Kategorier
barn & föräldraskap

Hur är man en bra förälder?

Jag har ju lyckats föröka mig två gånger. Eller ja egentligen fem gånger om vi ska vara nogräknade men jag behöll ju bara två. När det gäller föräldraskap så vet jag mest hur man gör fel. Inte så att jag själv ägnar mig åt att medvetet göra en massa fel även om jag gör en […]

Jag har ju lyckats föröka mig två gånger. Eller ja egentligen fem gånger om vi ska vara nogräknade men jag behöll ju bara två.

När det gäller föräldraskap så vet jag mest hur man gör fel. Inte så att jag själv ägnar mig åt att medvetet göra en massa fel även om jag gör en hel jävla del. Som nu när jag skriver detta inlägg fast Tamlin vill hålla handen. Ja jag blev lite less på att stå i sysslolös i cirka tio minuter medan han satt i ett dike och vägrade komma med hem. Så nu får han vänta helt enkelt.

Men tillbaka till föräldraskapet.

Jag vet hur man fuckar upp. Jag vet hur man skapar otrygga barn. Det har jag sett och upplevt själv som barn. Jag vet vad jag aldrig själv vill göra och vilken slags förälder jag till varje pris vill undvika att bli men jag har inte den blekaste aning om hur man gör rätt. Jag har aldrig haft några förebilder och min barndom var full av svek och utsatthet.

Jag vet knappt vad min poäng är men jag vet att föräldrar eller iallafall mammor har orimlig krav på sig. Som förälder kan man aldrig göra rätt nämligen och vi bemöts fördömande och oförstående av omgivningen. Så jag försöker förlåta mig själv.

Och jo klart som fan det finns olämpliga föräldrar. Klart det finns usla jävla val man kan göra som förälder och ibland kan man önska att vissa avstått från att föröka sig. Men generellt så gör vi så gott vi kan. Och i de flesta fall så blir folk av barnen.

För min egen del så försöker jag tänka att så länge barnen vet att de är älskade och sedda så tror jag resten ordnar sig. Då gör det inget att jag gjorde en massa andra fel.

20140930-165844-61124440.jpg

Vill ni att jag skriver om nåt speciellt gällande föräldraskap? Är det nåt ni undrar över? Något ni tycker är jobbigt? Perspektiv ni söker?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

37 svar på ”Hur är man en bra förälder?”

Jag tror du gör rätt genom att inte göra fel så att säga. Dessutom tycker jag du verkar vara en alldeles fantastisk förälder. Jag har inga barn själv men jag förstår att man kan bli helt jävla skogstokig på de små liven trots den oändliga kärleken man har för de. 🙂

Förövrigt måste jag säga att jag älskar Tamlins blick på sin storasyster, kärlek! 🙂

Jag vill gärna läsa om föräldraledigheten och hur man som mamma förväntas att ÄLSKA den där första tiden med barnet.
Samt om irritation man kan känna gentemot sina barn även fast man inte ”får” det heller,

Föräldraskapet alltså. Har stundtals stora problem med att vara den där föräldern jag egentligen vill vara, men bara inte orkar vara emellanåt. Ofta just nu. Vet hur man fuckar up men är inte så säker på hur jag undviker det.
Samtidigt har jag, som du skriver, oändliga krav på mig själv och är sjukt hård och straffar mig själv när jag inte uppnår kraven, vilket i stort sett är alltid eftersom de ju är så höga.
Jag vet att det är så men inte hur jag ändrar inställningen till det/mig själv.

Jag tror inte att det går aty göra helt rätt eller vara helt perfekt. Jag började min karriär som morsa genom att genuint hata mitt barn. Nu var ju det en förlossningsdepp men ärligt, fan vad jag kan hata båda kidsen ibland ändå – trots att jag idag är ”frisk”.

Jag försöker att lyssna på mina barn. Höra vad dom säger. Respektera deras intelligens. Det är så mkt ändå man som förälder gör för att man måste att jag försöker att välja mellan måsten. Även jag har skyhöga krav på mig själv men försöker att lära mig att förstå att jag inte mer kan göra än mitt bästa och har vi en skitdag jag och kidsen så har vi…… Då får vi sikta på en annan dag. Jag ber dem om ursäkt och tar tag i mig själv, till nästa gång det brister. Men barn behöver det med, se att de kan briata alltså.

Jesper Juul sa nåt i stil med att den perfekte föräldern gör fel. Att barn behöver föräldrar som inte alltid är så jävla pedagogiska. Den devisen lever jag efter och slutar genast sparka mig själv för att min etta idag bara fårt otrevliga ”nej” som svat hela dagen. Samt har hållts instängd i huset, stackarn!

Bra tankar där, tack för påminnelsen.
Fan vad jag älskar internet och all mänsklighet och pepp man möter (ja skit med men nu tänker vi positivt ;))

Ja, vart ska en börja? Då jag har en sju månaders hemma behöver jag all slags tips och råd. Hur man gör bäst för att han ska få vara ett barn och inte ett kön. Hur jag ska bemöta hans prestationer och inte det yttre. Nu är han ju än så liten så det är svårt att inte säga att han är t.ex duktig när han (bajsar, äter, ler, går i sin gå-stol osv i all oändlighet)

Har precis gått in i föräldraledighetsväggen. Inget känns kul. Får det kännas så? Får jag känna mig less på att gå hemma? Har nyligen sagt upp mitt jobb då vi ska flytta och jag ej har körkort och det enda jag tänker nu är ”varför? VARFÖR?, jag vill ju bara jobba”.

Suck. Älskar mitt barn men har inte haft en chans sen han kom att sakna honom. Även fast jag vet att kärleken är oändlig känns den inte alltid sån och jag känner mig askass. Bläk.

Det sägs ju att så länge ett barn har åtminstone en stabil vuxen i sitt liv klarar de sig, men det har ju så klart med barnens egna förutsättningar göra. Vissa behöver mer än så och andra klarar sig bra med det lilla de får.

Jag tror dock dina ungar känner sig älskade och accepterade för vilka de är. Det är väl det enda vi människor vill egentligen?

Bara det att du reflekterar som du gör säger en hel del. Tycker också du verkar vara en helt jävla fenomenal förälder.

/Inte samme Erik som ibland snackar skit här

Tänker ofta på uttrycket ”momsplaining” och blir så less på andra mammor som ska tala om ”hur det är” och ”hur det faktiskt ska vara” gällande barn och föräldraskap. Jo tack jag har själv reflekterat och funderat mycket, men för all del berätta du för mig hur ”det är”! Oftast slår folk in öppna dörrar. Jag tror som du, att vara förlåtande mot sigsjälv och visa sina barn att de är älskade och sedda. Och man kan alltid säga ”förlåt, jag tänkte fel”. Heja heja!

Åh jag vill gärna höra hur det går för dina kidz i skola och förskola nu. Bara updates som du skrivit förut om hur de har det och hur det går för dem och så, eftersom du var orolig förut.

yes.
vuxenförtryck av barn inom förskola och skola.
och kunskap/pedagogutbildning vs individualism
dvs problematiken med en objektifiering av barn och barn som utsätts för ”generaliserande metoder” är det väl jag främst menar och då utanför hemmet 🙂

Motarbeta hetsen kring att en måste vara en perfekt förälder, absolut – men samtidigt tycker jag att det alldeles för ofta används som en enda stor, fet ursäkt för att föräldrar får göra hur de vill.

I may be going out on a limb here, men jag tycker inte alls att det är självklart att alla föräldrar ska få göra precis hur de vill – jag tycker istället att det borde vara självklart och i alla föräldrars intresse att ständigt utvecklas, fundera, reflektera och bli bättre på att vara en trygg, kärleksfull, respektfull förälder. Har man barn så anser jag att det är ens ansvar att göra sitt allra yttersta för att de ska få en bra uppväxt, det finns liksom inte på kartan att bara rycka på axlarna och säga ”äh, det blir nog folk av dem också”.

Har svårt för att låta bli att döma andra föräldrar när jag ser att de är arga, otrevliga, hårda och bryska mot sina barn, eller ännu värre – föräldrar som är oansvariga och inte har koll och uppsikt och t ex låter barnen bada ensamma på stranden eller springa fritt på andra platser där de lätt kommer bort etc.

Petra Krantz Lindren for president, säger jag.

Jag tycker inte heller att man ska få göra som man vill med sina barn men jag önskar att människor kunde vara mindre fördömande mot föräldrar som för det mesta gör så gott de kan. Du kan omöjligt bedöma någons föräldraskap genom ett kort ögonblick. Det du ser som hårt och bryskt kan vara en förälder som tappat tålamodet efter en lång dag av bråk och konflikt. Föräldrar är mänskliga o det där bryska hårda ögonblicket betyder inte att det är så vardagen ser ut.

Jag gillar Petra men jag kan lova dig att hon också har ögonblick som andra fördömande människor skulle förfasa sig över om de såg. Det har vi alla.

Svara

Nej, självklart är det bara en ögonblicksbild som egentligen inte säger någonting, och det försöker jag påminna mig själv om varje gång. Självklart kan man inte vara 100% lugn, pedagogisk och korrekt i alla lägen – det är ju varken jag, Petra eller någon annan förälder.

Däremot när det gäller de andra sakerna jag nämnde, som att t ex ha dålig uppsikt över sitt barn vid havet eller i andra situationer där det innebär risk för att barnet försvinner eller skadar sig, i de situationerna dömer jag föräldrarna rakt av, för det finns ingen bakgrundsbild eller förekommande situation som på något vis ursäktar det.

Sen önskar jag mig att föräldraskap, relationer och barnuppfostran var hetare ämnen hos föräldrar att reflektera kring i allmänhet. Om folk hade lagt lika mycket tid på att fundera och reflektera kring sitt föräldraskap och relationerna med sina barn som de lägger på t ex vikthets och dieter så tror jag att många barn och föräldrar haft det betydligt bättre.

Okej, känner att jag behöver förtydliga vad jag menade ovan. Självklart är det okej att bli arg på sitt barn ibland – vad jag menade var att det inte är okej att föräldrar är arga utan anledning, vilket man ser otroligt ofta. De skäller, höjer rösten, är irriterade, otrevliga och taskiga. Självklart man kan ha en dålig dag och själv vara trött, less, irriterad och ha tankarna på annat håll, och då är det klart att det är svårare att vara lugn, glad och pedagogisk i alla lägen. Men generellt tycker jag att man får försöka göra sitt yttersta för att bemöta sitt barn så bra som möjligt, och inte slentrianmässigt vara hård, otrevlig och oförstående. Inte okej.

Alltså det GÅR INTE att vara alla till lags. Man kan inte göra alla nöjda alltid, hur mycket man än vänder och vrider på sig för det finns alltid någon som har någonting att klaga på. Så med den vetskapen, samtidigt som man vet att man gör så gott man kan, så får man själv acceptera att man bara är människa med fel och brister.

Det hetsas mycket om hur man ska göra med allt ifrån barnmat till uppfostran och det som en expert rekommenderar, det avråder en annan expert ifrån. För att inte tala om alla ”privatexperter” haha. Det gör ju att man får dessa orimliga krav på sig från dag 1 eller till och med från det att man är gravid.

Nej det är sannerligen inte lätt att göra rätt men med kärlek, trygghet, sunt förnuft och närvaro kommer man långt precis som du också skriver. Bra inlägg!

Jag har lärt mig en sak som hjälpt mig i min relation till mina barn. Det kom från Jesper Juul. Dina barn kommer att likna dig och bete sig som du när de blir vuxna. därför måste du se till att ta tag i dina EGNA problem istället för att oroa dig för själva ”uppfostran” av barnen. Vad vill du förbättra hos dig själv? Gå i egen terapi.

Våra grundprinciper hemma är: ge inte barnen skuld o skam,dessa känslor bryter ner självkänsla/självacceptans (självklart misslyckas vi med detta men vi försöker varje dag) OCH boosta barnen m kärlek, typ: säg ”Va härligt det är att umgås med dig just nu!” Jag älskar dig” m.m.

Självklart ska barn ha beröm för sina prestationer tycker jag men MEST fokus på att de är bra som de är! Idag grävde jag med min 2,5 åriga son i trädgården o jag sa att han var duktig på att gräva, då sa han ”mamma du är också duktig på att gräva” , ja! Barn gör som vi gör 🙂

Det var mina ord 🙂 tack för en viktig, peppande och inspirerande blogg!!!
//Teresa,leg psykolog

Jag är så trött på när andra dömmer en som förälder. Jag lovar att jag ger 120% av mig själv för mina barn. Men jag är trött, det är som att gå i en brant uppförsbacke med packning som som bara blir tyngre.

Min 5½ åring fick diagnosen autism nu i våras efter en lång kamp med vardagliga motgångar fick vi äntligen ett svar. Men vi misstänker även adhd som skall utredas om en år.
Vi tacklas med problem som i mångas ögon är oförstående. Vi tröttnar emellan åt och skäller på honom, hämtar andan och försöker återgå till att vara pedagogiska. Men vad ska man göra när barnet får ett plötsligt utbrott på en offentlig plats? Givetvis försöker vi lugna ner, återfå fokus och lösa dilemmat. Men när barnet slåss och skriker.. då tittar alla och dömmer en. Vilken ångest det ger.. man vill bara sjunka genom jorden.

Vi har dessutom tvillingar på 4 mån så man är rätt slut i skallen efter dagen.

Lady D, vad gör du om dina barn får ett utbrott offentligt? Alla barn borde ju få det någon gång då o då, min råkar bara ha det betydligt oftare och är svårare att lugna ner. Hur står man ut med dömmande blickar? För jag kommer nog få leva med det i många många år framöver.

/Lite ledsen nedstämd trött mamma som skall lyckas uppfostra 3 pojkar till shyssta män(niskor).

Min pappa är ensamstående med fyra barn varav en har ad/hd och autistiska och jag klarar inte av hur folk ständigt dömer föräldrar till barn med diagnoser. Om barnet har en diagnos är det plötsligt aldrig okej att bryta ihop eller bli förbannad, föräldern ska alltid vara lugn och pedagogisk trots att deras utmaning är så otroligt mycket större än de med ’normalfungerande’ (om någon med ad/hd eller autism tar illa upp av uttrycket ber jag om ursäkt)barn.

Min pappa är fantastisk och är mer tålmodig och pedagogisk med min syster än jag någonsin sett andra föräldrar vara med sina normalfungerande barn men ibland orkar han inte. Det är jobb, de andra barnen, andra saker i privatlivet och då skulle jag aldrig drömma om att döma honom när hans tålamod tar slut och han skäller ut min lillasyster med adhd som fått ett utbrott, slängt saker på sina syskon, slåss osv.

Älska och acceptera barnet villkorslöst samt ha tid för barnet. Finns de delarna så kan man känna sig ganska säker tror jag. (Nu skriver jag alltså vad man ska göra, inte vad man inte ska göra, typ misshandla ungen.)

Att barnen ska känna sig älskade och sedda har jag också fokuserat pa. Samt att behandla dem med samma respekt som man visar en vuxen familjemedlem (dock med lägre krav och mindre medbestämmande). Vår son säger ofta -Barn får också bestämma och jag är glad att han tänker så.

Nu när vår son är lite äldre försöker jag även ge honom redskap att bemöta människor som inte är snälla och situationer där folk försöker trycka ner honom. Som när han kom hem och berättade att ett annat barn hade skrattat åt honom.

Sen lägger jag mycket vikt på skolarbetet. Han behöver inte vara bäst, men jag vill att han ska vara i en position där han kan välja relativt fritt hur han vill leva sitt liv och inte begränsas tex av dåliga skolresultat.

Jag skulle önska ett inlägg om vilka verktyg man kan ge sitt barn när de ska bemöta elakhet, utstötning och hur de ska klara av att stå på sig när grupptrycket blir stort. Alla barn vill i princip passa in, precis som vi vuxna men hur gör man det utan att göra det på bekostnad av sin integritet? Exempelvis när det gäller dominanta vänner? Skulle gärna vilja läsa dina och andra föräldrars tankar om det.

Jag med! Det är ett ämne vi brottas med mer och mer här hemma.
Jag har ett barn som ”inte passar in” varken i leken eller i kläd- och färgpreferenser och som börjar komma till insikt om det. Det gör så ont i hjärtat när jag får höra vad kompisarna säger. Inte alltid nödvändigtvis elaka saker (även om de också förekommer), men negativt ifrågasättande.
Jag ser hur mitt barn tar till sig och börjar anpassa sig.
Hur hjälper jag mitt barn att vara stark och våga gå sin egen väg?
Vad säger jag rent konkret? Hur stärker jag mitt barn utan att prata om hur fin eller duktig hen är? Tycker det här är jättesvårt….

Jag skulle önska ett inlägg om vilka verktyg man kan ge sitt barn när de ska bemöta elakhet, utstötning och hur de ska klara av att stå på sig när grupptrycket blir stort. Alla barn vill i princip passa in, precis som vi vuxna men hur gör man det utan att göra det på bekostnad av ens integritet? Exempelvis när det gäller dominanta vänner? Skulle gärna vilja läsa dina och andra föräldrars tankar om det.

Vi pratar mycket om vithetsprivilegier och cisprivilegier och heteroprivilegier och mansprivilegier. Kan vi prata lite om vuxenprivilegier? Hur man brukar makt utan att missbruka? Hur man förhåller sig till sin makt och sina privilegier i relation till sitt barn?

Det pratas en del om Jesper Juul i ovan kommentarer. Som ett komplement till diskussionen om föräldraskap vill jag rekommendera David Eberhards bok Hur barnen tog makten. Det hade i övrigt varit intressant, och kanske lite jobbigt, att höra Lady Ds reflektioner om hans tankar vad gällande tex biologiska könsskillnader i personlighetsdrag.

Jag vill läsa mer om hur man gör för att inte bli galen på sina trottsiga barn. Jag älskar mina barn mer en allt men jag har ändå fått min äldsta dotter att börja gråta för jag har blivit så arg på henne. Efteråt får jag så dåligt samvete att jag nästan kräks, hur gör man för att behålla lugnet i de mest krävande situationer. Hur vet man att ens barn känner sig älskat, lika älskat som sitt syskon? Hur vet man att ens barn är tryggt och mår bra? Det vill jag veta.

Ett inlägg jag minns som du skrev för herrans massa år sen… Det handlade om mat. Att barnen äter det som de äter, att maten aldrig ska bli tvång, eller en jobbig sits. För att få en hälsosam inställning till mat. Det vill jag gärna läsa mer om!!

Vill bara säga att jag älskar alla dina inlägg om uppfostran, föräldraskap osv. Älskar såklart alla inlägg i bloggen din, men lite extra de om just föräldraskap. Dina barn verkar så himla härliga och självsäkra (ifrån det du skriver) så jag vill nog säga att du (ni) gör ett riktigt bra jobb 🙂 🙂

Som någon skrev, makten vi föräldrar har över våra barn, det vill jag diskutera. Jag och min sambo har i svåra perioder där det blivit för mycket av allt (barn som vägrar, tjafsar och sätter sig emot, vi som inte orkat mer, blivit arga på varandra osv) diskuterat det där eftersom att vi var rätt oense om vad som faktiskt gällde. Nu är vi mer överens, men min sambo är fortfarande lite ”gammaldags” i hur han uttrycker sig. I sak håller vi med varandra men han uttrycker det på ett sätt som jag inte köper.. vid ett tillfälle ville han att sonen skulle lyda varpå jag blev förbannad för att jag tycker att det är det minsta vår son ska göra. Han ska inte lyda, han är ingen hund, men han ska lyssna på oss och förstå att ibland så måste han göra som vi säger för att vi ska slippa komma en timme sent till förskolan eller slippa äta middag mitt i natten. Samtidigt tycker jag att det är skitviktigt att han faktiskt sätter sig emot emellanåt, att han uttrycker vad han vill och tycker, även om han inte alltid kan få som han vill. Och egentligen tycker jag att det skulle vara intressant att diskutera just det här hur vi som föräldrar kan vara oense när det gäller barnuppfostran. Vissa par verkar ju vara helt synkade (eller så är det bara som de säger), men jag och min sambo hade knappt tjafsat en enda gång innan vi fick barn. Det är tur att vi kan diskutera allt på en lagom nivå iaf, annars hade jag nog börjat kasta porslin.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *