Kategorier
barn & föräldraskap

Det är DITT fel att ditt barn är olyckligt

Måste inte vara hemma felet ligger. Men det är hemma lösningen skall ligga. – Linda Jag blir så trött på föräldrar som vägrar ta ansvar för sina egna misslyckanden. Föräldrar som vägrar ta ansvar för sitt föräldraskap. Föräldrar till barn som skär sig, knarkar, begår brott, mobbar, slåss (och är allmänt destruktiva) som vägrar att […]

Måste inte vara hemma felet ligger. Men det är hemma lösningen skall ligga. – Linda

Jag blir så trött på föräldrar som vägrar ta ansvar för sina egna misslyckanden.

Föräldrar som vägrar ta ansvar för sitt föräldraskap. Föräldrar till barn som skär sig, knarkar, begår brott, mobbar, slåss (och är allmänt destruktiva) som vägrar att ta ansvar för sina fuck-ups. ”Jag var minsann en bra mamma, det var h*n som var otacksam och bråkig!” typ.

Nej, du var inte en bra morsa. Du var en jävla skitmorsa! Du misslyckades! Det är ditt fel!

Fan vad uppfriskande det skulle vara om nån kunde erkänna att ”Jag var en kass förälder och därför beter sig min unge illa och därför mår h*n dåligt”. Fan vad mycket skillnad det egentligen skulle kunna göra för just dessa trasiga ungdomar.


DISCLAIMER (för de som inte förstår det självklara)

Inlägget handlar givetvis inte om alla yttre orsaker såsom sjukdomar, hormoner, övergrepp och dylikt som inte föräldrarna kunnat kontrollera. Inte heller de föräldrar som stöttar och aktivt försöker förändra de negativa situationerna. Jag hänvisar till andra raden i inlägget: ”Som vägrar ta ansvar för sitt föräldraskap.”

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

210 svar på ”Det är DITT fel att ditt barn är olyckligt”

Jag har skurit mig och varit allmänt självdestruktiv under många år men det beror inte på att mina föräldrar misslyckats. Med någonting?!

Ingen förälder är perfekt och inte heller mina, men jag kan aldrig skriva under på att det skulle vara min föräldrars fel att jag mått dåligt. Diagnoser som borderline och liknande kan rota sig redan biologiskt och kan vara ärftligt (om det nu är så du menar att det kommer fr föräldrarna, men det tror jag inte) men som självklart utvecklas mycket beroende på miljö och yttre påverkan. I mitt fall inte pga föräldrarna.

Så håller inte med dig om detta. Det skulle inte vara "uppfriskande" om min mamma sa "Jag var en kass morsa och därför beter sig min unge illa och därför mår h*n dåligt".

Men vilket korkat inlägg. Det är den här typen av argument som tillåter människor i vuxen ålder att skippa ansvar, "min mamma misslyckades som förälder så nu har jag rätten att fortsätta fucka upp mitt liv"

Att ens föräldrar är kassa leder inte till att man blir destruktiv, att ens argumentera det är fantastiskt obegåvat. Jag blev utkickad som 13-åring av mina föräldrar, jag blev hemlös i fyra år men det berodde inte på att mina föräldrar var dåliga på något sätt och jag skulle aldrig kunna beskylla dem för mitt missbruk.

Det är obegåvat att hävda saker man inte har belägg för, helst när du generaliserar som om det inte fanns någon morgondag.

Hmm.. vettitusan om jag kan hålla med dig till fullo gällande det här.

Jag är själv en "sån där" som mått urkasst. Verkligen skitdåligt med allt vad det innebär. Skurit mig, tagit medicin-överdoser, blivit inlagd, levt destruktivt osv. Dock har jag ALLTID skött mig gällande skola, ekonomi, ansvar osv.

Mina föräldrar är verkligen underbara föräldrar. De har stöttat mig från dag ett, de har funnits där, hjälpt till osv osv osv. Vi har en fantastisk relation, kan prata med dom om allt och litar till 100% på bägge. Lika med mina systrar, de har därimot aldrig mått dåligt på det viset jag gjort.

Jag har inga övergrepp, våldtäkter el dyl i bagaget.

Nej du LD, som vissa andra redan sagt, jag har mått dåligt, haft ångest, varit deprimerad, skurit mig, snattat och supit bort känslor men mina föräldrar har ingenting med det att göra. de är bäst, fantastiska och stöttar mig på alla sätt och vis. De kunde liksom inte vara bättre, mina problem har helt andra orsaker.

Detta inlägget var hemskt :thumbdown:

Hoppas du tänker om, du tappade mycket respekt hos mig nu iallafall.

Blev lite förvånad över kommentaren "Toniloves"???

Dina föräldrar kickade ut dig när du var 13(?) och du har drogproblem(?) Men inget är deras fel?Föräldrarnas? Det var ena fantastiska föräldrar du har! ironi Vad hände då? Menar du? varför blev du inte en "vanlig" Svensson med jobb o betala skatt och sippa vin bara på helgen?

Ka; Hur jävla varsam var inte du då? Om hon säger att det inte var deras fel så var det inte deras fel. Du vet ingenting om hennes omständighetger och har inget belägg för att lägga en sån spydig kommentar.

Jag skär mig men det har inget att göra med mina föräldrar.

Olycklig kärlek är min anledning till mitt destruktiva beteende.

Jag vet inte om du var ironisk här eller inte.

Men min bästa kompis tog livet av sig och var "en sån som skar sig".

Jag har ofta önskat att min mamma var mer som hennes. Förstående, lugn, samtalade och PRATA ofta med sin dotter.

Jag skriver detta anonymt av den anledningen att inte hänga ut henne. Du kan säkert se IP-numret, det gör inget.

nja…

Håller inte med 100% …. det finns tex olika typer av störningar och sjukdomar som inte har grund i föräldrarnas brist på omvårdnad, som gör att man agerar på det vis du beskriver.

Ska man tänka sig ytterligare motargument att ja, men då har föräldrarna gjort fel som inte ger en rätt stöd och hjälp- då brister även det argumentet i många fall då rätt stöd inte finns att tillgå, eller störningen ligger "latent" och blommar upp först när barnet inte är ett barn något mer och föräldrarna inte längre kan kontrollera.

Jag måste faktiskt hålla med övriga kommentarer.

Det kan finnas så otroligt många anledningar till att ett barn mår dåligt, det är inte alltid föräldrarnas fel. Och det hjälper inte alltid hur mycket föräldrar än finns där, tröstar och peppar.

Fast det där med att skära sig behöver inte vara föräldrarnas fel. När jag var i yngre tonåren så skar sig halva mitt kompisgäng för att "de mådde dåligt" (helt vanligt tonårsdepp)och det var en grej som de gjorde för att andra gjorde det och utan deras föräldrars vetskap, och det fastän de haft väldigt närvarande och kärleksfulla föräldrar.

Allstå jag kan hålla med till viss del,för många i min bekantskapskrets som har något 'problem' är just de med lite 'märkliga' föräldrar…säkert är det ej alltid föräldrarnas fel,men jag skulle anklaga mig själv om tex mina barn började skära sig i tonåren eller liknande,jag hoppas kunna lära dem andra sätt att visa tex ilska,sorg eller va det kan va! eller att om de ej klarar av att hantera sådana saker så vill jag försöka lära dem att prata,om inte med oss vuxna i närheten,så någon annan. men visst,det finns säkert 'sjukdomar' 'diagnoser' vad det nu kallas som gör att man kan få sådana beteenden via arv,gener osv..

nåja,ha en fin kväll!!

Jag kan tycka att föräldrar borde erkänna att det finns problem, vara öppna för det och våga snacka om det öppet.

Och visst, det kan vara en bidragande faktor till att unga mår dåligt. Men det är knappast hela sanningen.

Det finns något som heter fel på signalsubstansen bl a.

Jag hoppas inte du tar hela skulden när/om dina barn börjar skära sig, missbrukar och/eller mobbar.

mother,marryed & twenty: nu blir ju jag helt orolig:( är det verkligen så vanligt?? jag och många av mina vänner har aldrig gjort sådant…har aldrig kännt behov av det…ujuj…hoppas verkligen vi slipper sådant med barnen ;-(

Jag mådde väldigt dålig när jag var 14 år och det fortsatte tills jag var 17 år. Jag stannade ute sent, skärde mig, var deprimerad och drack för mycket. Min mamma och pappas fel? Nej, knappast. Min mamma och pappa är världens bästa föräldrar. Klart dom har gjort misstag som alla andra har – men ALDRIG att jag skulle ge dom skulden för hur jag mådde och betedde mig!

Min mamma och pappa försökte med allt. Dom pratade med lärare, rektorer, läkare, psykologer osv, men ingenting hjälpte. Dom pratade med mig och dom frågade ständigt hur jag mådde. Dom brydde sig. Försökte med all sin makt att få mig att må bra igen. Därför blir jag jävligt sårad när du skriver att "Det är DITT fel att ditt barn är olyckligt". :thumbdown:

Nej nej nej. Jag håller verkligen inte med dig här.

Jag mådde väldigt dåligt när jag var yngre. Jag skar mig, orkade inte bry mig om någonting och var allmänt självdestruktiv. Och hade jag inte haft mina föräldrar som alltid fanns där, alltid stöttade, ställde upp, oroade sig och hjälpte, så hade jag kanske inte suttit här idag! Det finns inga bättre föräldrar än mina och jag skyller absolut ingenting på dom!!

Och det var min mamma som tvingade mig att gå till ett möte med PBU (även fast jag vägrade) och det var det som fick mig att äntligen börja må bättre och komma in på en bättre väg i livet. Ja jävlar, vilken "kass" morsa jag har.

håller nog inte med dig där. Min kompis växte upp i en familj med fyra barn. Ettan tvåan och fyran har det gått jättebra för. Bra betyg i skolan, ordnade liv, har jobb mm. Medans trean gick det totalt utaför för och föräldrarna gjorde verkligen allt och då menar jag allt för att få barnet på "rätt" väg Det var tom så att de övriga barnen stundtals kom i skymundan och fick lida för det här ('ändå klarade de sig bra i livet) Jag vet inte vad det var som fick in den här trean på fel bana i livet men inte var det pga föräldrarna. Sen har du väl rätt till en viss del. Om man studerar socialgrupper som finns i samhället och placerar in dem i tre grupper så har de från grupp två störst chans att klara sig bra i livet just för att de fått mest uppmärksamhet från föräldrarna. Grupp 1 där föräldrarna har såna yrken att d einte har tid för sina barn har det svårare plus grupp tre där föräldrarna är grova missbrukare och inte bryr soig om sina barn har det också sämre.

Men som sagt jag tycker du generaliserar när du säger att barn som misslyckats i livet har dåliga föräldrar

Jag har själv mått dåligt och jag kan knappast lägga över det ansvaret på mina föräldrar, för dom gör verkligen allt och lite till för att jag ska må bra! Världens finaste personligheter har dom. Tänk dom ungdomar som blir mobbade och trakasserade av andra människor? Självklart mår dom personerna dåligt och det kan man ju inte klandra sina föräldrar för. Det är inte deras uppfostran som har gjort en person utfryst.

Hm.. när jag var i mitt destruktiva skede i livet tyckte alla som du: att det var mina föräldrars fel. De sa det till mig, och jag trodde dem! Men till slut började jag tänka efter, och insåg att det var de som sa det till mig som gjorde att jag mådde på det viset, och jag bröt med dem. Jag mår idag mycket bättre, och mina föräldrar och jag har bra kontakt! Vi tänker inte lika, och det orsakar ibland sina små konflikter, men det är sånt som händer och jag älskar trots allt dem, och är väldigt tacksam över att de stod ut med mig trots att jag var så fruktansvärd mot dem!

Ja allt är ju inte svart eller vitt. Och jag tror visst att det kan vara så att föräldrarna har gjort något fel hur bäst de än verkar vara. Det kan säkert vara tidiga anknytningsproblem som orsakar självdestruktiva beteenden senare i livet. Och/eller kommunikationsproblem på vägen.

Visst är det bra när föräldrarna erkänner och står för att de har gjort fel. Men att de skulle ta på sig hela skulden för något tror jag inte gör saken bättre.

Utan att peka ut nån eller kommentera enskilda fall så vill jag kommentera att även fina människor kan – i all välmening – göra ordentliga misstag som sätter ordentliga spår i sina barns själ samt självkänsla. Även fina människor kan vara olämpliga som föräldrar.

Sen så har jag märkt att en stor majoritet inte klarar av att se på sin fostran eller föräldrar med öppna ögon. Antingen så idealiserar man dem eller så tar man på sig skulden.

ett barn är ALDRIG ansvarig för att hon eller han beter sig illa. Ett dåligt beteende har en orsak

Hej Natashja,
jag fick läsa igenom det här inlägget fler gånger än jag orkar räkna innan jag förstod vad du menade. Du är visserligen ingen journalist men som jag minns det, innan jag tog bort dig ur mitt rss-flöde efter att ha tröttnat på att din blogg gått från vettig till endast provocerande och gulliga instagrambilder på dina barn dök upp oftare genomtänkta genusfrågor, så brukade du kunna hålla god ton samt fokusera på viktiga ämnen.

Ibland när man skriver så blir inte budskapet klart för den som läser. Bortsett från den sista meningen om vad en ärlig syn på föräldraskapet skulle kunna göra för destruktiva eller som du beskriver det – trasiga – ungdomar och den helgarderande och falska fotnoten där du nästan avsäger dig det du skrivit några rader innan så ger hela inlägget intrycket av att du reducerar problem till dåligt föräldraskap. Om det nu inte var precis ditt syfte, att provocera för uppmärksamhet, så borde du åtminstone försöka förstå att detta upprör alla barn som haft någon utav nämnda problem och vars föräldrar inte gjorde något fel samt de föräldrar som utan att ha gjort något fel, men på grund av miljö och biologiska faktorer ändå har ”misslyckats”. Vill även flika in hur hemskt förenklad din syn på problem är om du tvunget måste använda dig av ord som lyckade och misslyckade i detta sammanhang.

Eftersom texten är väldigt oklar i min mening så vet jag inte säkert, men om du menar att föräldrar med missbrukande och kriminaliserade barn måste lära sig att ta sitt ansvar för att barnen ska slippa känna att det är deras fel – vilket isåfall inte är en dum åsikt alls, bara klumpigt formulerad – så menar jag även att människor som driver en blogg med ett inlägg som provocerar och är förolämpande med eller utan flit ska ta ansvar för sina misstag, eller fuck-ups om du så vill, och antingen förklara sig eller be om ursäkt. Bland det värsta du kan göra mot någon som varit igenom något svårt är att agera oförstående, dömande men allra främst förenkla problemet.

Verkar som att de flesta här har mått dåligt någon gång i livet, och oftast i tonåren. Man skär sig och hittar på "hyss" osv. Det är så otroligt vanligt och det beror inte på föräldrarna (alltid). Jag testade nästan alla droger jag kunde få tag på när jag var i tonåren, jag hamnade i fel sällskap och mamma jagade mig som en hök. Jag skyller inget på min mamma, jag har tackat henne för de gånger hon har slitit ut mig från knarkafester och förbjudit mig att umgås med fel folk. Hon är snarare min hjälte!

Kändes som att du kryddade (provocera) detta inlägg lite? 😉

LD, klart alla beteenden har en orsak! Men det behöver inte vara föräldrarna som är orsaken. Mina föräldrar har ALDRIG varit orsaken till att jag mått dåligt, jag hgar snarare känt mig lite skamfylld för att de varit så pass bra och jag mått kasst ändå.

Det handlar inte om att jag inte kan se på min egen fosran med kritiska ögon, jag kan helt klart se brister hos mina föräldrar men INTE när det gäller mina psykiska problem. Där har de ingen skuld what so ever.

toniloves — bara för att det finns en orsak och en förklaring så innebär det inte att det är en ursäkt för att fortsätta att bete sig illa när man blir vuxen.

Mina egna föräldrars brister bidrog till min dåliga självkänsla och de problem jag haft genom livet, men inte fan skyller jag ifrån mig på andra.

Och jag är ledsen – men att kasta ut sitt barn är INTE definitionen av ett bra föräldraskap. :thumbdown:

Emilia: ja jag kan ju bara tala utifrån mina egna erfarenheter men jag tror ändå inte att det är särskilt ovanligt att det är så för många unga runt om i landet.

Det stora problemet tror jag i själva verket är att många unga inte vet hur de ska hantera motgångar och jobbiga händelser, även om de egentligen är bagatellartade ur en vuxens synvinkel, och istället vänder de ångesten mot sig själva och blir destruktiva.

Nej du, här har du verkligen fel! Förutfattade meningar kanske? Min bror är missbrukare och har varit sedan han var 15 år, men inte beror det på våra föräldrar. Vi har vuxit upp i en trygg familj med riktiga Svensson föräldrar som verkligen gjort allt för oss. Så vad får du detta ifrån, att allt är föräldrarnas fel? Man har väl ett eget val, eller? Det finns de som har haft en fördjävlig uppväxt pga sina föräldrar men som inte tar droger eller skär sig eller är destruktiv på allt sätt. Så nej, här har du fel fel fel!

elin såvida ingen medicinsk orsak ligger bakom så ja. I vissa fall så kan det ju bero på utomstående faktorer (som övergrepp osv) Men barns dåliga självkänsla, barns benägenhet till att ta till våld osv härstammar från den fostran de fått.

Ja LD klart att ens beteende har en orsak. Oavsett om det är "dåligt"(?) beteende eller bra. Men att man skulle kunna påstå att det är föräldrarnas ensamma fel att man börjar knarka eller skära sig är bananas.

Självklart har man som förälder yttersta ansvar för att uppfostra sitt barn, lära den etik och moral, rätt och fel och tala igenom känslor osv osv. Men som du själv så ofta påpekar så blir barnet (speciell i vuxen ålder!) VÄLDIGT påverad av andra saker utanför hemmet och föräldrarnas uppsikt och ansvar. Det går inte att påverka vad ens barn går igenom när man själv inte är med. Man kan försöka lära henom tankebanor och förhållningssätt när det gäller vissa saker men i själva handlingen är det fortfarande den enskilde individens val. Och beslutet/slumpen avgörs av åtskilliga faktorer….

LD, så du anser att man är helt fast i sin fostran, att inga andra faktorer har betydelse?

Att jag blev tillsammans med en idiot till kille som behandlade mig illa, förgrep sig på mig sexuellt och som gjorde att jag mådde dåligt i flera år efteråt, skulle det vara mina föräldrars fel? Nej, det har inget att göra med min uppväxt att jag blev kär i honom, det var tonårshormoner, inget annat.

Jag håller verkligen inte med dig, alls.

elin – ja om du efter det blev våldsam, begick brott osv så skulle jag fortfarande säga att nåt gick förlorat i din fostran.

Men herregud! Jag såg din kommentar här nu LD, jag börjar undra om du verkligen menar allvar…Blir mörkrädd! Jag har tyckt att du har sunda åsikter innan, men nu börjar jag tvivla.

Ens föräldrar är inte allt i livet. Man kan ha fantastiska föräldrar men ändå må dåligt. Som exempelvis jag. Jag har varit nere på botten då det gäller depression, men det hade ingenting med mina päron att göra utan helt andra saker som hände i mitt liv. Och de flesta som mår riktigt riktigt dåligt är jävligt bra på att dölja det.. tills det går totalt över styr. om man då dessutom inte bor med ens föräldrar är det extra svårt för dem att upptäcka det i tid.

Men det klart, har man inte varit där själv så är det svårt att veta hur det är.

Där håller jag faktiskt inte med dig. Jag är 16 år gammal, har skurit mig sen jag var 9 år och var tvungen att hoppa av skolan när jag var tolv. Jag har varit ut och in på olika behandlingshem och psykavdelningar i flera år. Mina föräldrar är underbara. De har aldrig dömt mig. Alltid varit där för mig och gett mig kramar och kärlek när jag behövt det som mest. Jag tror inte att jag hade klarat mig utan dem. Nu börjar jag sakta men säkert må bättre, tack vare en underbar psykolog och rätt medicinering. Jag ska utredas för lite olika sjukdomar om ett tag. Bland annat ADHD. Jag vet inte varför jag mår dåligt, det har jag alltid gjort. Men en sak är säker; utan mina föräldrar hade jag inte suttit här idag. Jag skulle aldrig kunna lägga skulden på mina föräldrar. Det är, för mig, som att döma en oskyldig till dödsstraff.

Jag är i övrigt en väldigt skötsam person. Har aldrig testat droger, dricker inte, bryter inte mot några lagar eller något sånt.

I vanliga fall tycker jag att du brukar slå huvudet rätt på spiken gällande det mesta, men här missade du spiken rätt rejält.

oh, jag har varit där.

oates om din åsikt om mig hänger på att jag alltid skriver sånt du håller med om så får det vara så. :thumbdown:

LD:

Jag snattade en del under min gymnasietid, det berodde inte ett skit på min uppfostran. Mamma och pappa fick veta det och vi pratade mycket om det och jag slutade.

Jag har inte varit våldsam mot andra än mig själv, bortsett från slagsmål de gånger då någon gjort mig eller någon nära till mig illa.

Jag skulle tro att både mamam och pappa skulle tycka att det var rätt okej av mig att slå en kille som tafsat på mig på käften, men våld är inget de lärt mig eller fått mig att tycka är okej.

Det beror enligt mig också ibland på föräldrarna när ett barn mår dåligt men det är inte konsekvent.

LD, jag tror att du säkert har rätt i en hel del fall, det finns helkassa föräldrar som inte fattar vad de har gjort för fel, men i alla fall är det inte så. Det låter lite som "barnens rätt till föräldrarnas tid" propaganda om jag ska vara ärlig..

Det är få föräldrar som vill erkänna sina brister även när det uppenbart att det är deras föräldraskap som har brustit. Jag vet inte om du har haft den där diskussionen med just en mamma, annars så blev jag faktiskt lite konfunderad över att du pekar ut just mammor?

Om man varit ett barn utan problem, som blir en vuxen med problem… då är det knappast föräldrarnas fel. Som någon ger exempel på, man kan möta omissgynnsamma faktorer utanför familjen. Fel umgänge, olyckliga slumpar…osv

Jag har i mitt hyffsat korta liv hunnit med att både skära mig, ha 2 olika ätstörningar, frivilligt vart med i förhållanden jag blivit misshandlad i och jag vill bara göra en sak JÄVLIGT klart, INGENTING av det här har med min mamma att göra! Min mamma är det vackraste och underbaraste person som finns… tro inte att du vet allt!

jag va en sk problem tonåring o nej det va verkligen inte mammas fel haha. Hon har noll tolerans mot alkohol, jag söp som en sjöman.. när hon fick veta att jag rökte började hon gråta (ärligt) visst var hon en smula sträng och jag fick inte vara ute lika länge som mina jämngamla kompisar, men det e knappast orsaken till att jag började med droger heller 😛 så hela ditt inlägg va faktiskt bullshit 😡

Dålig självkänsla är grunden till dom flesta problem droger,depression,mobbning. Det är föräldrarnas ansvar att lära ungen att man duger som man är.

Jag tänker hålla med, till skillnad från många kommentarer ovan.

Det är (tyvärr) alldeles för jävla sant att kassa föräldrar i princip aldrig ser eller kan erkänna sina brister.

Lika sant är det att föräldrar till mobbare inte vill ta ansvar för sitt barns agerande. (Enligt mina erfarenheter, I might add.)

Det är ytterst sällsynt med ungdomar som halkat snett på riktigt där problemen inte kan härledas till hemmet.

Så ja, jag håller med. Visst är det en generalisering & visst finns det undantag, men statistiken kring ungdomar som hamnat i kontakt med sociala myndigheter är rätt tydlig.

Hmmm… Emilia, om nolltolerans är fel, vad är då rätt? Att låta sina tonåringar småsupa och knarka lite lagom sådär? Problemet med att skylla på föräldrarna (eller mamman, det brukar vara populärt)är att alla barn är inte likadana, vissa kanske behöver nolltolerans, en annan kanske klarar att få småsupa (även om jag tycker att det låter som en dum idé)vad man än har gjort med sina barn, hur mycket man än har ansträngt sig så kommer det alltid att vara för strängt, slappt, snällt, hårt eller fel.

Det går att hitta fel på ALLA föräldrar, därför så är det ganska tacksamt att skylla på föräldrarna för något kommer du alltid att hitta, den som söker, den finner…

Jag kan tyvärr inte heller hålla med dig helt. Jag kan gå med på att i väldigt många fall så beror det dåliga måendet på föräldrarna. Min mamma har också gjort vissa fel (till och med rätt stora) som DELVIS lett till att jag mått dåligt. Så visst kan du ha rätt där, men att hon skulle varit olämplig som förälder? Aldrig! Då är nog majoriteten av föräldrar olämpliga som föräldrar för jag tror att ALLA föräldrar gör ordentliga fel någon gång i sin uppfostran.

Vänta ett slag nu.

Ett litet barn som bråkar och slåss etc är en sak. Om det barnet växer upp och börjar skära sig och blablabla, tror jag också att det är något som inte stämmer i hemmet. Om barnet/ungdomen varit så trygg hela sit liv liksom.

Men många är ju harmoniska och glada tills de når sena tonåren.

Gkäller din tes även där?

Ett tillägg: Jag läser inlägget som att det handlar om barn med *riktiga & varaktiga problem*, där föräldrarna inte är villiga att göra de insatser som krävs. Inte som att det handlar om hormonella, tillfälliga, testa gränser-perioder.

Anna Kaagaard Kristensen: nej men lixom om man tex börjar gråta för att man kommit på sitt barn att röka är väl lite väl…inte för att mina föräldrar skulle blivit glada såklart..men jag tror att för mycket förbud (som man upprepar för barnet jämt osv) inte är bra,då blir det nog så att de flesta gör tvärtemot…samma med en 'enklare' sak,många som gör en stor grej av att inte äta socker i många år av början av barnens liv,är de vars barn sedan 'äääälakar kakor' på kalasen och fika istället för att nöja sej med en kaka eller tårtbit,nu blev detta luddigt,men jag tror sammanfattningsvis att stora förbud=man gör tvärtom….sorry om jag skriver otydligt=)

Emilia Jo jag fattade själva principen, men vissa saker förbjuder man så är det, jag kommer inte att tillåta Oskar att röka eller dricka när han är minderårig (vilket han kanske skiter fullkomligt i, det gjorde i alla fall jag)vissa saker måste man helt enkelt förbjuda.

Jag har sett min mamma gråta när jag och mina tre syskon har betet oss som riktiga apor, det är mänskligt att känna, även för mammor. 🙂

adele – fast är majoriteten av svenska folket kriminella eller på annat sätt våldsamma/destruktiva?

tessan – som jag sa tidigare så kan det finnas andra faktorer som spelar in ex. övergrepp eller sjukdom. Men om mitt barn i framtiden begår brott eller misshandlar människor eller mobbar så är det SJÄLVKLART att det är mitt fel.

karolin äntligen! haha :thumbup: Det många verkar missa är att jag inte pratar om de som har en liten svacka i tonåren eller som blev full en gång i sjuan. Jag pratar om människor som hamnat snett. På riktigt.

bella – japp. Den dåliga självkänslan är ofta roten till allt. Och självkänslan ÄR föräldrarnas ansvar.

ina – huruvida din mamma var sträng eller ej är ganska irrelevant. (även om extremt strängt föräldraskap i sig inte är att sträva efter) Frågan är snarare; varför söp du? Varför knarkade du?

matilda det låter som att du både lidit av extremt dålig självkänsla samt press och krav. Vart kommer det ifrån?

anna K – jag skrev bara mamma som ett exempel. Pappor är lika ansvariga (och tyvärr till och med oftare orsaken till att ungarna mår dåligt)

anouk – nej jag står för min åsikt, även om jag misstänker att många av er inet riktigt fattat att jag snackar om barn/ungdomar/vuxna som verkligen hamnat snett. (och jag vet ju att det alltid finns undantag)

anna – ang. nolltolerans så finns det ju ändå olika sätt att bemöta barnet/tonåringen på.

Man kan ju som min bästis föräldrar bli skogstokig och utdela straff när ungen är full (som i sin tur leder till lögner och avstånd) eller så kan man ha en mer öppen attityd typ "du är alltid välkommen hem, oavsett om du är full eller ej" även om man samtidigt inte godkänner beteendet. (svårt att förklara)

Jag kommer aldrig hota och straffa, men jag kommer ändå inte vara liberal när det kommer till just alkohol.

Alltså… vänta och se tills dina barn blir tonåringar och se om er uppfostran har skyddat dem mot allt som heter självdestruktivitet, dåliga sällskap och olyckshändelser. Och uttala dig igen sen om det hela.

Jag har själv haft en fantastisk uppväxt men anser det handla mer om lyckliga omständigheter snarare än mina föräldrar. De gjorde ett jättebra jobb men jag hade också turen att ha bra skola, bra kompisar, bra pojkvänner och framförallt, en sjuhelvetes jävla tur.

Anna Kaagaard Kristensen: Jo alltså jag håller med dig,klart man ska förbjuda sådana saker,men jag har tex vetat vad mina föräldrar tycker om saker efter att de sagt det någon gång bara,men endel tjatar och tjatar om alla regler och lagar och tex försöker muta barn att ej börja dricka och röka,genom tex att lova att betala körkortet om barnet ej gör 'olovliga saker',men det tror jag ej på (det fungerar säkert för endel! men jag gillar ej den metoden,tror många blir i en situation att de ljuger mer för sina föräldrar då osv…)men det är ju svårt att va förälder tycker jag, man vet ej ibland när man själv tjatat för mycket och det får motsatt effekt…

nå hoppas de flesta gör som de tror blir bäst=) så får man hålla tummar och tår att ens barn klarar sig bra i livet mer vår hjälp..!

Jag har fått så otroligt mycket kärlek och stöd ifrån min familj, att jag skurit mig är inte deras fel någonstans.

Till en viss del håller jag absolut med. Jag personlig erfarenhet av två släktmedlemmar så jag kan med all säkerhet säga att anledningen till att deras liv ser ut som det gör idag beror på föräldrarna, tyvärr. Visst kan man också tycka att man sedan som vuxen bär ett eget ansvar över hur ens liv ska se ut och det är till en viss del sant. Men att säga att alla har en chans att komma på rätt spår är i mina ögon naivt. Det finns så många även här i det "perfekta" Sverige som växer upp i destruktiva hem som faktiskt också växer upp i tron om att det är fullt normalt och därför aldrig får veta ngt annat. Så nej, alla har inte en möjlighet att ta sig ur det destruktiva som de blivit påtvungna som barn. För hur vi än vrider och vänder på det så ÄR det vi vuxna som präglar våra barn och som sätter spår för deras framtid.

MEN jag vet också att det inte alltid kan sättas skuld på föräldrarna om man väljer en destruktiv väg. Ingen förälder är perfekt, alla gör vi våra misstag (dock så gör vissa grövre) och att alltid alltid lägga skulden på föräldrarna är också i mina ögon fel.

Det beror alldeles på omständigheterna. Men ja, jag håller med till 100 % att om dessa föräldrar, i de fall som de nu bär all skuld, skulle erkänna detta så tror jag också att de då kan hjälpa barnet som garanterat bär på enorma skuldkänslor och ett hat gentemot sig själv.

ToniLoves – Jag vill inte låta elak, men jo det ÄR inte acceptabelt att föräldrar sparkar ut sina egna barn oavsett anledning, och speciellt inte en liten 13-åring! Det är INTE bra föräldraskap överhuvudtaget. Det gör verkligen ont att höra att det finns de som kan göra så…

någon kanske har nämnt det redan, men jag orkar inte läsa igenom kommentarerna.. en människa kan skära sig, knarka och vara allmänt destruktiv av många olika orsaker. det är inte alltid föräldrarna det är fel på. om en person är deprimerad finns risken att han/hon t.ex. skär sig. depression är en sjukdom och behöver inte ha något med ens uppväxt att göra. vad det gäller knark så behöver det heller inte ha med föräldrarna att göra. mina föräldrar t.ex. lärt mig att alkohol/tobak/knark är dåligt. med tiden började jag dock dricka alkohol p.g.a. grupptryck, sen började jag röka av samma anledning och jag har även testat marijuana av precis samma anledning. det har ingenting med mina föräldrar att göra.

Jag kommenterar vidare lite till:

Jag har gjort en hel del missar som tonåring. Jag hade ätstörningar, jag drack alkohol, jag rökte, jag skolkade. Men det var inget varaktigt beteende! (Okej, förutom rökningen, det larvet höll på ett tag) Jag hade en stabil grund att stå på, jag fick stöd hemma när jag mådde skit & jag kunde prata med mina föräldrar. Det är det som oftast fattas när barn & ungdomar hamnar riktigt snett, stabiliteten, & de föräldrarna är väldigt sällan kapabla att se vad som är fel.

Hur fan vet du någonting om det? Bara för att du hade en taskig uppväxt och nu ser dina brister så betyder det inte att det är så för alla. Du sitter här och raljerar om att du kan allt om barnuppfostran och om att du gör allt ditt bästa för ditt barn. Men du har ingen aning om hur Ninja kommer vara om 15 år. Så återkom då.

Har ej läst alla kommentarer.

Men ibland slår det mig… LD – du kallar dig själv häxa. I vilken mening? För om du har någon form av andlig inriktning så borde du tro på att en del annat än enbart sociala konstruktioner färgar ett barn. Föds man alltså helt blank..? Ingen själ som sedan färgar hur man tar sig an livet?? Är det enbart fostran som formar? Inget djupare..?

m – jag tror absolut inte att man föds som ett blankt blad, men jag tror heller inte att man föds med en färdig personlighet. Jag tror att större delen av vår personlighet formas av miljö, erfarenheter, fostran och bemötande.

June – jag vet tillräckligt för att ha en åsikt. Hur Ninja blir, och vilka misstag jag gör som påverkar henne negativt återstår att se. Skillnaden är dock att jag inte kommer sitta och skjuta ifrån mig ansvar om mitt barn mår dåligt.

Jag tycker att du brukar skriva jävligt bra saker, men det här tycker jag är en kraftig generalisering. Visst, mina föräldrar talade alltid om för mig hur duktig jag var, för jag var väldigt duktig och väldigt intelligent, och det satte väl sina spår. Jag har väldigt höga krav på mig själv och kan jag inte leva upp till dem så mår jag dåligt.

Men att jag blev djupt deprimerad, sket i allt och skar mig som tonåring beror högst sannolikt inte ENDAST på detta. Hade jag inte träffat vissa människor hade mitt liv blivit väldigt annorlunda och jag kanske hade hanterat min ångest på ett helt annat sätt.

Men viktigast av allt: Mina föräldrar är inga dåliga, olämpliga föräldrar. De är kärleksfulla föräldrar som alltid har stöttat mig och med undantag för något år när jag var som mest deprimerad ha vi alltid kunnat prata om precis allt. Och de talade inte om för mig hur duktig jag var för att vara elaka. De gjorde det i tron att de gav mig självkänsla och självförtroende. Vilket de faktiskt också har gjort, för jag VET ju att jag kan och jag VET att jag inte är sämre än någon annan. Mitt enda problem är att jag vill vara BÄTTRE än alla andra.

Att jag blev som jag blev skyller jag på många olika faktorer, inte bara hur mina föräldrar har uppfostrat mig. Vissa är kanske inte ämnade att vara föräldrar, men många är faktiskt kanonföräldrar och kan inte hjälpa att deras barn blir på ett visst sätt.

Hur man är gör blir alltid något fel, kan du inte hålla med om det? Jag är till exempel uppfostrad att vara snäll, inte ta för mig för mycket och visa hänsyn till andra. Det ser jag som goda egenskaper, men det har jag fan aldrig haft mycket för.

Jag tror också att större delen av oss formas av det som sker runt omkring, exempelvis föräldrar (till stor del). Men hur vi hanterar dessa föräldrars fostran beror på vad vi från början är rustade med. En fostran som är helt rätt för ett barn kan vara fel för ett annat. Föräldrarna behöver inte göra "fel" eller "rätt", dvs det finns ingen manual för "den perfekta uppfostran". Kärlek och närhet är dock nyckelorden. Men summan/produkten av hur barnet sedan faktiskt blir är inte helt beroende av hur mycket kärlek/närhet han/hon fick. Vår grund är olika från början. receptet på ett genomgående välmående barn existerar inte. På papper – ja. I verkligheten med alla dess nyanser – nej.

lite konstigt att så många verkar utgå ifrån att de skulle vara medvetna om sina föräldrars brister från ett vuxet perspektiv. inte förän jag fick barn och började se hur mina föräldrar beter sig mot min son har vissa pusselbitar fallit på plats angående mina problem genom livet. jag ser hur de beter sig och kan nu som vuxen förstå hur vissa saker de gör har påverkat mig genom livet. det är ju även omöjligt att veta om ens osäkerhet och närhetstörstande beror på nåt medfött eller på att ens föräldrar aldrig plockade upp en när man skrek som spädbarn…det ena utesluter ju inte det andra så till vida att de kanske trots detta bristande beteende senare under ens liv stöttat och försökt hjälpa…

Låter mest som du utgår från dina föräldrar, bara för dom uppenbarligen inte skött sitt föräldraskap så ska du inte dömma alla andra.

Jag hamnade jävligt snett, varit nära döden & utan min mamma hade jag inte levt idag kan jag säga .

Så nej , föräldrar är inte alltid andledningen till att det går åt helvete, jag har för lite halter av serotonin & nodrenalin !

Det handlar inte så mycket om att föräldrar skjuter ifrån sig ansvaret utan att livet inte är så svart på vitt att det finns en orsak. Om man skulle generalisera så som du gör borde livet vara förbannat enkelt.

Och, om jag får gissa så lider de flesta föräldrar till barn/vuxna på glid mer än vad du tror och de tar på sig så mycket mer än vad du kan ana. De rannsakar sig själva ut och in, och gör allt för att kunna uppväga eventuella fel de gjort. Se bara på de flesta föräldrar till just missbrukare, vad de uppoffrar tidsmässigt, ekonomiskt och personligt för att leda tillbaka sina barn.

Nä fasen Dahmer, här vill jag tro att du har haft en dålig dag eller har riktat ett inlägg till någon personligen

Lustigt att de flesta som inte håller med LD utgår från sig själva. Själv är jag en objektiv person och kan se saker utanför mig själv. Jag kan absolut undra varför mina föräldrar gjorde si eller så med mig och mina syskon under uppväxten. Jag kan visst känna att vissa saker i mitt liv kunde blivit annorlunda om de gjort på annat vis, men frågan är om man vill det? De och deras uppfostran har fört mig dit jag är idag och jag trivs med mig själv.

Vad jag kunnat utläsa av kommentarerna är det heller ingen som idag mår så pissigt som de beskrivit att de gjort som unga (tonåringar) då är det inget varaktigt beteende som LD talar om i sitt inlägg.

Den stora frågan man alltid ska ställa sig är varför? Varför känner jag såhär? Varför hände det där? Varför hände det just då? och så vidare. Det är först när man svarat på "varför"frågan man kan tala om objektivt seende. Och uppenbarligen har många svårt att svara på "varför"frågan (generellt alltså).

malin – kloka ord! precis så tänker jag också

– nej du, jag utgår inte bara från mig själv. Jag betraktar världen omkring mig och drar slutsatser utifrån det.

helena – jo precis. Det är svårt att vara objektiv när det kommer till ens egna uppväxt och de flesta som har farit illa har ofta svårt att se sambandet. Det är ju ganska vanligt att man upprepar sina föräldrars misstag. Själv fick jag upp ögonen för mycket när jag själv blev förälder och då trodde jag innan att jag hade full koll. Fortfarande upptäcker jag och inser nya saker varje dag.

Lady Dahmer, du har så förbaskat rätt. Jag tycker att det är underligt att det inte verkar finnas en enda människa här som anser att föräldrarna har ett finger med i spelet när det gått rejält utför för deras barn. Och med ''rejält utför'' menar jag såklart inte lite fylla och tonårsångest.

Mina föräldrar har tveklöst gjort sig skyldiga till min ohälsa. Somliga kan ju tycka att jag skyller ifrån mig och vägrar ta ansvar själv. Men det är ju precis tvärtom. Varje dag av mitt liv är det ju JAG som tvingas ansvara för deras misstag, vars konsekvenser är enorma.

Och ja, det känns faktiskt ''uppfriskande'' att åtminstone min mamma nu kan erkänna sina fel och brister i min barnuppfostran utan att ständigt peka på och hävda att jag var ''ett annorlunda barn''. Det gör väl detsamma om jag var annorlunda, det är ändå föräldrarnas förbannade plikt att se till sina barns behov och hantera situationen på bästa möjliga sätt.

Jag mådde fruktansvärt dåligt i sena tonåren och var självdestruktiv med bla ätstörningar. Jag håller INTE mina föräldrar ansvariga. Deppigheten kom inifrån MIG, vilken de inte nådde in till. Att jag ovanpå det ljög och manipulerade hjälpte väl inte mamma att förstå.

Håller henne INTE ansvarig för detta idag. Busungar som springer runt och förstör, slår sönder busskurer, klottrar, sabbar bilar, snor andras cyklar/barnvagnar, misshandlar osv….. utåtagerande ilska. Ja, då kan ju föräldrarna SE.

Inte nödvändigtvis att det är deras FEL, men som föräldrar har man ansvar för att se till att personen får hjälp.

Men vi pratar ju inte om att våra föräldrar skjuter ifrån oss och skyller på någon annan? Vi tar upp fall (våra egna erfarenheter) som säger att vi mått dåligt. Gjort det du nämner i inlägget, utan att våra föräldrar betett sig illa eller begått stora misstag?

Det är en annan femma om man vänder på det- om föräldrar beter sig illa som fan (oc gör jag vette tusan) så är det klart att det resulterar i hur barnet mår.

Men vi menar att man kan må dåligt och bete sig dåligt utan att det nödvändigtvis är föräldrarnas fel.

Du försvarar dig och skriver "jag misstänker att många av er inet riktigt fattat att jag snackar om barn/ungdomar/vuxna som verkligen hamnat snett."

– Det är ju inte det du talar om i ditt inlägg? Du skriver att föräldrar till barn som skär sig, knarkar, begår brott, mobbar, slåss, måste ta ansvar då det är deras eget fel. ?

Jag (och många andra) anser inte att ungdomar som skär sig har hamnat helt snett. Det betyder inte att det är mindre allvarligt för det, men det behöver absolut inte bara vara ett resultat av föräldrarnas handling.

Nä nu du! Att jag skar mig när jag var yngre var definitivt inte hennes fel, inte heller att jag mådde dåligt.. Möjligen pappas men det är inte rätt att skylla på honom eftersom han inte var där större delen av mitt liv.

Umgänget. Jag började efter att en av mina bättre vänner hade hittat ett sätt att släppa ut sina känslor på.. Det var så enkelt. Och hade ingenting med min mamma att göra.

Jag mådde dåligt pga av skolan, människor, utvecklingsfas möjligen? Men inte pga mamma. Jag var arg på henne en gång, men den gången skrev jag.

Anouk – Jag läser definitivt inte inlägget som att det skulle handla om "vanliga" tonårsproblem & situationer där föräldrar tar sitt ansvar, utan att det just handlar om de föräldrar som inte gör det. De ungdomar som hamnar i kontakt med socialen har nästan uteslutande brister i sin hemmiljö, det går inte att förneka, & allra oftast ser inte de föräldrarna sina egna fel.

annapanna – som om man är feminist så får man inte kritisera kvinnor? Eller mammor? TRAMS!

för övrigt – knarkar man, begår brott, mobbar och slåss man så har man ju definivt hamnat snett. Det är inte normala tonårs- eller barnproblem. Det är inte normala barn som mår bra i hemmet som gör dessa saker eller normala barn med god fostran.

och att skära sig (då menar jag på riktigt, inte rispa med en nål sådär lite trendigt som en del fjortisar gör när killen gjort slut) är ett ganska tydligt rop på hjälp. ATt skära sig handlar om att man försöker avleda inre smärta. Och ett barn som mår så dåligt att hon känner ett behov av att straffa sig själv eller skada sig själv kommer inte från en miljö som varit 100% tillfredsställande.

Sen betyder inte det nödvändigtvis att föräldrarna varit assholes. Allt är inte svart eller vitt – men det betyder att de brustit i sin roll. På ett eller annat sätt.

Har ditt barn dålig självkänsla (som barn som mobbar eller på annat sätt mår dåligt faktiskt lider av) så är det för att du misslyckats att ge henne eller honom grundförutsättningarna för en god sådan.

Det går inte att skylla på kompisarna för ett tryggt barn med trygg självkänsla är inte lika benägen att hamna i dåligt sällskap eller påverkas av det på samma sätt som ett barn som säker bekräftelse eller på andra sätt inte vet sitt värde. :thumbdown:

Karolin ; Jag tycker absolut inte att skada sig själv tillhör vanliga tonårsproblem och det har jag heller inte påstått. Det är i allra högsta grad viktigt och ska tas på största allvar- men det behöver inte inebära att man "verkligen hamnat snett" som det känns att LD endast säger för att försvara och bortförklara sig. För i mina ögon är det inte det hon pratar om i inlägget ovan.

Sen fattar jag inte varför det är så känsligt att kritisera sina egna föräldrar?!?

Jag älskar min mamma, hon står mig enormt nära & har varit en grym morsa hela mitt liv. Detsamma gäller min pappa, som tyvärr inte finns i livet längre. När nånting var jobbigt för oss barn tog de fullt ansvar & stöttade oss. De gjorde generellt ett suveränt jobb med oss ungar, men visst fan finns det saker jag inte tänker upprepa med mina barn ändå!

Jag håller med dig på sätt och vis. Tar vi bort alla yttre orsaker såsom sjukdomar, hormoner (tonåringar är ju sjukt fulla av hormoner…), övergrepp och dylikt som inte kommer ifrån just föräldrarna så är jag beredd att hålla med.

Jag sitter just nu och håller på för fullt att reparera min sons och min kontakt med varandra. Han är snart åtta år gammal och jag misstänker att jag själv har gjort något fel på vägen. Vi går på BUP tillsammans han och jag för att se vart problemen ligger och JAG måste lära mig hur JAG ska förhålla mig till han för att han inte ska känna sig kränkt. Han mår jättedåligt och jag är antagligen en del av problemet. Den andra delen är hans såkallade pappa. Han som är pappa på pappret men beter sig lite mer som en spermadonator. Robin går alltså redan nu och säger att han vill döda sig själv. Nu tror jag ärligt inte att jag gör så stora misstag med han för att få han att känna så. Jag är efter mycket övervägande och samtal med psykologen beredd att ge över ansvaret på "pappan". Visst gör jag fel ibland och blir arg när jag kanske inte borde och lite sånt men mestadelen av tiden så lyssnar jag och vi har en god kommunikation.

Nu när jag har plöjt både Jesper Juul och Ross Greene och gått hos psykologen så har vi gjort framsteg och vi har inga större problem här hemma. När det blir problem så kan jag trots allt lösa de. Jag anser att jag är en del av problematiken men jag tar inte på mig hela ansvaret då jag vet att han har en pappa också som inte gör något för att skärpa sig. Nu när Robin ska dit över påsken, vilket han har valt själv så börjar han trots allt att gå ner sig lite och får fler utbrott som jag inte kan förutse längre.

Vad jag vill med det här är väl att säga att jovisst har du rätt, jag ser min del i problemet och jag ser pappans del i problemet. Gör man inget nu så kommer vi få ett stort problem när han blir äldre och starkare. Jag gör allt för att förändra förhållningssätt så att det passar Robin bäst och som gör att vi kan bibehålla en bra kommunikation och faktiskt prata med varandra. Jag tror också att det är viktigt att erkänna sina misstag och vart man felar för att man ska kunna ta till sig och faktiskt förändra något man gör. Jag gör ingenting som soc skulle ta Robin ifrån mig för. Jag slår han inte, jag är inte elak mot han och kallar han dumma saker. Jag har bara satt gränser på ett sätt han inte riktigt klarar av och där måste vi backa lite och börja om och vara mer lyhörda för hur vi ska göra och vad som är onödigt just nu att bråka om. Hans pappa däremot gör att Robin får skuldkänslor gentemot mig genom att säga att säg inte det här till mamma för då blir hon arg och säger att han ska slå ner Robins lärare som han tycker så mycket om och beter sig som ett allmänt svin gör han.

Jag vet inte om det framgår vad det är jag menar riktigt med allt käbbel och alla exempel från min situation med min son. Jag vill i alla fall påpeka en gång till att ja jag gör misstag men jag är inte elak mot min son, jag slår han inte och jag kallar han inte för dumma saker eller gör något annat elakt utan det uppstår situationer då han inte kan hantera sin frustration ordentligt och jag gör likadant. Resultatet blir då i alla fall sen i somras att han freakar ut och slår mig tills JAG (inte han) har blåmärken överallt och att vi båda blir ledsna. Det är det här som vi jobbar på. Nu trasslade jag in mig igen…

Anouk -Givetvis är det inte ett lättvindigt problem när någon skär sig. Jag fattar vad du & många andra menar, men jag läste inte inlägget riktigt likadant. Jag läser det som att kritiken riktas mot de föräldrar som inte tar ansvar, som inte stöttar sina barn & som vägrar inse att nåt är fel hos deras barn. Dessa föräldrar finns det tyvärr gott om.

Men LD, tycker du inte att du fått rätt många bevis på att man inte behöver komma från en miserabel hemmamiljö trots att man hamnat snett, bara här bland dina komemntarer?

Jag tror väl knappast att alla vi inte kan se på vår uppfostran med "öppna ögon"?

Som sagt- ingen uppfostran är perfekt eller felfri, men om man själv upplever att ens uppväxt överlag varit bra och att ens föräldrar varit bra? Har man inte rätt till dessa åsikter då menar du?!

Anouk (igen, sorry om jag spammar lite;-)) -Statistisken är extremt tydlig vad gäller ungdomars destruktiva beteenden & kontakt med sociala myndigheter. Det är otroligt sällsynt att ungdomar som har stabila & funktionella hemmiljöer mår så dåligt som de exempel som gavs i inlägget.

Jag är också ett exempel på någon som hamnade snett stundtals i tonåren, men skillnaden är att jag tog mig ur det tack vare min hemmiljö. Idag kan jag även se hur de problem jag hade faktiskt går att härleda ur min uppväxt.

Jag har inte läst vad alla skrivit här men jag måste bara lägga in en kommentar här.

Min äldsta bror har knarkat i många många år, är nu ren sen ett år tillbaks. Och vi hoppas på det bästa. Han och vi andra tre syskon har inte samma pappa. Min pappa har agerat hans pappa ända sen han var 1 år. Hans egna pappa har aldrig funnits där för honom, när han köpte sin första bil så var hans pappas kommentar – vart har du snott den då?

Så har han alltid hållit på. Hans pappa misshandlade även min mamma innan min bror var född. Min bror har vetat om detta, och det har han burit med sig i alla år. Jag skyller allt detta på hans skit pappa som är en stor idiot. Min bror har mått dåligt över detta i hela sitt liv. Jag och mina andra tre syskon, har alltid vart skötsamma och är skötsamma. Har jobb m.m så uppfostran har min mamma och pappa inte misslyckats med.

Så till viss del håller jag med LD.

Fia – Jag måste bara kommentera att du utifrån vad du skriver är ett jättebra exempel på en föräldrer som i mina ögon som verkligen tar sitt ansvar! Det behövs fler sådana:thumbup:

anouk – nej jag ser inte anekdoter som bevis.

jag känner inte någon av de som kommenterar eller deras historia, och jag vill inte gå in på individnivå och bärja uttala mig om situationer jag inte är bekant med.

Däremot – som jag sagt tidigare – så är det väldigt vanligt att man idealiserar sin uppväxt och sina föräldrar.

visst är det så..

så länge man inte behöver "körkort" för att skaffa barn så kommer problemet fortsätta, alla är ju inte gjorda för att vara föräldrar och en del kan inte ens lista ut detta själva.. tragiskt..

jag får citera karolin:

*Det är otroligt sällsynt att ungdomar som har stabila & funktionella hemmiljöer mår så dåligt som de exempel som gavs i inlägget.* :thumbup:

Fia; Självklart är tonåren en stor hormonbomb. Det är därför man tex avvaktar med att sätta diagnoser som Borderline och liknade tills man fyllt 18 därför att man VET att det är många som mår dåligt just under de känsliga tonåren.

Karolin; Okej fast jag tror ändå att det finns en stor del ungdomar som kommer från stabila hem som mår dåligt. Hur ska man kunna mäte det om de inte har kontakt med BUP? Om man tex själv tar kontakt med psyket har psyket ingen skyldighet att rapportera eller kolla upp hemmet om det inte rör sig om övergrepp av ngt slag

Anouk – Det beror ju på vad du menar med mäta? Jag pratar om ungdomar som varit i kontakt med någon social instans, inte bara BUP, eller där skolan sett problem. (Skolan & lärarna ser mer än många tror.) Självklart finns det barn & ungdomar som mår dåligt trots stabila hem, men det finns må dåligt & så finns det må dåligt.

Bland de ungdomar som verkligen behöver stöd så är det tyvärr extremt vanligt att det är precis så som LD skriver i sitt inlägg: Föräldrarna ser inte sin egen roll & skuld i det hela utan skyller på barnet.

Karolin; Jag menar att man kan inte mäta alla fall till den statistik du pratar om inom sociala instanser. Barn och ungdomar har ju svårt att gå förbi den, det förstår jag. Men om vi även talar om ungdomar och unga vuxna som självmant kan söka hjälp inom tex psykvården- Här kan man väl inte i någon statistik se hur deras uppväxt och hemmamiljö ser ut? Även de människor som inte blir "upptäckta" eller självmant söker hjälp förblir ju mörkertal.

Fast återigen så ser vi ovan många exempel på människor som fått oerhört bra stöd och hjälp. i hemmet. av föräldrarna.

Och ja det är skillnad på att må dåligt och att må dåligt. Som jag sa så tolkade jag inte inlägget som att det skulle gått totalt utför för de unga hon nämner. Men det är tur man kan diskutera och prata med LD själv kring hur hon tänker.

Jag förstår vad ni menar om man tittar på statistik inom BUP osv med extrema fall där barnet gått så pass långt att instanser kopplas in. Men jag hävdar ändå att man inte kan skylla på föräldrarna för sitt mående. Inte så generaliserande.

Det är också därför så många tar illa upp av inlägget. För ens egna känslor är alltid ens egna känslor och ingen kan någonsin förstå hur man själv mår. När man mår så dåligt att man går i självmordstankar, som någon nämner, eller skär sig osv trots bra föräldrar så vill man ju klart säga sin mening och försvara dem. Skulle inte du försvara dina föräldrar vid ett sådant påstående om du själv var i samma sits?

Tack. Jo jag känner ju att det inte fungerar och jag vet att jag är en del av problemet och då känner man ju att man vill att det ska bli bra. Att inse att man själv kan vara en orsak till att barnen mår dåligt är jätteviktigt.

Man kan göra fel även om man inte vet om att man gör fel och även om ens föräldrar är underbara så innebär det ju inte att de är felfria på något vis. Med det sagt så tror jag inte att alla föräldrar som har barn som är destruktiva, rånar folk och stjäl saker har gjort några katastrofala fel och är hemska människor. Någonstans tror jag dock ändå att det har brustit under förutsättning att vi inte pratar om barn med diagnoser eller att de på något annat sätt har råkat illa ut av någon annan än föräldern. Varför har vi som föräldrar ingen del i att barn mår dåligt alla gånger?

Mina föräldrar hade lätt kunnat hjälpa mig när jag satt på toaletten i skolan och grät om de bara hade pratat med mig så hade det krupit fram till sist. Sen menar jag såklart inte att mina föräldrar är hemska människor, de missade bara något viktigt.

anouk

och det är ju just det som är grejen! Man KÄNNER. känslor är inte logiska och känslor är sällan kopplade till den verkliga bilden av vad som är sant.

Det är ju helt naturligt att man går till försvar när man känner att den man älskar blir kritiserad. Man älskar ju sina föräldrar och VILL inte se att de skulle kunna göra nåt annorlunda. Man VILL inte se att de kanske haft stor del i hur man formats som människa.

det är ju precis lika vanligt att föräldrar går till full attackförsvar när deras barn blir kritiserad. Man vill inte se.

Anouk -Jag är ju som jag sagt också ett exempel på att man kan uppvisa destruktiva beteenden, trots en stabil hemmiljö.

Skillnaden är dock att mina föräldrar fanns där & stöttade, precis som i många exempel som getts ovan. Det är inte de föräldrarna jag kritiserar, eller de föräldrarna som jag läser kritiseras i inlägget; *Det är de föräldrarna som förnekar sina egna problem, vägrar ta ansvar för sina ungars välmående & istället skyller på barnet som kritiseras.*

Psykiatriska problem kan givetvis inte föräldrar klandras för, eftersom de är rent fysiska. Inom psykologin är det dock en väletablerad teori idag att många problem kan härledas ur barndomen, via t.ex. anknytningsstörningar.

Jag har faktiskt inga problem med att kritisera mina föräldrars brister, särskilt inte nu när jag jag själv har barn. Inte heller har jag några problem med att öppet diskutera med min mamma om barnuppfostran & de gånger de gjorde missar. Alla föräldrar har dem & mina ätstörningar hängde definitivt ihop med min mammas bristande självförtrodene & jojobantning.

Jag håller med dig till viss del. Fast det är inte alltid föräldrarnas fel. I mitt fall var det definitivt inte min mammas fel att jag mådde dåligt och skar mig under min uppväxt, det är snarare tack vare min mamma som jag fortfarande är vid liv. Om inte hon hade visat hur mycket hon älskar mig genom min uppväxt hade jag tagit livet av mig redan vid 10-års ålder. Jag blev utsatt för mobbning genom hela grundskolan och därför sjönk jag djupare och djupare ner i en depression.. Tyvärr är vi som blir mobbade väldigt duktiga på att dölja det, helt enkelt för att vi skäms. Och skärsåren döljde jag mycket bra. Jag vet att min mor har väldigt dåligt samvete för att hon inte märkte något, men som sagt, jag var en mästare på att dölja det. Men i den stund det uppdagades var hon snabb på att ta mig till BUP. Vilket många föräldrar inte gör för att de är rädda att ansvaret ska falla på dem. Det är själviskt och oansvarligt. Ingen förälder är perfekt. Man kan dock göra sitt bästa. I väldigt många fall så blundar föräldrarna för sina barns dåliga mående. De är rädda. Men deras rädsla stjälper tyvärr deras barn.

Du har rätt i att det vore väldigt bra för dessa barn om föräldrarna kunde utmana sin rädsla och söka hjälp, trots att det kanske betyder att de får svart på vitt att de inte är perfekta föräldrar.

Btw; älskar din blogg och din öppenhet! Man blir glad av människor som du!

Missar aldrig ett inlägg!

Kram på du 🙂

LD; Nu tycker jag att du berövar massor av människor på deras åsikter, upplevelser och känslor och det känns inte bra. Om Ninja känner eller upplever en sak i relationen mellan er 2-tänker du neka henne det då? Hennes känslor är ju ändå hennes? Och inte mindre rätt för det?

Jag vet att det ofta kan vara så att man försvarar de man älskar, även om de skulle vara"förövare" vid övergrepp tex. för att man inte vet bättre. Tex vid våldtäkt inom familjen där fadern intalar och berättar att det är helt normalt och man inte har någon annan verklighet, Men det här är ju STOR skillnad. Vi är väl ändå inte hjärtvättade på något sätt? Vi är väl ändå realister och jordnära människor som kan se objektivt på saker?

Karolin; Nej fast LD kritiserar ju även de föräldrarna. Eller hon verkar tycka att sådana föräldrar inte ens existerar.?

Det kan jag absolut tänka mig. Att man kan lära mycket av varandra när man själv får barn och kan diskutera och se saker man tidigare inte tänkt på. Ska bli spännande o se hur relationen mellan mig och mor ser ut efter att jag själv får barn:)

Karolin; Fast nu antydde jag på hennes senaste kommentar riktad till mig. Inte på inlägget.

Hon verkar ju tycka att alla vi som skrivit om egna erfarenheter här inte inser att våra föräldrar faktiskt varit dåliga. Att våra känslor inte är logiska och att man inte vill se hur de betett sig eg? Tycker hon berövar oss våra åsikter och upplevelser iom det.

nej anouk — att jag säger att känslor inte är baserade på logik innebär inte att jag vill förminska dem. Känslor ska tas på allvar, oavsett. Känslor är aldrig fel, även om man inte alltid vet eller förstår orsaken till dem.

tack!!! Det va befriande att höra!! Min svärmor skyller nämligen allt på sin knarkande son (alltså min sambos bror) som gått snett i familjen. Bland annat att min sambo är så osjälvständig. Man måste ju va dummare än tåget för att inte fatta att det är hennes fel!

Karolin: Och vad syns inte i statistiken? Jo, de barn som INTE hamnar i sociala på grund av att skola, kommun, landsting inte tar deras problem på allvar. Deras föräldrar har kämpat för sina liv för att få hjälp, men ingenting händer. Var finns de i din statistik? Jag känner en familj vars dotter tog livet av sig för ungefär ett år sedan. Föräldrarna var de bästa och slog sig blodiga för att kunna få hjälp, men det var ingen som tog deras problem på allvar. Men visst, det är föräldrarnas fel?

Fia: "Tar vi bort alla yttre orsaker såsom sjukdomar, hormoner (tonåringar är ju sjukt fulla av hormoner…), övergrepp och dylikt som inte kommer ifrån just föräldrarna så är jag beredd att hålla med."

Det var inte det LD sade, hon sade att det alltid är föräldrarnas fel. Sen att hon inte kan erkänna att hon ibland har fel är en stor brist hos LD som jag har accepterat förut, men inte här.

LD: Hahaha. Såklart Karolin har tolkat dig rätt, hon är ju den enda som håller med dig? Jag tycker ditt handlande här är patetiskt. Om du ska vräka ur sig något sånt där, så bör du i alla fall kunna stå för PRECIS det som står i inlägget, inte hålla på och vrida på definitionerna efteråt och börja prata om tolkningar. Det finns inte så mycket att tolka. Du säger att det alltid är föräldrarnas fel om deras ungdomar blir trasiga. Stå för det eller erkänn att du hade fel.

June -Jag är knappast den enda som håller med. Läs en gång till.

Sen är inte min åsikt att barn inte kan må dåligt trots att de har bra föräldrar. Min åsikt är att föräldrar alldeles för ofta stoppar huvudet i sanden när nåt går snett med deras ungar & istället skyller på barnet.

Anouk -Det jag kommenterade var att LD enligt dig kritiserar alla föräldrar till barn som mår dåligt, medan jag tycker kritiken riktas mot de som inte tar ansvar när nåt går snett.

och tänk om de föräldrarna som erkänner att de misslyckats kunde erkänna det utan att bli martyrer!!! åh vad det är synd om MIG som var en dålig mamma, åh vad det är synd om MIG för min dotter skar sig. Verkligen jättejobbigt. För mig. Jag blir så jävla less.

Karolin; Jo men åter igen… Hon verkar ju inte tro att det existerar föräldrar som faktiskt ställer upp och är bra på riktigt när ungen mår dåligt.

Hon säger; "Det är ju helt naturligt att man går till försvar när man känner att den man älskar blir kritiserad. Man älskar ju sina föräldrar och VILL inte se att de skulle kunna göra nåt annorlunda. Man VILL inte se att de kanske haft stor del i hur man formats som människa"

och hon säger att vi som känner att våra föräldrar varit bra trots att vi mår dåligt svamlar i princip; "känslor är inte logiska och känslor är sällan kopplade till den verkliga bilden av vad som är sant"

Det känns ju lagom kul.

June -Det är ju knappast "min statistik" det handlar om. Det är sociologisk & socialpsykologisk forskning som mycket väl tar hänsyn till mörkertal & folk "utanför systemet". Resultaten är genomgående att brister i hemmiljö är avgörande för benägenhet att fastna i destruktiva beteenden.

Anouk -Det där citatet tolkar jag inte på samma sätt som du. Jag läser inte ut nånstans i det att det inte finns föräldrar som tar ansvar, utan bara att det är är enormt svårt att kritisera & reflektera över närståendes agerande.

& Sen upprepar jag mig: Min mamma är fantastisk & en riktig idealföräldrer enligt mig, men hon gjorde ändå misstag jag inte vill göra om. Hon hade självklart en del i att jag fick ätstörningar & att jag mådde skit. Jag har inget problem med att kritisera mina föräldrars misstag, för alla gör dem, jag kommer också göra misstag. Det jag tycker är avgörande är hur man bemöter problemen som uppstår.

Själva inlägget är väl lite väl generaliserande formulerat, är väl därför som många reagerar, men överlag så håller jag med (så som jag förstått efter läsning av kommentarerna). Det finns väldigt tydliga samband mellan riskfaktorer i uppväxtmiljön och beteendeproblem hos ungdomar. Det gäller då ungdomar med väldigt allvarliga problem, som redan påpekats. Att t.ex. begå något enstaka brott gör faktiskt en majoritet av alla ungdomar någon gång under uppväxten. Jämför man t.ex. andelen fängelseinterner som växt upp med ogynnsamma hemförhållanden med normalbefolkningen så är det en jävla skillnad (t.ex. har 1/3 haft föräldrar med missbruk). Och som redan påpekats så är det väldigt ovanligt att t.ex. ungdomar som placeras på ungdomshem inte har några som helst problem i sin familjebakgrund.

Karolin; Jaja. Då uppfattar vi olika. För mig så menar hon att vi som känner att vi haft stöd från våra föräldrar inte har kritiserat eller reflekterat över dem nog. För egentligen så är de inte bra föräldrar. Då hade vi inte mått dåligt.

Vi säger att vi har bra föräldrar- hon säger att våra känslor inte är logiska och att vi bara försvarar dem för att vi älskar dem.

Det här var det mest värdelösa inlägg jag läst, tror du på detta själv?

Jag har tidigare läst många av dina inlägg som handlar om män, kvinnor, föräldraskap o.s.v.

T.ex. långamning som jag inte håller med om att måste vara för barnets bästa.

Men detta är absurt!

Min mamma klandrar sej dagligen för ärren på mina armar, mitt tidigare missbruk och mycket annat jag gjorde när jag var yngre, men inget av detta är hennes fel.

Hon försökte hjälpa, finnas där, lyssna o.s.v. min pappa och övriga familjen också, men jag var inte mottaglig.

Jag tyckte livet var ett straff och att alla andra var skyldiga till mitt straff, jag mådde så dåligt att jag dagligen drömde om döden och ett antal gånger försökte.

Jag växte upp, blev vuxen och flyttade hemifrån, insåg rätt snabbt att allt mitt mörka och smärtsamma inte alls var mina föräldrars fel, utan snarare skolan fel då dom inte brydde sej om min mammas rop på hjälp där, inte heller bup/pbu eller övrig psykiatri ville hjälpa till när mamma bad om hjälp.

Kommer självklart fortsätta läsa din blogg, men detta inlägg tycker jag rent ut sagt är idioti, brist på kunskap.

Jag måste säga att jag detta är något av det värsta jag har läst.

Mina föräldrar gjorde ett mycket bra jobb under min uppväxt (dock inte perfekta) och jag blev ändå ett litet destruktivt barn. Dem gjorde allt som stod i deras makt att hjälpa mig, men jag ville inte lyssna. Det finns så mycket annat yttre som påverkar. Umgänge, brustna hjärtan eller ja, vem vet, vad som helst annat? Det finns så många exempel på föräldrar som har gjort ett så gott jobb dem kunnat och alltid funnits för sina barn, men det har skitit sig ändå och föräldrarna faller handlösa ner i maktlöshet.

Sen finns det också dem barn som har sett sina föräldrar beteé sig som idioter, men ist vänt på kakan och blivit något helt annat.

Naturligtvis så är det också så att många barn som haft dåliga föräldrar och farit illa, har blviit så pass påverkade att dem blir fucked up, dem med, men jag tror faktiskt att den skalan är mindre.

Ditt inlägg att läsa fick mig att rynka på näsan faktiskt. Alla kan hamna snett, oavsett vilka slags föräldrar man har.

Varför skulle inte jag kunna kolla på mina föräldrar med öppna ögon? Jag försvarar dom inte bara för att jag älskar dom – utan jag försvarar dom pågrund av att jag VET att det inte är deras fel att jag var självdestruktiv förut.

Sakerna som fick mig att bli destruktiv och väldigt deprimerad var inte pågrund av dom. Det berodde på mitt umgänge, mina egna val i livet just då och pågrund av att skolan praktiskt taget sket i mig – även fast MIN MAMMA försökte få dom att ändra sig med all sin makt.

Hon har slitit, kämpat och gråtit för att hon försökte hjälpa mig förut. Vad ger dig rätten att säga sådana här saker egentligen? Visst, alla har rätt till sina egna åsikter, absolut – men det här var bara elakt sagt av dig.

INtressant inlägg.

Jag förstår om vissa går i taket, men jag kan till viss del hålla med dig.

Jag vill absolut inte uttala mig om personer som skär sig själv, där har jag ingen kunskap alls och bör hålla käft.

MEN, för de som börjar knarka, blir kriminella eller brister på annat sätt, anser jag att det har med uppfostran och föräldrar att göra.

Jag stör mig enormt när jag läser i media om barn som blir mobbade, knarkar, tar självmord osv… där föräldrarna sitter med ledsen min och gnäller på skolan och rektorn.

Mina barn är MITT ansvar. Blir de mobbade tar JAG tag i det. Uppför de sig illa, tar JAG tag i det.

Åsa

Jag har svårt att släppa det här inlägget märker jag;-)

Kanske för att jag inte förstår hur mycket folk kan misstolka…

*Alla ni som kommenterar om att ni mått dåligt & att era föräldrar minsann funnits där, läs den första raden i inlägget!*

Det handlar inte om de föräldrar som stöttar & hjälper sina barn, utan om de som envist hävdar att deras unge "bara är så, det är inte mitt fel!" Om man haft mycket kontakt med ungdomar som verkligen halkat snett, så upptäcker man tyvärr att det finns alldeles för många föräldrar av den typen.

Första meningen säger faktiskt allt. Föräldrar som vägrar ta ansvar för att de gjort fel. Det är det som är nyckeln.

Det handlar alltså inte om föräldrar som inser sina misstag eller försöker ta tag i situationen utan om de som viftar bort problemet och skyller ifrån sig.

vet inte om någon tagit upp detta.

men om ett barn/ungdom skär sig pga depression eller annan psykisk sjukdom. hur ställer du dig då? tycker du fortfarande att det är föräldrarnas fel att barnet skär sig då?

min lillasyster och jag har växt upp med mamma, hon har uppfostrat oss på exakt samma sätt. min lillasyster är nu diagnostiserad med biopolär sjukdom och hör röster osv. så fort mamma märkte att min lillasyster inte mådde bra tog hon henne till bup.

min mamma är den mest förstående, underbaraste människa jag träffat. hon har lagt sitt "eget" liv på hyllan och lever bara för sina barn.

när jag läste ditt inlägg högg det mig som en kniv i magen. att det skulle vara min mammas fel att min lillasyster mår dåligt är en sådan bisarr tanke.

jag hoppas verkligen inte att du anser att det är förälderns/föräldrarnas fel när det ligger psyksisk sjukdom bakom.

Nu får du väl ge dej?

Jag hade nog jordens bästa uppväxt, med engagerade föräldrar, mycket kärlek, jag var trygg och hade/har en jävligt bra relation till mina föräldrar, men jag var ändå en av dem som mobbade andra i skolan.

Är det mina föräldrars fel att jag mobbade andra? var det för mycket kärlek i mitt hem, var det för mycket ärlighet och öppna konversationer mellan oss hemma?

Kan det bli för mycket av det goda?

Helt jävla befängt inlägg… undrar hur det låter om 15 år då din unge växt upp till en ungdom som testar gränser, kanske mobbar någon, eller kanske testar att röka, dricker sin första öl etc… om din unge gör allt det där så är det definitivt ditt fel- du har då misslyckats som förälder, totalt!

ELLER?!

nej du malin — mobbar man andra så mår man INTE bra. Och då är nästa fråga – varför mår man så pass dåligt att man behöver trycka ner och vara elak mot andra för att hävda sig själv? :thumbdown:

Lasy Dahmer:

Så det är alltså mina föräldrars fel att jag mobbade… alltså deras fel att jag sedan växte från det där, blev vuxen och en ordnad person med egna barn?

Och en fråga till: jag har alltså misslyckats som förälder när min dotter slår till min son när dem bråkar?

Eller?

Jag förstår inte hur du kan uttala dej på det här sättet.

katti – nu förstår jag inte…? På vilket sätt skulle jag få mer läsare av ett inlägg?

malin – att man mobbar beror på att man mår dåligt (och har dålig självkänsla) Ett behov av att vara elak är inget barn har naturligt utan har en orsak. Att små barn slår varandra när de brokar är en annan sak och ett uttryck för frustration, men även där beror det på. En tioåring som slår sin lillasyster mår definitivt inte bra och ja, då är det du som förälder som har ansvar.

anna – som jag redan sagt så handlar det inte om barn med störningar.

fia åsa och karolin :thumbup: :thumbup: :thumbup:

anouk – som karolin redan påpekat flera gånger så kan även en stöttande och fin förälder göra misstag som har negativ påverkan på sitt barns utveckling och självkänsla.

june – vilket trams. Nej det handlar inte om att hon håller med mig. Det handlar om att hon inte tolkar in en massa som inte står i inlägget. Hon har inte dragit felaktiga slutsatser. Eller ska DU tala om för mig vad JAG menar?

Jag står för PRECIS det som står i inlägget.

och "Tar vi bort alla yttre orsaker såsom sjukdomar, hormoner (tonåringar är ju sjukt fulla av hormoner…), övergrepp och dylikt som inte kommer ifrån just föräldrarna så är jag beredd att hålla med."

Det var inte det LD sade, hon sade att det alltid är föräldrarnas fel. Sen att hon inte kan erkänna att hon ibland har fel är en stor brist hos LD som jag har accepterat förut, men inte här."

eh jo, det är precis det jag sagt. Läs mina kommentarer. Ska jag behöva häva en disclaimer i inlägget bara för att försäkra mig om att folk fattar det som är ganska självklart?

Lady Dahmer: det låter bra när du skriver "ja, då är det du som förälder har ansvar"

Jag är väl medveten om att det är JAG och ingen annan som har ansvar över mitt/mina barn.

Jag tar mitt ansvar hela tiden, och det kommer jag aldrig sluta göra.

Men nu är det ju så att min dotter är 11 år och sonen 8 och när dem bråkar (pga att dottern inte vill att sonen ska vara med och leka) så kan det hända att han får sej en smäll (och han smäller givetvis tillbaka)

Jag kan inte påstå att det är brist på intresse hos mej, att jag har ignorerat mina barn, eller att jag själv mår dåligt och är destruktiv så att det går ut över dem?

malin – då måste jag säga (utan pekpinnar) att när barn slåss så handlar det ofta om att de inte har verktygen att hantera konflikter eller visa ilska. Och det är där vi som föräldrar kommer in.

Lady dahmer:

Då tackar jag för mej och inser att den självutnämnde experten har talat: jag är en urusel morsa, jag har misslyckats totalt.

och då hoppas jag Malin att du även inser att det där var helt och hållet DIN tolkning och DINA ord

Det får stå för dig. :thumbdown:

Det är ju du som har gett mej den insikten, det är ju något som fattas i min uppfostran då dottern slår till sonen ibland.

LD: "anna – som jag redan sagt så handlar det inte om barn med störningar."

Nu kan jag förstå hur du tänker. Men jag tycker att du borde skrivit det lite tydligare. För så som jag, och många andra, förstod det så lät det som att du även skyllde psykiska sjukdomar på föräldrarna. Men det gör du alltså inte, eller? Jag är rätt säker på att det inte är mina föräldrars fel att jag blev knäpp;-)

som jag sa; det där är din tolkning Sarkasm funkar inte på mig och jag är inte intresserad av att föra diskussioner med folk som väljer att lägga ord i min mun. Lyssna på det jag säger istället för det du tror att jag menar.

:thumbdown:

Lady dahmer: jag lyssnar mycket väl på det du säger, tro mej.

Har en fråga, vad tycker du om det här?

En familj med ett barn, familjen har god ekonomi, bra koll på sin ekonomi, och lär ut rätt till barnet om allt, det är mycket kärlek och alla är lyckliga (bla bla bla..)

Barnet växer sedan upp och ställer till det rejält med ekonomin, kronofogden och hamnar på gatan.

Barnets eller föräldrarnas fel?

malin — det där är omöjligt att svara på. En familj kan verka bra på alla sätt och vis men ändå ha stora brister. Att föräldrarna har bra koll på ekonomin innebär ju inte att de lyckats lära ungarna detsamma. Jag t.ex är ett praktexempel. Mamma med ekonomiskt sinne, sparsam och noggrann. Och jag – med tidigare kronofogdeskulder osv. Som till viss del beror på att hon inte lärde mig ordenligt men även också pga bristande självkänsla. När man mår dåligt så skiter man ofta i saker. som t.ex skolam eller betala räkningar eller jobbet.

som vuxen gör man sina egna val. Men dessa val är beroende och påverkas av den fostran och framförallt det bemötande man fått som barn.

Helt ärligt så tror jag faktiskt att det finns de som mobbar eller fryser ut andra och ändå mår bra. Jag tror inte att alla barn och tonåringar som mobbar mår dåligt, har det jobbigt hemma eller känner sig misslyckade själva.

LD; "anna – som jag redan sagt så handlar det inte om barn med störningar." Det här har inte jag heller uppfattat.

Men då vågar jag mig på at säga att man öht inte skär sig (om det inte är ngn enstaka gång för uppmärksamhet) om man inte lider av någon störning. Ofta sker cuttingen i enrum och täcks över för att man inte vill att någon ska se. Det är enda sättet man kan kontrollera och hantera sin ångest på, kan andas, kan gråta.

-Då skulle du inte tagit upp det öht.

elin – förklara gärna hur du tänker. Varför tror du att en människa som mår bra i sig själv ändå känner ett behov av att vara elak?

Kul att se att många hänvisar till sig själv (som även någon annan skrivit ovan), det är ungefär som att skriva "jag rökte under hela graviditeten, och mina barn är friska, alltså är det inte farligt att röka under graviditeten".

Det ligger mycket i det du skriver, framför allt att föräldrar t ex inte ger sina barn 100 spänn och låter dem härja fritt på fredagskvällarna, utan att man tar ett aktivt val när man blir förälder att man är förälder tills den dag man trillar av pinnen. När de är vuxna och bygger egen familj så räcker det med en stöttande roll, men innan dess måste man lägga sig i. Aktivt visa och försäkra sina barn om att man finns här och är intresserad av vad de pysslar med, inte skickar ut dem i tidig tonår och låter dem tro att de är ivägen!

Jag bor på en liten ort (håla!) och här är det överlag så att föräldrarna släpper sina barn vind för våg och tror att "deras barn skulle ALDRIG göra så"…. Och vips sitter de i den lokala knarkarkvarten och super och röker på…

anouk — ångest beror inte per automatik på störningar. Man kan få ångest av störningar, men ångesten i sig kan uppstå på grund av yttre omständigheter.

Det finns massvis med ungdomar som skär sig utan att ha en störning.

LD; de kanske inte har en diagnostiserad störning eller diagnos, men skulle de utredas av psykolog eller terapeut är jag ganska säker på att de flesta skulle få sig en diagnos. Cutting kommer heller sällan ensam.

Tja… jag har då ingen diagnos.

och i övrigt så kan ångest bero på massa olika orsaker. Många som kan härledas till bl.a anknytningsproblem, dålig självkänsla och trauman i barndomen.

och att skära sig är bara ETT sätt att hantera sin smärta på.

Det är ingen skillnad på att skära sig eller på att supa sig redlös varje helg, slåss eller vad man nu gör för att döva smärta.

Det kan handla om ångest. Det kan handla om att man inte har andra verktyg att få utlopp för ilska på. Det kan handla om självhat.

Det kan som sagt beror på att man varit med om något jobbigt eller att man blivit kränkt. osv.

LD; Har du blivit utredd då?

Ja det är ett sätt att hantera sin ångest på. Det är också ett sätt att hantera sina demoner/hjärsnpöken på.

Och precis som du säger så kan man ta hand om ångesten på andra sätt genom att supa eller knulla runt eller vad man nu gör. Men att just ta steget (och fortsätta! återigen handlar det inte om enstaka gånger) och tillslut bara ha det sättet som tröst, hävdar jag komma från en störning eller sjukdom. Varesig man fått det på papper eller ej.

Men du menar alltså att bara för att man mår dåligt så måste man komma från dåliga hemförhållanden, men att man kan vara fullständigt frisk och skära i sig själv?

elin — Förklara gärna varför ett tillfredsställt och lyckligt barn skulle ha ett behov av att få en sådan "kick".

anouk – att må dåligt är inte synonymt med att vara sjuk, Och att må dåligt är inte synonymt med att ha en störning.

Jag behöver inte "utredas" för att veta om jag har en störning eller ej. Jag har inga sociala problem eller andra problem som tyder på att jag har det. man utreder inte människor utan orsak.

Jag har dock i flera år gått till psykologer om det nu är viktigt.

Jag är fri från både ångest och självdestruktivt beteende och har tillräckligt mycket kunskap om det för att veta att det inte är bundet till diagnoser.

om ens barn tycker att det är kul att vara elak så har man ju verkligen brustit i sin föräldraroll.

då finns det liksom inga ursäkter. :thumbdown:

LD; nej det sa jag inte. Men man skär inte sig om man är helt frisk. I så fall tar man till "skonsammare" metoder för att dämpa sin ångest eller depression och kan se nyktert på det på ett annat sätt.

Är inte att skada sig själv en orsak? Konstigt hur du tycker det är så viktigt att ta ansvar för sina misstag när det gäller ens barn och fostran där, men att du inte tycker det är viktigt att ta hand om sig själv?

Men snälla du, ALLA människor beter sig illa någon gång i livet. Alla är elaka på något sätt någon gång. Innebär det att alla föräldrar har brustit i sitt föräldraskap? Nej, men barn formas lika mycket av samhället och omgivningen som av föräldrarna.

Hade man haft skonsammare metoder att ta till så hade man valt det. Man skär sig för att det är det bästa man kan komma på. Mår man dåligt så tänker man sällan logiskt eller sakligt.

dessutom så fyller skärandet en funktion. Det handlar helt enkelt om kemi.

morfinliknande substanser i kroppen frisätts när vi gör illa oss. Dessa verkar på belöningscentrum i hjärnan och undertrycker obehagskänslor på samma sätt som narkotika.

Det är samma sak som inträffar, när man skär sig själv. Man påverkar belöningscentrum i hjärnan och mår bättre en stund.

Att skära sig går att jämställa med missbruk. Det ÄR ett missbruk.

elin – det är en jävla skillnad på att vara elak ibland och på att vara elak för skojs skull.

dessutom så är vi sällan elaka när vi mår bra.

Ja men i så fall skulle ju alla som mår dåligt skära sig? Och det är det ju låångt ifrån alla som gör.

"friska" människor som drabbas av tf depression eller kortvarig ångst hanterar den på ett "friskare" sätt. Kanske genom att gråta, skrika, stoppa huvudet i iskallt vatten,boxas på ett ting. Eventuellt kanske man tar ut det på någon annan stackare. Men man skadar inte sig själv med rakblad, cigg, hammare whatever. Åtskilliga gånger och gör det till en vana, en drog om man är frisk.

varför skulle alla som må dåligt skära sig? det låter ju helt ologiskt. Människor är ju individer. Vi reagerar olika på olika stimuli.

Vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har. Vissa skär sig, vissa drogar, vissa dricker, vissa knullar runt, vissa blir våldsamma osv.

Människor som lärt sig hantera ilska och ångest på ett konstruktivt sätt kommer att välja mer konstruktiva sätt även när de mår dåligt.

Och menar du att det bara är människor med störningar/diagnoser som t.ex blir missbrukare, anorektiker, alkoholister osv?

Nej men du säger att du inte bivit utredd för att det inte funnits någon anldedning. Jag anser att du skurit dig borde vara anledning nog. Du förklarar och försvarar handlingen(?) genom att förklara hur cutting fungerar, att det är kemi och funkar som belöningscentrum osv (vilket jag i övrigt är väl medveten om) och då menar jag- om det skulle försvaras på det sättet så borde ju isf alla skära sig som mår dåligt, för att må bättre. Men de gör de inte. Alltså skiljer sig de som faktiskt gör det från de som låter bli.

Men anorexia är väl ändå en diagnos i sig? Nej det tycker jag inte. Men du tycker säkert att allt det också går att skylla på föräldrarna?

Jag tror inte jag skrev att den sortens elakhet jag menade var tvungen att pågå länge. Att vara elak ibland utan att må dåligt i sig själv tror jag förekommer då och då.

det är ju lika logiskt som att påstå att alla som mår dåligt borde knarka eller dricka eller vad det nu må vara. Som jag sa – människor är individer. DET är skillnaden.

elin — är man elak för skojs skull ibland så har man nåt fel på empatin. Eller så är man jävligt dåligt uppfostrad.

Fina människor som mår bra är inte elaka för skojs skull.

dessutom så diskuterade vi ju mobbing. Du påstod att man visst kan mobba och frysa ut fast man mår bra.

Ja men jag sa ju inte det. Jag sa att med tanke på din försvaring av cutting -så borde i så fall alla som mår dåligt skära sig.

Men du hävdar alltså fortfarande att man är helt frisk om man skär eller skadar sig med flit på något sätt?

det är fortfarande lika ologiskt. människor är individer med olika förutsättningar, erfarenheter och verktyg.

och ja jag hävdar att cutting inte har nåt med psykisk sjukdom att göra. Lika lite som alkoholism eller drogmissbruk eller annat destruktivt beteende har.

Jag är ju ett levande bevis på det.

Ja fast det vet du ju inte om du aldrig blivit utredd för evetuell diagnos.

Men okej. Då får du tycka som du gör.

Förstår bara inte hur du kan säga att människor är individer med olika förutsättningar, erfarenheter och verktyg när det gäller cuttingen i sig. Men fortfarande tycka att det alltid går att härleda och skylla på föräldrarna?

Känns som att det finns ett behov av att påpeka att det att ha en psykisk störning inte per automatik innebär att problematiken är biologisk. Visst finns det en del diagnoser som har en biologisk grund, neuropsykiatriska diagnoser framför allt (dvs. ADHD, autism, asperger syndrom osv.). Men de flesta psykiska störningar tyder forskningen på har en grund i miljöfaktorer, t.ex. uppväxt eller utsatthet för övergrepp. Såsom t.ex. personlighetsstörningen borderline som jag förmodar att många medvetet eller omedvetet syftar på när de talar om människor som skär sig och har en störning (då självdestruktivitet är vanligt bland personer med borderline).

kan bara sammanfatta (mest för mig själv) att jag håller med om det du skriver LD… lite för många inlägg för att jag ska orka läsa igenom aaalla=) men visst,som skrivet,man kan ej skylla allt på föräldrarna men många gånger kan man nog det….iaf om jag ser på människor i min närhet..men det är svårt att va en bra förälder,jag/vi kommer högst antagligen göra många missar också….men hoppas kan man alltid,att man tex lär dem hatera ilska,sorg osv osv….

ha en fin kväll!

Härligt att någon vågar sätta ner foten. Jag håller med dig i mycket. Jag har sett så många exempel på hur föräldrar i stort och smått träglar mer eller mindre olämpliga beteenden på sina barn.

Har lagt till dig på Bloglovin nu. Gillar du min blogg gör gärna detsamma.

Sköt om dig och ha en tokhärlig kväll!

anouk — jag är ganska säker på att jag inte har en diagnos. Som jag sa – det finns ingen anledning att misstänka att jag har det. Dessutom har jag som sagt gått i terapi flera gånger mellan 12 och 18års ålder. Man kan faktiskt må dåligt utan att ha en störning.

Och vad är det du inte förstår? Att människor är individer? Varför alla inte skär sig? Jag fattar inte vad det är som är otydligt.

Att skära sig är EN metod. Vissa som mår dåligt super. Andra slåss. Vissa missbrukar droger eller utvecklar ätstörningar. En del blir promiskuösa. Och vissa skär sig själv. EN metod av många.

Att vara självdestruktiv innebär inte att man har en störning. Det innebär bara att man inte lärt sig hantera konflikter och känslor på ett konstruktivt sätt.

artikel i ämnet:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sjalvskador-vanligt-aven-bland-pojkar_3363749.svd

och

vad vet vi om flickor som skär sig

I internationella diagnosmanualer sägs självskadebeteendet inte vara en egen störning eller sjukdom. Istället har studier visat samband mellan självskada och tidigare traumatiska upplevelser, som vanskötsel och psykiska, fysiska och sexuella övergrepp.

Flickor som skadar sig själva kan omfatta en mycket stor grupp individer

som medvetet utsätter sig för fysisk, psykisk eller social skada. Det kan

bland annat handla om flickor som förgiftar sig vid enstaka eller upprepade

tillfällen, flickor som skär eller rispar sig vid enstaka tillfällen och flickor

som medvetet och återkommande skär, rispar eller bränner sig.

Det kan också handla om flickor som missbrukar alkohol och narkotika,

flickor som svälter sig, flickor som hetsäter, flickor som utsätter sig för

framför allt psykiska och sociala liksom fysiska risker genom prostitution

och sexuellt utagerande. Även flickor som utifrån mode eller kultur medvetet

tillfogar sig fysiska skador genom t.ex. extrem tatuering eller piercing

skulle kunna räknas in i en sådan grupp.

orsaker till självskadebeteende

Försummelse, barnmisshandel och utnyttjande av barn anses kunna leda till

kronisk oförmåga eller nedsatt förmåga att reglera och nyansera emotionella

svar och reaktioner. Som resultat av denna oförmåga eller svårighet försöker

traumatiserade barn och ungdomar att få kontroll över de intensiva affekttillstånd

de befinner sig i [86]. Det kan yttra sig som självdestruktivt beteende,

som ätstörning eller alkohol-/narkotikamissbruk. De förekommer ofta

parallellt med, och medför kanske också en ökad benägenhet för, dissociation

[87].

Traumatiska upplevelser i barndomen påverkar individen på olika sätt. I

två prospektiva studier har man beskrivit samband mellan självdestruktivt

31

beteende (självmordsförsök och självskador i form av hudskärning, hudbränning,

hudrispning) och traumatiska upplevelser i barndomen [88, 89].

Green fann att 41 procent (n = 59) av fysiskt misshandlade och sexuellt utnyttjade

barn uppvisade självdestruktivt beteende i form av slag mot huvudet,

hudskärning och hudbränning [88].

Under de senaste två decennierna har flera studier publicerats, där samband

kunnat påvisas mellan barndomstrauma som vanvård, fysisk och sexuell

misshandel samt upprepade kirurgiska ingrepp tidigt i livet och senare

självdestruktivt beteende [10, 11, 17, 19, 62, 73, 90]. För många traumatiserade

barn, speciellt om de skadats av sina föräldrar, blir avskärmning/ dissociation

ett sätt att försvara sig och överleva [19]. Upprepade fysiska angrepp,

som ett barn har få möjligheter att försvara sig mot, antas leda till

lagring av aggressivitet och vrede som senare i tonåren kan riktas mot den

egna kroppen. På samma sätt blir självbestraffning ett sätt att hantera svåra

upplevelser.

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/10427/2004-123-41_200412341.pdf

Ja det kan man absolut. Men jag tror inte att man skär sig kontinuerligt när man är fullt frisk.

Det jag inte förstår är hur du kan generalisera så som du gjorde i inlägget ovan och sedan gå in på sådan detaljnivå när du förklarar hur individuell och unik människan faktiskt är. Varför kan du inte se det i fallen vi diskuterat kring?

Att jag undrar var du står kring cutting kommer ju såklart från att du plötsligt inte inkluderar barn med störningar i ditt påstående. Och det var inte självklart från början.

När man diskuterar företeelser så kan man inte diskutera utifrån individnivå. Det går inte. Man generaliserar.

Jag tyckte det är ganska självklart att jag inte inlkuderar människor med sjukdomar och andra orsaker som inte kan styras av yttre omständigheter. Jag trodde absolut inte att jag skulle behöva påpeka det för tänkande människor.

och jag vill även förtydliga att många störningar är en direkt verkan av miljö och fostran. (dvs föräldrarna kan haft en del i det)

Jo men inte så starkt.

Well. Jag har sagt min åsikt många gågner om nu och du likaså. Jag tror inte att man kan klandra föräldrarna i vartenda fall där ett barn eller ungdom mår dåligt och beter sig därefter. Självklart har de en roll men kan aldrig hållas ensamt ansvariga.

Menar du på fullt allvar, att du tror att allt ett barn gör, är vad föräldrarna åstadkommit? Om ett barn skär sig i tonåren, eller börjar ta droger, måste ha dåliga föräldrar?

Självklart KAN det vara så. Men det kan även vara så att föräldrarna kämpar som djur för sitt/sina barn. Likväl kan ett "välartat" barn ha föräldrar som inte bryr sig det minsta.

Men föräldrarna är inte alltid skyldiga till vad som händer.

Jag tror inte någon förälder gör AlLT rätt, därmed betyder det ju inte att man misslyckats som förälder.

elli — när ett barn blir självdestruktivt så beror det alltid på nånting. Oftast handlar det om trauman i barndomen. Om kränkningar, våld, övergrepp.

Dessa kränkningar kan ju givetvis barnet utsatts för utanför hemmet – men då kan man ifrågasätta vart föräldrarna var och varför de inte märkte att nåt är fel.

Och oftast så är det just föräldern som står för dessa kränkningar.

När det handlar om barn som beter sig illa mot andra t.ex mobbing eller våld så handlar även det om brister i fostran eller att barnet mår dåligt. Och mår ett barn dåligt och man kan utesluta biologiska orsaker som inte orsakats av miljön, så kan det oftast härledas till fostran (dvs föräldrarna)

Jag har många vänner och bekanta som skurit sig för att de mått dåligt men att det inte varit mer än så. En slutade ganska snabbt när det tog slut med hennes destruktiva pojkvän som misshandlade henne. Den andra slutade för att han tvingade sig själv att må bättre, se positivare på tillvaron och ta sig ur sitt svarta hål och den tredje vet jag inte hur det är med idag men hon jobbar med äldre människor och bor med sin pappa så jag tror inte att hon håller på längre.

Tre fall där det inte föreligger sjukdom förutom då en eventuell depression eller något liknande.

Jag tror inte att det behöver vara så extremt att man måste sätta diagnos på ungdomar som skär sig men de kan nog behöva hjälp att få utlopp för sin ångest och smärta på något annat sätt än att göra sig illa.

Jag sitter här och förvånas lite över dom upprörda känslorna.

Jag förstod hur mycket min barndom hängde ihop med mitt beteende i min ungdom när jag själv blev mamma. Varför jag var så arg, självdestruktiv och gränslös. Jag kan inte direkt anklaga min föräldrar för hur dom var för det är ingenting som går att göra någonting åt nu, men jag vet hur jag ska göra för att mitt barn inte ska gå i mina fotspår. Men det gör också att jag blir väldigt osäker på om jag gör rätt. Tänk om jag också hamnar i den situationen att mitt barn blir en kopia av vad jag var? Hur undviker man att gå i sina föräldrars fotspår?

Men jag kan också bli väldigt arg och frustrerad över alla föräldrar som skiter i att tala om för deras söner hur jävla fruktansvärt fel det är att våldta någon! Det skulle säkert inte få stopp på hemskheterna men om det skulle förhindra att en enda människa att göra någonting dylikt tror jag det skulle vara mycket värt.

Man får tyvärr inte med någon instruktionsbok när man lämnar BB men ibland kan man önska innerligt att det fanns en sådan.

Skolan ser ingenting. Lärarna ser ingenting. Människora ser ingenting. "kompisarna" ser ingenting.

Jag håller absolut inte med om att "skolan & lärarna ser mer än man tror"

de ser ingenting.

Ingen ser att jag hatar skolan. Ingen ser att jag går steget bakom alla andra. Ingen ser att jag aldrig ler. Ingen ser när jag smyger in på toaletten, sätter på min Mp3 och försöker fly.

Ville mest bara säga att skolan märker inte särskilt mycket. Haha

Folk ser men de har en tendens till att stoppa huvudet i sanden. Jag tror nog att skolan ser men de vet inte hur de ska agera. De kanske tror att det är självvalt, de kanske tycker att det känns för jobbigt att ta tag i det. Eller så är det som du säger att de inte ser men det tror jag inte, tyvärr. Jag vet inte vad som är värst, att bli sedd men ignorerad eller att inte bli sedd alls.

Jag kommer från en underbar familj, Ni kan inte hitta en mamma & pappa som älskat sitt barn mer än mina föräldrar. Jag växte upp tryggt ute på landet med hela familjen, Men trots detta så hamnade jag i helt fel umgänge på högstadiet och började prova mig fram bland olika droger och var tillslut fast. TROTS att mamma& Pappa har fostrat mig att droger är fel. Så detta blogginlägg gör mig fruktansvärt upprörd då man inte ska yttra sig om sånt här om man aldrig haft ett barn själv som missbrukat.

Fuskmamma på familjeliv.

Alltså jag håller med till stor del i vad LD säger här.

Jag har själv barn med en störning. Det är inte mitt fel. MEN det är mitt ansvar att göra allt jag kan för att hon skall må så bra hon bara kan. Mitt ansvar inte stoppa huvudet i sanden och blunda för problemen.

Precis det gör många föräldrar. Blundar stänger ute och låtsas att problemen inte finns.

Självklart är det inte alltid mammas och pappas fel när en tonåring tappar kontrollen och börjar knarka eller vad det nå må vara. MEN det är föräldrarnas förbannade ansvar och plikt att se till att ge sitt barn rätt hjälp. Det duger inte att rycka på axlarna och inte gör nåt. Så i den bemärkelsen finns det många föräldrar som bär ansvaret för sina barns olycka i livet. En ung tonåring kan aldrig helt fullt ut ta ansvar för sina egna handlingar av många orsaker. Om en 13 åring knarkar är det något som gått fel punkt slut. Måste inte vara hemma felet ligger. Men det är hemma lösningen skall ligga!!

Det är tufft att vara förälder och ibland får man bara gilla läget. Ta tag i problemen och göra allt man kan för att det skall bli bra. Sen funkar det inte alltid ändå. MEN och nu talar jag för mig själv här. MEN jag tänker göra allt jag kan för att mitt barn skall ha en ljus och fin framtid. Jag kämpar varje dag och mitt barn är endast 7 år än så länge. Oavsett vad framtiden ger så vet jag att jag gjort allt som står i min makt för att hjälpa stötta och ta hand om problemen.

Det finns många barn där ute som är precis som min dotter som inte har det stödet. För att föräldrarna inte vill se och erkänna att problemen finns.

Man är inte en dålig förälder för att det finns problem man är en dålig förälder när man ser problemen och väljer att ignorera dem helt..

Fast jag, som är femton år gammal, skär mig och mår allmänt skit,tycker inte att det har med mina föräldrar att göra. Klart att de inte är perfekta, men de har inte gjort fler misstag än andra föräldrar gör. Jag vill verkligen inte att de tror att de gör fel heller.

Självklart så har föräldrarna ansvar men det finns många personer i ett barns liv som kan sänka eller för all del, höga barnets självkänsla. Mitt ansvar som förälder är att försöka bygga upp en förstörd självkänsla igen men ibland är det ett enormt stort arbete. Jag och min dotter interagerar, precis som så många andra, med otroligt många människor mer eller mindre dagligen och man kan inte ha koll på hur de allihopa bygger upp eller bryter ner varken min eller min dotters självkänsla. Så visst, som förälder så måste man göra vad man kan för att reparera och bygga upp en grund men man kan aldrig heller bortse från den yttre påverkan. Så ser jag på det hela. Men jag frånsäger mig aldrig ansvaret som vuxen/förälder/förebild. Detta är en komplex fråga utan givet svar.

Bra att du tar upp det här! Jag vet att det här är ett stort problem och känner så väl igen mig i att förneka att mina föräldrar har gjort misstag. Det krävdes att jag skulle flytta till en annan ort för att jag skulle kunna få distans och Oj vad jag förstod saker. Varför jag hade dåligt samvete över alla möjliga saker. De negativa röster jag hörde var inte mina egna, de kom ifrån mina föräldrar. Och alla föräldrar gör misstag. MEN. Det gäller att förstå vilka misstag det är så att man inte gör samma sak med sina egna barn. Och det är okej att förstå vilka fel ens föräldrar har gjort. Det är MYCKET bättre att förstå och acceptera det en att gå vidare i livet och behandla andra dåligt med samma metoder. Man kan ändå, och bör ändå, förlåta sina föräldrar. Men jag förstår inte att det ska vara så skambelagt. Det är ju jättebra att ifrågasätta. Annars lär man sig ju inte hur man kan gå vidare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *