Kategorier
barn & föräldraskap

Hur förstärker och uppmuntrar man bra beteende hos barn?

Ni vet ju att man inte ska prata över huvudet på ungarna, speciellt inte om sådant de gjort eller är eller andra åsikter som rör barnen. Att dessutom ”skvallra” om bus eller bråk förstärker ytterligare den där känslan av att barnet gjort fel och kan i längden påverka självkänslan dåligt. Barn uppfyller som sagt våra […]

Ni vet ju att man inte ska prata över huvudet på ungarna, speciellt inte om sådant de gjort eller är eller andra åsikter som rör barnen. Att dessutom ”skvallra” om bus eller bråk förstärker ytterligare den där känslan av att barnet gjort fel och kan i längden påverka självkänslan dåligt.

Barn uppfyller som sagt våra förväntingar och ett barn som ofta får höra negativa saker kommer tids nog falla in i rollen som bråkstaken eller busungen.

Men. Det finns ett undantag och det slösar jag med.

Att ”skvallra” om sådant som är bra och positivt. Att kanske berätta över huvudet för pappan om hur snäll ungen var vid det där tillfället eller kanske sitta och prata vid fikabordet om hur klok barnet generellt är osv. Så att barnet hör givetvis. Lite ”hoppsan står du här och lyssnar när vi pratar om dig”. Det ger ungen en bra känsla. Och som sagt – de uppfyller våra förväntningar och fördomar, på både gott och ont.

Ett annat bra knep för att förstärka bra beteende (jag tror ju inte på straff) är att ”komma på” ungen att göra rätt. Istället för som så många av oss gör; stå och smyga när ungen gör jävulskap för att hoppa fram och fya. (typ)

Gör tvärtom! Smyg på ungen när hen är extra hjälpsam eller snäll eller bara sitter och leker fint för sig själv. ”Nejmen, vad GÖÖÖR du då? Har du städat rummet alldeles själv?”  (Det här använder man sig ofta av som resurs när man jobbar med barn som är extra bråkiga eller kanske inte riktigt vet hur man hanterar sociala situationer; ”Wow, jag SÅG att du hjälpte Lisa med cykeln! Vilken kompis du är!”)

Knep tre: I en situation där ungen gör nåt vansinnigt; istället för att flyga i taket och utgå från att barnet busar, FRÅGA vad barnet gör. Ofta får man ett helt annat svar än man trodde och en situation som kunde urartat till bråk och skäll får istället en positiv vinkel. Exempel: *Barnet står och kastar vatten på golvet* ”Vad gör du nu?” Barn: ”Jag tvättar golvet åt dig mamma!” Mamma: ”Va snällt! Jag hjälper dig att torka upp! Nästa gång så kan du säga till så tar jag fram moppen.”

Men barn är barn, de är små förklädda demoner som driver oss till vansinne. Men då får man tänka lite på att barn inte jävlas för att de är elaka eller illvilliga. De gör så gott de kan utifrån vad de vet. De upptäcker världen! Att de står där och hånflinar när man är arg betyder inte att de faktiskt tycker att situationen är rolig. Det är en försvarsmekanism. De ler för att lugna ner oss, göra oss välvilliga.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

30 svar på ”Hur förstärker och uppmuntrar man bra beteende hos barn?”

Åh du är å klok! Jag ska läsa massa böcker om genus och barnuppfostran när jag ska ha barn^^ Tack vare dig och dina råd kommer jag bli en bättre mamma än vad jag annars hade blivit!

Snälla snälla du, skulle du vilja tipsa om lite litteratur runt ditt synsätt att "uppfostra".

Vill så gärna ha lite boktips att läsa själv.

Gillar ditt tänk och har alltid haft samma själv.

Dock känner jag att jag inte riktigt besitter kunskapen så jag tycker jag fastnar i bland.

Min dotter är ännu bara 1 så jag vill vara redo nu när det börjar bli dags. Än så länge går allt smidigt.

Jag har haft turen att få underbara ungar. De är idag vuxna och står stadigt på självständiga ben. De har en underbar självkänsla, starkt självförtroende, är ärliga och raka.

Jag var alltid noga med att skilja på person och handling. Jag har aldrig sagt åt mina barn att de är dumma eller dyl. Däremot har jag ibland sagt att det där var dumt gjort. Jag har varit lojal och stått bakom dem vad som än har hänt och vi har haft en benhård regel hemma. Kommer de till mig och berättar direkt om nåt "dumt" har hänt (kraschade rutor, repade bilar, fotbollspel i klassrum) så har jag aldrig blivit arg, skällt eller bestraffat. En del har läxat upp mig och sagt att då kommer de aldrig förstå eller ändra sig men jag anser att det är tvärtom. Eftersom de alltid kommit och berättat har de haft full förståelse för att det de gjort är fel. De har tagit ansvar för det genom att berätta och de har fått mitt stöd när det har hänt. Det har gjort att de också alltid är ärliga eftersom ärlighet alltid varit något positivt. Vi har i efterhand (de är vuxna nu) pratat om det och de har bägge upplevt sig som mer älskade än sina vänner eftersom jag alltid stått bakom dem även när de gjort idiotsaker 😛 Det har också gjort vår relation stark och öppen eftersom diskussioner har uppmuntrats.

Jag tror att om man inte sänker barnen när de gör tokigheter, stärker man deras positiva beteenden och formar starka individer som tar ansvar och vågar stå för den de är och gör.

Var en medveten förälder, var uppmärksam och visa kärlek heela tiden så löser sig det mesta med tiden. Lycka till och grattis till att ni får lyckan att följa en liten människas väg genom livet.

Verkligen tänkvärt! Fast det unerlättar ju såklart om busungen i fråga är så gammal att det kan prata…

Enda gången jag tar till straff (ej tidsbegränsad timeout) är när mina barn skadar varandra eller andra med uppsåt. Som sagt, innan barnen har ett eget språk känns det lättare att visa dem rätt och fel med tydliga konskvenser än bara skäll…

Superbra tips! All cred till dig LD.

Men jag måste säga att barn som ler så där som du tar upp i slutet inte lugnar ner mig, det är skräckfilms creepy tycker iaf jag. Sen att vi människor är skapade med vissa biologiska saker är ju en helt annan diskussion.

Tack för ett väldigt bra inlägg. Jag brukar också "skvallra" om bra saker barnen gjort – för pappan när han kommer hem eller för mormor i telefon. Man riktigt ser hur dom suger åt sig.

Vill gärna tipsa om ett inlägg jag skrivit om hur vi kan hjälpa barnen att bli sådär underbart hjälpsamma, empatiska och omtänksamma som vi föräldrar drömmer om:

http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2011/02/07/gor-det-inte-sa-attans-svart-for-barnen/

Jag blir så glad när jag läser om dina tankar kring hur du uppfostrar dina barn och praktiska knep som dessa! Det gör mig hoppfull och mer positivt inställd till att ev. skaffa barn någon dag själv. 🙂

Min pappa skryter ofta om mig och mina förmågor, men jag tycker att det är väldigt obehagligt. Han gör det liksom på fel sätt. När jag började plugga thailändska gick han runt och sa att jag KUNDE thailändska, och då höjdes ju såklart kraven på mig och folk förväntade sig (speciellt thailändarna) att jag skulle kunna prata med dem. Så beröm, absolut! Överdriv bara inte. Jag tror att detta är självklart för de flesta, men ifall det inte är det ville jag säga det.

Att uppmärksamma positiva saker tror jag är extremt viktigt. De flesta människor vill höra sådant och det är extremt viktigt att uppmärksamma positiva saker hos de barn som gör mycket negativt. För någon som jämt hamnar i slagsmål pga egen förskyllan kan en dag utan att slå någon vara en stor positiv grej medan det för de flesta barn är en självklarhet på huvuddelen av dagarna. För de som gör negativa saker måste de vuxna anstränga sig att se det positiva. Jag jobbade i en skola där en pojke hade adhd och mycket problem i klassrummet. Han växte en meter när jag påpekade att jag sett att han kunnat ignorera en kille som försökte provocera honom till att börja bråka och att han suttit stilla i 10 min i sträck inne i klassrummet. För de flesta elever är det ju inte så stort men det var oerhört viktigt för honom att jag såg att han faktiskt gjort något bra för det krävde helt klart massor av ansträngning för honom.

Åh.. det där med att leenden kan fungera som en lugnande signal hos människor har jag inte funderat så mycket på, fast det är ju helt logiskt! Hos hundar är det ju precis så det fungerar! tex "leenden" och gäspningar. ATT jag inte tänkt mer på det! Tack LD! Vad fan skulle man göra utan dig!

Tack för tipsen! Tar till mig. Jag skulle tycka det vore intressant om du skrev lite mer om vad man kan göra istället för de traditionella straffen om barnet verkligen gör något dumt, typ slår en kompis hårt eller inte lyssnar när man ber denne att inte göra en viss sak. Jag tror inte heller på straff, men vad gör man istället?

Det är så härligt att läsa. Du är så mycket Anna Wahlgren i din uppfostran. Jag vet att du inte vill förknippas med henne, men det är ju faktiskt så att ni ser barnuppfostran på samma sätt, i de flesta fall. Gott! =)

En liten fråga till min barnhandledarguru LD 😉 Jag har fått höra att mitt barn har en stark vilja och att jag bör hålla koll och kontrollera den så att hon int eblir besviken sen i skolan när hennes vilja inte går igenom eller att hon ska bli helt omöjlig då hon får göra lite som hon vill. Jag kör på fri uppfostran där hon får pröva sig dram att upptäcka världen med min guidning, lite smuts och förstörda leksaker, böcker m.m. gör mig inget. Vad anser du om saken? Min magkänsla säger att jag inte vill tygla hennes starka vilja, hon är just nu i en blyg period då hon träffar familj och vänner och är mammig och pappig i en halvtimme innan hon slappnar av och röjer, ska jag då liksom tygla hennes vilja med vadå har de tänkt sig? Är mest nyfiken på din åsikt om du har tid.

LEXIE jag tycker du ska lyssna till din magkänsla. Uppfostrar gör man hela tiden, men man ska anpassa fostran till ålder och utveckling. Det finns ingen anledning att kuva (ja KUVA) sina barn när de är små för att de senare ska kunna lyda. (ja lyda)

Uppmuntra hennes starka vilja och farmförallt integritet. Lär henne att själv känna efter när det känns bra (och inte bra). Var noga med att värna om din egen också, barn behöver nämligen inte gränser för sig själva utan de behöver lära sig att ANDRA MÄNNISKOR har gränser. Genom att respektera hennes och vara tydlig med dina egna så kommer hon när tiden är inne veta att man inte gör precis som man vill i alla lägen.

och blir hon besviken så får ni väl ta det då! 🙂

Precis vad jag behövde läsa efter en dag när min nästan treåring hållit på att driva mig till vansinne! Tack!

Det där sista får mig att tänka på nåt som "hände" idag..

När vi skulle åka imorse var jag lite seg ut i hallen varpå ungen ropar "Kom nu din gamla kossa!" och står och ler.

Jag blev alldeles förskräckt och sa (med lite för vass röst, kände jag i efterhand) "Men vad SÄGER DU!?" varpå ungen lite tyst säger att "Kråkan säger så till Mamma Mu…"

Önskade att alla tänkte på detta när de har med barn att göra! Väldigt bra tips som jag genast tar till mig för framtida bruk. 🙂

Att "skvallra" över huvudet om positiva saker som barnet har gjort känns inte rätt för mig. Mina föräldrar gjorde ofta så "Hon är så snäll med de mindre barnen och hon har tagit så bra hand om småkusinerna och lekt med dem hela dagen". Oavsett vad vi säger om barnen, positivt eller negativt så är det att sätta en etikett, att berätta för barnet vilken sida av dem vi tycker om. Berätta hur de är. Vi berättar villkoren för att de ska få vår kärlek. Jag kände att jag alltid var tvungen att upprätthålla den rollen som vänlig och hjälpsam även om jag inte kände så jämt.

Jag tror att barn föds med en naturlig självkänsla, en naturlig känsla av vad som känns bra och dåligt i hjärtat att göra (gott/ont). De föds perfekta, färdiga, med alla resurser de behöver för att vara i frid och harmoni. Jag tror att allt de "behöver" är en villkorslös kärlek i ryggen. Det är okej att vara elak. Det är okej att vara snäll. Det är okej att vara sur. Det är okej att vara glad. KÄRLEKEN FÖR DIG FINNS ALLTID OAVSETT VEM DU ÄR. Så hade jag velat bli uppfostrad, att vara helt fri att bara vara, utan några som helst restriktioner.

Men det gäller att ha en tillit till att barn föds hela och fulländande, jag behöver inte lära någonting. Jag behöver bara tillåta dem att VARA så kommer det att vara precis så som de ska.

Fridens Liljor

/Linda

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *