Kategorier
barn & föräldraskap

Förminska inte barnens känslor med er välvillighet och kärlek

En annan fälla vi gärna faller i som kärleksfulla och oroliga föräldrar är att vi gärna kör över barnets egna känslor i vår iver att visa dem hur perfekta de är. Och samtidigt förmedlar vi till dem att det är negativt att inte vara just det; perfekt. ”Jag är ful/dum/tjock/fel!” gråter den lilla femåringen och […]

En annan fälla vi gärna faller i som kärleksfulla och oroliga föräldrar är att vi gärna kör över barnets egna känslor i vår iver att visa dem hur perfekta de är. Och samtidigt förmedlar vi till dem att det är negativt att inte vara just det; perfekt.

”Jag är ful/dum/tjock/fel!” gråter den lilla femåringen och vi svarar snabbt ”NEJ DET ÄR DU INTE!” Vi menar väl men det blir fel.

Lyssna!

När jag känner mig värdelös så vill jag inte att mina känslor ska förminskas med en klapp på huvudet. Jag vill inte känna att mina känslor viftas bort eller inte tas på allvar. Eller att jag känner fel. Jag vill tala ut om det, få stöd.

Jag vill bli förstådd.

”Mamma jag är tjock/ful/dum!”
”Varför tycker du det? Har nåt hänt?”

Ta ungarnas problem på allvar. Ha en dialog. Bekräfta känslorna. Barnet måste känna utan förbehåll att de känslor och tankar denne har är relevanta, riktiga, tillåtna. När man svarar ”nej det är du inte” oavsett hur vansinniga man tycker att deras påstående är så berättar man samtidigt att nej så får du inte känna eller tänka så för det är fel och jag blir rädd och arg. Och då sluter de sig. Slutar berätta. Slutar söka stöd och vänder sig inåt istället.

Och hur ska de kunna reda ut alla tankar och hitta nya när ingen hjälper dem på vägen?

Läs gärna Petra Krantz Lindgrens fantastiska inlägg. Hon skriver om vad det egentligen är vi förmedlar när vi säger till barnen att de är fina som de är.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

23 svar på ”Förminska inte barnens känslor med er välvillighet och kärlek”

Tack för lästipset, riktigt läsvärt. Det är så lätt att bara köra på och inte reflektera över hur ens agerande kanske tas emot.

Ja! Självklart, det är så det är!

Shit, jag har aldrig reflekterat över något, sen skriver du om det och helt plötsligt förstår jag att det är så det ligger till och "Varför har jag aldrig tänkt på det tidigare, det är ju så uppenbart!"

Bra inlägg, både av dig och Petra! Scenariot som brukar utspela sig mellan mig och 7-åringen jag berättade om, brukar låta som följande…

A (7-åringen): Jag är jätteful!

Jag: Men varför säger du så?

A: Därför att jag är det.

Jag: Tycker du att det är viktigt att vara fin?

A: Nä.

Jag: Men varför säger du så då?

A: Därför att jag är det.

… Och sen får jag slut på ord. Vad säger man då egentligen? Kanske kan jag säga att "Men som vi sa så är det inte viktigt hur man ser ut. Det finns många andra saker som är viktiga. T.ex. att man är en bra kompis, att man mår bra, är trygg, får kärlek, har kul osv.!"

Låter det lämpligt att säga? Jag vill få honom att tänka efter själv, och ifrågasätta sina tankar. Jag vill inte att han ska tro att utseendet är viktigt. Att det är allt som spelar roll. Det är möjligt att han bara säger så, för att han hört sin syster säga så och att han vill få uppmärksamhet på det sättet – typ: "Om jag säger att jag är ful så får jag höra att jag är fin – och det är ju alltid kul!". Eller nåt. Jag hoppas att det är så.. och inte att han lärt sig av sin syster och mamma att det är viktigt att vara fin, när han hört hur de klagar över sina magar, näsor, hår och allt vad det nu må vara.

.. Nu lät konversationen jag la upp jättetjatig, riktigt så enformigt brukar det inte låta. Men poängen är densamma! Jag ifrågasätter och han säger "därför att jag är det" och "därför att jag är ful".

Lysande bloggtips där.

Jag vill minnas att jag blev så fruktansvärt arg på min mamma när jag klagade på mitt utseende/vikt/alla mina personliga erfarenheter typ dagligen mellan 10-18 års ålder. Hon fattade ingenting. Hon visade liksom ingen förståelse alls. Fast hon egentligen gjorde det, men på helt fel sätt. Hon svarade hela tiden "nej du är jättefin", "nej du är smal/fint kurvig", "nej du är världens sötaste".

Jag förstår ju varför hon sa så, det var av all välvilja, och säkert tyckte hon också att jag i HENNES ögon var världens finaste. Men det gav mig liksom ingen tröst just då. Tvärtom så fick jag bara taggarna utåt mot henne och lyssnade ännu mindre på henne när hon försökte förklara att alla är lika värda och "utseendet inte spelar nån roll" (men ändå var hon lik förbannat tvungen att säga att jag var världens sötaste?).

Jag minns den känslan så väl men har aldrig reflekterat över det förrän nu och jag ska ALDRIG bemöta mina barns klagomål/bryderier om sig själva på samma sätt.

Tack.

Och, utöver det jag skrev själv så kan man ju kanske då säga att "Alla ser olika ut, och det är ju det som är så roligt! Vissa är långa, andra korta, vissa mörka, andra ljusa" osv. osv. "Tänk vad tråkigt om alla var lika långa, lika knubbiga, hade likadana ögon, näsor, munnar, öron, hårfärg, ögonfärg osv."

Om en vuxen person skulle säga "Usch vad ful och tjock jag är", och man svarade "Det spelar ingen roll hur man ser ut", skulle de ju tolka det som "Ja, du är ful och tjock". Och vuxna människor har kanske oftast växt upp med att lära sig att det är fel att vara ful och tjock, och de fortsätter vara ledsna över det.

Kommer barnen tänka samma sak? Kommer de tycka att mamman har bekräftat att de är fula, och fortsätta tycka så? Det är jag rädd för? Jag håller absolut med er att det inte känns rätt att säga till sina barn att de är perfekta hela tiden…

Jag tycker inte att ett konstaterande om att JAG inte tycker att barnet är vad det säger att det är är ett förnekande av deras känslor.

Även om det finns fula och feta människor kan upplevelsen av att vara sådan vara subjektiv. Jag skulle aldrig låta mitt barn tro att det var tjockt bara för att jag inte vill förneka denne sin rätt att känna sig tjock. Jag vet hur skadligt det kan vara!

Amelie – Om man är rädd för det kanske man kan säga som jag skrev ovan? Att alla ser olika ut och att det är något bra. Alla är fina på sitt sätt liksom. Men det viktiga är inte hur man ser ut utan att man mår bra, är en bra kompis och yadayadayada.

😉

Bara en liten tanke, Lady Dahmer. Hur skulle du agera, göra om ett av dina barn någon gång var fast besluten att banta. Säg att barnet är 16 år och besluten att gå ner i vikt. Hur hanterar man det? Säg att personen är normalviktig och har normalt BMI (inte för att BMI är bra, det suger hårt men som jag har förstått det används det fortf på många ställen..(!) ) hur hanterar man ett "icke önskvärt" tänkande om du förstår vad jag menar? tror du att ett lugnt resonemang fungerar där med? //tänkaren

Åh, tack för länken till Petras blogg! Så otroligt mycket tänkvärt där. Nu ska jag bara se till att få in tänket i vardagen med dottern, det blir en utmaning för "så söt du är" och "åh vad du är duktig som…" sitter så hårt inpräntat i ryggmärgen.

Man vill ju inte lägga munkavle på sig heller och behöva tänka i en minut innan man yttrar nåt. Utan helt enkelt komma bort från det där behovet man själv har att värdera sina barns utseende och prestationer.

Hej, jag ville bara säga att detta var så himla bra skrivet. Jag är 18 år och ibland när jag har något på hjärtat som jag vill berätta för mina föräldrar så är det EXAKT så jag vill att de ska reagera. Jag vill att de ska lyssna och fråga varför jag känner som jag gör, eller helt enkelt bara lyssna så att jag får prata ut. Det är verkligen sant som du säger, att man liksom stänger av sig om det börjar säga "Nej, så ska du inte känna." eller helt enkelt blir oroliga och rädda över att det är något "superhemskt" som hänt.

Vet inte om detta "made som sense" men allt som allt, tycker verkligen om din blogg 🙂

Min mamma skulle gått en kurs hos dig ;), eller ja det är försent nu men jag minns i tonåren om jag inte sminkat mig på morgonen så brukade min mamma studera mig och säga "du är mycket sötare med smink, du ser så trött ut när du inte sminkar dig" vilket självklart har medfört att jag aldrig aldrig är utan smink förutom när jag duschar.

Jag sover i smink för att jag inte står ut med att se mig själv utan, hör bara mammas röst i huvudet.

hej!

jag har en fråga…blev du själv uppfostrad enligt det här tänket eller icke? hur såg DIN uppväxt ut? och om du hade kass självkänsla under tonåren – hur fick du den att växa? hur blev du den du är idag?

ett sånt inlägg skulle jag vilja läsa! :-d

Säger som det är: det ena behöver inte utesluta det andra. Har man dragit samma visa åttioåtta gånger för sin tonåring om "jag är ful", "varför tycker du det", "Jo för Stefan sa det", osv. Är det enklare att bara säga. Nej, det har du inte, din näsa är jättefin. Och alla vill inte ha någon jävla psykolog som frågar "varför". Min syrra är en sådan. Jag var det inte, jag behövde frågan "varför".

Det finns inga givna mönster för hur barn fungerar och ibland verkar det som om du tror det. Olika barn behöver olika saker. Det finns inga givna grejor man ska eller inte ska säga som förälder. Självklart ska en förälder visa att de hör, bryr sig och lyssnar, men det finns många sätt att visa det på.

Säger som det är: det ena behöver inte utesluta det andra. Har man dragit samma visa åttioåtta gånger för sin tonåring om "jag är ful", "varför tycker du det", "Jo för Stefan sa det", osv. Är det enklare att bara säga. Nej, det har du inte, din näsa är jättefin. Och alla vill inte ha någon jävla psykolog som frågar "varför". Min syrra är en sådan. Jag var det inte, jag behövde frågan "varför".

Det finns inga givna mönster för hur barn fungerar och ibland verkar det som om du tror det. Olika barn behöver olika saker. Det finns inga givna grejor man ska eller inte ska säga som förälder. Självklart ska en förälder visa att de hör, bryr sig och lyssnar, men det finns många sätt att visa det på.

Nu var du bra klok igen du. Tack för tankeställaren. Det är ju samma sak med vuxna, jag har bara inte funderat på det alls tidigare! När min flickvän t.ex. nervärderar sitt utseende eller sina egenskaper så är det det första jag gör, jag säger emot utan att som du råder om försöka reda ut varifrån dessa tankar kommer.

Ska försöka tänka på detta i framtiden. Tack LD!

2011-08-06 @ 16:11:50

Postat av: Tünde Bondesson

Tycker att du har så kloka inlägg om uppfostran. Du kan inte tipsa en kunskapstörstande mor om bra litteratur i ämnet? Tack på förhand!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *