Kategorier
barn & föräldraskap

Fuck hushållsbestyren. Överlevnad är viktigare.

Ibland grämer jag mig lite över att jag aldrig riktigt uppskattade bebistiden med Ninja. Om det inte var det konstanta oron för PSD som präglade första halvåret (fast jag kollar fortfarande om hon andas. Varje kväll innan jag går och lägger mig) så var det ju det där att man var helt omtumlad av den […]

Ibland grämer jag mig lite över att jag aldrig riktigt uppskattade bebistiden med Ninja. Om det inte var det konstanta oron för PSD som präglade första halvåret (fast jag kollar fortfarande om hon andas. Varje kväll innan jag går och lägger mig) så var det ju det där att man var helt omtumlad av den nya erfarenheten; föräldraskapet.

Allt var så himla jobbigt och ångestladdat. Bara att ta sig ut var ett helt projekt i sig och jag var ofta utmattad psykiskt. Fast inte trött som många andra. Jag insåg snabbt att bebisar sover väldigt mycket och tog tillvara på det. Jag sov när hon sov. Jag lärde mig att somna snabbt. Att sova effektivt. Utnyttjade amningshormonerna och tog varje tillfälle att sova.

Fuck hushållsbestyren. Överlevnad var viktigast det första året och det önskade jag att fler nya mammor vågade ta till sig. Och vad har man karln till? Oskar skötte ALL markservice och jag ammade och sov, ammade och sov. (Och bråkade på familjeliv.se)

Men jag insåg inte hur jävla enkelt det är med en unge. Inte för att jag tycker det är speciellt jobbigt med två egentligen, men i jämförelse så. Då kunde man ligga och grönsaka på soffan en hel dag med pattarna framme. Sova lite, snutta lite, bara vara. Ingen stress. (igen; fuck hushållsbestyren) Nu är det alltid nån av dem som behöver mig även om den andre sover.

Men nu försöker jag tänka så att det HÄR är semester i jämförelse med ett eventuellt sen när jag (förhoppningsvis) får fler barn och att jag kommer gräma mig lika mycket över att jag inte tar tillvara på nu.

Korvas upptäcker sig själv och jag upptäcker världen på nytt genom hans ögon.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

9 svar på ”Fuck hushållsbestyren. Överlevnad är viktigare.”

Känner igen mig så mycket i det du skriver. Mitt nyårslöfte var att skippa det kliniska hem jag har och ta till vara på tiden med barnen (pojk 2år, samt jänt på 9månader) När man har tätt mellan dem, jag har 1½, så är det som du säger, alltid någon som behöver en!

Roligt att läsa din blogg (har läst dryga året och detta är min första kommentar):) Ha en fin eftermiddag!

Att ha ett barn var rena semestern i jämförelse med att ha två styckna tycker jag. Det fanns bara ett fokus och så var hon ju ett väldigt icke-krävande barn, dottern vår. Och jag tänkte att är det så HÄR enkelt så kan man ju skaffa hur många som helst! 🙂 men så fick jag världens överraskning i form av tvåbarns-chock när vår minsta var närmare året och jag har nog inte återhämtat mig än, haha. Fast att gå från två till tre barn är nog inte en lika stor omställning… Kanske? Jag tänker i varje fall inte (intalar mig själv!) ta reda på det. 😉

Jag njöt knapt alls av de första 8-10 månaderna. Visserligen var jag inte alltför orolig för psd men hade annat i "familjen" som tog energi. Har fortfarande bara ett barn och tänker nästan varje dag "gud vad skönt med bara ett barn".

tack, tack TACK för det här inlägget! Jag har en liten tös på 7 veckor och ibland får jag sån ångest över att jag inte aktiverar och stimulerar henne tillräckligt, går på timmslånga promenader med vagnen. Vissa dagar går vi inte ens upp för ens vid 11 på förmiddagen! Jag ska verkligen ta till mig det här inlägget och påminna mig om när ångesten kryper på!

Vet precis vad du menar… med första så var jag osäker och tog inte tillvara tiden ordentligt. Kunde inte njuta av det…

Nr 2 kom efter 20 mån och då fanns inte så mycket tid att stanna upp och reflektera. När nr 3 kom var de andra 3½ år och 22 mån, dessutom var jag ensam hemma på veckorna, fanns inte en chans att njuta…. numera kommer jag ihåg det som en av de mest deprimerade perioderna i mitt liv..

Nu när de andra barnen är 6½ år, 5 år och 3½ år så är det genast mycket mer lustfyllt att ha bebis, jag njuter på ett helt annat sätt och har HELT andra prioriteringar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *