Kategorier
barn & föräldraskap

Det är här jag påverkar mitt barns grundtrygghet. Det är nu det gäller.

Muppen har vrålat sen femtiden. Jag får påminna mig själv om att det är normalt, men tålamodet tryter och ångesten kommer över mig. Och jag är helt slutkörd. Tankar de senaste timmarna: – Min lilla älskling, mamma är här. – nä nu får han tamejfan skrika. Nu skiter jag i det här. – nu åker […]

Muppen har vrålat sen femtiden. Jag får påminna mig själv om att det är normalt, men tålamodet tryter och ångesten kommer över mig. Och jag är helt slutkörd.

Tankar de senaste timmarna:

– Min lilla älskling, mamma är här.
– nä nu får han tamejfan skrika. Nu skiter jag i det här.
– nu åker han ut
– jag är en hemsk mamma som tänker hemska tankar
– tänk om nåt är fel
– Min lilla plutt, vad ska jag göra?

Med Ninja så brukade jag försöka tänka att nu har jag ett tillfälle här. Ett tillfälle att lära ungen att mamma är här. Att mamma inte överger. Att hon är trygg. Att hon aldrig behöver vara ensam.

Och så tröstade jag och vaggade och bar.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

24 svar på ”Det är här jag påverkar mitt barns grundtrygghet. Det är nu det gäller.”

inspirerande. jag minns inlägget om det, när ninja var liten. jag gjorde och gör fortfarande så med min son.. det är som du säger så otroligt tillfredsställande när man vänder på det och tänker så, istället för att känna sig uppgiven och ledsen. tröstandet är aldrig förgäves, man måste orka!

Kära vän!

Man är inte en hemsk mamma för att man tänker hemska tankar. Du är en fantastisk mamma. Faktum är att du är världens bästa mamma för dina barn.

Hoppas Tamlin slutat skrika nu så du får vila lite. På torsdag äter vi glass och turas om att vagga skrikande beisar. Kram!

:thumbup:

tycker det är det rätta! Att tänka dumma tankar när orken håller på att ta slut, men att inte följa impulserna utan fortsätta trösta, krama, pussa…

En fråga till dej din smartis!

Ville är för närarande nästan odräglig. Han kör med oss. Han gnäller för minsta lilla. Vill fortfarande vara mkt i famnen (han blir två i övermorgon).

Jag får ofta höra att det är vi själva som har skömt bort honom. Med uppmärksamhet. Med kroppskontakt. Han har aldrig behövt skrika eller gråta, utan att vi kommer å tröstar honom.

För mig kan detta handlade som vi valt inte vara fel. Rent teoretiskt.

Men jag börjar tvivla. Nu när ja inser att han är jobbigare än de flesta andra vi känner i samma ålder…

Tror du att det är vi som skapat detta krävande lilla monster genom att vi skämt bort honom med uppmärksamhet och kärlek? Vilka är dina tankar?

:love:

"nä nu får han tamejfan skrika. Nu skiter jag i det här."

EXAKT den frasen tänker jag också, exakt!! På stavelsen!

Man lessnar ibland. Det är mänskligt.

Jag brukar gå ut på trappan i en minut. Det räcker för att coola ner mig och sedan ta itu med vad det nu än är som inte passar hans höghet.

Nina, jag tror inte ni har skapat det beteendet hos Ville, barn har olika personlighet redan från början och en del är ängsligare än andra. Om vi vänder på det så känner jag en gosse som också är ängslig där föräldrarna INTE har arbetat som du (vi) med grundtryggheten och han är i princip otröstlig när det händer minsta lilla och föräldrarnas tröst hjälper inte längre – han måste ta till yttre trygghetsprylar som gosedjur, napp OCH förälder samtidigt och då kan han ändå vara väldigt långsint.

Jag tänker så väldigt ofta om Benjamin också, att nu får han fan ligga och skrika.

Men man plockar ändå upp och vaggar maniskt hela natten. Jag kan inte se något rätt i att låta sitt lilla (eller stora) barn ligga själv och gråta.

Jag är en sån där mamma som när hon ser en mamma/pappa med en skrikandebebis i barnvagnen som skiter i att plocka upp bebis, helst vill plocka upp och trösta den gallskrikande bebisen. Men jag gör det inte. Jag står bara och är arg i tysthet.

LD: klokt som vanligt!

Nina: jag tror inte att man kan skämma bort ett barn med kärlek, det är när den är begränsad som man skapar problem på sikt. Olika faser är olika jobbiga, kanske kommer ni segla igenom tonåren medan andra föräldrar sliter håret ….

Lita på dig själv och dina instinkter

nina – jag tycker han låter som en helt normal 2åring.

hur gör ni när han gnäller utan anledning? Det är ju nu man måste lära dem att gråter och gnäller gör man av en anledning, inte bara ändå.

Både ninja och vincent har haft perioder då de bölar och knölar för minsta lilla (typ snubblade) och då tröstar inte jag. (jag ignorerar inte heller utan pratar med henne; det där var inte farligt. Du snubblade. Gjorde det ont nånstans) när hon blir arg eller ledsen utan anledning så brukar jag även säga att det inte är synd om henne nu. (tex när hon blir arg för att jag inte låter henne leka med knivar)

osv.

Man kan inte ge barn för mycket trygghet och kramar. Jag har haft samma tankar som dig; det är mitt fel, hon är van att bli buren och kramad så därför är hon så här. Men det är inte sant.

Nåt som man ska minnas är att barn tar ut all sin frustration, gnällighet osv (känslor) på föräldrarna just för att de känner sig trygga. Du kommer säkert märka att han på dagis uppför sig exemplariskt för att sen bli ett litet monster när ni kommer. Helt normalt och BRA! Det betyder att han är så pass trygg med er att han vågar visa hela registret. Otrygga barn är ofta mer "väluppfostrade" på det området.

Åå, precis detta behövde jag läsa!

Min 3 åring får sånna vrålanfall ibland o skriker, trotsar o som det känns just då -jävlas! xD Jag försöker tänka att bara andas, behålla normal puls, ta det lugnt -men oj det funkar nog mindre än hälften av gångerna… Blir SÅ frustrerad o arg av detta.

Så TACK! Ska tänka sådär i förtsättningen -att jag har TILLFÄLLE att visa att MAMMA ALLTID FINNS 🙂 Det av nåt kan nog motivera mig att behålla lugnet 🙂 Fasen vad jag älskar din blogg!!! Du är sådär som jag vill vara 😉

Tack för era svar. (Hade glömt att jag jag ställde en fråga här, :rolleyes: men kom på det nu).

När Ville gnäller "utan anledning" brukar vi inte dutta å visa "tycka-synd-om" -känslor. Men vi går alltid fram (eller ropar) och frågar hur det gick om han snubblat eller om han gnäller frågar vi varför.

Vi SER honom alltid så att säga. Men behandlar inte honom som en tvåmånaders, utan som en tvååring. Tycker jag själv.

Jag tror på det både du å Aniaha skriver. Känner mig också stärkt av era ord. Jag tror vi gör rätt. Och fortsätter på samma spår.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *