Kategorier
barn & föräldraskap

Det gör ont att ramla men det gör inget!

Ninjan är en sån där riktig vild unge. Hon klättrar och härjar runt. Springer och busar. Lever rövare. Hennes ben är alldeles fläckiga av blåmärken och skrapsår. Jag däremot är en sån där hönsig mamma som egentligen bara skulle vilja att hon satt still och aldrig nånsin ramlade omkull. För det gör ju ont. Mest […]

Ninjan är en sån där riktig vild unge. Hon klättrar och härjar runt. Springer och busar. Lever rövare. Hennes ben är alldeles fläckiga av blåmärken och skrapsår.

Jag däremot är en sån där hönsig mamma som egentligen bara skulle vilja att hon satt still och aldrig nånsin ramlade omkull. För det gör ju ont. Mest i mig antagligen. Men jag biter ihop och uppmuntrar faktiskt trollet att göra detsamma när hon står på näsan; ”Upp igen! Det gick bra!” Fast jag bejakar alltid hennes känslor. Blir hon ledsen och gör hon sig illa så får hon tröst såklart. (Man måste vara lyhörd)

Men hon får inte bli nån jävla piplisa som bryter ihop för att hon snubblar till. ”Bit ihop!” Jag tänker inte tillåta mig själv att vara en curlingmorsa som daltar och pjoskar för minsta lilla. Herregud, ungarna ska väl klara sig när jag inte finns till hands längre!

Så jag uppmuntrar henne att utmana sig själv. Våga. Ta risker. (med hjärtat i halsgropen) Står vid sidan om och biter mig i underläppen medans hon klättrar runt som en jävla apa på sånt man kan trilla ner från.

Och jag säger sällan; ”Försiktig!” eller ”Akta!”

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

38 svar på ”Det gör ont att ramla men det gör inget!”

Precis som min stora K som blir 3 i sommar. Hon far runt och klättrar och hoppar överallt. Jag kör med principen att om man kan själv så får man. Alltdå inte på allt överallt men t ex på stora klätterställningar. Och så får jag hejda mig för att inte bromsa henne.

Härligt! Har samma inställning. Låt dom klättra och springa runt. Tror barn som får vara lite "klätterapor" slår sig mindre, eftersom de lär sig att hantera och lösa "problem" lite bättre. Med problem menar jag: veta hur den ska ta sig från en gren till en annan på bästa sätt osv.

Jätte modigt att du vågar lita på att hon fixar det och inte är där och hindrar fall med en dun kudde,som jag oftast vill göra när mitt barn på 1 år "härjar runt och ska ställa sig upp på allt och jag är där och säger försiktigt akta inte där nej inte där nej du fixar inte det..

Men vad gör man när jag vet att han faktiskt inte kommer klara av att klättra från en liten bro och kommer att landa med huvudet före och jag ser framför mig hur han slår ut en tand eller bryter nacken för att han landar med huvudet före? jag känner mig så jävla jobbig när jag inte låter han klättra ner själv men jag vet ju oftast vad han klarar och inte klarar av..

Jag visar hur han kan göra det själv men då blir han bara arg och skriker rakt ut..

Hur gör du med Tamlin? är du lika avslappnad där?

fast han kanske är mer "akrobatisk" 😛

Jag gör likadant, låter henne härja och uppmuntrar vilda lekar. Men om hon ramlar även om det är falskt gnäll så tar jag henne och tröstar för jag tror det behövs. Jag säger sällan att det gick bra, res på dig eller vänder ryggen till och ropar kom, det gick ju bra. Jag vet inte, det känns inte riktigt rätt, jag vill inte att hon ska lära sig att bita ihop, samtidigt så lär jag henne att härja. Jag själv är rätt duktig på att bita ihop och ibland gynnar det mig inte, man tar på sig mer på jobbet, man säger inte till frisören när denne luggar ens hår etc. Och jag tror inte att hon växer upp till en lipsill, för det är inte så att hon är ett gnälligt barn. Jag uppmuntrar alltid henne till att försöka och klara av saker själv, ibland har hon inget tålamod och vill ha hjälp men då är jag där och guidar hur hon ska göra istället.

Så jag gör skillnad på att trösta "curla" henne när hon gör sig illa eller är trött och på att låta henne klura ut problem på egen hand med min guidning till hjälp.

Helt rätt! Vår dotter är likadan, sjövild och energi till tusen och sitter aldrig still. Det skall klättras och det skall springas jämt och trillar hon så reser hon sig 8 av 10 gånger och fortsätter skrattandes. På förskolan är pedagogerna helt förbluffade över att hon aldrig gråter om hon trillar och slår sig, men vi har sedan dag 1 hon kunnat gå själv uppmuntrat henne att resa sig upp igen och fortsätta. Men visst händer det att hon gråter och det måste hon ju få göra, men precis som ni så daltar vi inte, vi tröstar henne. Uppmuntra är viktigt men vi säger nej till spring i trappor och ber henne akta sig när hon springer ner för en backe, varför? Jo, hon kan skada ansiktet rejält om hon trillar i en backe, men annars är det fritt fram.

Jag frågar i alla fall alltid min unge om det gick bra, skulle aldrig ta för givet att det gjorde det och säga "men det gick bra".

Jag var en fjollmamma och tjatade emellanåt på mitt barn. Hade en av varje, en vild och en lugn. Min vilde klättrade, sprang och var allmänt vild. Min lugna däremot satt mycket och läste, sjöng och mös i största allmänhet. För 2 år sen hamnade hon under en lastbil. Dog omgående. Min vilde däremot är lika vild som vanligt, men levande och utan skador.

Låt barnen njuta av allt härligt de kan göra med sin kropp. Är olyckan framme så händer den ändå. Låt barnen flyga, känna den härliga känslan av att äga sin kropp och allt kul de kan göra med den. Ge järnet!

Jag var en fjollmamma och tjatade emellanåt på mitt barn. Hade en av varje, en vild och en lugn. Min vilde klättrade, sprang och var allmänt vild. Min lugna däremot satt mycket och läste, sjöng och mös i största allmänhet. För 2 år sen hamnade hon under en lastbil. Dog omgående. Min vilde däremot är lika vild som vanligt, men levande och utan skador.

Låt barnen njuta av allt härligt de kan göra med sin kropp. Är olyckan framme så händer den ändå. Låt barnen flyga, känna den härliga känslan av att äga sin kropp och allt kul de kan göra med den. Ge järnet!

Känner precis likadant som Lexi och ESS.. Gick det bra? ja kom så ska du få en kram så lyfter jag upp honom och tröstar. Jag har hört så ofta att han kommer bli lipsill och att jag gör fel som curlar med honom men jag vet inte. Det känns fel att säga "Ja upp med dig det var väl inte så farligt och upp och hoppa" för det ska tydligen inge trygghet hos barnet när den ser att mamman är lugn.. Fast jag skulle inte vilja bli behandlad så,att nån tar för givet hur jag känner och talar om för mig hur jag ska agera..

Sen finns det barn som har lätt att fastna i känslo tillstånd,då måste man kanske vara lite mer "Ja jag såg att du slog dig och det gjorde ont men det kommer bli bra snart,ingen fara skedd.." typ..

Fan vad svårt det ska vara att uppfostra ungar!

Eller "Jämnfostra" som Juul säger.

Hej jag undrar om du skulle ''tillåta'' att tex Ninja skul vilja raka sig i armhålorna, benen och könet? Om hon skulle vilja sminka sig och bära korta kjolar sedan när hon blir äldre. Skulle du acceptera det som mor? Att ditt barn inte vilj följa dina fotspår?

Jag är själv 14 och jag rakar mig överallt, jag bär dock inte kjol då jag hatar kjolar och klänningar, men jag har ju korta shorts och jag sminkar mig. Mina föräldrar accepterar det även fast jag bara är 14. Dom accepterar mig precis som jag är.

En jätte intressant blogg!

Dottern klättrar och hoppar på det mesta. Utmanar henne ofta och litar på att hon fixar det. Däremot säger jag inte "Det gick bra" eller "upp och hoppa". Jag vill själv inte bli bemött så ifall jag ramlar, snubblar eller trampar fel, så därför frågar jag henne hur det gick. De gånger det har gått bra (de allra flesta gångerna faktiskt) säger hon bara "bra" och fortsätter med det hon höll på med. Ibland behöver hon lite extra tröst och då får hon det. Jag tycker liksom att det känner oerhört fel att säga "det gick bra" eftersom jag faktiskt inte har någon som helst aning om det! Och jag vill heller inte att hon bemöter andra människor på det sättet.

Min Lucas som blir 3 i Augusti är precis likadan.Han ska hela tiden utmana sig själv hela tiden!

Därimot har vi redan hunnit sy hans huvud en gång och tejpat ögonlocket en gång och haft hjärnskaning en gång.

Det är väl lite mindre kul att typ vara stamkund på aktuen.

Men han verkar då ändå aldrig lära sig.:)

Det bästa han vet är att hoppa med bobbycaren från soffan och tro mig,jag har hjärtat i halsgropen dirket jag ser honom göra det.:)

Det finns inte en tanke i hans värld att han ska ta det lugnt!

Det är verkligen fullt ös hela tiden.

Men som tur var är han så på dagis också,och har ofta bulor och sår efter att han bla hoppat från stenar.

För man blir ju nästan rädd ibland att dom ska tro att jag misshandlar honom när han jämt är blåslagen.:)

Men det ska vara fart på ungarna!Jag tycker det är skitkul egentligen att ha en fartig unge!

givetvis så frågar jag alltid; "hur gick det ninja?" dels för att visa omtanke men också för att lära henne hyfs. Sen kan jag konstatera om det gick bra eller inte. Det kanske är lite förmätet av mig men ninjan har fejk-gnäll-tendenser som inte ska uppmuntras. Dessutom så daltas det generellt mer med flickor. Det ÄR inte farligt att slå sig lite, det går bra fast det gör ont. Det är det jag försöker förmedla.

Men sen får hon inte ta onödiga eller vettlösa risker. Jag upplyser henne om att det är viktigt att hålla i sig när man går i trappan och att inte springa i nedförsbackar och hon skulle aldrig få hoppa med bobbycaren från soffan. Osv.

Jo lyhördhet är verkligen vad som gäller.

Som jag upplever det är det inte dalt, pjosk, eller curling att bekräfta barnets känslor, att låta barnet visa känslorna, samtidigt som man inte ska hålla på oja och voja så till den grad att det blir en grej att få uppmärksamhet för…

Jag var en sån där klätterapa som liten. Mamsen suckade och stönade över att jag envisades med att klättra i "skitiga" träd med silversandaler och spetsklänning (som jag blev iklädd när vi skulle bort och vara "fina") men det sket jag i, det var ju jättekul! 🙂 Eller, det är fortfarande kul att klättra i träd men nu har jag på mig mer praktiska don på mig haha!

Efter det lilla förtydligandet ovanför så är jag på din sida LD. Avskyr nämligen när folk säger "det gick bra" innan de har en aning.

Min sambo gjorde det en gång till vårt barn och jag säger genast åt honom, han säger att han ju såg fallet och sätter ungen som skriker vid höften. Jag påpekar då att vårt barn blöder i hela munnen. Efter detta så frågar han alltid hur det går.

Det känns ju lite ohyfsat tycker jag när folk inte frågar om det gick bra. Oftast går det ju bra och ungen reser sig upp och fortsätter.

Att dalta ser jag det som när till exempel min svärmor rusar fram för att hjälpa utan att höra om det går bra och skrämmer upp ungen och säger saker som oj gjorde du illa dig på den stora, stygga, farliga stenen? Man behöver ju inte skrämma ungen och göra hen rädd.

lina när mina barn är tillräckligt gamla för att raka sig så är de tillräckligt gamla att bestämma själva. Deras kroppar deras val.

Men jag kommer ha en ständig dialog med dem och hoppas att de aldrig känner att de måste anpassa sig efter ideal för att duga.

Jag har samma inställning till barns upptäckande. Låt dem ha roligt och skadar dem sig så finns vi där o tröstar. Får ofta höra att jag har en väldigt tålig dotter men så har hon sedan hon började gå blivit van vid att två hundar spinger in i o välter omkull henne hela tiden så jag tror att det gjort henne tålmodigare än andra.

Jag var själv ett mesigt barn (tack mormor) o det är skittråkigt, så mycket man tackar nej till för att man inte vågar. Så ska inte mina barn tvingas bli.

Hej LD, du skriver " Dessutom så daltas det generellt mer med flickor." Precis och jag tycker att man ska fortsätta med det och med daltas så menar jag att man tillåter barn att få gnälla lite och frågar hur det gick m.m. Det viktiga här är att vi måste dalta lika mkt med våra pojkar så de också växer upp till känsliga människor. Jag tror nämligen inte på att göra med flickor som vi gjort med pojkar tidigare utan snarare på att behålla det normala daltandet med flickor och överföra detsamma på pojkar så de slipper vara "tuffa" och samma sak med tjejer. Lite svårt att förklara men jag hoppas att du förstår min poäng här.

Hej! Brukar titta in här ibland och blir lika glad varenda gång över att det finns någon som uppenbarligen tycker som jag i det mesta. Det betyder ju att jag antingen inte är ensam om att vara knäpp 😛 eller att jag faktiskt har rätt.

Tänkte i alla fall kommentera inlägget. Jag tror det är en bra strategi att säga att det gick bra. Herregud, jag vikade på ett fritids för ett tag sen och där hade vi en tjej som hade gjort illa sig hela tiden. Det var bara det att hon inte hade gjort illa sig. Hon hade råkat tappa mössan och den ramlade på kinden, typ. Och när hennes mamma hämtade henne halkade flickan på backen och satte sig på rumpan. Hon skulle precis ställa sig upp när mamman med orolig gulligullröst frågade om hon gjorde illa sig och flickan började gråta..

Tänkte direkt att jag inte ska uppmuntra sånt när jag får barn. Klart att man kan göra illa sig och ska få tröst men allt som gör ont dör man inte av. Myggbett, att råka få en kvist på handen eller annat.

Precis, man ska låta barnen vara vilda och inte begränsa dem mer än nödvändigt. Om barnet ramlar kan man vänta en halv sekund och se efter om ungen börja gråta eller ej. Oftast börjar barnen nämligen gråta efter det att föräldern börjat pjoska. Ser ungen inte ut att ha tagit skada av det så gör ingen stor grej av det.

lexie jo jag förstår hur du menar. Men själv tycker jag att en slags mellanväg är att föredra. Jag tycker att flickor daltas med till en nivå som snarare begränsar och håller tillbaks dem, medans pojkar tvärtom uppmuntras att ta i och bita ihop. Det är nyttigt inom rimliga gränser givetvis, men barn behöver bli uppmuntrade att klara av motstånd och jobbiga situationer utan att gnälla och grina medans de samtidigt måste få känna efter när det blir FÖR jobbigt.

En mellanväg.

Nu utgick jag från mig själv, håller så klart med dig att det daltas generellt på ett "fel" sätt med flickor, att de ska vara försiktiga och att inte klänningen ska smutsas ner o så. Sånt går bort för mig. 🙂

Det där är precis en sån grej som gör det knepigt att vara förälder ibland.jag är jävligt hönsig jag med men försöker precis som du hålla tillbaka. För det första ser man ju ofta om ungen gjort sig allvarligt illa,men i övrigt så brukar jag tjecka av: hur gick det,är du okej? Ibland skoja lite när man märker att barnet fejkgnäller lite:sitter armen kvar? Och benet har inte lossnat det heller?dåså,då är du okej:-) aldrig på ett elakt sätt,jag tar mina barn på allra största allvar,men vill få dom att förstå att det faktiskt inte är så farligt att slå sig,man överlever. Min äldsta är därmed rätt tuff,gnäller i princip aldrig över småskråmor som "andra tjejer".

Det kommer bli svårt för mig att vara lugn inför klättring den dag jag får barn, jag är själv livrädd för all klättring och har rejäl svindel. Min mamma behövde aldrig vara rädd för att jag skulle slå mig pga klättring, har varit dödsrädd för det så länge jag kan minnas och säkert innan också.

visst det samlas bakterier på huvudet, men jag duschar mitt hår varje dag, bakterierna försvinner ju. desutom fastnar det ju bakterier på håret du har p din kropp vilket gör att det börjar lukta illa. du gör självklart som du vill, ville bara dela med mig av min åsikt, och ville veta eftersom jag inte sätt någon som tykcer det är fräsht med hår på kroppen innan!

jag påpekar inte att det är ofräsht ( som om du skulle ändra dig) utan för att det är min åsikt om hår, och med tanke på att jag nog inte är den enda här i världens som tycker att hår är det äckligast som finns så har jag väl rätt att tycka det är ofrächt? vill du ha een hårig fitta, håriga ben,håriga armhåler så är det väl upp till dig? jag frågade dock bara om du inte tycker det är ofräsht att raka sig. ? är det någonting fel med att fråga det, har du en sånhär blogg får du ju vara berädd på att få sådana frågor. och jag kommer alltid stå för vad jag tycker. 🙂

Jag är också en riktig hönsmamma. Som fick en riktigt vild unge. Han är bara 17 månader och kan inte klättra överallt. Men han provar. Innan sa jag alltid: "fööööörsiktigt nuuuuuu!" Tills jag insåg att det mest va för min egen skull. Så nu säger jag istället: "tänk på va du gör" när han är på väg att göra något riktigt galet. Oftast ramlar han men det gör väl inget, det har ju inte hänt något allvarligt. Än…….

Vad glad jag blir att du gör så här! Har själv bestämt mig att göra så när jag får egna barn, pga min egen bakgrund!

Mina föräldrar daltade något otroligt med mig när jag var liten. Helt galet vad dom vaktade varenda steg jag tog och lät mig inte ta några som helst "risker". Och råkade det mot all förmodan hända något, ja, då skulle det tröstas på direkten.

slutsatsen av detta har blivit att jag nu som 20-åring är livrädd att göra illa mig. Och gör jag mig ordentligt illa, så får jag typ som panik.

Detta har hindrat mig från mycket.

Skulle jättegärna vilja åka skateboard, t.ex. Men jag är för rädd för att slå mig!

Jag är så förbannad över att mina föräldrar uppfostrade mig till en mesig tjej.

Försöker ändra på mig (och jag är inte alls särskilt "tjejig" längre rent övrigt), men just den där mesiga vågar-inte-ta-några-risker-delen sitter jävligt djupt.

Det är så skönt när man jobbar på förskola, att barnen får härja runt och slå sig lite. I alla fall där jag jobbar ibland. Men jag är också duktig på att påpeka att de ska hålla i sig ordentligt när man ger högre fart på gungan, att de ska hålla i sig när de klättrar och åka på rumpan i rutschkanan. Man kan ju säga åt dem att vara försiktiga samtidigt som man uppmuntrar dem att göra något.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *