Kategorier
barn & föräldraskap

Hur fan ger man barn självkänsla när man lär dem att de måste vara som alla andra för att duga?

En del menar att jag sätter mina barn i skottlinjen när jag klär dem normbrytande. Rädslan handlar ofta om att barnen kanske kommer bli retade eller att det kommer att pekas och fnissas åt dem när de kommer till förskolan och även om jag inte tror det kommer vara något problem så undrar jag lite […]

En del menar att jag sätter mina barn i skottlinjen när jag klär dem normbrytande. Rädslan handlar ofta om att barnen kanske kommer bli retade eller att det kommer att pekas och fnissas åt dem när de kommer till förskolan och även om jag inte tror det kommer vara något problem så undrar jag lite försynt varför detta är farligt?

Är det verkligen världens undergång om nån påpekar ungarnas kläder? Om det t.o.m skrattas eller retas lite? Givetvis har jag nån förhoppning om att mina barn kommer vara de där supercoola ungarna som sätter trender och älskas av alla men även om det nu inte blir så, så går inte mitt föräldraskap ut på att eliminera alla svårigheter och curla sönder ungarna. Sopa undan allt som är jobbigt är inte min grej.

För det första så går det inte och för det andra så vill jag lära barnen att hantera verkligheten och i verkligheten ingår människor som tycker annorlunda. Det gör ingenting och jag hoppas mina barn kommer fatta att även om coola Lisa på mellanstadiet tycker att deras jeans är töntiga så är det det faktiskt ingenting att bry sig om.

Det kommer garanteras pekas och fnissas åt den tjocka mamman med näsringen och pappans roliga skägg. Eller åt nåt annat. Att anpassa sig efter flocken och göra som alla andra är inget förhållningssätt som jag vill förmedla. Fnissas och pekas kan det göras ändå och då är lösningen att ge barnen verktyg att hantera skiten istället. Lär dem säga emot, säga ifrån, rycka på axlarna och våga stå upp för sig själva. För vet ni vad? Det går faktiskt. Jag har mött massvis med barn som är precis så.

För vad händer när det fnissas åt att de inte har senaste mobiltelefonen eller tuffaste jackan eller fel märke på jeansen? Eller när barnen på annat sätt sticker ut eller helt enkelt inte klarar av att leva upp till de krav som finns därute? Vad händer om Ninjas pattar blir pyttesmå eller håret på snippan får fel nyans? Eller om Tamlin blir lika kort som morfar eller kanske tjock som mamma? Hur löser jag det?

Och är det så jag ska vara förälder? Se till att barnen aldrig nånsin skiljer sig från mängden? Anpassa och skulptera om om så behövs? Vad lär man dem egentligen då om individualitet? Hur lär man dem då att deras val och deras smak inte bara är ok utan helt briljanta? Hur fan ger man barn självkänsla när man konstant präntar in i dem att de måste vara som alla andra för att duga? När mamma och pappa tonar ner för det inte ska pekas och fnissas. Du kan lika gärna säga att ”det är dig det är fel på!” för det är precis det budskapet barnen tar till sig oavsett vad du i övrigt försöker berätta för dem.

Och framförallt; hur lär jag dem att acceptera andras olikheter?

Jättekonstiga och utstickande kufbarn i jättekonstiga och utstickande kufkläder.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

94 svar på ”Hur fan ger man barn självkänsla när man lär dem att de måste vara som alla andra för att duga?”

Först och främst vill jag säga att jag tycker att det du gör är helt fantastiskt! Och att jag tycker det är helt förkastligt att placera människor, särskilt barn i olika fack, inte bara könsfack.

Men, just det där med kläder i skolan är ju lite känsligt, om inte för en själv så för de andra.

Jag blev inte retad, inte pekad på, inte fnittrad åt, jag blev ist helt utfryst, under hela högstadiet hade jag ingen i min årskull att prata med, jobba med, umgås med under tiden i skolan, pga kläderna, att det inte var de senaste märkeskläderna.

Jag försökte verkligen, jag försökte ta kontakt med flera olika sorters människor i flera olika paralellklasser, men det var som om hela skolan ingått nån sorts pakt mot mig…

Och vi vuxna ska ju inte bara ge upp, men för att problemet för det enskilda barnet skall upphöra så måste det ju finnas fler än en i varje klass som bryter normer, det måste finnas fler föräldrar som dig. Annars lär ju inget hände. Tror inte det hjälper, tyvärr, att lärare och pedagoger står och talar om att alla ska få vara med och att alla är lika värda, för hur stora barnen än är så gör de som vuxna gör, inte som vuxna säger. Och även vi vuxna utesluter människor pga olika saker. Och att då lära barnen att det är ok att utesluta en människa för att man av olika anledningar inte kan vara vän med den (ja, för vi kan inte va vänner med alla, en del folk trivs vi helt enkelt inte med och man ska ju inte vara tvungen att vara kompis och dela alla sina hemligheter med vem som helst), men inte ok pga att den har fel färg på tröjan… ja, det är nog inte så lätt. Hur lär man bort att ha förutfattade meningar?? (Jag själv skulle ju kunna få nobelpriset i att ha förutfattade meningar, jag behöver ju liksom bara TITTA på en männsika, på ANDRA sidan gatan, genom ett kaféfönster för att kunna tala om hela den männsiskans liv hittills och hela männsikans kommande liv, dess barns liv, dess föräldrars liv och alla dess vänners liv)

ANONYM vad tror du är lösningen då? Att man ser till att barnen har rätt plagg? Och vad har det i sin tur för konsekvenser? Vad gör de föräldrar som inte har råd? Och kan det verkligen lösa problemen?

Ja herregud så tokiga de ser ut *ironi*.

Jag blev också retad i skolan, bl.a. för att jag inte hade levi'sjeans och lacostetröja redan i lågstadiet vilket de coola barnen hade (nej, tyvärr överdriver jag inte ens, de hade verkligen det). Vi hade inte råd och det är faktiskt inte konstigt alls. Gick det över i 6:an när jag fick mina första levisjeans (fick som i mammas kompis systerdotter hade köpt för små och kunde inte returnera dem så hon GAV dem till mig, för det var inte så att vi plötsligt fick råd att köpa dem då)? Nej det gjorde det inte! För barn hittar alltid anledningar till att välja ut vissa till hackkycklingar och när vuxna tillåter det får det fortsätta. Det har liksom inte med kläder att göra, det har med dåliga vuxna som visar barn dåligt exempel och som inte sätter gränser att göra. Tror ni barn hade lärt sig att man ska reta för icke-märkeskläder om inte nån vuxen berättat för nått av dem att det är viktigt att ha sådana och att de som inte har det är lägre stående människor? Jag har hört precis sådana ord komma ur föräldrars munnar och det är DÄR vi har problemet!

Jag funderar ofta på det här argumentet "de kan bli mobbade!" som många människor använder när någon gör någonting annorlunda. Jag måste säga att min övertygelse är att det är inte en persons kläder, sociala status, namn, föräldrar etc som avgör om man blir ett offer för mobbning utan snarare slumpen, och möjligtvis att man själv låter sig mobbas. Innan någon hetsar upp sig över detta så vill jag bara säga att jag var mobbad i 9 år, dvs hela grundskolan. Varför? Ja, oftast var argumentet att jag var tjock och ful. Såhär i efterhand vet jag att jag var precis lika normalviktig som alla andra. Men jag var ett tacksamt mobboffer, för jag sa ingenting. Aldrig någonsin. Jag sa aldrig ifrån, och jag grät aldrig, vilket provocerade mina mobbare att slå ännu hårdare. Jag gick i 6:an första gången det brast för mig. Så länge hade jag knipit ihop och hållit allt inom mig. Sen fortsatte livet med mycket turbulenta tonår kantade av ätstörningar, våld, drogmissbruk m.m. Är jag förstörd för livet nu? Nej, det tycker jag inte. Jag är en lycklig mamma till två barn. Visserligen gick det åt helvete med barnens pappa men ah, det var ju en mindre förlust för min del såhär i efterhand! (Huvudsaken barnen har honom kvar!)

Vad har då mina FÖRÄLDRAR gjort för att jag skulle bli en sån mobbad stackare? Ja, jo, de VAR ju före sin tid med genustänket, fast utan att ha ett namn på det. Min pappa har varit föräldraledig och vi barn har blivit uppfostrade på lika villkor, jag och syrran hade kläder ämnade för båda könen och lillebror hade både rosa och klänning (han är och har förövrigt alltid varit omåttligt populär och nej, han blev inte ens bög) vi har haft tv-spel, my little pony, transformers och vi har fått lära oss att bygga kojor, sticka vantar, köra traktor och motorbåt etc.

Vad annars? Ja, vi var nog som de flesta andra familjer i området. Inga konstigheter. Varför blev jag mobbad då? När jag hade en normal familj?

Troligtvis för att jag var så förbannat jävla blyg och inte vågade säga ifrån.

Är det då mina föräldrars fel att jag var blyg? Nej, det är det inte. Det är en sak man inte kan påverka, men man kan hjälpa sina barn att stärka sin självkänsla, och DET har jag fått hemifrån. Om jag inte hade fått så mycket av den varan hemifrån så hade jag aldrig tagit mig ur min egen misär så helskinnad och utan men som jag gjorde.

Jag hoppas någon orkar läsa kommentaren! Tror inte ens jag höll mig till ämnet 😉

Jag håller verkligen med! Vad sänder det för signaler som förälder, att försöka ändra på sina barn för att de ska passa in. Säga att mobbaren eller den som retas har rätt, det ÄR fel på dig, ändra dig! Blir lite sötare och få fler vänner!

Men sitter det inte i kläderna, så är det ju något annat det är fel på. Man är tjock, för smal, för tyst, för blyg, för fattig, för rik… eller helt enkelt bara ful.

Jag vill göra som du när jag får ungar, lära dem att stå upp för sig själva om någon beter sig illa. Varför ska barnen försöka bli vänner med de som inte vill ha dem som de är? Och jag tänker lite så, naivt kanske, men att om alla föräldrar fokuserar mindre på hur ungarna ser ut och mer på hur de agerar tillsammans med andra barn, så kanske det slutar vara så himla viktigt att man köper de senaste jeansen och de dyraste mobilerna…?

Bra skrivet!

Om man väljer kläder till sina barn utifrån hur de bäst passar in i mängden ställer man ju samtidigt krav på barnen att passa in. Det tror jag stressar barnen mer och gör dem mer utsatta.

:thumbup:

Härligt att läsa!

Håller med dig, det GÅR inte att skydda ungarna från allt. Att alltid köpa de dyraste nyaste finaste sakerna och kläderna är INTE lösningen (och som du skrev; det är långt ifrån alla som har råd med det!)

Alltså, du skrev precis "är det verkligen världens undergång om någon påpekar barnens kläder".

Betyder det att det är bättre eller till och med okej att få kommentarer om det handlar om att man har kläder som "sticker ut" men att det är hemskt att få kommentarer om man har kläder som får en att se "söt" ut.

Jag hoppas du är ironisk när du skriver att det inte är hela världen att det skrattas och retas lite.

Men att du blir upprörd om någon kallar din dotter söt eller sonson tuff.

Ld: men ändå skriver du att det inte är världens undergång om det skrattas och retas.

I din blogg av alla trodde jag aldrig att jag skulle läsa den meningen.

Är det inte det du alltid skriver om, hur stor skada det kan göra när vi gör just det påpekar barnens kläder.

Innan har det iallafall verkat som om du tyckt det varit otroligt viktigt att barn inte får kommentarer pga utseende och kläder.

Håller med dig! Många föräldrar är helt paniskt rädda för att deras ungar ska bli retade pga vad de har på sig. Vet inte hur många gånger jag fått höra att någon aldrig skulle "våga" låta sina barn gå klädda som mina eftersom man ju vet "hur elaka barn kan vara". Men det man gör när man – ofta mot sin egen övertygelse och barnets vilja – klär ungarna i könsstereotypa uniformer är ju att stärka normen att det ska vara så. Ju fler ungar som avviker, desto färre kommer att ha trista saker att säga om det. Och ju fler som överger stereotypkläderna, desto fler kommer våga göra det (har märkt att det särskilt bland killarna är väldigt "smittsamt" – när en kille vågar ta ut svängarna med glitter & färger hakar många mer än gärna på).

Alla mina ungar – särskilt mellansonen – har fått kommentarer om sina kläder & sitt hår, men ingen av dem har någonsin blivit mobbad för hur de ser ut, utan folk har vant sig & accepterat dem.

madde Det är skillnad på att få en kommentar som man kan ge svar på tal på och att konstant bedömas för sitt yttre. Vad är det du vill ha sagt egentligen?

Ld: jag vill ha sagt att jag Personligen tycker det är konstigt att det är ok bli retad pga kläder men inte att få en komplimang pga kläder.

Och vadå svar på tal, vad tusan säger du när du för 80:de gången får höra "fan vad ful du är, jävla blyg jävel" eller "vad har du på dig du ser ju inte klok ut".

Om jag inte missförstår så tycker du det är mer ok än fraser som "vilken söt tröja du har" eller "wow vilken tuff dinosaurie du har på byxorna".

Madde när sa jag att det var ok att retas eller bli retad?

Och dina förslag är inte ret, det är regelräta kränkningar. Men visst, sånt kan hända ändå. Oavsett hur mina barn ser ut. Därför ger jag dem verktyg. Svar på tal. "den som sa'et han var'et!", "hur vet du att jag är bög? Är du sugen?" "Vad har jag på mig? En gul tröja! Jag tycker jag är skitsnygg! Tack för att du frågade." osv.

Vad är DIN lösning? Hur ska du hantera att dina barn retas?

Jag slits med dessa tankar också. Mitt barn börjar förskolan snart och jag har köpt in skitsöta och flickiga kläder för att jag vill att hon ska ha modemedvetna saker, främst för att jag själv är intresserad av mode men också för att jag vill minimera risken att hon ska vara retad. Jag är för övrigt helt med på genuståget och jag uppfostrar henne till att vara en tänkande individ, en tjej som vågar ta för sig, som Pippi. Jag kommer fostra henne till acceptans för olikheter, dock så utesluter jag inte normen som råder heller.

Ld: nej du skrev inte att det var ok, du skrev att det inte var världens undergång.

Mitt fel.

Jag har inga lösningar och är fullt medveten om att mina barn kan komma att bli mobbade oavsett kläder, hår eller annat.

Men i egenskap av en människa som blev mobbad hela jäkla barndomen så kan jag ju berätta att det just då i otroligt många år var världens undergång.

Det jag hängde upp mig på var att du av alla valde att skriva "Är det verkligen världens undergång om någon påpekar barnens kläder".

Tycker du inte själv det rimmar lite illa med vad du brukar skriva?

Tycker du ska köra på med ditt race! Det är ju inte direkt så att du uppfostrar en dragqueen och en dragking (om det nu heter så xD)så fattar inte varför alla blir så hispiga. Du tvingar ju inte i Tamlin rosa klänningar och tvingar på Ninja en cool spindel-mannendräkt – du klär ju dom som barn. What's all the fuss about?!

Intressant att det blir sånna motpooler. Antingen mobbade eller fnissade och pekade på.

Det jag tänker på när mammor berättar om hur genusmedvetna kläder deras barn har, är mamman som inte är lika genusmedveten. Jag förstår att rosa hellokitty-prinsessmammor blir sura på de genusmedvetnabloggerskorna. Oftast utrycker de som klär sina barn grnusmevetet sig väldigt starkt, att de är "bättre" barnuppfostrare. Att det finns en hirarki bland mammor, vissa är bättre än andra. Och det är jag emot. Barnuppfostran är så svårt och prata om det är ännu svårare. Man får hela tiden ha ett öppet sinne och försöka förstå sig på andra och sansat diskutera ämnet, allt för att inte kränka eller värdera. Allt för en öppen debatt där alla är lika värda.

Jag stör mig skitmycket på när folk säger att barn ska totalanpassas till normen bara för att risken finns att de skulle bli retade av andra barn. Det är jättehemskt att barn ibland retar andra barn. Men det är FÖRÄLDRARNA som väljer att uppfostra barnen till att bli fördomsfulla och inte acceptera andra som inte är helt enligt normen. Barn har inga fördomar från födseln! Det är föräldrarna som säger åt barnen att t.ex. pojkar och flickor ska se ut på ett visst sätt, att de andra alternativen är sämre. Så istället för att klaga på föräldrar som låter barnen vara individer, så klaga på de föräldrar som lär sina barn fördomar! Skifta fokus här va?

Denna fina pojke har förmodligen jävligt vettiga föräldrar, eller hur?

http://www.youtube.com/watch?v=KMxAeRMhxGM

Hur förklarar vi för våra barn och barnbarn vad mobbning är? Här är hur en lärare i New York gjorde det för sin klass, hon bad dem att göra följande övning: Barnen skulle ta varsitt pappersark. Sedan blev de tillsagda att skrynkla ihop det stampa och slå på det och men utan att riva sönder det. Så bad hon barnen veckla upp bladet, titta på hur smutsigt, fyllt med märken arket var efter deras åve……rkan. Så ombads barnen att säga förlåt till pappersarket. Fast de hade bett om ursäkt och att de hade försökt att släta ut det, var det fortfarande skrynkligt. "-Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna." Barnens ansiktsuttryck sade att budskapet hade önskad effekt.

Nina, även normbrytande barn kan mobbas eller ja, reta och peka på andra. Eller är det så lätt? Att du lär ditt barn att våga vara annorlunda och då förstår barnet att alla är lika värda. För ibland verkar inte de som uppfostrar sina barn till att våga vara normbrytande särskilt förstående alls mot åsikter som skiljer sig från deras egna. (syftar inte på lady Dahmer.)

@Jessica

Jag har svårt att tänka mig att en förälder som förmedlar till sina barn att det är ok att inte vara som alla andra, samtidigt förmedlar att alla andra barn som avviker från normen är konstiga och fel. Ser inte logiken i det.

Jag tycker du tänker helt rätt, Lady Dahmer.

Jag själv läser till förskollärare och har näsring. Jag tror att förskolan är en stor bov vad det gäller att forma barns uppfattningar om vad som är normalt, precis som alla andra forum som barnen vistas inom när de växer upp. Har fått för mig att de flesta förskollärarna klär sig likadant, neutralt. Det kan förstås vara en fråga om att kläderna ska vara slittåliga och bekväma. Men är det inte så att man helst som förskollärare Inte ska ha piercings, synliga tatueringar eller andra förfärliga accessoarer? Tråkigt tycker jag. Sen ska man ju inte blanda ihop sitt professionella jag med sitt privata jag. Men har utseendet och hur man klär sig med detta att göra?

Det spelar det ingen roll hur "normal" man än är. Man kan bli mobbad ändå. Jag ville aldrig sticka ut och jag gjorde allt för att försöka synas så lite som möjligt under högstadiet. Inte för att jag blev grovt mobbad, men det fanns personer som försökte få mig att känna mig obekväm och konstig. Egentligen så måste man bara lära sig att inte skämmas för sig själv, vilket jag har gjort länge, och det är ganska jobbigt. Ja om man skäms för sig själv är man ett tacksamt offer. Det är väl bra att lära sina barn att vara stolta över sig själva som de är, även om det kan vara svårt.

Självkänslan påverkas absolut om föräldrarna försöker forma en, tex. till att passa in i normen. Men också om de försöker få en att inte bli normativ. Ju mer barnet känner att dennes egna val (tex. klädval) respekteras desto mer intakt är självkänslan. Och hur barnen bemöts. Osv.

Mobbning är ofta ett resultat av dålig självkänsla hos den som mobbar. Det är inte särskilt lätt att se andras värde om man inte ser sitt eget först. Därför har det inte bara att göra med normer, och en person som INTE följer normen kan mycket väl komma att mobba.

Men en person som blir visad att det är OK att sticka ut och vara olik, kommer med största sannolikhet att visa samma öppenhet mot andra. Men fortfarande: den personen kan ändå mobba.

Det var någon anonym som tyckte att Lady D var motsägelsefull (eller att det rimmade illa) för att hon skrev att kommentarer inte "var hela världen" men att utseende-kommentarer är illa. Och jag tänker inte svara för Lady D men jag svarar för hur jag tänker kring det: Självkänslan fastnar i utseendet om man hela tiden (och verkligen hela tiden från olika människor) får höra hur man VÄRDERAS utseendemässigt. Det har många negativa konsekvenser om det matas in. Även om det Känns "bra" i stunden för den som får höra det…

Däremot att få höra kritik om sitt utseende, (från färre personer) kan också både kännas tufft och påverka självkänslan… men… det är Oundvikligt. Att kritiseras för sitt utseende (eller vad som helst) är något som är viktigt att lära sig att bemöta. Inte bara något att undvika in i det sista.

Så beröm för utseendet är i och för sig också något som man borde Lära sig att bemöta. Problemet är väl bara att man ofta inte känner ett Behov av bemöta beröm…

Så ja, det kanske rimmade illa om man inte förstod skillnaderna.

Nina, jag tänker såhär. Att föräldrar kan vara "extrema" åt olika håll. Vissa föräldrar förbjudet sitt barn att ha hellokitty/smink/mobiltelefon/whatever och det barnet kan bli den som mobbar/pekar/fnissar åt barnet som har hellokitty/smink/mobiltelefon/whatever.

Barn snappar också upp deras föräldrars attityder mot andra, om föräldrarna ser ner på någon, anser sig vara bättre än någon osv, då märker barn det trots att man säger till dem att acceptera alla.

Hello hello

Om dina barn när de blir lite större väljer att ha kläder som gör att de passar in (vad det nu är för kläder som är inne, har inte barn själv), kommer de få ha de kläderna då eller skulle du propsa på normbrytande/neutrala kläder? Det här är ingen kritik, jag är bara nyfiken på hur du skulle hantera det. Om Ninja blir galen i rosa och tyllkjolar osv (jag skulle som mamma har svårt för det eftersom jag HATAR rosa till den grad att jag nästan får ont i huvudet,haha)

Barn som mobbas mår ofta dåligt av olika anledningar, det är okunskap att säga att det är föräldrar som uppfostrar dem till att bli mobbare!

d här var bland d bästa du skrivit å du skriver många bra inlägg! helt klockrent! vi som föräldrar måste lära våra barn att våga stå upp för sin sak å d som dom tror på UTAN att trampa ner andra! inte hela tiden tänka på vad andra ska tycka osv… å d är ju som såhär att som d gamla sjunga så kvittra d unga! småbarn vet inget om märkeskläder t.ex. d är vuxna som lär dom att d är viktigt- säkert omedvetet många ggr men iaf…

Jag tycker inte att du klär dina barn normbrytande.

Vad skulle det vara i så fall?

Å andra sidan är en del av dina inlägg lätt mobbiga mot dem som inte klär sina barn som du.

när jag försökte passa in för några år sedan (lyckades inte så bra) så tog jag åt mig av alla skratt och kränkande ord men nu skiter jag om någon kommenterar mina kläder, min mobil eller mitt sätt att leva. Jag har för mycket stolthet.

Och att kläder och andra grejer ska spela så stor roll? Det finns barn som skulle göra allt för att få det liv vi har. Och vi slänger bort det på onödiga saker, som att mobba, kränka och vara elaka mot folk? Det är faktiskt rätt patetiskt…

Jag försöker också göra som LD säger, att om mina barn går kommentarer så vill jag att de ger svar på tal, typ "den dom sa det den kan va det". Men ändå tycker jag inte det är en bra metod (har inte hittat någon annan), tycker det kan bli hårt klimat då. Generellt är dagens barn mycket mer ego än barn förr, de kräver plats, hörs och syns. Tidigare handlade mycket om solidaritet, att vi faktiskt är ett vi, ett samhälle, en gemenskap. I skolan märks stor skillnad, barn idag är gapiga och tar mycket plats, de har svårt att lyssna på andra och vara en del i en gemenskap. Idag uppfostras barn till ensam är stark, till art vara ego, till att ta plats och roffa åt sig.

Givetvis är inte alla barn så, men samhällsklimatet är förändrat och det är vi 70 och 80-talister som förändrat det. Var vi nedtryckta som barn? Fostrade till att vara en i mängden? Och nu gör vi revolt mot det med våra egna barn?

Man får ju hoppas att Ninja och Tamlin blir så starka att de orkar/vågar köra sin egen stil trots eventuella glåpord. Men OM de inte lyckas stå emot utan vill en dag anpassa sin klädsel efter "vad som anses OK", så får man kanske ta det då? Och anpassa sig då? Något frö har kanske ändå såtts, så att de när de blir ännu äldre kanske vågar strunta i gällande klädnormer igen.

Strålande skrivet!

Dina inlägg om kidsen breddar mitt perspektiv och det känns jäkligt skönt eftersom jag har en liten knodd som ska börja på "dagis" i augusti. Ska använda en hel del av ditt tänk då!

Jag håller med dig i det du säger, men samtidigt så undrar jag om du vet hur det är att bli mobbad. För du säger att det kanske inte är hela världen om det fnissas lite åt dina barns kläder, och nej, det är det inte heller. Men om det går mycket längre än det då? Om dina barn får stå ut med utfrysing och mobbning i flera år? Är inte det heller hela världen? För även om man är stark, och säger ifrån och inte tar en massa skit, så är det ändå skitjobbigt. Jag tror absolut inte att lösningen är att alla barn ska vara lika, för oavsett kommer barnen hitta någonting som kan vara värt att retas för. Men när andra vuxna och lärare inte säger ifrån och dina barn inte vill gå till skolan för att de inte orkar. Vad händer då? Nu säger jag inte att det kommer bli så, men om?

Jag blev också mobbade i skolan, från 1 klass upp till ungefär halva 7:an. Allt var fel med mig jag hade fula kläder, jag var för smal och jag hade konstigt hår (!?) ja fel var det i alla fall.

Min mamma tog med mig en dag efter skolan och köpte nya kläder ,skor, smink och så tog hon mig till en frisör.

2 veckor senare var jag den tjej alla tjejer på skolan ville vara. Jag hade nämligen lyckats snärja skolans hunk, den kille alla tjejer ville ha. Så näst intill över en natt var jag skolans populäraste tjej. MEN det blev inte så mycket bättre det. För då hade man helt plötsligt ett rykte att leva upp till. Nu var det jag som förväntades mobba och trycka ner. När jag var mobbad eller utstöt kunde jag ändå gå åt sidan. Men är man med i det där populära gänget då måste man leva upp till sitt rykte och mitt fall var det att stå bredvid min populära snygga kille och se söt ut.

Varför lämnade jag inte bara det där gänget? Jag var glad för att någon såg mig och jag kände mig stolt för att folk lyssna på mig och nästan dyrka marken jag gick på.

I dag ser jag det stora felet och skulle jag få gå tillbaka så skulle jag bara köra mitt egna race. Jag skulle ha sagt NEJ när min mamma tvinga på mig kläder som jag inte trivdes i men dom var ju populära och inne..

Jag kommer aldrig göra så mot min dotter, hon ska få vara sig själv och jag kommer ge henne dom verktyg hon behöver för att våga vara sig själv!!

"Barnen kommer bli mobbade!" ja, men inte är det då VI som uppfostrar & uppmuntrar mobbing.

"Passa in annars får du skylla dig själv!" som sagt, vem uppmuntrar mobbing då?

Genus är mer än bara könsroller, jag tror att det skulle upplösa mycket mobbing. "Var som en 'riktig' pojke/flicka så du passar in!" samtidigt som man säger "Man får vara den man är!" – Dubbelmoral?

Jag tycker att det är jättebra skrivet. Jag har lite facit eftersom mina två äldsta (söner) har börjat i skolan, dottern går i förskolan. Jag har inte klätt dem väldigt normbrytande, men försökt hålla det neutralt och färgglatt med inslag av både döskallar och hello kitty när de önskat. Men när de blir större tycker jag att det är viktigt att de själva får välja om de ska vara normbrytade eller inte, de känner själva om de orkar ta fajten.

Men tack vare att de vant sig vid en bredare könsroll så väljer de själva gärna rosa kläder, t.ex., och vågar ofta stå upp för sina val. De har inte blivit retade, men de får ibland löjliga kommentarer över ett par rosa vantar, nagellack eller så. De svarar emot (vi diskuterar ibland vad de kan säga), och brukar få hjälp av fröknarna :-). Men jag skulle inte säga att det är något större problem, faktiskt. De står för sina val och den som kommenterar slutar snart med det -och uppmuntras förhoppningsvis till att vidga sina roller själv.

Naturligtvis är det som du skriver.

MEN befäst inte att dina barn är så annorlunda klädda hela tiden. jag menar 1) det är de inte (bor inte du i sthlm?) och 2) genom att understryka att du klär barnen just ANNORLUNDA tycker iaf jag att du befäster att det faktiskt är så.

Summan av ditt inlägg är jag som sagt helt med på.

msh mina barn är inte ett dugg annorlunda. Jag driver med de som påstår att de är det för jag får, tro't eller ej, en massa kommentarer från folk som tycker att mina barn sticker ut. Själv tycker jag att de ser ut som vilka barn som helst.

LINNEA om det händer så hanterar jag det då, men vad har det egentligen med det här att göra? Man blir inte mobbad för att man inte har coolaste kläderna och lösning på mobbing är inte att anpassa barnet.

ELIN barn tar med sig beteenden hemifrån. Ja du har rätt att barn som mobbas mår dåligt. Oftast mpr de dåligt för att hemförhållandena brister och oftast upprepar de "sanningar" de hört från sin närmaste omgivning. Så jo, vi fostrar mobbare.

marianne jag kommer inte propsa på nånting. Men mina barn kommer heller inte alltid får som de vill. För var går gränsen? Jag tror på att låta barnen utforska sin individualitet inom rimliga gränser. Man kan bejaka deras preferenser utan att för dens skull låta dem bestämma helt. Och man kan ha riktlinjer utan att för dens skull begå våld på barnets personlighet.

Bra skrivet! Mobbningen handlar ju egentligen inte om de där kläderna. Hittas ett tacksamt "offer" så kan man komma på vilken anledning som helst att mobba. Det är ju då det är viktigt att man inte ändrar på den man är för det slutar aldrig pga av att man har anpassat sig. Det kommer nya saker hela tiden.

Att något barn känner att det måste såra andra för att må bra själv mår inte bra. Det kan ha och göra med många saker men oftast grundar det sig i hur man har blivit uppfostrad.

Hur kan man säga att det inte spelar någon roll om ens barn blir retade eller skrattade åt??? Klart som fasen att det spelar jätte stor roll, fattas bara. Jag vill inte att mina barn ska bli mobbade, jag är livrädd för det-för att jag älskar dem och inte vill att de ska lida-som förälder vill man ju skydda sina barn. Det är svårt för oss vuxna att bli retade, hur svårt ska det då inte vara för små barn eller större barn för den delen. Jag uppfostrar mina barn att acceptera alla olikheter, och har lyckats bra med det. MEN. Likt förbaskat så tror jag inte på att låta mina barn vara för olika, eftersom vi är flockdjur och gärna vill känna oss som en i gruppen-vill de skilja sig åt och vara annorlunda så stöttar jag det också, men det är inet jag aktivt strävar efter.

Jag håller med Leah: föräldrar ska skydda sina barn och barn är flockdjur, människor är det till en viss del. Du borde läsa på om utvecklingspsykologi LD.

Återigen fantastiskt bra inlägg! Jag kan hålla med om att man verkligen behöver jobba på barnens självkänsla. Jag var mobbad mycket som liten, och jag har fortfarande sjukliga bekräftelsebehov av det som följd, men jag blev ändå en bra människa, och jag känner ändå att jag hellre varit mobbad än mobbare så 🙂

anonym jag har läst på alldeles tillräckligt. Problemet är inte flockmentaliteten utan vad flocken förmedlar. Människor är inte slavar utan kan fostras till individer med egen vilja. De som fostras att följa flocken och göra som alla andra är mindre benägna att stå emot dåligt inflytande.

Tycker du resonerar väldigt klokt. Jag tror de flesta barn kan klara sig bra i livet trots att de blir både retade och mobbade, och de har stöd hemifrån av föräldrar som står upp för sitt barn och är tydliga med att barnet duger precis lika bra som alla andra oavsett hur "annorlunda" barnet är.

Man ska aldrig försöka komma undan mobbing genom att försöka ändra på offret. Det är ALDRIG den mobbades fel.

Jag tycker att folk borde fokusera på att lära sina barn att inte mobba andra istället för att bry sig om hur våra barn går klädda. Det är inte människor som låter sina barn välja bland hela spektrat av färger som bidrar till mobbningen, det är de föräldrar som inte tar ansvar för att lära sina barn vett. Det är som att skylla våldtäkten på kvinnan för att hon gick i för kort kjol.

Mycket bra skrivet! Jag är uppvuxen/fostrad till att göra som jag innerst inne vill o inte följa andra. Vi hade inte fett me pengar så det blev mest ärvda kläder, halva reapriset eller second hand…lite så som för mina egna barn nu när man pluggar. Ibland stöter man dock på de mest märkliga motstånd o protester från andra föräldrar…exempelvis att jag är elak som inte ser till att (läs tvingar) min son spelar fotboll…för det gör ju "alla" här ute på landsbygden. Jaha…och om nu alla (vilket inte är helt sant) skulle göra det så tänker jag ändå inte tvinga honom till det, och speciellt inte av den anledningen, när han inte vill o inte har nåt intresse. Han började istället med golf som han verkade både ha talang för, tycker är roligt o även passar hans personlighet (OBS! Han fyller nio år så det är mkt som kan hända från en dag till en annan o jag låter han bestämma vad, när, hur och om han vill göra ngt på sin fritid). Det stämmer verkligen att det inte spelar nån roll vad man gör ang. mobbning eftersom alla kan bli mobbade, anledningen kan fantiseras ihop hur som helst och då är det bättre att vara stark i sig själv o kunna hantera tykna kommentarer o åsikter istället för att försöka passa in o tränga bort sig själv. Jättebra LD, mer sånt! Så gött med likasinnade!

Jag tycker det är lite djungelns lag över det hela här; se till att barnen kan säga ifrån, vara starka osv. Men alla barn som inte är det då??? Ska man kasta dem åt gamarna? Låta dem härdas? Låter ganska grymt. Varför koncentrerar man inte all energi på mobbarna? Som lärare är det inte så svårt att få bukt med. De som mobbar ska stå till svars och här får man vara stenhård. Det ska inte accepteras. Men problemet är att man daltar så mycket med mobbarna. Redan på dagis kan man se vissa som vill mobba. Jag är ganska tuff mot dem och lyckas alltid ta det ur dem-här måste man skydda den mobbade till varje pris och alltid visa att mobbning är fel och oacceptabelt.

På något sätt har man som vanligt glömt bort förövarna i sammanhanget-utan man skyller på offren-om de vore starka nog så skulle de inte bli mobbade….

leah jag kommer aldrig räkna med att mina barn blir starka och orkar stå emot. Jag kommer vara en tigermamma. Om nån mobbar eller på annat sätt är elaka mot mina barn så kommer jag slå ner hårt. Det blir polisanmälning på stört. Av skola samt elever.

FY FAN vad bra skrivet! Du är min idol!! Fick barn i december och har börjat fundera på detta mer och mer. kommer återkomma till denna blogg mkt ofta känner jag.

Verkligen superbra inlägg! Det viktigaste vi kan lära våra barn är ju att det är okey att vara precis som man vill och ge dem alla möjligheter att kunna vara det! Det är konstigt hur "alla" är emot mobbning men inte direkt vågar ta i lösningarna och vågar tänka om, tänka nytt och försöka förändra strukturer, normer osv…

ok.

Jag håller med dig. Man ska inte anpassa sig till normen för att undvika att bli "retad". Problemet är att folk värderar och mobbar – problemet är inte att vissa klär sig "utmanande" …. men för att koppla till min lite plumpa kommentar i ditt inlägg om balettskolan och TV och barn självkänsla… det slår mig igen och igen vad oerhört motsägelsefull du är och i detta blir det ju också så.

jag menar din mamma tänkte garanterat att det skulle bli jättebra för dig att bli balettdansös. också tokföll det. Du tänker att dina barn ska känna sig normbrytande och coola, men om det slår helt fel då? Jag säger inte at du ska stoppa in de i den "rätta mallen" men du glorifierar ditt väl genomtänkta föräldraskap utan att ha facit. Förhoppningsvis går det ju bra och blir som du tänkt och då är alla nöjda. 🙂

Men alvarligt talat: jag klär också mitt barn i ganska "könsneutrala" eller vad jag snarare tycker: färgglada lite tuffa kläder. Det är skit-tråkigt att ständigt möta alla dessa människor som blir helt ställda och inte vet hur de ska bete sig, som stammar "och här har vi lilla.. eh… lille .." eller som säger: "nämen vilken näpen pojke du har".

Jag blir görle (det vet du väl vad det är du som är från Hälsingland;-) på det.

Jag har burit en känsla av utanförskap nästan hela mitt liv, inte på grund avk läder utan på grund av andra saker. jag blir oerhört provocerad av att se människor bli OSÄKRA inför mitt barn och inte veta hur DE SKA BETE SIG. Det är inte mitt barns jobb att lära de ett bättre tänk.

Jag har börjat könskoda mitt barn en del och tänker faktiskt på att inte klä henne för "grabbigt" när vi ska göra någonting. För jag vill inte att hon ska behöva vara en reklamskylt för allt jag tror på …därmed inte sagt att du inte "får" eller "ska" göra det. Du ska göra det du tror på. Men så tänker jag och det här är ju din blogg och jag antar att det är lite öppet för diskussion?

Oj vad långt, och rörigt. som vanligt .. 🙂

ok.

Jag håller med dig. Man ska inte anpassa sig till normen för att undvika att bli "retad". Problemet är att folk värderar och mobbar – problemet är inte att vissa klär sig "utmanande" …. men för att koppla till min lite plumpa kommentar i ditt inlägg om balettskolan och TV och barn självkänsla… det slår mig igen och igen vad oerhört motsägelsefull du är och i detta blir det ju också så.

jag menar din mamma tänkte garanterat att det skulle bli jättebra för dig att bli balettdansös. också tokföll det. Du tänker att dina barn ska känna sig normbrytande och coola, men om det slår helt fel då? Jag säger inte at du ska stoppa in de i den "rätta mallen" men du glorifierar ditt väl genomtänkta föräldraskap utan att ha facit. Förhoppningsvis går det ju bra och blir som du tänkt och då är alla nöjda. 🙂

Men alvarligt talat: jag klär också mitt barn i ganska "könsneutrala" eller vad jag snarare tycker: färgglada lite tuffa kläder. Det är skit-tråkigt att ständigt möta alla dessa människor som blir helt ställda och inte vet hur de ska bete sig, som stammar "och här har vi lilla.. eh… lille .." eller som säger: "nämen vilken näpen pojke du har".

Jag blir görle (det vet du väl vad det är du som är från Hälsingland;-) på det.

Jag har burit en känsla av utanförskap nästan hela mitt liv, inte på grund avk läder utan på grund av andra saker. jag blir oerhört provocerad av att se människor bli OSÄKRA inför mitt barn och inte veta hur DE SKA BETE SIG. Det är inte mitt barns jobb att lära de ett bättre tänk.

Jag har börjat könskoda mitt barn en del och tänker faktiskt på att inte klä henne för "grabbigt" när vi ska göra någonting. För jag vill inte att hon ska behöva vara en reklamskylt för allt jag tror på …därmed inte sagt att du inte "får" eller "ska" göra det. Du ska göra det du tror på. Men så tänker jag och det här är ju din blogg och jag antar att det är lite öppet för diskussion?

Oj vad långt, och rörigt. som vanligt .. 🙂

agneta jag blir faktiskt irriterad över dina konstanta insinuationer av att jag utsätter mina barn för skada. Jag funderar också lite på vad du egentligen får ut av min blogg och varför du läser den när du uppenbarligen tycker att jag utsätter mina barn för allehanda övergrepp och kränkningar. Varför uppmuntra och ta del av det?

Nej, jag tänker inte att mina barn ska känna nånting. Normbrytande eller icke. Jag klär mina barn som jag gör för att de ska bemötas som individer. För att förändra VUXNAS sätt att se dem på, inte barnens sätt att uppfatta sig själva. Jag tvingar inte mina barn till nåt. Jag pushar dem inte till nåt. Jag försöker inte på nåt sätt pracka på dem något de inte är mottagliga för eller på annat sätt köra över eller på annat sätt leva genom dem. Att jämföra mig med AW eller min egen mamma är absurt.

Och jag ser hellre att mina barn är reklamskyltar för mina åsikter än nån annans. Men om det är så man väljer att se det så är alla barn, inklusive dina, reklampelare för förälderns värderingar. Dina val är precis lika aktiva som mina. :thumbdown:

Jag önskar ofta att någon som du fanns i min närhet. Du tänker precis som jag och får mig att bli starkare i mina teorier om barn och genus.

Helt rätt! Så resonerar jag också, men trots tydliga förklaringar till de som kommer med argument som "tänk om hen blir mobbad" så går det inte in hos folk. Jag vet inte vad jag ska göra…

"Fnissas och pekas kan det göras ändå och då är lösningen att ge barnen verktyg att hantera skiten istället. Lär dem säga emot, säga ifrån, rycka på axlarna och våga stå upp för sig själva."

Önskar att någon hade lärt mig det när jag var liten. Fick alltid höra:

-ignorera dom bara så slutar dom

Fick hela tiden lära mig att det var fel att säga ifrån . Alltid skulle man vända andra kinden till, försvarade man sig fick man höra att man sänkte sig till deras nivå. Sen skulle man alltid ha så stor förståelse för dom som mobbade, dom hade det säkert jobbigt hemma eller nåt. Det var inget man visste utan något man bara antog och det användes som ursäkt för att slippa göra något (typ säga till ungen).

Det där är lätt när barnen är små. Men när de börjar skolan och själva anstränger sig blå för att passa in och vara som alla andra. Vad gör man då? Jag känner mig lite vilsen, men tror att jag är lösningen på spåren när jag låter dem, naturligtvis inom rimliga ekonomiska gränser, klä sig och se ut som de själva vill. Även om det innebär att köpa likadan jacka som kompisen.

Då är det viktigare att själv vara en god förebild och visa genom hur man själv agerar och lever – kläder och stil är en väldigt liten del i detta, i princip oviktig tycker jag – att man inte måste vara som alla andra för att må bra och trivas med sig själv.

Jag tror att den typ av fostran som Lady Dahmer beskriver är mest till nytta för de barn som inte KAN följa normerna. Det är till nytta för dem både för att de då har större chans att mötas med tolerans och respekt från andra men också själv finna en inre styrka i att det normbrytande de kanske tvingas till inte är så farligt.

Jag tycker det är ganska relevant eftersom du säger att det inte är hela världen om dina barn blir retade i skolan. Du får det dessutom att låta som om mobbing bara har med kläderna att göra, och det är absolut inte så det är. Man kan visst bli mobbad även om man har likadana kläder som alla andra. Jag reagerar inte på det andra du säger, för jag tycker det är helt rätt. Däremot har jag väldigt svårt att förstå hur du kan tro att bara för att man är stark och säger ifrån så gör det ingenting om man blir mobbad under hela sin skolgång.

Jag tycker det kändes så jävla befriande att läsa detta inlägg. Tänk om alla skulle resonera på det här sättet. Då skulle vi inte ha någon mobbing! Bland det värsta jag kan tänka mig är att det finns föräldrar som kanske uppmuntrar sina barn att vara fördomsfulla. Den typen av föräldrar som själva kritiserar folk för deras yttre. De som fnissar åt överviktiga mammor, folk med "konstiga" kläder och tycker att det är superviktigt att alla är stöpta i precis samma form.

Nej man behöver inte "klä ut" sitt barn i mysko kläder för att ta poänger. Men man behöver heller inte acceptera mobbare och ge dem rätt genom att anpassa sin klädsel. Det är mobbarna som har fel!

Jag undrar hur länge och hur frekvent du arbetade inom förskoleverksamheten? Du hänvisar ofta till det men jag hittar inte info om hur länge du arbetade inom det.

Lite ot, men har varit nyfiken ett tag nu!

jag tycker att du verkar som en ascool mamma!!! jag har blivit mobbad hela mitt liv för mina kläder(alltid ärvda) och för mitt namn, för mitt utseende och mina föräldrars religiösa åsikt… och det är jag jäääävligt glad för nu i efterhand!!! då var det rena helvetet, men NU känner jag en slags lättnad… det visar bara hur rädda andra människor är att vara sig själva.. deras föräldrar köpte alltid det senaste åt dem, och jag fick nöja mig med vad mina föräldrar hade råd med.. hela min barndom har präglat mig till den jag är idag, och idag mår jag verkligen grymt bra, för jag vågar vara mig själv! jag tycker att mode är ett sätt att hjärntvätta folk genom att få den att bära kläder och accesoarer som egentligen är skitfula, men folk använder det för att det står i tidskrifter och på internet att man ska ha det, det e modernt… så snälla, tvinga inte barn att vara den moderna ungen i gruppen, dom undarna blir oftast katiga, odrägliga, dryga och tror att de är stört bäst och vackrast. de nöjer sig aldrig med nåt enkelt för de är vana vid att få allt det senaste, dyraste och det de pekar på… bara döda fiskar följer strömmen!!!

Hej LD!

Vill bara börja med att säga att du är fantastisk och så klok! Du borde definitivt få höras och synas mer när det gäller barnuppfostran!

Jag har bara en fråga när det gäller barn (och vuxna) som hela tiden behöver få bekräftelse och "skryter", hur ska man bete sig mot dem? När de exempelvis säger "titta vad fint jag ritat" eller "kolla så duktig jag är", hur ska man svara då för att få personen att få bättre självkänsla (eller vad problemet är) så att hen inte behöver säga så mer?

Tack för en underbar och lärorik blogg!

BRA SKRIVET!!!!

Jag låter mina barn välja själva. Nu är det så att jag har en tjej som bara vill ha kjol och tights och håret uppsatt i tofsar. Problemet där har varit att hon ärvt de mesta kläder efter sin storebror… Fördelen är att han gärna tar hennes mössor, vantar, hjälmar om det är dom som ligger närmast. Jag har aldrig brytt mig om det riktigt. Jag har inte heller påverkat dem. Låt barnen vara barn, försök få slut på mobbingen på något sätt. Men vad ska man göra???

Vad jag menade var att man måste sätta stopp för att man ser ner på olikheter. Om jag är blond så är ju du olik mig för att du är brunett. Vad är det egentligen som är "normalt"??? Finns det något som är "normalt"??

Jag har alltid klätt mig "annorlunda" men aldrig haft några problem med det, varken från andra barn eller vuxna. Nu när jag själv har 2 barn (4 och 5 år) har jag dock kommit på mig själv med att tänka "tänk om de blir retade".. En föräldrainstinkt? Som tur är har barnen en mkt klok pappa, som övertygar mig om att det inte är så farligt i det långa loppet och att det är vår uppgift som föräldrar att lära barnen att handskas med motgångar. Och som han lite halvt skämtsamt sa "det är ju lättare att ta tag i situationen om barnen blir de som FÅR kommentarerna än om de blir de som GER dem".. 🙂

Vad roligt! Jag har precis köpt en liten body till min (kommande) bebis i precis det mönster dina barn har på bilden. Konstig kuf-bebis, kommer jag att få. Hurra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *