Kategorier
barn & föräldraskap

Det Dåliga Samvetet™

Och så är det ju det där konstant dåliga samvetet som man drabbas av när man ynglat av sig. Rädslan att inte vara en tillräckligt bra förälder, för perfekt strävar jag faktiskt inte efter, men tillräckligt bra. Tillräckligt bra för att mina barn ska växa upp och veta att de är älskade, värdefull och fantastiska. […]

Och så är det ju det där konstant dåliga samvetet som man drabbas av när man ynglat av sig. Rädslan att inte vara en tillräckligt bra förälder, för perfekt strävar jag faktiskt inte efter, men tillräckligt bra. Tillräckligt bra för att mina barn ska växa upp och veta att de är älskade, värdefull och fantastiska. Tillräckligt bra för att mina barn ska få alla möjligheter att utvecklas sunt och bli lyckliga vuxna.

Men jag har sällan dåligt samvete när jag fuckar upp eller gör dåliga val eftersom att jag vet att jag är mänsklig och jag vill att mina barn ska veta det. Jag tror att om man gör rätt för det mesta så spelar det ingen roll att man gör fel då och då. Och barn är överlevare, de blir inte traumatiserade av jobbiga upplevelser så länge de får en stor dos trygghet.

Men så finns det vissa saker… Som att jag spenderar för mycket tid vid datorn. Eller att jag inte är en sån där hurtig utomhusmänniska som hittar på roliga uteaktiviteter med barnen. Fan, bara att jag inte tar ut dem tillräckligt. (Jag har blivit en sån där mamma som förlitar sig på förskolan; barnen får ju vara ute där!) Eller att de får se på TV för ofta. Eller att jag inte har ork att vara entusiastisk inför allt de säger och gör. ”Mmmmm…. vänta lite, mamma kommer snart”. Ja, och det där VÄNTANDET, gud vad ungarna får vänta hela tiden. Eller när tålamodet tryter och jag skäller lite för mycket och lite för högt; ”Mamma, jag blir ledsen när du skäller på mig!” (Ninja)

Vad har ni dåligt samvete för?

Tamlin tittar på favoriten.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

64 svar på ”Det Dåliga Samvetet™”

Här är det nog tiden framför datorn & barnen framför TVn som drar det största lasset dåligt samvete. Men då försöker jag istället tänka på allt det GODA samvetet man kan ha. Allt roligt man gör med och för sina barn. För det väger upp, varje gång! 🙂

När jag skäller på dom för att jag är trött och inte för att dom egentligen gjort något. När jag inte är ute tillräckligt mycket med dom (barnens pappa däremot är alltid ute så frisk luft får dom). När jag använder TV:n som barnvakt. När dom får korv och makaroner till middag. När jag svarar "mm" men egentligen inte lyssnar på vad som säger… Typ det och tusen saker till! 🙂

Tja, ungefär samma saker. Att vi är ute alldeles för lite. Att det blir mycket tv. Att jag hellre sitter vid datorn än leker med dem (jag älskar mina barn men att leka är SÅÅÅ TRÅKIGT!). Att jag överreagerar och blir tvärarg för ganska små bagateller när jag är trött, och då skäller och fräser. (Igår skällde jag ut min fyraåring för att han satt och smällde med duschdörren. "DEn GÅR SÖNDER!!!" bölade jag. Nä. Det gör den faktiskt inte. Men jag förklarade i alla fall efteråt att det var dumt av mig att skälla så på honom.)

Att Ninja talar om att hon blir ledsen när du skäller är ju toppen. Bara det tyder på att du nog inte behöver vara så orolig…

Jag råkade, efter ett par timmar med konstant "neeeeeej jag viiiiiill iiiiiiinte, jo jag viiiiiiill. JAG VIIIILL IIIIIINTÄÄÄÄ", säga att jag orkar inte mer, så ska du gnälla så gör det i soffan. Jag ångrade mig redan när jag sa det. Ännu mer när kiddot faktiskt gick till soffan. 🙁 Sen vart det kramkalas i soffan och han verkar inte ha blivit traumatiserad, lyckligtvis.

Det här låter kanske konstigt men det känns lite som att ribban för mitt kommande föräldraskap just kom på plats.

Jag vill också vara så bra förälder att mina barn ärligt kan säga "Mamma, jag blir ledsen när du skäller på mig".

Jag får dåligt samvete för att jag inte orkar hitta på lika mycket saker som förut med min bonusson, särskilt inte sen jag och hans pappa fick ett gemensamt barn. Och så har jag dåligt samvete för att jag inte hittar på mer saker med min dotter (babysim, babyrytmik mm. som "alla andra" verkar göra). Samtidigt vet jag att hon bara är 8 månader, jag är gravid igen och jag aldrig får sova. Att jag överhuvudtaget fungerar som människa och orkar tillgodose hennes mest basala behov just nu är ett under.

Förresten är det ju skitbra att ens barn kan säga till en att hen blir ledsen om man skäller på henom. Det visar ju att barnet är tryggt! och man kan prata om det. Det är bara bra att barn får lära sig att människor blir arga och irriterade ibland för att de är trötta/har ont/mår dåligt – då förstår de lättare att inte ta åt sig. En kompis barn brukar ibland säga till sin mamma "nu är mamma trött". Barn märker ju allt och då behöver de förklaringar på det.

Jag måste bara så säga att jag blev lite glad av att läsa att Ninja säger till att hon blir ledsen när du skäller. För det skulle jag vilja kunna göra när någon skäller på mig, istället för att bli tyst och vänta tills det går över.

Allt. Men mest för att jag inte pysslar med dem, och för att jag inte ger dem ekologisk bra mat, utan gör det bekvämt för mig själv. Att jag inte lyckats lära dem älska (ekologiska grönsaker). Osv osv i all oändlighet.

just nu: trodde att min 14-åring äntligen började må lite bättre, för att det funkat bra i skolan med nya medicinen, han har verkat glad och tillfreds med sig själv sen jullovet. idag ringde de från skolan, han hade kommit dit på förmiddagen o berättat att han tagit för många tabletter, att hans liv är värdelöst och att han därför tänkte äta för många tabletter. så nu blir det kanske inläggning på BUP. det har jag dåligt samvete för, att jag har trott att han mått bra, och att för att han är hos sin pappa den här veckan, och inte hos mig.

Om man har dåligt samvete för att man sitter vid datorn för mkt eller låter ungarna vänta hela tiden så går det att ändra på det. Jag hade dåligt samvete för dessa saker och jag tog en vit månad, en internettbegränsande månad. Nu kollar jag mailen och sitter vid datorn 1 timme per dag, sammanlagt. Har inget dåligt samvete längre, barnen är värda mer än att bara vänta 🙂

jag har dåligt samvete för att jag under en period tidigt i graviditeten rökte för att jag drabbades av en sån hemsk depression… Känner mig som världens hemskaste människa som kan utsätta ett oskyldigt litet foster i magen för något sådant. Men det var "bara" en liten period och nu håller jag mig helt borta från tobak.

Det är nog utevistelselsen i första hand. Visst som du säger så är det ju ute mycket på förskola/dagmamma men iom att jag jobbar deltid så får han "bara" vara där 3 dagar i veckan. Jag försöker skärpa till mig och hitta på mera saker men speciellt kylan hindrar mig. Vet dock att jag är bättre på vårkanten.

Sen ska jag väl säga till mitt försvar även om det kanske inte är godtagbart så är Lionel ett as att vara ute med just nu. I alla fall om man bara ska gå ut till lekparken, han rymmer och drar till busshållplatsen för att åka buss. 🙂

Sonen är snart 10 år. När han var liten var jag inte heller någon ute morsa. Jag var sjukskriven för depression. Jag satt en del vid datorn. Älskade att spela WoW. Men jag ansåg ändå att jag och sonen hade en underbar relation. Älskade honom ofantligt. Men jag ska inte sticka under stolen med att han såg en del på tv så jag fick "vara ifred" en stund. Sen fick vi barn igen samma år som han fyllde 7. Idag är han ett barn utan tillstymmelse till självkänsla. Han har och mår dåligt och jag vill bara slå mig själv. Det måste ju vara mitt fel! Jag önskar jag kunde göra allt från början. Önskar att din blogg hade funnits för 10 år sedan och att jag hade vetat vad jag vet idag.

Vi går på BUP och han är även utredd för ADHD. Men det visade inte något. Våran främsta uppgift är att höja hans självkänsla.

Har precis läst Jesper Juuls "ditt kompetenta barn" och kommer nog börja om från början och läsa den en gång till för den var så himla bra. Måste bli ett bättre förälder som är svinnoga med läxor (som mina föräldrar inte var) och som finns där även när jag går på knäna. Att ha en trotsig 3 åring samtidigt är ett helvete.

Ja vilken liten kommentar det här blev då 🙂 Men din fråga kom upp så fick jag ur mig lite dåligt samvete 🙂 Tack

Sonen är snart 10 år. När han var liten var jag inte heller någon ute morsa. Jag var sjukskriven för depression. Jag satt en del vid datorn. Älskade att spela WoW. Men jag ansåg ändå att jag och sonen hade en underbar relation. Älskade honom ofantligt. Men jag ska inte sticka under stolen med att han såg en del på tv så jag fick "vara ifred" en stund. Sen fick vi barn igen samma år som han fyllde 7. Idag är han ett barn utan tillstymmelse till självkänsla. Han har och mår dåligt och jag vill bara slå mig själv. Det måste ju vara mitt fel! Jag önskar jag kunde göra allt från början. Önskar att din blogg hade funnits för 10 år sedan och att jag hade vetat vad jag vet idag.

Vi går på BUP och han är även utredd för ADHD. Men det visade inte något. Våran främsta uppgift är att höja hans självkänsla.

Har precis läst Jesper Juuls "ditt kompetenta barn" och kommer nog börja om från början och läsa den en gång till för den var så himla bra. Måste bli ett bättre förälder som är svinnoga med läxor (som mina föräldrar inte var) och som finns där även när jag går på knäna. Att ha en trotsig 3 åring samtidigt är ett helvete.

Ja vilken liten kommentar det här blev då 🙂 Men din fråga kom upp så fick jag ur mig lite dåligt samvete 🙂 Tack

Du är så härligt mänsklig! Du försöker liksom inte upprätthålla någon slags fasad av att vara supermamma. Du är väldigt klok och bra på alla sätt och delar dessutom med dig av dina smarta råd i föräldraskapet. Men samtidigt så vågar du visa den andra sidan av föräldraskapet, den där delen som alla mammor känner igen sig i men inte alla vågar erkänna!

Jag får dåligt samvete när sonen får korv och makaroner, när jag inte orkar tillaga lite grönsaker till varje måltid och när jag låter mitt dåliga humör gå ut över honom. När jag får explosiva psykbryt fast han egentligen inte gjort nåt, att jag sitter vid datorn alldeles för mycket samt slänger på en film så jag får lugn och ro en stund.

Dessutom känner jag en trygghet i att han får allt han behöver på dagis. Frisk luft, näringsriktig mat och pedagogiskt utbyte. Och det ger mig också dåligt samvete av, det borde ju vara hans föräldrar som ger honom det!

Du kan vara ganska lugn, barnens personligheter formas främst av barnens umgänge, inte av sina föräldrar.

Sålänge du inte handplockar barnens umgänge så har du inte så stor del i det hela.

Därför kan de titta på Disney och du kan ha gott samvete.

"Where is the child's environment? A group socialization theory of development.

Harris, Judith Rich

Psychological Review, Vol 102(3), Jul 1995, 458-489. doi: 10.1037/0033-295X.102.3.458

Abstract

Do parents have any important long-term effects on the development of their child's personality? This article examines the evidence and concludes that the answer is no. A new theory of development is proposed: that socialization is context-specific and that outside-the-home socialization takes place in the peer groups of childhood and adolescence. Intra- and intergroup processes, not dyadic relationships, are responsible for the transmission of culture and for environmental modification of children's personality characteristics. The universality of children's groups explains why development is not derailed by the wide variations in parental behavior found within and between societies."

"Do parents have any important long-term effects on the development of their child's personality? This article examines the evidence and concludes that the answer is no"

En grej jag gillade att göra när jag var au pair i USA var att göra måltiderna roligare (jo man kan tröttna på barnen och få dåligt samvete även som au pair..) för äta ska man ju ändå göra! Det kunde vara att bygga en liten koja som vi satt i och läste böcker och åt glass i (istället för klassikern film + glass), hade picknickmat med oss till lekplatser och åt där i lugn och ro, nära naturen. Har man trädgård är det grymt att göra det ute med, bara rulla runt på marken, äta någon macka, frukt, grönsaker med dipp, pannkakor (lchf-pannkakor med kokos är ju supergott!) och rulla runt lite mer. Kasta löv i luften, rulla nerför backar och att springa ikapp kräver så lite men ger dem så mycket! Och går att genomföra på mindre än en timme.

Jag får dåligt samvete för att jag inte orkar njuta av min tvåmånaders-bebis hela tiden. Tycker inte att det är mysigt alls att ligga och kolla på honom när han sover (sätter mig hellre vid datorn) och jag känner mig så dum för att jag hellre vill få saker gjorda än att sitta bredvid honom när han sitter i babysittern. Han är ju liksom inte intresserad av leksaker ännu och sitter mest och stirrar (och vevar med armarna och sprätter med benen) och det är inte så jättespännande att kolla på efter typ tio minuter.. Ja, dåligt samvete deluxe att jag tycker att mitt eget barn är tråkigt.

Till Ida! Sänk kraven! Jag tror inte att någon tycker det du beskriver är roligt! En två månaders behöver mest bara mat, sömn, närhet och trygghet. O Sover bebisen eller är nöjd i babysitter ska du ta tillvara på den tiden, för det är inte mycket tid du får, och göra något för DIN skull, annars blir inte mamma livet så roligt. Sen tycker jag generellt att mammor har för mycket dåligt samvete. Fråga era män om de känner samma, jag gissar att ni får ett nej. Självklart ska man ta en funderare, dåligt samvete kan också vara ett tecken på att något är fel, men glöm inte att ge er själva credit för allt bra ni gör också!

Jag och min sambosymbios har en kille som är familjehemsplacerad hos oss, och jag har dåligt samvete för att han får vara ensam för mycket, att jag inte uppmärksammar honom tillräckligt, att jag inte kan läsa hans tankar och för att jag är för inkonsekvent i min gränssättning.

Jag har inga barn, men dåligt samvete har jag. Lever med en elitidrottare så jag har ständigt dåligt samvete för att jag inte tränar när han är så duktig. Ibland har jag dåligt samvete över att jag inte ser hans matcher också, men det är en ekonomisk fråga så det borde jag inte grubbla över.

Jag kan bidra med vad jag hör att många föräldrar har dåligt samvete över: tiden på dagis

Att de hämtar sist och lämnar först etc. När jag var liten älskade jag dagis, det var det bästa att få vara där. Att komma först innebar att jag fick äta gröt med tända ljus och ha det mysigt. Att bli hämtad sist innebar att jag fick en liten frukt och ibland fick vi kolla en snutt på en film! Älskade de stunderna.

Mina föräldrar hade inget val och jag har inte tagit skada av långa dagar på dagis faktiskt 🙂

Så ta det lugnt, kan man inte korta ner tiden så kan man inte..

Håller med Ida! Jag och min bror var ofta först på dagis och kom hem sist. Men som sagt så är det dom bästa stunderna på dagis, fröken hade ju hur mycket tid som helst att göra i princip vad man ville innan någon av föräldrarna kom och hämtade! 🙂

Jag har ständigt dåligt samvete över att jag upprepar mönster från min egen barndom, mönster som jag för allt i världen inte vill utsätta mina barn för. Det där att jag hör mig själv låta exakt som min egen mamma. Men jag jobbar med det här, ska träffa en psykolog och reda ut ett och annat.

Jag har ständigt dåligt samvete över att jag upprepar mönster från min egen barndom, mönster som jag för allt i världen inte vill utsätta mina barn för. Det där att jag hör mig själv låta exakt som min egen mamma. Men jag jobbar med det här, ska träffa en psykolog och reda ut ett och annat.

Min ömma moder talar alltid om detta dåliga samvete… Hon har aldrig haft dåligt samvete över det hon "borde" haft

Dåligt samvete över.

Jag har bestämt mig för att inte ha dåligt samvete för nåt. Den enda gången det ändå drabbat mig har varit då jag klamrat mig så Dotra gjort sig illa typ. Jag tror inte man blir en bättre mamma

För att man grämer sig eller oroar sig över vad man gjort och gör och ogör och har ogjort.

ibland kan jag skönja precis det där dåliga samvetet du talar om hos min mamma. om jag mår dåligt över något, vad som helst, så kan hon liksom vrida och vända det så att hon kan spåra det till hur hon behandlat mig. hon skulle aldrig riktigt erkänna det men jag märker det och det får jag dåligt samvete av.

tänk vad skönt det vore om min mamma kunde förstå att hon var världens bästa mamma precis som jag tror att du också är. det är sådant slöseri att spenerda energi på dåligt samvete över något som man gör så gott man kan. :love:

Jag tänker att samvetet är en guide man har inbyggd för att använda till att hitta sina värderingar. Om jag har dåligt samvete för att jag sitter vid datorn istället för att vara med mitt barn så kanske det är helt på sin plats?

Varför skulle det vara så himla fint att gå emot sina värderingar och sen skryta om sitt dåliga samvete? Borde inte känslor av dåligt samvete få en att agera och göra mer av det man faktiskt tycker är rätt och mindre av det man tycker är fel? Alternativt sätta sig ner och göra klart för sig själv vad man verkligen tycker?

Ta Rammis t.ex.: "Dessutom känner jag en trygghet i att han får allt han behöver på dagis. Frisk luft, näringsriktig mat och pedagogiskt utbyte. Och det ger mig också dåligt samvete av, det borde ju vara hans föräldrar som ger honom det!"

Om nu Rammis tycker att det är föräldern som borde ge barnet de här sakerna så kanske Rammis skulle sätta sig och tänka ut ett sätt att ge sitt barn just det och därmed rena sitt samvete och slippa surfa bloggar där endast tillfällig lättnad genom gruppbekännelser ges..

Hej hej!

Detta handlar inte alls om just detta inlägg, eller tja kanske lite. Jag har aldrig sett dig berätta vart du står politiskt sett och det är jag inte heller intresserad av att veta. Jag bara undrar om du på något sätt kommer försöka påverka dina barn så att de står där du gör på den politiska skalan. Skulle bara vara kul att veta, skulle bli tacksam för svar.

MVH

———————— Mycket av det ni redan tagit upp. Men också för att jag insett hur mycket jag utvecklats under de här åren som nybliven mamma. Och jag inser att det är mycket KVAR. Känner värsta pressen. Jag kan hela tiden bli bättre. Samtidigt som jag vet att just nu…. är jag faktiskt bra NOG.

totalt irrelevant kommentar för inlägget, men jag vill ändå fråga. Jag har förstått att du är helt och hållet för att lära barnen respekt genom handling snarare än ord, och jag tycker att det verkar jättebra. men jag funderar lite över hur det fungerar i praktiken och var du sätter gränser. ett exempel är mig som femåring under ett läkarbesök. Jag hade en inflammation i ett sår i foten som behövde skäras i, och av olika anledningar var bedövning inte ett alternativ. alltså: någon skulle vara tvungen att hålla fast mig medan någon annan skar i min fot. att respektera min kropp och mitt nej där hade inte varit bra för mig. hur förhåller du dig till sådana saker? jag antar att du skulle göra som min mor gjorde och bestämma för mitt bästa, för vem vill inte sina barn väl? just detta är extremt långt över gränsen för vad barn kan bestämma själva, men lite mer luddiga saker som att borsta tänder, hur gör du när barnen inte vill? det är något som är bra för dem men som ändå kanske inte skadar att hoppa över en gång men de ska ju lära sig att borsta tänder etc etc. eller hur tänker du?

Jag har inte kommit upp i den åldern att jag har barn, men tänkte att jag ändå kunde skriva vad som ger mig dåligt samvete.

Jag får sällan dålig samvete mot mig själv (vilket jag i vissa fall kanske borde få) utan mitt dåliga samvete handlar alltid om andra. Jag kan gå runt en hel dag och ha dåligt samvete om jag får för mig att någon (till och med okända som jag aldrig kommer träffa igen) kan ha missuppfattat mig och tagit mina ord fel. Jag får även dåligt samvete för smågrejer mot vänner och familj, sådana grejer som de själva inte ens bryr sig om. Jag är helt enkelt så rädd att såra andra och även ifall jag vet att det inte hjälper att jag går runt och har dåligt samvete så finns det där ändå.

Jag vet med mig att jag lät barnen se för mycket TV för några år sedan. Under samma tid hade jag även lätt för att brusa upp över småsaker. Att ta sig ut i natur eller på utflykter var enorma projekt för mig och det var enbart mitt dåliga samvete som tvingade ut mig.

Jag var trött och slutkörd. Barnen sov dåligt. Jag hade också känslan av att aldrig riktigt ha återhämtat mig vare sig fysiskt eller mentalt efter förlossningarna. Jag har funderat på om jag kan ha varit deprimerad, men jag kände mig aldrig olycklig eller nedstämd, bara trött.

En dag när jag släpade mig till förskolan för att hämta barnen så såg jag en gammal kursare från universitetet vid en lekpark. Hon var ingen jag varit mer än ytligt bekant med så jag visste inte ens att hon hade fått barn. Men hon var i lekparken med tre barn. En i vagn och två som lekte. Det spöregnade och hela familjen var iklädda utekläder för ändamålet. Mamman sprang omkring och busade med barnen och var full av energi.

När jag sedan kom hem så bara ville jag bara bryta ihop för jag kände mig så dålig. Min känsla var att hon var världens bästa mamma och jag var världens sämsta mamma. Jag skulle aldrig någonsin ha kommit på tanken att gå ut med barnen i regnet. Tvärtom så var ju "tyvärr, det regnar" en väl använd ursäkt här hemma. Och att springa glad i regnet och jaga skrattande barn .. nej, det var inte ens i närheten av min verklighet. Jag orkade ju aldrig nånting! Jag kände mig helt knäckt.

Och det var väl där och då som jag insåg att jag mådde dåligt och började göra saker för att se till att jag fick min ork tillbaka. Så fort jag insåg att jag faktiskt mådde dåligt så började jag se till att jag skulle orka hela dagen. Ofta hade min energi tagit slut på eftermiddagen och då parkerades ungarna framför TV-apparaten och jag satt och hade ångest över hur jag skulle orka laga middag.

Lösningen för mig var att sluta fika med kakor och kaffe och istället äta ett ordentligt mellanmål. Det gjorde en otrolig skillnad för min ork. Om jag började känna mig irriterad så blev lösningen att "räkna till tio" och vara medveten om mitt humör. En annan lösning när jag kände mig trött var att bara lägga mig på mattan i deras rum och "vara med" i deras lek. Jag orkade delta i leken om jag var på plats. Om jag höll på med datorn eller annat och de ropade in mig blev jag superstressad. Jag fick hitta saker min stressade hjärna klarade av helt enkelt.

Detta innebar en enorm skillnad för min energi! Nuförtiden får jag dåligt samvete för ungefär samma saker; TV, datortid, om jag skäller och gnäller etc. Men jag tror man vet med sig innerst inne när ena beteende är ett problem och när man bara är "mänsklig".

sofia tack för din berättelse. :love: Jag blir ledsen när jag läser den för jag känner igen tankarna och jag påminns över hur mycket bättre jag skulle kunna vara. inte så att jag tror jag är en dålig mamma egentligen (även fast jag känner mig som sämst då och då) , men jag vet att jag skulle kunna vara en gladare, piggare och roligare sådan.

Jag har faktiskt inte dåligt samvete för någonting. Självklart får jag instant dåligt samvete om jag gjort någonting dumt, men jag har inget som ligger och gnager on a daily basis.

Med det menar jag inte att jag är perfekt, jag gör många saker som räknats upp här + lite till. Jag jobbar mycket, tränar mycket, reser mycket, flänger omkring och är både närvarande och frånvarande. Det viktiga för mig är att jag lever i nuet, jag är en stor och enormt viktig del i barnens liv men jag är inte den enda i deras liv! De har en pappa, de har våra respektive familjer, de har vänner och fritidsaktiviteter. Vi har det jättemysigt när vi är tillsammans, vi gnabbas ofta men bråkar sällan och vi lever gott i vårt lilla kaos. 🙂

Här är det dåliga samvetet förutom tv:n främst två saker:

1) jag kommer aldrig kunna ge lillebror samma odelade uppmärksamhet som storasyster fick. Fasen, storasyster har TRE mitt första år bok, lillebror har jag bara precis börjat med… han fyller 2 år nästa vecka!

2) storasysters odelade uppmärksamhet har inte bara minskat då lillebror kom, den har mer än halveras känns det som. Då hon är stor och förstår får hon vänta en hel del mkt mer på lillebror än som kanske borde vara nödvändig. Och eftersom det är hon man kan resonera med får hon stå tillbaka betydligt mer än vad hon borde vid oenigheter barnen emellan.

Men jag vet om det, och jag jobbar som tusan för att ändra på det!

Jag känner igen allt det där. Får dåligt samvete när barnen inte blir stimulerade och kollar för mycket på tv. Men jag känner att snart är det sommar och då blir det mycket mer uteaktivitet spontant. Barnen kommer bara att springa ut och leka på tomten, vara glada och snälla mot varandra. Eller? Nu vill man ju inte ens sticka ut näsan för att slänga sopor. Gustav tycker att det är för kallt att åka pulka och jag kan ju inte tvinga honom. 😉

I princip samma saker. Fast min unge bryr sig inte så värst om teven, utan det är "plupp sjunger" på youtube som gäller. När jag vill få lite lugn och ro från allt gnäll så sätter jag på det. 27 härliga klipp som hon kan kolla på. Själv sitter jag typ och slår mig själv för att jag inte bara är med henne istället.

Jag orkar inte gå ut. Blev typ glad i morse när termometern visade -17 grader för då är det för kallt (hon får nästan köldskador i ansiktet, jättekänslig).

Hon fick socker på sin gröt i morse. Inga grönsaker till lunch för det hade vi inte hemma.

Jag är gravid och moderkakan ligger för långt ned vilket gör att jag inte får jobba, men hon är på dagis trots att jag är hemma. Och jag tycker det är skönt att få ett par timmar själv. Varför tycker jag det är skönt att få vara själv?

Jag har dåligt samvete för att hon ska få ett syskon. Då kommer hon få ännu mindre tid. Dessutom är hon 1,5 år så hon är för liten för att förstå grejen med syskon, vi bara kastar hela hennes tillvaro och allt hon känner upp och ned.

Dessutom är jag 20 år gammal. Kraven vi har på oss (eller oss själva kanske) är enorma. Men jag blir alltid lite extra "dömd" eftersom jag är så ung. Det blir alltid lite extra illa när jag inte orkar gå ut, sätter henne framför datorn eller mutar med choklad på bussen. Jag bor i en väldigt liten by där alla känner alla, så jag får kommentarer varje dag om hur en förälder ska vara. Kanske har det med min ålder att göra för att vi bor i en håla, men stressen jag känner vissa dagar är hemsk. Ännu värre att jag bekänner det.

Sedan jag började med femal balans så har min ork, både psykisk och fysisk blivit mycket bättre! Mina utbrott och melankoliska emellan-utbrotten-läget är idag glatt och tålamodet finns igen!

Jag klarar av att argumentera med ungarna istället för att få utbrott och gapa som en bandhund!

Jag visste att jag hade PMS men inte så kraftig och framför allt trodde jag inte att det påverkade mig hela månaden ändå.

Även solen har fläckar! Jag tänker kalla mina barn flicka och pojke, tjej eller kille medans du låter dina barn sitta framför tvn och ger dem för lite frisk luft? Vad skadar mest måntro?

elin det där var en jävligt onödig kommentar. Jag tror inte att jag skadar mina barn överhuvudtaget och ber dig hålla igen med sådana dryga kommentarer i fortsättningen. :thumbdown:

elin om du tror att genus handlar om att klä ut sina barn för att tillfredsställa sig själv så har du verkligen inte fattat nånting och då råder jag dig att läsa igenom hela min genuskategori och återkomma när du har bättre koll.

Och tror du att barn "väljer själv" så är du naiv. Barn väljer det de lärt sig att välja. Du påverkar dina barn precis hela tiden. Skillnaden mellan dig och en genusmedveten mamma är att att genusmamman är medveten om det och utifrån det gör val för att påverka barnet positivt.

Hur fan ska mina barn "välja själva" när de aldrig fått chansen? När omgivningen, samhället, vännerna och allt runtomkring dem talar om för dem vad de ska tycka och vad de ska tänka? När hela samhället och dess normer påverkar deras utveckling och egenskaper?

Att vara genusmedveten handlar om att ge barnen möjligheten att välja själv. Precis så.

Sen undrar jag vilka kläder du tänker på som är konstiga? PÅ vilket sätt är mina barn "konstigt" klädda? :thumbdown:

2012-02-11 @ 12:17:34

Postat av: Johanna

Ditt inlägg om att du inte säger "duktig flicka" och liknande till dina barn fick mig att tänka till och ge mig dåligt samvete. Är själv väldigt genusmedveten i teorin men det är så mycket man missar i prakitken. Små saker och kommentarer som "skapar kön" och som man inte tänker på i vardagen.

Precis samma som du! Jag vet att jag är den bästa föräldern för mina barn, men ibland alltså. Vad dom får vänta och jag skäller och är sur… Min yngsta VILL inte vara själv utan vill alltid vara med mig eller sitt syskon, vi är däremot jättenöjda med att vara för oss själva. Källa till konflikt, javisst!

Jag anser att Genus kan vara bra i den utsträckningen att man har könsneutrala kläder man och med det menar jag att det inte behöver vara en glittrig prinsessa på tröjan eller en häftig drake! Jag tycker att fokus ska ligga på hur vi behandlar barnen inte hur dom ska se ut eller vad de ska leka med. Får en Pojke vara känslig och tillåts en flicka gilla drakar? Säger vi "upp och hoppa, det var väl inte så farligt" till killar och "hur gick det, mammas lilla prinsessa" till tjejerna hela tiden? Det är sådant som bör belysas! Att sätta på sin son en hello kitty mössa och klä ut i tjejkläder(för rosa kläder är i andra barns ögon tjejkläder och det leder till utanförskap oavsett om du vill eller inte) tycker jag är IDIOTI! Du försätter ditt eget barn i utanförskap och ger dem inte samma goda förutsättningar att få vänner! När ditt barn tillochmed protesterar och inte vill vara någon jäkla HEN så får det väl vara NOG!

ELIN idag protesterade min dotter våldsamt mot att hon heter Greta Sol i andra/tredje namn. Häromdagen blev hon skitarg när jag påpekade att hon bara ska fylla fyra år. "säg att det inte är sant mamma!" skrek hon argt. Barn protesterar mot det mesta. Det kommer du märka om du får egna barn nån dag. Hon är fyra bast. Hon har inte den blekaste aning om att hen är kontroversiellt eller att hon och han är de enda tillåtna pronomen som används idag. För henne är hen ett ord som alla andra.

Och förklara gärna på vilket sätt min 1.5åring hamnar i utanförskap. Såvitt jag har märkt så har ingen av de andra 1-2åriga "kompisar" han har haft nåt emot hans mössa eller rosa kläder. Är det vanligt med utstötta ettåringar där du bor?

Min dotter som är fyra har för övrigt inte haft några problem med att skaffa vänner. T.o.m pedagogerna på hennes förskola påpekar hur ovanligt det är med barn som hon, som faktiskt kan leka med ALLA barn i gruppen och som är så pass social och orädd.

Tror du verkligen att det hänger på kläderna de har på sig så har du jävligt mycket att lära dig.

Jag må ha mycket att lära men jag har också arbetat inom förskola har faktiskt sorgligt nog sett med egna ögon hur barn som ses som annorlunda i vissa fall hamnar i utanförskap! Sedan att det inte sker i 1-2 års åldern det förstår nog vem som helst, men i framtiden, i den sena förskoleåldern eller när skolan börjar! Jag säger inte att allt är dåligt med genus, det är ett Nyttigt ämne att beröra dock så anser jag inte att man ska dra det för lång för tidigt! Med tidigt menar jag innan utvecklingen är där inte för tidigt i åldrarna! Och jag förstår inte varför det känns som en otroligt öm tå såfort man får lite kritik och en annan infallsvinkel, är det inte en diskussion man vill ha inom ämnet eller har vi tagit på oss skygglapparna och vill bara ha bra kommentarer i ämnet tro?

Där jag bor finns det både svarta och vita, tjejer och killar, gubbar och gummor och det viktiga för mig är att alla är lika mycket värda oavsett kön, färg och ålder! Jag lägger inte min största energi i huruvida man ska kalla dessa människor för hen hin heller människa? Jag ligger inte heller sömnlös om natten för att gummorna väljer rosa kjol dagen till ära, eller om pojken i grannhuset väljer spidermantröjan som han gillar så mycket! Jag ser förbi det där och väljer att lägga vikten vid det som jag anser viktigt, alla människors lika värde oavsett allt!

elin barn som hamnar utanför utan att det handlar om regelrät mobbing är ofta barn med bristande social förmåga. Antingen är de väldigt blyga eller så har de inte fått lära sig de sociala koderna. De brukar ofta vara väldigt udda på alla sätt och vis, inte bara till klädseln. Det är väldigt trist men tyvärr sant. Det borde du veta om du jobbar inom förskolan.

Du borde då även veta att mobbing handlar om hierakri och gruppdynamik, inte om hur man ser ut.

När mina brn kommer upp i skolåldern så tror jag det bästa för dem är att mamma och pappa bejakar dem och deras individuella personligheter. Inte anpassar dem till flocken och lär dem att de måste vara som alla andra för att duga. För det är för det första inte sant och för det andra så tror jag det skadar dem mycket mer än att nån kanske retas.

För övrigt är inte det här en öm tå för jag är övertygad om att jag har rätt. Men jag blir grinig när nån med STORA BOKSTÄVER antyder att jag är en idiot som skadar mina barn. Det är inte kritik, det är påhopp.

Fett dåligt samvete för TV tittandet. Särskilt nu när jag startat företag. Mer tv har det blivit för de. Hur mycket TV tittar era barn på??? Mina barn 4 år och 2 år kan ibland titta i genomsnitt 3 timmar om dagen. tex. 1 timme på morgonen och 2 timmar efter dagis. Känner lite skam faktiskt, när jag hellre kan sitta och pyssla och rita med de. Eller kanske undervisa de nåt eller gå ut i kylan och åka pilka med de. Stänger jag av TV gall skriker de. jag har dessutom grannar som klagar. Så TV är ofast en utväg. ÄR jag ensam i världen om detta?? Fan va skam jag känner.

Så du tror inte att det kommer att fnissas och pekas åt sonen när han kommer med hello kitty mössa?

Jag tror att det här handlar om din egen osäkerhet, att du när du var liten blev placerad i ett fack som du inte trivdes i. Kanske var du en tuff tjej som gillade drakar och inte dockor men inte fick gehör för det? Jag tycker att du gör samma sak genom att inte lyssna till dina barn, dom må vara små men dom förstår mer än man tror! Dom förstår att dom har annorlunda kläder än dom andra barnen och att deras mor vägrar att säga att dom faktiskt är en han eller hon lika gärna som en människa eller kusin!

Det är jättebra att man uppmärksammar frågor som dessa men måste man gå ett par steg för långt? måste man det? Om din dotter vid låt oss säga 10 års ålder säger att hon vill vara en hon, och ha en rosa topp och lite lockar i håret, kommer du att tillåta detta eller ska dem leva i könsneutral zon för resten av deras liv?

Jag tror faktiskt att det kan vara bra att tänka på såna frågor också!

elin nej, jag tror inte det kommer fnissas och pekas men om det gör det, so what? Är det världens undergång? Mitt föräldraskap går inte ut på att eliminera alla svårigheter och curla sönder ungarna. Det kommer garanteras pekas och fnissas åt den tjocka mamman och pappans skägg. Att anpassa sig efter flocken är ingen lösning. Fnissas och pekas kan det göras ändå och då är lösningen att ge barnen verktyg att hantera skiten istället.

Vad händer när det fnissas åt att de inte har senaste mobiltelefonen eller senaste jackan? Är det så du ska vara förälder; se till att de aldrig nånsin skiljer sig från mängden? Vad lär du dem då om individualitet? Hur lär du dem då att deras val och deras smak är ok? Hur fan ger man barn självkänsla när man konstant präntar in i dem att de måste vara som alla andra för att duga. När mamma och pappa tonar ner för det inte ska pekas och fnissas. Du kan lika gärna säga att "det är dig det är fel på!"

Och nej, det här handlar inte om mig. Det handlar om att ge mina barn alla förutsättningar. Lyssnar på mina barn? Vad fan vet du om vad mina barn vill och tycker och tänker? De tycker inte att de har annorlunda kläder alls. För det har de inte. De har vanliga kläder köpta i vanliga butiker. Och jag omger mig med vettiga människor som till skillnad från dig inte tycker det är speciellt konstigt att pojkar har hello kitty eller gillar rosa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *