Kategorier
barn & föräldraskap

Ett ”åhvafint” kan aldrig väga upp ett ”wow, du tänker så?! berätta mer!”

Varje gång jag träffar Apan Anna så får jag en varm kram och så säger hon ”Va kul det är att se dig!” så där genuint och ärligt och man känner på en gång att man är uppskattad. Det behövs inte speciellt mycket. Jag ger sällan komplimanger, vare sig till vuxna eller barn. Jag försöker […]

Varje gång jag träffar Apan Anna så får jag en varm kram och så säger hon ”Va kul det är att se dig!” så där genuint och ärligt och man känner på en gång att man är uppskattad. Det behövs inte speciellt mycket.

Jag ger sällan komplimanger, vare sig till vuxna eller barn. Jag försöker bekräfta mina medmänniskor och vänner på annat sätt; tex genom att vara närvarande i samspelet, genom att lyssna när de pratar, genom att intressera mig för dem och det de har att förmedla,  genom att göra saker för dem, hjälpa till, vara omtänksam osv.

Men sen så faller jag lätt in i samma gamla slentrian och visst fan trillar det ut ett ”men åh vilken snygg tröja” eller ”vad snygg du var i håret” – men jag försöker vara medveten i mitt bemötande.

Jag är väldigt nyfiken på hur du bekräftar dina barn? – Kajsa/shitvadjaghatar

Det är ganska lätt att snöa fast på det gamla vanliga ”åh vad fint” och ”vad duktig du är” och sen tar det stopp. Många kan inte ens tänka ut något annat alternativ och ställer sig ofta väldigt frågande till mig när jag berättar att jag aldrig ger den sortens beröm. ”Men vad säger du då? Säger du ”vad roligt du har” när ditt barn ritar? Hur kul är det?”

Och då får jag ju påminna om det där igen; barn vill inte ha beröm. De vill bli sedda och bekräftade. Ett enkelt men glatt ”Jag ser!” när ungen ropar ”mamma titta!” räcker faktiskt oftast långa.

Så vad säger man annars då? Hur bekräftar man barnets handlingar och lekar utan att värdera prestationen? Att man ska vara energisk och entusiastisk säger sig själv men nedan följer lite olika sätt att berätta för barnet att du ser hen.

Har barnet städat rummet? Man är inte duktig för att man tar reda på sin skit. Men det är ju himla bra att de gör det!
– ”Va skönt att du fick undan alla saker, nu får du plats att leka igen!”
– ”Åh vad bra att du plockade undan sakerna till sina rätta platser, nu hittar du ju allt igen!”
– ”Vad trevligt det blev här nu! Nu vill jag leka här med dig!”

Vill barnet visa upp sin fina nya tröja?
– ”Tycker du om den tröjan? Den är mjuk och mysig va?”
– ”Har du fått en ny tröja? Vem har du fått den av?”
– ”Vilket spännande mönster, ska vi räkna hur många …. det är?”
– ”Jag ser att du har spindelmannen på tröjan! Han är bra på att hjälpa människor. Är du också det?”

Har barnet klippt sig?
– ”Jag ser att du har klippt dig! Va spännande! Berätta! Fick du sitta i en frisörstol?”

Tar på sig skor/jacka/kläder själv?
– ”Va bra att du har lärt dig det, då behöver du inte vänta på att nån kan hjälpa dig!”
– ”Det där har du övat på länge, det ser jag!”

Gungar/klättrar/springer barnet?
– ”Vad roligt du ser ut att ha! Är det roligt?”
– ”killas det i magen nu?”
– ”Kan du klättra högre? får jag se?”

Har barnet ritat en teckning till dig?
– ”Har du gjort den? Vad är det för nåt?! Berätta!” (följdfrågor på det)
– ”Wow! Den har du jobbat länge med, det ser jag!”
– ”Vad glad jag blir att du ritat en teckning till mig!”
– ”Jag tycker jättemycket om den! Ska vi hänga den på väggen?”

Byggt nåt?
– ”Vad är det för nåt?”
– ”Ett torn! Kan du bygga ett till?”
– ”Ska vi se hur högt det kan bli?”

Möjligheterna till bekräftelse är oändliga.

Ett ”åhvafint” kan aldrig väga upp ett ”wow, du tänker så?! berätta mer!” och ”vad glad jag blir när du ger mig den!” eller en lång konversation om vad bilden handlar om och vad man kan tillföra.  Kanske svarar hon ”en bil” – ”jaha”! svarar jag, ”vad är det för färg på bilen?” och då hänger hon oftast på; ”röd!” – ”jamen måla det då! jag vill se!” — när hon gjort det; ”men…. vart är chaffören?” — och så berättar hon kanske en historia om att han är hemma… och så fortsätter man ”kan du visa vart han bor….. osv.

Man kan hålla på skitlänge och för varje minut blir barnet mer engagerad själv och nästa gång kanske de är mer villiga att sätta sig ner och rita. Man har uppmuntrat glädjen i att skapa. Glädje, inte prestation och bedömning.

Barn behöver bli sedda som de är och inte bara för vad de gör, men tyvärr faller många in i det här bedömande sättet att tala till barn. Om man pratade på samma sätt till vuxna, skulle vi genast känna hur fel det blir. Hemma hos oss lagar jag exempelvis mycket mat och om min fru varje dag skulle kommentera det med ”Vad duktig du har blivit på att laga mat”, skulle det kännas som om hon talade till mig och inte med mig. I stället säger hon kanske ”Oj, vad gott!” eller ”Vad skönt för mig att du lagar maten här hemma”. Då kännas vår relation mycket mer jämlik och det uppstår ett verkligt möte mellan oss. Jag känner mig sedd.

Jesper Juul

Sen bekräftar jag ju också mina ungar genom att jag berättar för dem hur mycket jag tycker om dem, hur glad jag blir av dem, hur underbara, snälla, kloka, fantastiska de är. Jag kramar dem ofta och mycket, pussar och gosar och myser och leker med dem. Jag stärker dem i deras val ”vad tycker du att vi ska äta idag?” – ”Den där tröjan ser varm ut, bra val!” och jag låter dem få som de vill ibland genom att uppmuntra argumenterande; ”Ok, du tycker att dina kitty skor går att springa i? Ja det har du rätt i! Ta på dig dem då!”

Gilla gärna inlägget på bloglovin så fler kan bli inspirerade!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

85 svar på ”Ett ”åhvafint” kan aldrig väga upp ett ”wow, du tänker så?! berätta mer!””

Tack för det!

Jag var barnvakt åt en 3,5-åring igår som visade upp alla sina saker och jag kände att jag inte ville säga att hon var duktig hela tiden. Det var väldigt svårt att komma på vad jag skulle säga insåg jag.

Både barnet och jag är fast i duktig- och finträsket. Jag försökte och nu har du gett mig många förslag på hur jag kan säga istället.

Vill inte att min dotter ska växa upp och få beröm för allt. Inte för saker som inte ska berömmas.

Din blogg är klockren.

Alldeles underbart, har du nåt emot att jag skriver ut och klistrar upp detta i personalrummet på mitt jobb? Jag jobbar på en F-6-skola och känner att jag och mina kollegor behöver utmana "fint och duktigt-normen". Ska även plugga in lite fraser för att bemöta min treåriga dotter med, jag vet inte hur eller vad som hände, men jag har nog missat just detta med henne. TACK för att du öppnar ögonen på oss ibland insnöade föräldrar!

Jag har funderat en del över det där, försöker dra ner på alla "vad duktig du är" som jag öser ur mig dagligen till mina barn. Många gånger blir det ordet "bra" istället, men så tänker jag att det inte heller skulle vara bra att säga eftersom det också är en värdering. Men nu ser jag att du föreslår det som alternativ. Men är inte ordet "bra" också en värdering?

jag sparar detta på datorn och i minnet till framtida barn. det är ju så enkelt och självklart, tack! dock kommer det nog krävs lite övning att tänka om. jag ska träna på min brorson i sommar

🙂

Är väldigt glad att du skrev det här inlägget, för jag låg senast i natt och tänkte på ditt tidigare inlägg! Nu kan jag påminna mig själv om detta när jag pratar med barnen på förskolan 🙂 oftast så brukar det bli en blandning av "wow, vad duktig du är" och "utveckla gärna"…

RUINA det beror ju på hur det används. Här förklarar jag ju varför det är bra att hon gör si eller så¨.

Så det är det jag gör 😎

Sist vi var hos en 7-årig släkting och firade födelsedag så fick vi först kommentaren "hade ni inga mer paket?" när hon hade fått en väl genomtänkt och tidskrävande födelsedagspresent, det var ju bara ett paket…

Sedan fick vi kommentaren "ska du inte säga vad fin jag är?" när jag sagt att hennes prinsessklänning var fluffig och hade många volanger ryser och att i den kunde man nog använda mycket magi…

Till killarna blir det alltid att de ska berätta om sina teckningar när de kommer och att jag blir glad av dem… jag har aldrig ens tänkt en aktiv tanke att jag ska hitta andra vägar än "fin-vägen" det har bara blivit så, det kanske jag ska vara glad över…

Jätte bra skrivet!

Det är faktiskt lättare att förstå hur du menar nu. Var lite av ett frågetecken innan. Ganska konstigt det med, att man liksom undrar hur man annars ska prata med barn om man inte vill säga hur duktiga och fina de är till varenda lite grej. Barn är ju faktiskt inte dumma i huvudet och kan ge jätte bra respons.

Nu kan jag tyvärr inte påstå att jag har speciellt många barn att umgås med, men roligt att tänka på det när man träffar kusinerna, eller kanske någon gång får egna barn!

Jag instämmer helt och fullt! Vill lägga till en sak som hör ihop med bekräftelsen och det är närvaron!

Även om man säger saker som "berätta mer!" eller "vad kul för dig!" istället för "fint" eller "duktigt" så hjälper inte det om man bara göra det på rutin och utan närvaro.

För det är lätt hänt att man tar till några standardfraser för att få barnet nöjt och så att man kan fortsätta med sitt (samtal, jobb, matlagning, TV-tittande eller dylikt). Många av oss behöver bli bättre på att tydligt ge barnet tid med full uppmärksamhet och engagemang. Samtidigt kan man behöva lära barnen att vänta tills man har tid.

Jag försöker vara noga med att varva mina egna aktiviteter med uppmärksamhet till sonen om han ber om den. Att jag inte hoppar upp så fort han ropar på mig, men inte heller att jag bara försöker få honom nöjd med ett "Vad fint!" eller "Vad härligt för dig" medan jag fortsätter med mitt.

Inte för att jag har barn själv eller kommer skaffa på ett bra tag men den här texten måste jag spara ner för framtida bruk. Jag tycker att det är ett väldigt smart sätt att se till att barnen får lika mycket självkänsla som självförtroende. Dessutom verkar det som att det blir väldigt mysiga diskussioner med barnen också 🙂

Vad glad jag blir när jag inser att jag har blivit bättre på det där, jag har suttit fast i "fin- och duktigträsket" med mina syskonbarn men sen jag fick barn och började läsa här så har jag börjat använda hjärnan mer och försöker hitta på andra saker och prata.

Som när min son åker sin rutschkana så pratar vi om att det är jätteroligt och det går att åka fort, vilket egentligen är självklart, och det kommer bara mer naturligt för mig.

Så blir jag jätteglad av att du vill dela med dig.

Du ger mig verktygen att bli en bättre mamma och det uppskattar jag!

Fan vad grym du är! Åh måste komma ihåg det här tills jag får egna barn (okej, mer än 10 år kvar… men ändå!). Haha älskar förresten din bild i den otroligt korkade tävlingen "Just legs", (alltså bara tävlingen jag tycker e korkad, inte du). Hoppas du vinner!

Tack för detta inlägg! Jag är själv fast i att ständigt haspla ur mig kommentarer om hur duktiga barnen är eller hur fina teckningarna är, och jag blir galen på mig själv när det bara går sådär på ren rutin. Nu är det skärpning som gäller, för jag håller helt med i det du skriver!

Kära Lady Dahmer, vill du ta hand om mina framtida barn?

Nä, men allvarligt talat är du i mångt och mycket en förebild för mig, och jag hoppas att jag kommer komma ihåg det här (och många av dina andra inlägg om föräldraskap) när det blir dags för mig att yngla av mig!

Åh vilket inspirerande inlägg! Jag, liksom Johanna, skulle vilja skriva ut och sätta upp på kylskåpet här hemma som en kom-ihåg till mig själv om det är okej? Väntar mitt första barn (BF om 3 dagar!) och tänker väldigt mycket hur jag vill att vi bemöter henne redan från dag 1.

Jag håller med. På jobb försöker jag alltid också bekräfta barnens upplevelse och känsla av det som de gör. Man ser ju att de skiner som solar när de inser att man förstår dem och ser vad de ser.

Vad man lär sig av att vara här inne och läsa! :thumbup: Men oj, så svårt det är att verkligen ställa om sig ibland. Fast man vet rent logiskt hur man borde göra.

Denna konversation utspelade sig igår, mellan mig och en 7 åring:

– (Jag) Å, får jag se ditt klassfoto?

– NEJJJJJJJJ! Jag är så fuuuul.

– Varför säger du så?

– För att jag är ful.

– …. Nej men du kan aldrig vara ful!

Gaaaaah, Fail! Jag borde ju sagt "Tycker du att det är viktigt att vara fin?" eller fortsatt spinna vidare på varför han egentligen tycker så. Men men, jag har lite insikt i det iallafall – alltid något. 😉

I övrigt har jag också fastnad i det här med att säga att folk är så fina jämt. Och till barn är det ju så lätt att säga "duktiga du" liksom. Men jag vet ju att det inte är bra, så jag ska anstränga mig för att göra annorlunda! Speciellt när jag är kring barn.

Du är verkligen en helt fantastisk och underbar människa och jag hoppas att du förstår hur mycket du inspirerar andra, inklusive mig själv! Ett stort tack till dig!!

Oj, vilken fantastiskt pedagogisk förälder du verkar vara 😀 men i inlägget skriver du om hur du gör/säger när dina barn gör något bra. Men om dom skulle trotsa och vilja göra saker som inte är lämpliga- om Ninja prompt skulle vilja ha sandaler mitt i vinter , hur bemöter du henne då? Om du förklarar att det inte är lämpligt och hon ändå skulle slänga sig på golvet och vägra gå ut utan sandalerna? (denna situationen kanske aldrig ens har uppstått hos er men det är ju sådant som kan vara besvärligt när man är förälder tänker jag)

dum fråga kanske men high five är väl också bra om vi båda hjälper varandra att lägga in kläder i tvätten tex?

Fan vilket bra inlägg! Jag fastnar väldigt lätt i "åh va du kan!" när jag ska bekräfta min systerson på 2 år. Det kan bli rätt tjatigt i längden och jag vill ju så gärna förmedla till honom hur fantastisk jag tycker han är! Så tack för alla tips, denna lista kommer garanterat skrivas ut! :thumbup:

Du borde verkligen skriva en bok om ditt tankesätt kring barnuppfostran, allt du skriver på bloggen är så smart och jag får panik av tanken på att inte komma ihåg alla dessa saker när jag får mina barn.

En bok i bokhyllan att bläddra i ibland skulle vara perfekt.

Hej! Har inte kommenterat förut, men läser din blogg och tycker att den är väldigt bra och tänkvärd. På tal om att barn ska få vara barn osv så undrar jag vad du tycker om den här videon som har blivit så populär och uppmärksammad på senaste tiden: http://www.youtube.com/watch?v=iEN-kHe5o_Y&feature=aso

Alla verkar tycka att den är väldigt gullig, men personligen känner jag mig väldigt kluven. Skulle vara intressant att höra dina åsikter!

Tack för alla tips! Jag försöker tänka på vad jag säger när jag umgås med mina syskonbarn men det är verkligen svårt att veta HUR, nu kanske det går lättare! =D

När jag läser hur du försöker uppfostra dina barn så känner jag verkligen en önskan till att jag själv blev uppfostrad så. Jag tror det hade besparat mig en jävla massa osäkerhet. Jag tror dina barn blir självständiga och lär sig att själva ta ställning till saker och ting! Det är fint att läsa hur du tänker och gör. 🙂

Alla blivande, eller redan aktiva, förskollärare skulle läsa din blogg.Får ut så mycket av dig som jag ska använda och tänka på när jag är färdig Det du skriver får en verkligen att tänka efter.

Du inspirerar!

Vad skönt att du skrev upp några exempel för det låter som ett skitbra sätt att bekräfta ungarnas upplevelser utan att sitta och bara säga "fint" och "duktigt".

Men jag jobbar på dagis och där är de flesta ungarna redan vana vid att höra "duktig" och "fin" hela tiden. Men jag ska försöka med detta!

Med 19 dagar kvar till bf är detta inget dåligt ställe att halka in på! 🙂 Det här med beröm är något jag inte har ägnat en tanke ännu. För nu, då! Grymt bra skrivet!

Tack! Det här behövde jag. Känner att jag håller på att dras in i fin- och duktigträsket på jobbet, fast jag försöker undvika det.

Tack, nu skiter jag i duktig-grejen här hemma och kör på bekräftelse istället! 😀

Man behöver verkligen konkreta tips för att bryta mönster!

Och tack för en svinbra blogg också!

Jag går inte särskilt bra ihop med barn och vill själv inte bli förälder (som jag känner idag som tjugoåring), ändå har du öppnat mina ögon för kategorin genus till den grad att jag börjat argumentera lite här och där gällande vikten av bemötandet mot barnen idag. Inlägg som dessa inspirerar mig ytterligare en grad. Ta det som god kritik när jag säger att.. jobba på att snacka ute bland folk, det hade varit UNDERBART att se dig ryta till och argumentera ute bland folket en vacker dag.

Jag faller tyvärr fortfarande ofta i "duktig"-fällan, men tränar för fullt. Min son är bara snart 9 månader men det är aldrig för tidigt. När han äter bra så har jag slutat säga "Vad duktig du är som äter" utan nu säger jag något i stil med "Vad bra att du äter för då blir du mätt, smakar maten gott?" Det kräver en del tanke bakom det faktiskt. Hoppas det ska komma helt naturligt en dag och att jag slutar göra missar. Andra i släkten håller på med det där "duktig" så om jag kan komma med ett alternativ så är det extra bra!

Allt det du säger LD, är så jävla klokt. Fast jag kan inte se ngt fel med att ge beröm. Bara man inte ger det för ofta. Jag försöker tänka efter hur jag reagerar när barnet söker min bekräftelse. Förr var det mkt: åh vad duktig du är (typ). Men efter att bl.sa läst ur din blogg ser jag andra möjligheter att bekräfta mina barn. Dock ser jag inte något fel med att ibland (nöär det passar sig) säga till barnet att det är duktigt! Eller: "vad du kan" etc. Det ska inte missbrukas men det är inte fel på ngt sätt att bekräfta barnet på detta sättet. Det bidrar till ett stärkt självförtroende. Men jag har minskat ner på denna form av berömmelse och ger den bara när jag anser det vara befogat. Annars försöker jag följa dina råd över andra vägar att bekräfta barnet =)

Skitbra! Nu har jag verkligen lärt mig något. Hur pratar du till Tamlin? Antar att det är lättare att ställa frågor och sånt till någon som kan svara. Har ju själv en 4 månaders hemma och det är ju bäst att börja i tid med att uttrycka sig rätt, men han gör ju inte så mkt mer än ligger på en filt och viftar med en skallra.

Precis sådär försöker jag vara mot mina barn (har gått barn och fritid påp gymnasiet och lärarutbildningen, någonstans där snappade jag upp det).

Insåg när jag läste tidigare inlägg om detta att jag, sen jag fick barn nummer två, kommit av mig. Jag har börjat falla in i: åh va fint och å va duktig du är. JAG har börjat falla in i det. Det säger såklart inte någon annan något speciellt, men mig! Det är så enkelt att falla tillbaka i ryggmärgsbeteende, typ. Speciellt när hela min familj endast bekräftar sina barn med värderingar. Jag har växt upp med det själv, mao.

Kram

Oj, vilken tankeväckare. Jag vet det ju egentligen, och hoppas att jag till viss del gör det, men visst slinker det ur mig en hel del "Åh vad bra, Åh vad duktigt…."

Tack snälla du för att du fått mig att tänka till på riktigt!

Kram

Hej! Jag har läst din blogg lite till o från i ca ett halvår, och jag tycker verkligen om den! Jag läser dina texter och undrar varför inte alla människor har insett detta, för du har så rätt! Även om jag bara är femton, och enligt mig fortfarande är ett barn, så tycker jag att detta är väldigt smart, och det kommer jag försöka komma ihåg länge! Tack för en väldigt bra blogg, jag har lär mig massor av att läsa den!

När barn visar teckningar/egna alster brukar jag också fråga om de själva är nöjda med det som de gjort. Barn, spec flickor, vill gärna fråga om "tycker du att denna är fin?" Jag tycker det är viktigt att påminna barnen om att de viktigaste är att de själva är nöjda, de har gjort sitt bästa. Det handlar om den egna känslan, inifrån: DEt här har JAG gjort och JAG är stolt!! Om de nu inte skulle vara så nöjda? Tja fråga dem: Hur kommer det sig? Skulle du ändrat på något? Försök en gång till!

Jag håller verkligen inte med dig.

Att säga "wow, berätta" om en teckning som ett barn slitit med säger ju ingenting. Du bekräftar ju knappast barnet då.

Dessutom anser jag att det är viktigt att uppmuntra när dom anstränger sig och presterar någonting.

Så sant! Och så himla bra förslag, ibland fastnar man i det gamla tänket, men jag ska spara detta inlägg och gå tillbaks till det då och då när jag behöver inspiration. För det märks så tydligt att det inte är beröm som är mest uppskattat: Jag fick en teckning av min dotter för ett tag sedan, och jag sa "Åh, har du gjort den till mig, vad glad jag blir, tack snälla…" Nå't i den stilen. Och hon blev så GLAD, och hon gav den till mig igen 3-4 gånger under dagen. 🙂

Kajsa – skämtar du med mig nu? Menar du att det bara går att bekräfta och uppmuntra barn genom att säga att det är fint eller att de är duktiga??! Då har du verkligen verkligen fel. Tyvärr.

Jag kan garantera dig att det här sättet både bekräftar och uppmuntrar barn mer än att bara ge beröm. Framförallt så är det hundra gånger bättre för självkänslan.

Nej jag skämtar inte. Jag tror att det är sjukt viktigt att göra som du gör( det gör jag också) kombinerat med några "vad fint du målat" "oj var du byggt en koja, vad duktig du är, bra jobbat!!"

Med risk för att inte ha tänkt igenom det här ordentligt måste jag fråga varför du sätter på dina barn fina danska designkläder om sånt inte är viktigt?

:question:

Kajsa! Jag tror "wow! Har du byggt en koja?! Får jag komma in! Wow va mysigt det blev!" (entusiastisk röst) räcker. Sen tror jag inte ungen får men av att man säger att hen är duktig ibland, men jag tror det är viktigt att bekräfta och se barnet UTAN värderingar och bedömande.

Jag köper danska kläder (men också hm, kappahl och lindex) för att det är glada roliga mönster. Jag tror glada färger och roliga mönster påverkar människor positivt. (= påverkar deras uppfattning o bemötande)

Nej, jag tycker inte alls att det är samma sak.

självklart gör jag som du, i kombination med duktig och fin där det passar in.(inte för ofta)

En fråga: varför klär du upp dina barn i danska designkläder om utseendet inte är viktigt?

Varför fixa till Ninjas hår när hon klippt sig?

Själv är jag så ointresserad av barnens utseende att dom bara har ärvda kläder eller gåvor, samt askort självklippt lugg som jag sa var skitfin.

Ha ha ha, nej så klart att dom inte tar skada av att få höra att dom är duktiga.

Men jag tänker så här att vi kanske vill se olika slutprodukter av våra barn. Våra sociala experiment har olika syften.

Hur som helst så tycker jag att ditt tankesätt är helt rätt, men jag vill lägga på en "vad duktig du är" när barnen verkligen förtjänar det. Dom förstår vad det betyder. Andra säger det ju oavsett.

Ser nu att min kommentar kom två gånger, första gången jag skrev så kom den aldrig upp, så jag fick skriva om den. (jag är inte en hysterika he he)

Det är så mycket som är klokt med det du skriver i det här inlägget, att jag inte vet vart jag ska börja. Men jag vet iallafall att det här ska jag verkligen tänka på i min framtida yrkesroll som lärare! 🙂

Vad glad jag blir av att läsa det här inlägget. Jag har själv fastnat i "duktig-fällan" med mitt barn och märker hur det påverkar henne och hennes vardag. Hon är 4½ år och mäter sig med alla andra vad det gäller prestationsförmåga. Senast imorse frågade hon om hon var duktig när hon hade borstat sina tänder själv och jag svarade att -Ja, du var duktig som gjorde det!

När jag läste ditt inlägg idag så kände jag att -Aha, det är så jag ska vända på det! Det är de orden jag ska välja att säga istället för -Vad duktig du är! och/eller -Vad fint!

Jag har fäljt din blogg bra länge och du och ditt sätt att vara människa på påverkar mitt liv, mina val och mitt sätt att tänka, till det positiva kan tilläggas!

Vi pratar om dig och dina värderingar och åsikter till middagen hemma och vi tänker i andra, mer vidsynta, banor när det gäller barn och konflikter!

Fortsätt vara som du är, du påverkar mig att göra mitt barn mer självständigt!

/Knäckehäxan:thumbup:

Du skriver så himla bra och klokt! Det är helt sjukt hur omedveten man har varit och hur man bara kör på av gamla vanor. Tack för att du öppnar upp ögonen på mig och många andra!

Ska spara det här till framtiden och eventuella barn… Men det hade ju varit himla fint om du hann skriva en bok innan dess! 😉

Tack för lite konkreta exempel! :thumbup:

Jag å maken hade faktiskt en diskussion i helgen då jag försökte hjälpa honom att inte säga "duktigt", "bra" å "fint" så fort sonen gjort ngt. Han tyckte att mina argument var intressanta och gillade tänket och försöker anamma det.

Jag tror att en stor del av att man säger "bra" osv är att det är bekvämt då det inte leder till ngra "jobbiga" följdfrågor / diskussioner… 🙁 Många föräldrar säger bara mmm, fint å sen kan de fortsätta med det de höll på med å slipper engagera sig i barnet liksom! :bigeyes:

Ha det bäst!

Kram

MIn kära mor pluggar till specialpedagog/lärare och skriver sin exuppsats om beröm och motivation, det är hemskt intressant. Det här att det är skillnad på yttre och inre motivation. Skickar denna länk till henne nu på en gång.

Du har helt rätt i att "åh vad duktig du är!" används alldelles för mkt och jag erkänner, jag använder det överdrivet mkt till min son också. Han är 7 månader. Som du också skriver så ska man ju hellre fråga och ta reda på hur de tycker och tänker. (lite svårt för en 7 månaders, men kanske är bra att börja i tid ^^)

Dock tycker jag ett "vad duktig du är" eller "Vad fin du är idag" kan sitta på sin plats ibland. =) Man behöver ju inte överdriva åt något av hållen.

När jag läste detta blev jag helt jäkla glad för nu vet jag hur jag ska ge mina barn komplimanger för jag har aldrig varit en sådan som jämt säger ''Åh vad fin du är, du har så gulliga kläder och vad fina rosa naglar.'' om du förstår hur jag menar. Dock kan jag ju säga ''Du passade väldigt bra i den sminkningen och du har härliga naglar.'' En sådan komplimang väger mycket mer än en fjant-komplimang för en sådana komplimanger får man jämt nu för tiden, det är typ något man säger istället för att säga ''Hej, hur är det?'' istället säger man ''Hej, åh vad snygg du är!''. När jag vår barn vill jag uppmuntra dem och få dem att berätta och kunna uttrycka sig, precis som rubriken – tänker du så? berätta mer!

Du skriver även så välformulerat och man förstår jätte bra hur du menar.

ALLTSÅ! Nu vill jag verkligen hoppa rakt upp och ned, jubla och applådera – vilket jag högst sannolikt hade gjort om det inte vore för att klockan är 3 på natten.

Men ja tack! Utvecklande beröm är nog det bästa man kan ge sina barn!

Hurra! Tack för inspirationen!

Åh, vad bra inlägg! Superbra med lite konkreta tips på vad man kan säga istället för fin och duktig.

Jag blir så glad när pedagogerna på min dotters förskola hälsar henne med "Hej! Vad roligt att du kommer! (hon visar sina flätor) Jag ser att ni hunnit göra flätor idag? Vad vill du göra för någonting?" Hon går på en montessoriförskola. Love it!

Vad ska man säga när folk ständigt kallar ens dotter för söt? Bebisar ÄR ju söta… Och när folk säger docka och prinsessa, hur ska man vänligt men bestämt tacka nej till de epiteten? Framförallt vill man ju ge personen i fråga en tankeställare.

Men du, då är jag inte ensam om att tänka ut andra saker att säga än just -:"va fint" som är ett uttryck jag kan bli less på för det är ju nästan det enda som kommer ur folks munnar när barnet visar upp ngt.

Bra blogg btw.

Blir glad när jag läser detta. Tycker alltid att det vanliga föräldraberömmet känns lite som en enkel lösning. Dina svar visar genuint intresse i vad de gör och vad de varit med om. Hoppas jag minns detta om jag får knoddar någon dag.

Åh jag önskar min mamma var likadan som du LD….

Själv fick man ju höra (flera gånger) när man var typ 5-6 år att: "Bra att du inte åt upp hela portionen nu, och att du var ute och rörde dig så den där magen försvinner och du kan bli smal och fiiiiiin." :rolleyes:

Gissa vem som utvecklade ätstörningar innan hon fyllt 10 och slåss mot dom än idag(26 år gammal)?

Jag har då sällan blivit så lycklig som av att läsa det här. Det värmer i mitt (någon gång) blivande mammahjärta av vetskapen att det inte bara finns vettiga föräldrar utan i framtiden också en hop vettiga barn som förhoppningsvis går utan kroppsnojor och andra otäckheter snurrandes i huvudet.

Du är en väldigt fantastisk människa och nu blev jag alldeles blödig men det får man vara sena kvällar när man har mens och lyckas snubbla över diverse bloggar och artiklar som gör att det känns lagom hoppfullt om världen, iallafall.

Och som ett PS vill jag tipsa om olivolja på ögonfransarna. Växer som fan.

Jag är många år från att skaffa barn men jag ska redan börja öva på det här. Det är precis såhär alla borde göra! Tack för lektionen! 🙂

Såg förresten ett inslag på nyheterna för några veckor sedan om en undersökning som gjorts på beröm av barn. Barn som blev berömda mer för hur de är istället för deras handlingar (t.ex. "Vad duktig du är" kontra "Vad duktigt gjort") växte upp och tyckte i större utsträckning att man inte går att förändras som person. Det var också oftast flickor som blev berömda på det felaktiga sättet (för hur de ÄR). Så om man ska till och berömma – beröm deras handlingar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *