA barn ska få det av dem.

    Svårt… så oerhört svårt att hantera hela mormor/morfar situationen för som barn förlorar man ju näst inpå aldrig hoppet för förändring till sina föräldrar och som mamma till mina barn vill jag skydda dem från all skit jag fått.

  • Anna

    Vad oerhört fint och sant det här var:
    “Framförallt sen jag blev förälder själv och upptäckte att min egen barndom och barndomsupplevelser liksom lappas ihop i takt med att jag ger mina egna barn andra slags upplevelser och erfarenheter. Jag försonas med det förflutna och läker ihop. Den otrygghet jag själv växte upp i spelar mindre roll när jag lyckas ge mina barn det jag själv saknade. ”
    Har liknande erfarenhet. Du sätter ord på det på ett underbart sätt.

  • Malin

    Jag tänkte bara fråga dig L D, och alla ni andra föräldrar om ni brottas med dåligt samvete för att ni inte “hinner med” att umgås med era barn under veckorna? Jag har tre och det går inte att hjälpa alla med läxor t ex. De skulle behöva mer av min tid allihop. Nattningarna går undan och det blir inte så där mysigt som man skulle vilja ha det egentligen. Jag tycker det är hemskt!

    • Lady Dahmer

      Såklart. Jag hinner ju med ganska mkt dock pga jobbar hemifrån men ibland orkar jag inte o då känns det skit. Med en bebis är det också svårt att hinna men vi försöker ha rutiner där tiden tillsammans ingår. Låter nattningen ta lite tid. Sitter ner vid middagen o pratar osv.

  • Louise

    Hej!
    Jag har en annan syn på detta med att sätta sina egna behov framför barnens och jag antar att mitt synsätt kommer från min extremt trygga uppväxt. Jag och min bror fick all uppmärksamhet, inte så att vi blev bortskämda men det bara var så. Mamma gjorde allt för oss och “levde” för oss, vi var hemma länge innan vi började 6-års osv. Jag är otroligt tacksam för det och det är verkligen inget att ta för givet. Men…jag önskar så att mamma hade gjort saker för sin skull! Jag önskar att hon “varit självisk” (ehh whaat??) några timmar i veckan eller vad man nu vill och bara gjort saker som hon verkligen ville! För vi barn fick så mycket tid och bekräftelse att det inte hade påverkat oss ett dugg..det är jag helt helt säker på. Samtidigt förstår jag att du känner annorlunda men jag ville bara säga att barn faktiskt kan må bra av att se sin mamma göra egna saker och bara vara lycklig för sin egen skull. För vi barn behövde aldrig tvivla på att hon prioriterade oss framförallt..jag hade unnat henne det! Jag hade mina hästar, min bror sin sport, jag tyckte det var konstigt att mamma aldrig åkte iväg på sin aktivitet. Så allt jag ville få fram var att det inte är svart/vitt och att barn faktiskt kan vara glada för att mamma är glad, det finns väl knappt nått som gör en tryggare? Jag svamlar lite här i natten..hur som helst, tack för dina tankar och texter! Jag håller inte alltid med men de leder allt som oftast till reflektion.
    /Louise

      • Louise

        Jo men du skrev även att glad mamma inte är lika med glada barn och att många använder det som ett sätt att “komma undan” och då menade jag på att så länge grundtryggheten finns där så kan glad mamma vara lika med glada barn. Det är inte endast en ursäkt för att komma undan ansvar. Jag kanske tolkar din text annorlunda mot hur du tänker men det var så jag läste det. Antagligen har vi rätt lika åsikter men ibland sätter man ord på dem olika och då uppstår även missförstånd.
        /Louise

        • Lady Dahmer

          Huruvida barnen är glada eller mår bra har ju helt o hållet att göra med att deras behov blir mötta. Är mamma glad på bekostnad av detta så kommer inte barnen må bra.

  • Truffle

    Ew tänker på hur sex med skolflickor normaliseras i porr…tror inte det finns porr för kvinnor där männen klär ut sig till skol-pojkar…

  • Fia

    Jag tror barn KAN må dåligt av om mamman (eller pappan) mår dåligt men inte vågar visa/prata om det utan i stället försöka hålla upp nån fasad. Visst, man behöver inte berätta alla detaljer för sina barn men att berätta att att man mår dåligt, är ledsen osv och samtidigt berätta att man gör sitt bästa och älskar sina barn liks mycket ändå tror jag är en bra väg att gå tror jag kan köra barnen mycket tryggare om man dom förälder mår dåligt

  • Mia

    Hej! Jag visste inte vart jag skulle vända mig där jag kan nå ut. Du kanske kan ta upp detta. Jag drömde en hemsk mardröm inatt. Om män. Som fortfarande håller mig skakig. Det är oklart vart jag var någonstans men någonstans i Sverige så är jag och träffar på en spännande man i offentlig miljö. Vi umgås i tid kanske i en dag och vi byter Facebook, han ser ut som vilken trevlig man som helst, vi har även ringt varandra men bara via en mobil som är min jobbmobil och inte går att spåra. Vi har en trevlig kväll och helt plötsligt börjar han försöka mer med mig. Jag säger åt honom att lägga av men han fortsätter. Allt utvecklas till något väldigt obehagligt och sen skriker han åt mig att han ska hitta var jag bor och knulla mig sönder och samman. Jag lyckas fly undan och gråter i panik. Gömmer mig och är lättad, tänker att han inte kan hitta mig då mobilen inte går att spåra. Får då upp ett meddelande på mobilen där jag ser hans ansikte och han skriver. – Glöm inte vad jag sa att jag ska göra. Inser att det blir lätt för honom att hitta mig då mitt efternamn är lätt att spåra. Kopplar in polisen som säger att det inte kan hjälpa då det inte finns bevis och säger att bara skaka av mig det. Vaknar upp kallsvettig. Och lättad att det inte var på riktigt. Är det såhär det ska vara att kvinnor drömmer mardrömmar om vanliga trevliga män som snabbt utvecklas till en flykt där vi är rädda för våra liv? Mår fortfarande inte bra. (Och nej, inte sett någon film under kvällen utan bara följer nyheter, där det står om obehagliga män hela tiden).

  • Veronica

    Ben Furman (finsk psykolog) har skrivit en bok med just den titeln “Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom” . Kanske inte världen bästa bok, men den tar upp olika personers uppväxt och hur de gått vidare i livet. Det hjälpte mig att få distans och lite släppa taget om min lilla osynliga version av mig själv som barn, som dyker upp vid min sida ibland. Ibland när jag är känslomässigt trasig, när mina barn är ledsna för det påverkar mig massor, när jag blir orättvist behandlad. Det är belastande att en del av en reagerar som ett sorgset barn när jag faktiskt skulle kunna hantera situationer med sansat för min egen skull… När min mamma skulle begravas hade jag ett långt samtal med prästen. Jag beskrev vårt liv å och vår komplicerade relation (hon var missbrukare av allt). En sak han sa har jag burit med mig. “Du är mycket mer dina barns mor än vad du är din mors dotter”. Den frasen hjälpte mig och gör det fortfarande ibland. Jag är inte bara ett övergivet maskrosbarn, jag är en kick-ass mamma också!

  • Annie

    Jag delar inte alltid det du skriver om, men jag gillar alltid ditt sätt att skriva och imponeras av ditt mod! Det här höll jag däremot med om till punkt och pricka. Visst är det en uppoffring att vara förälder men oftast en fantastisk sån, även om ibland behöver små pauser 🙂

  • Anna

    Du sätter ord på mina erfarenheter, LD! Och vet du en sak? När du berättar om hur du gör med dina barn och när du ibland lägger upp små filmklipp som t ex det från bubbelbadet i Delsbo, tänker jag att du är en underbar mamma!

  • Elin E

    Åh vad jag hade behövt läsa detta när jag blev oväntat och ovälkommet gravid, graviditetsdeprimerad och fullkomligt livrädd för att bli en mamma som min egen. Rädd att inte kunna vara närvarande som min pappa. Rädd att inte kunna älska mitt barn. Rädd att förstöra henne. Rädd för allt som har med moderskapet att göra.

    Nu är hon här. 7 månader gammal. Och kärleken kom som en käftsmäll redan på BB tack och lov. Hon ligger och sover vid mitt bröst när jag skriver detta och jag är inte längre rädd. Det var så oerhört befriande att läsa det du skrev om att läka ihop när en ger sitt barn det en saknade under sin egen tid som liten. Jag är medveten om mycket, har jobbat så hårt med mig själv och mina upplevelser att jag VET att jag är en bättre förälder än mina var mot mig. Min dotter ska få all den trygghet jag saknade. Det känns bra för den där lilla flickan i mig också. Som att hon får lite upprättelse.

    Tack Lady D! Du forsätter att inspirera, trösta och motivera mig!

  • Linda

    Tack! Du är stark! Känner igen mig i mycket du skriver. Har själv en barndom som var otrygg. Föräldrar som bara försvann när de träffade nya partners. Föräldrar som aldrig sagt att de älskar mig. Min uppväxt har format mig starkt. Mina barn får veta varje dag att jag älskar dom. De ska aldrig behöva tvivla på min kärlek till dom.

    Jag har också fått höra uttrycket “det är aldrig försent att få en bra barndom”. Av min terapeut. Det går att trygga upp sig själv i vuxen ålder. Mitt lilla jag är med mig i varje steg. På vägen till en bättre, mer trygg barndom.

    Tack igen. Gillar dig skarpt Lady D! ❤️

  • Hanna

    När kommer din självbiografi? Skulle så gärna läsa ngt långt utan uppehåll! Eller en feministkampsbok, lär-dig-älska-dig-själv, anything! Och gärna ljudboksvariant som du själv läser (hatar ljudböcker med trista/överspelande/smaskande/sväljande inläsare)
    För du har grym radioröst (tänker på podden exempelvis)

    Ps grymt bra inlägg också ds

  • Eliza

    Jag hade(well…har) en mamma som är svårt psykiskt sjuk. Min barndom var för jävlig.

    Men i samband med att jag har fått mina barn så har de inre såren läkts på någotvis.

    Jag är inte längre bitter.

  • H

    Känner igen mig i det du skriver, men själv är jag inte mamma än. Är dock så orolig över att jag inte ska kunna ge mina framtida barn en bra uppväxt på grund av min egna otrygga uppväxt.
    Man får kämpa lite extra igenom allt, men man vet ju hur man INTE ska göra i alla fall.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *