Kategorier
barn & föräldraskap

Hur främjar man en ”vi”-känsla mellan syskonen?

Ninja och Tamlin är nära varandra i åldrar och leker mycket tillsammans. I stunder då jag tappar tålamodet och går min väg brukar Ninja få för sig att jag ska lämna Tamlin och då gråter hon att hon vill ha sin lillebror kvar. Jag jobbar mycket på att de ska få en ”vi emot världen”-känsla […]

Ninja och Tamlin är nära varandra i åldrar och leker mycket tillsammans. I stunder då jag tappar tålamodet och går min väg brukar Ninja få för sig att jag ska lämna Tamlin och då gråter hon att hon vill ha sin lillebror kvar. Jag jobbar mycket på att de ska få en ”vi emot världen”-känsla och att deras band ska bli starkt och kärleksfullt och redan som nyföding så fick Tamlin dela pattar med Ninja då jag tandem-ammade i just detta syfte och jag pratade mycket med Ninja om att hon fått en egen bebis och lillebror.

Någon svartsjuka från Ninjas håll har aldrig existerat och hon har aldrig sett Tamlin som ett hot och det känns så skönt.

Men nu är de ju äldre, leker mer och är mer jämbördiga. Tamlin är ju ingen liten söt bebis som behöver tas hand om längre och de tjafsar mer nu än tidigare och ibland urartar det till slagsmål och jag vill verkligen stävja detta innan det påverkar relationen, för jag tror inte på att man kan komma undan genom att hänvisa till det där att ”syskon bråkar det är naturligt”. Jag tror snarare att syskonrelationer där man undviker våld också frodas mer och har börjat fundera på hur jag ska göra för att liksom limma ihop dem.

Vad är era bästa tips för att få syskon att bonda? Vad gör ni i vardagen? Pratar ni med dem om deras relation och isåfall vad säger ni då? Finns det några bra aktiviteter man kan hitta på eller lekar man kan leka?

20131009-170754.jpg

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

76 svar på ”Hur främjar man en ”vi”-känsla mellan syskonen?”

Har inga barn men massa syskon. Min erfarenhet är, för vi är svintighta, att du inte kan göra något för syskon har ett band oavsett vad du gör. Vi kan bråka huuur mycket som helst (årlånga bråk), men det enda som får mig att flippa är tanken på att någon skulle skada dom. En del i vår relation är nog att våra föräldrar har en skitdålig relation, och på så vis har det varit vi mot ”världen” men det är inget jag rekommenderar dig och Oskar. Jag tror det bara löser sig 🙂

Jag har arton månader mellan mina två och en strategi som jag kört med, och sett resultat av, är att som förälder bli strategiskt lat och ta ett kliv tillbaka. I situationer där jag kunnat agera automatiskt ber jag dem uträtta tjänster åt varandra. Hämta leksaken den andre inte hittar, tända lyset på toan och även trösta varandra. Uppmuntra att fråga varför den andra är ledsen och hur hen vill ha det för att bli glad igen. Har ersatt mycket av vad som skulle kunna vara omsorg från min sida med en för varandra istället.

Har inga barn, men dock tre syskon i nära ålder och vi har jättebra relation!
Vår uppväxt bestod av mycket utflykter med familjen, vi lekte också mycket med varandra. Sen hade även vi en period där vi bråkade, revs, jagades väldigt mycket.
Men det gick faktiskt över när vi växte upp lite till.

Jag minns att när vi bråkade vid t.ex. matbordet fick vi gå till våra rum tills vi hade blivit sams. Detta gjorde att vi själva (pga förnuft men mest hungriga magar) fick ta initiativ på att bli sams med varandra. Det tror jag är jättebra för att barn ska kunna lära sig kommunicera kring problem, och försöka lösa dem.

Tror att mor och far gjorde lite rätt iaf:)

Jag håller inte med dig, jag tror bråka kan vara utvecklande och lärorikt. Man lär sig att andra kan ha en annan åsikt än jag själv, man lär sig argumentera för sin sak och så vidare… Faktum är att jag tror man bråkar och slåss mest med den man känner sig trygg och älskad av, samtidigt som man skulle gå genom eld om någon ens krökte ett hårstrå på den 😉

Det håller jag med dig om – att man nog bråkar ned den man bryr sig mest om. Ofta om jag haft en dålig dag har jag aldrig tagit ut det över kollegor eller kompisar, utan mest över min pojkvän. Sedan har jag fått jättedålig samvete och bett om ursäkt. Jag har dock märkt att för honom är det likadant. Jag har sagt/gjort saker till/emot honom jag ALDRIG skulle tagit upp/betett mig med/emot vänner, men det är ju för att jag alltid känt mig så oerhört trygg och älskad av honom.

Folk är avundsjuka på mig och mina syskons relation. Vi bråkade nyckel som små men vi lekte även mycket tillsammans och blev relativt lika varandra till sättet. Men vi sökte oss till varandra när vi kände att vi inte kunde gå till våra föräldrar på grund av otrygga situationer. Fylla bråk förbud och så vidare.

Min mor var briljant! Jag har fem syskon och när någon av oss bråkade så annordade hon en ”rättegång”. Vi fick välja en ”försvarsadvokat” från någon av våra syskon. Det var ett väldigt roligt sätt att släta ut diverse gräl 🙂 i bråkade en del som barn, men jag tror det hör till. Är otroligt glad över alla mina syskon nu och skulle inte vilja vara utan dem. Är mycket tacksam över att mina föräldrar orkade med att ha så många barn!

Intressant fraga du tar upp har! Overhuvudtaget har din blogg fatt mer av ett djup pa sista tiden. Intressant att du tar upp fragor som aven ligger utanfor de sterotypt ”feministiska”.

Jag har heller aldrig forstatt de som tycker det ar bra eller naturligt att syskon slass. Sjalv kan jag inte komma pa en enda gang i barndommen da jag var i fysiskt slagsmal med min syster (mer an att ”skamtbraka”). Oftast ar ju dessutom den ena storre (aldre) och starkare, och har ett maktovertag. Nej, jag tror snarare pa att forsoka skapa en ”familjekansla”, dvs att den aldre kanner lite beskyddande ansvar for den yngre. Att vara ”bastis” med sitt syskon tror jag inte heller pa i langden. En kompisrelation ar helt annorlunda och passar som sagt bast mellan jamlika, ej mellan tva som befinner sig i olika utvecklingsstadier och aldrar. Battre da att ha just en SYSKON-relation.

Jag hade en kompis under min uppvaxt som var valdigt nara i alder med sin syster. Eftersom de redan var ”bastisar” behovde hon aldrig ta sig i kragen och verkligen skaffa riktigt nara basta vanninor sjalv. Dessutom visste man att man som basta van att man i vilket fall alltid kom ”i andra hand” hos henne. Idag har denna tjej valdigt fa nara kompisar. Dessutom verkar det som att hon star narmare sin syster an sin egen fastman och far till barnen, vilket jag tror kan skapa ganska mycket problem i deras forhallande. Sa tank pa att ”lagom” ibland faktiskt ar bast!

Hur det sen blir med relationen i vuxen alder tror jag ocksa beror valdigt mycket pa om syskonen behandlades jamlikt av foraldrarna (dvs att inte en favoriserades), samt pa hur foraldrarna har det ihop sjalva. (Om de brakar mycket, eller skiljer sig, kan det leda till problem i syskonrelationen, och syskonen kan ta olika ”sidor”.)

Att vara oense är ju en del av en relation och att lära sig konflikthantering i tidig ålder är nyttigt. Syskonbråk är en bra träning inför kommande händelser i livet.

Jag tror på att göra mycket tillsammans hela familjen. Som högläsning, laga mat tillsammans, hjälpas åt och jobba som ett lag. Att resa ihop är även bra tycker jag.

Syskon är ofta livets längsta relation!

Håller med någon ovan som skrev om att bråk nog inte är så farligt.

Har en bror och en syster, brorn och jag bråkade aldrig, men med systern däremot, vi höll nästan på att klösa ögonen ur varandra. Idag som vuxen är jag så mycket närmare min syster än min bror. Syster och jag har liksom testat varandras gränser som barn och vet nu att typ vad som än händer så har vi varandra. Jag tror nog på att få testa dom gränserna som barn, när man liksom måste va med varandra, som vuxen är det så lätt att fly.

Mitt tips är väl att bekräfta känslan. Dvs att om man lär barnen att känslor av avundsjuka/svartsjuka/ilska osv mot syskonen är oönskade och dåliga så kommer barnet att lära sig att bete sig så (ögontjänare) men fortsätta känna sina känslor och ge små tjyvnyp bakom ryggen, bli konkurrenter osv. Ta emot känslan och bekräfta den istället- ”Ja, du blev ledsen, XX var jobbig” och vice versa. Barn som får lasta av sig det som gnager hos föräldern släpper det oftast sedan. Du kanske redan gör detta, annars prova att tex när den ena kommer och säger ”X tog min spade och knuffade mig” svara bara ”Oj, det förstår jag var jobbigt/gjorde dig ledsen/… så får man ju inte göra”. Du behöver inte göra ngt mer, oftast springer din unge rakt tillbaka in i leken med X igen, och har lämnat det jobbiga hos dig.

Jag tror inte att det är dåligt att bråka. Jag tror att det är en del av att utveckla sin person, att bli mer av en individ. Sedan handlar det väl till viss del om hur parterna hantterar konflikter, jag och min syster är båda ”fight ’til you die”-personligheter. Så vi skrek ju oss hesa på varandra som små. Vi slogs inte så mycket dock, jag visste ju att jag var större och starkare än henne.

Det som jag vill poängtera är att inte göra skillnad på barnen. Mina föräldrar har alltid pratat en del om hur smart, duktig och driftig jag är. Det är källan till alla de gånger min syster (nu 20) snäser åt mig. Hon har liksom fått växa upp prestationsmässigt i skuggan av sin sååå duktiga storasyster. Tror att hon kännt sig som sämre i och med den bekräftelsen jag fick men inte hon.

Idag när vi alla är äldre är vi väldigt tighta eftersom vi har samma humor och är rätt lika. Vi slipper även vara påtvingade ”sambos”. Att vara isär har skapat den Sanna gemenskapen oss emellan.

Jag älskar din syn på syskonrelationer. Jag och min bror står varandra väldigt nära (det skiljer 2 år mellan oss) och har i princip alltid gjort det, även om vi i perioder inte har umgåtts så mycket. Jag tror att syskonrelationer är ett bra sätt att lära sig konflikthantering och hur en ska fungera i andra relationer. Se till att göra saker tillsammans! Det ser jag som den största anledningen till att jag och min bror har den relationen vi har, att vi tidigt lärde oss att umgås med varandra, uppskatta varandras sällskap och ha kul tillsammans. Av samma anledning står jag (och min bror) väldigt nära två av våra kusiner, vilket jag är sjukt tacksam för. Ang. våldet så är det väl som i alla andra relationer de har, visa att det inte är okej! Att inte alltid vara överens är naturligt, men en bra relation kräver att man visar respekt även då. Det är fantastiskt att ha en bra relation med sitt/sina syskon så jag hoppas att Ninja och Tamlin får det 🙂

Jag och min syster är väldigt nära varandra. Jag minns hur vi som små inte fick lov att gå och lägga oss arga på varandra. Bråk skulle redas ut innan sängdags. Aldrig somna med ilska. Det fungerade väldigt bra för oss, och jag kan se hur jag applicerar det på relationer idag som vuxen.

Jag och min bror har 16 månader mellan oss i ålder. I början var vi som tvillingar, lekte alltid ihop och kom bra överrens, sedan följdes det av 10 år med bråkande, haha.. Först nu det senaste året har vi kommit över det och kan umgås som vanliga människor, haha. 18 och 19 år gamla är vi och är hur bra vänner som helst.

Det jag egentligen vill ha fram är väl att det är inte hela världen om syskon bråkar. Man kan få en nära, bra relation med varandra ändå! Syskon bråkar med varandra, jag har aldrig träffat ett syskonpar som aldrig haft en fight. Låt barnen sköta sin relation själva så kommer dom ha en bra vi-känsla sedan ska du se 🙂

Måste ju vara den då som säger att jag ALDRIG bråkat med min lillasyster (som jag kommer ihåg i alla fall) och vi växte upp tillsammans och har en fin relation idag. Storasyster och jag bråkade ibland när vi var små, men aldrig som tonåringar eller så och vi har också en fin relation.

Till frågan; jag brukar spegla och uppmärksamma allt fint de gör för varandra och när de leker roliga lekar. Jag tänker särskilt på det eftersom det är två pojkar och hela tiden uppmuntras till ”grabbiga” aktiviteter, så att jag ser och uppmuntrar all annan lek, rollspel mm. Våld är det nolltolerans mot. Alltid. Jag försöker också hjälpa dem att sätta ord på sina upplevelser när jag märker att de har kul tillsammans eller gillar varandra lite extra.

Annat jag gör är att jämföra och berätta om min relation med mina systrar och vad det betyder.
Vi jämför aldrig barnen med varandra på något sätt inför dem.

låt det inte gå till överdrift bara, jag och mina syskon fick aldrig bråka utan endast låånga pedagogiska samtal i mammas regim var tillåtna, har nu stark skamkänsla relaterad till ilska och alla tre syskon har ångestproblem med att bli arga och gråter varje gång vi blir arga, det är ok att bli arg och bråka, allt går inte att redas ut med samtal.. Vänner till mig som bråkade hejvilt och slogs med sina bröder har däremot en mycket hälsosam syskonrelation 🙂

Jag kan inte säga att vi gör på något visst sätt för att hjälpa barnen att få en bättre relation, men jag tror att de känner lite speciellt. Deras syskon är ju något som de på ett sätt inte delar med någon annan. Framför allt 3-åringen känner att hans bror är bara hans bror.
Mamma och pappa delar han med storebror och då blir det på något speciellt med att storebror bara är hans bror.

Deras konflikter försöker vi låta dem hantera själva, men när det går till fysiska handgripligheter så brukar vi bryta. Jag har nolltolerans vad gäller våld, speciellt mellan mina barn.
Men jag låter barnen bråka och försöka lösa konflikterna, det är ju lite som att gå på lina med skyddsnät.

Jag förutsätter inte att de ska bli jättebra vänner, men jag hoppas att de blir såpass bra vänner och kommer överens så att den dagen jag och min man blir såpass gamla att vi behöver extra hjälp och när vi sedan går bort så kommer barnen överens om hur de ska göra med allting.

Det är många som skrivit att de bråkade jättemycket med sina syskon och ändå har en bra relation med dem idag som vuxna. Det är ju skönt att höra men jag tror inte det blir så för alla. Jag vågar inte låta mina barn bråka på det sättet och kommer försöka stoppa det direkt om/när det händer (de är 2 och 7 år). Lite tjaffs är väl normalt men det som skrevs om att det är bra att låta syskonen göra fina saker för varandra för att på så sätt lära dem att uppmärksamma varandras känslor, trösta eller hjälpa, det låter jättebra! Jag har själv tre småsyskon och vi bråkade och slogs väldigt mycket under min barndom, och nej, jag tycker inte att vi har någon jättebra relation idag heller, tyvärr.

Vi har en del bekanta till familjen som berattat att de blev aterkommande slagna av sitt aldre syskon nar de vaxtre upp. Idag som vuxna hatar (avskyr) de i princip sitt aldre syskon och har endast minimal/ingen kontakt. Barnen (kusinerna) traffas aldrig. Sa jag tror inte att slagsmal ar nagot som ska uppmuntras. Det ror sig trots allt om tva barn i olika aldrar, dar den aldre har overtaget.

Som storsyster vars föräldrar verkligen inte underlättade min relation till min syster skulle jag snarare vilja ge tips på hur man inte ska göra, för det är det jag vet.
1. Jämför aldrig barnen så att de hör det. Föräldern kanske inte menar att det är sämre att vara på det ena eller andra sättet men det är så barn tänker, i synnerhet om man skämtar om det.
2. Gör ingen stor grej av det när de kommer överens och har kul. Varje ”kors i taket! Inget slagsmål än?” förstör något.
3. Ha förståelse för att det inte är så lätt att ha syskon och att man lättare lever ut sin ilska på personer man är trygg med.(Men sätt stopp om någon far illa). Det finns utvecklingsperioder som inte är så roliga för en förälder och det kan vara lika störande för ett syskon.
4. Ha realistiska förväntningar på deras relation. Min erfarenhet av en del personer som vuxit upp som ensambarn av olika anledningar är att det kan finnas mycket egen längtan efter syskon och en idealistisk bild av hur det är att växa upp tillsammans. Tankar som att ”om jag hade haft ett syskon så skulle jag ha varit så tacksam och aldig bråka med syskonet” är inte ovanliga (för övrigt min kära mors paradreplik). Syskon utan bråk är lika realistiskt som ett äktenskap utan bråk! Det farliga är inte bråkandet utan om man inte blir sams. (Och nu menar jag förstås bråk på en normal nivå, inte psykisk eller fysisk misshandel).

Min syster och jag bråkade mycket tills vi båda var tonåringar. Då kom vi varandra närmare och nu räknar jag henne som min bästa vän. Hur det är mellan syskon i barndomen är inte någon säker prognos för hur det blir när de är större. Man kan inte styra barn så att de tycker om varandra men man kan kräva att de behandar varandra med respekt. Resten får framtiden utvisa.

Detta var några generalla råd från mig i egenskap av storasyster med mycket konfliktfylld relation till lillasyster.

Jag har fyra små barn, tätt emellan allihop, och de bråkar och slåss hela tiden just nu känns det som. En är i ”min min min-stadiet” och ska ha allting som alla andra leker med. Jag brukar till en början låta dem lösa sina konflikter själva, och när jag tycker att det blir lite väl våldsamt säger jag åt dem att vara kompisar med varandra. Ibland funkar det, ibland inte.

Min bror och jag bråkade aldrig. Och vår kontakt i dag är inte vad jag önskar. Dock ser jag syskon som näst intill slagit ihjäl varandra som små, vara väldigt nära som vuxna.

Ett tips är massage! När jag och min syster var små så brukade vi massera varandra medan vi såg på en film eller program på TV. Det är lugnande och man får tid för sitt syskon, det upplevde i alla fall jag! Vi körde typ 5-10 minuter växelvis tills vi båda kände att vi var för trötta för att massera varandra.

Nå väl, tack för en fantastisk blogg!

Här kom tippset som jag skulle skriva. Bråka ja det är ok, men slåss aldrig. Och man slår mindre gärna någon som man vet hur det känns att få fina beröringar ifrån + massagen ger fina band.

Min lillasyster som är 18 månader yngre än mig mobbade mig under nästan hela våran uppväxt..
vuxna runt om oss avfärdade det som ”syskonkärlek” och bara något sunt och normalt..
vilket det INTE var!
hennes kompisar hetsade henne även att ta det längre och längre, jag blev av med 2 bästa kompisar pga. hennes beteende mot mig
blev mobbad av andra också, men hon var värst, för hon följde ju med mig hem, så inte ens där var jag trygg..
hon brukade slå eller säga något riktigt elakt, upprepa det väldigt mycket, rakt framför vuxna till och med utan att dom gjorde något! det var bara ”gulligt”
när min syster gjorde det framför våran mamma, och jag kanske knuffade bort henne eller sa något elakt tillbaka, så kunde hon börja fejkgråta och gömma sig bakom våran mamma, som gav mig en örfil för att jag var elak mot stackars lillasyster..

inte förren vi flyttade ifrån varandra helt och inte träffade varandra på ett par månader så lugnade det ner sig, hon fick även då (som vuxen) genomgå ett par utredningar, som visade att hon har (daaah! jag har alltid vetat att något är allvarligt fel!) Borderline, dyslexi och ADD
som hon aldrig fått hjälp med
så hennes ”gulliga syskonkärlek” mot mig, var inte alls sunt och normalt! kan inte förstå hur någon kunde tro det.. hon var sjuk, mådde dåligt, var frustrerad och arg och tog ut det på mig..

jag har hatat henne så länge, jag har verkligen velat döda henne.. helt i onödan egentligen, om bara någon hade bekräftat mig, lyssnat på mig och inte avfärdat det som ”syskonkärlek” så hade våran uppväxt varit så mycket bättre
hon har bett om ursäkt för allt nu, och får hjälp med alla sina problem
men det känns så onödigt allting, vi hade kunnat vara vänner hela uppväxten om bara någon vuxen tagit ansvar och hjälpt oss

Förstår dig, delvis. Föräldrar, vuxna, måste våga tala om andra barns, syskons, ”problem”. Växte upp med en syster som din, hon mobbade mig kanske inte men vi bråkade och slogs och hon vände sina vänner emot mig, liksom mina vänner var emot henne. Ingen av oss kunde förklara för respektive kompisgäng pga saknade info om systerns problem. Jag hade velat, om jag kunde vrida tillbaka tiden, att min föräldrar hade varit öppnare med hennes svårigheter och arbetat för en starkare syskonkänsla mellan oss – där inräknat min förståelse av hennes funktionshinder.

Min syster var extrem, hon skadade mig på riktigt, självklart när ingen vuxen såg på, kunde vara allt från riktigt illa blåmärken, bitmärken, troligen någon spricka i ett revben, bulor, blåtira, fläskläpp m.m
men när jag gick till en vuxen så blev det bara avfärdat med ”syskonkärlek” och att jag troligen gjorde likadant mot henne, men hon var minsann inte en ”skvallerbytta” som jag..
säga saker gjorde hon även framför vuxna, hon kunde säga saker om mina öron, min vikt, mina bröst, min mens, det faktum att jag höll mig med få vänner, att jag råkar göra bort mig, vad som helst, hon samlade saker hemma för att använda mot mig i skolan (tex. jag fick mens, visste inte riktigt hur jag skulle hantera det då våran mamma inte hade pratat med mig om det och vi hade ingen sån relation, så jag gömde mina blodiga trosor och handtvättade dom själv, min syster upptäckte det, och berättade det inför hela skolan och stal även ett par av mina trosor och visade upp..) när hon sa elaka saker var hon alltid rakt upp i ansiktet på mig, väste och spottade.. som sagt, vuxna såg, men gjorde ingenting, hon var ju min syster och så gör systrar ibland bara..

om jag sa ifrån, sa något elakt tillbaka eller helt enkelt knuffade bort henne från mitt ansikte, så gick hon till våran mamma och jag fick stryk, så jag fick ju lära mig att tåla det och knipa igen.. och hon vände mina vänner ifrån mig (sure, inga bra vänner egentligen..) genom att sprida rykten och få mig att framstå som en skvallerbytta (som var en av dom värsta sakerna man kunde vara, tydligen..)

jag har själv ALLTID fattat att något inte är rätt med henne, men återigen så blev det avfärdat med att hon bara var som en lillasyster, jobbig och bråkig, med ”busiga” vänner.. inte ens hennes dyslexi blev tagen på allvar, nej hon var trög och dum i skolan bara..
våran familj har haft väldigt mycket problem, som förvärrade hennes beteende, och ingen vuxen ville se det, återigen ”syskonkärlek” vissa sa till och med att dom var avundsjuka på våran ”stora lyckliga familj”..
min syster fick aldrig lära sig hantera sina känslor, sin ilska och rätta sitt beteende, för allt hon gjorde var ursäktat och förlåtet för hon var lillasyster (och även mammas favorit)
det är något som både har skadat mig och henne allvarligt, och ingen av oss kan förstå hur dom vuxna kunde låta det gå så långt!?
än idag så skyller min mamma allt på mig, jag skulle inte skvallrat så mycket och skulle ha tagit ansvar för det själv!? mitt eget fel att jag blev mobbad av henne och andra!?
jag som barn, skulle alltså helt själv, hanterat mobbing och en syster med borderline och ADD..

jag vet ju att om någon vuxen hade gått in, och sett till att det inte gick överstyr, att hon inte tog ut allt på mig, fick hjälp och att även jag fick hjälp så hade våran relation varit mycket bättre, mycket tidigare
våra liv hade troligen sett helt annorlunda ut idag, om bara myten om ”syskonkärlek” och vad det är kunde dö..

Hej Tess,
JAg blir berörd av din historia. Jag jobbar på ett tv-program på TV4 som heter Efter tio och just nu planerar vi ett tema om mobbning. Jag skulle gärna höra lite mer av din berättelse, har du möjlighet att höra av dig till mig? MIn mail är anja.nisshagen@tv4.se
Hälsningar Anja

Jag sällar mig till skaran som inte tror att det är så himla farligt med bråk, i varje fall om jag ser till mina egna erfarenheter av att ha syskon.
Jag är storasyster till en tre år yngre bror och en åtta år yngre syster. Jisses, vad vi bråkade i perioder. Fysiskt och psykiskt, så att stickor rök och tårar rann och blodvite uppstod emellanåt (inte för att vi nödvändigtvis pucklade på varandra tills blodet flöt, men man kan sätta krokben, kasta någon pryl i huvudet på den andre för att man siktar fel, dröna in i något vasst när man bråkar…). Och alla semestrar när jag fick sitta i mitten i baksätet för att försöka medla mellan min bror och syster som alltid bråkade och försökte ge varandra tjuvnyp när de blev trötta och rastlösa – kan inte räkna.
Jag och min bror råkade i slagsmål ett antal gånger tills han blev större och starkare (oftast för att han plågade nåt djur eller snodde mina grejer och betedde sig allmänt asigt, sådär som lillebröder ofta gör för att testa gränserna). Eller så bara hojtade vi elakheter till varandra och blev osams över helt meningslösa saker, sådär som syskon också ofta blir – bara för att, liksom. Mer läsk i glaset, tittade taskigt på mig, sa nåt dumt. Mellan honom och min lillasyster fungerade det på ungefär samma sätt.
Min lillasyster bråkade jag aldrig med fysiskt, men hon var också en mästare på att testa gränser – som yngst och sötast fick hon en massa leeway automatiskt, det var alltid jag eller min bror som var taskiga och borde förstå bättre än att bråka med henne som var så liiiten och oskyldig, och det utnyttjade hon förstås. Halleluja vad galna jag och min bror blev på det.
Samtidigt älskade jag min syster över allt annat och var enormt beskyddande mot henne. Och ju äldre hon (och jag blev), desto närmare kom vi varandra. I dag är vi lika mycket bästa kompisar som syskon, och så har det varit sedan hon blev ”vuxen”. Superstarkt band. Min bror och jag är inte fullt lika tajta, men jag skulle absolut säga att vi har en bra relation.
De bråk vi hade var vad jag tycker är typiska syskonbråk – de var ju aldrig så himla allvarliga. Visst, hade jag kunnat döda min bror när han slog ihjäl smågrodor eller eldade upp min favoritsmurf hade jag säkert gjort det. Men det föll ju i glömska (för att inte nämna alla småbråk som var glömda en timme senare), till skillnad från de bråk man har som vuxen och som går mycket djupare.

Lagom mycket bråk tror jag inte är skadligt och bara ett sätt att träna att bråka med någon man är trygg med. Jag håller med om att man inte bör tolerera våld men att låta dem bli arga och tjafsa ibland. Ibland kan man som förälder gå in och styra upp men oftast tycker jag barn ska lösa det själv.

Jag står nära alla mina syskon och jag har bråkat mycket med min närmaste i ålder bror. Vi kan fortfarande bli irriterade på varandra som vuxna men vi älskar varandra och skulle aldrig vilja vara utan varandra.

Alltså jag vet ju att min och min systers relation är lite extrem
men jag tycker man som förälder, vuxen ska ta ansvar och lägga sig i
om inte för att lösa konflikten så för att veta vad som pågår så det inte går för långt
bekräfta att man förstår och kanske visa på andra perspektiv så inte barnet fastnar i ilskan och det negativa (och hålla koll så inga utanför, dvs. kompisar trycker på och gör det värre, tex. så hetsade min systers kompisar henne att göra allt grövre och elakare saker mot mig..)
och går det för långt, så sätt stopp!
det är inte okej att skada en annan människa bara för att den är ens syskon och man är arg! (avfärda det aldrig som ”syskonkärlek”!)

om något känns för stort, för komplicerat, medla, försök få till en dialog, där barnen pratar istället för bråkar och slåss
och nej det är verkligen inget som är lätt eller funkar på en gång
och samtidigt bekräfta att man får vara arg! man får vara osams och hata varandra ibland! men det är viktigt att aldrig göra illa och att bli sams.

Mina grabbar var i luven på varandra i stort sett hela tiden de första åren. Nu däremot har de en jättefin relation och leker tillsammans. Nu vill de till och med dela rum. Samuel är snart 10 och Alex är snart sju. Jag tror inte det är farligt för barnen eller att de skulle få en sämre relation för att de ibland bråkar. Jag tror tvärtom att det är nyttigt att få lära sig att det inte är farligt att bli osams och arg på varandra ibland.

Jag skulle vilja tillägga en sak. Jag tror att det är oerhört viktigt hur föräldrarna ser barnen. Om de värdesätter dem för de de är eller om barnen ska leva upp till föräldrarnas föreställningar och värderingar, i värsta fall enbart som narcissistisk bekräftelse. Det är inte bråket mellan syskonen utan när barn känner att de måste konkurrera om föräldrarnas kärlek som det blir illa tror jag. En sån stämning genomsyrar ett hem totalt och den skadade självkänslan fortsätter att förgifta relationerna senare i livet. Sen vet jag inte om det inte är mycket slumpen som avgör hur mycket syskon har gemensamt en vacker dag, även om man inte har ”gjort nåt fel”.

jag och mina syskon är också väldigt nära varandra och har alltid varit. liksom sådär, jag ringer dem innan jag ringer någon annan oavsett om det hänt något läskigt/roligt eller väldigt sorgligt. de är liksom de jag bryr mig mest om på hela jorden (jag har två småsystrar och en lillebror).

jag har ju ingen aning om vad som gjort oss så tighta men något som jag förundras över och som jag kan märka är en skillnad mellan oss och andra syskon är att vi alltid har varit väldigt öppna i min familj. ganska.. ”hippie”. hos oss gick man naken från duschen till sitt rum när man inte orkade ta med sig handduken ner igen, liksom. vi har bytt om tillsammans och det har inte varit några konstigheter. ingen har någonsin skämts/haft något att dölja/känt sig konstig eller främmande med de andra, varken när vi var små eller under och efter puberteten.

sen har jag alltid sett det som positivt att vi har varit fyra också. man har alltid haft någon som velat leka, och ville man själv vara ensam hade syskonen alltid någon annan att gå till. vi har delat upp oss två och två i alla möjliga konstellationer, just efter vad som har passat just då. av den anledningen skulle jag själv vilja skaffa fyra barn i framtiden, om jag orkar vill säga. haha.

så jag tror på BORT med blygsel och främlingsskap iallafall, och gärna många men det är ju förståeligt om man inte vill eller kan skaffa hur många ungar som helst. puss och tack för grym blogg!

Hej!

Jag undrar om du skulle vilja hjälpa oss att uppmärksamma det här: http://www.attflaskmata.se/2013/10/09/vi-skickar-brev-till-politikerna/

Det skulle kännas jättebra för oss som flaskmatar våra barn av olika anledningar. Nu utsätts vi och våra barn för risker i och med ett nytt lagförslag som innebär att producenterna ännu mindre än tidigare tillåts informera konsumenter om innehållet i sina produkter.

Viktigt ur såväl ett kvinnoperspektiv som ur ett barnperspektiv.

Johanna

Jag tror att om man kör med ”vi mot världen” så kommer nog allt gå bra 🙂

Ett tips bara, när min lillebror och storasyster var elaka mot mig så avfärdades det alltid som ”syskonkärlek”. Nyligen så insåg jag att jag fortfarande är förbannad på hur de behandlade mig.
Så om de bråkar sätt stopp för det, tycker jag. Jag kommer fortfarande ihåg när min syster gjorde ”tusen nålar” på min arm när jag var 6-7 år. När jag berättade för lärarna så avfärdade de det bara som syskonkärlek. Samma sak när min lillebror försökte strypa mig.

Kanske dock ska nämna att hon har borderline och han har Aspergers. Men ja… Iallafall.

Jag har två mindre syskon. Även om min syster är yngre så är hon den bästa vännen man någonsin kan ha. Går inte ens att byta ut henne eller lillebrorsan mot någon eller något. Hon är som sagt yngre men ändå är det jag, som många gånger, vänder mig till henne och ringer henne så fort det är något. Har även en lillebror och jag ser själv hur över beskyddande jag och syrran är. För mig är båda lika viktiga och eftersom att min lillebror är fortfarande liten (inte så liten längre), så försöker jag att skämma bort honom så mycket som möjligt. Ser hellre dom lyckas, få ett friskt och framgångsrikt liv än att jag själv får det.
Så länge du sätter gränser så att det inte leder till döds-seriösa-bråk så kommer du själv se att dom vänder sig till varandra och leker som vanligt igen. Försök att visa för dom att det är oacceptabelt med avundsjuka och prata ibland om hur dom kommer hänga ihop när dom blir äldre och hur kul det kommer att bli osv. Mamma brukade göra det och det fick mig som barn att tänka ”vi kommer alltid att ha varandra”.

Oroa dig inte! :))

Har en syster som är min bästa vän och som jag aldrig bråkat med. Vi var ett ständigt par hela barndomen och har alltid varit ett stöd för varandra, turats om vem som råkar vara lite modigare för det här tillfället. Jag tror att det mycket handlar om att vi fått lära oss att ta hänsyn till andra, att man inte får skada andra, man får ALDRIG slåss, inte skrika (det skadar faktiskt andra), inte ”sparkas på skoj” ens eller något liknande. Vi hade våra egna saker vilket nog var bra för vi hade olika uppfattningar om hur man tog hand om dem, men vi delade med oss utan problem för ingen av oss var bekymrad att inte få tillbaks grejerna.

Att få ett straff som att gå till sitt rum för att man är osams tror jag är fel sätt, jag skulle då koppla ihop den andra med besvärligheten tror jag, dumma syskon som gör att jag måste sitta här. Vi var ju sams för att vi ville och tyckte om varandra. Mamma visade sitt ogillande genom att helt enkelt bli arg om vi gjorde nåt dumt, och det räckte ganska bra. Vi har aldrig haft straff på så vis, bara märkt att mamma blivit upprörd och det räckte långt för oss, för det är roligare när mamma är glad och kramas. Så jag tror det handlar om att barnen själva ska tänka att man ska vara snäll och vilja bry sig om andra, att göra det för att undvika straff blir ju bara en självisk ursäkt att vara snäll mot syskon.

Jag blir lite irriterad när jag läser en del kommentarer, bristen på analys. Ingen har sagt att man inte kan ha en bra realtion även om man bråkade, det är inte det diskussionen handlar om. Folk skriver ”vi bråkade i 10 år men NU har vi jättebra relation”, ja men den kanske hade varit ÄNNU bättre om man INTE behövt bråka i tio år?

Jag har två bröder som jag älskar över allt annat och vi är väldigt tighta, men jag skulle absolut önska att våra föräldrar lagt sig i mer i våra bråk. Dels den fysiska biten, varför ska det vara okej att barn slåss med knytnävar så man har blåmärken över hela armarna och rivsår på kroppen bara för att man är syskon? Det hade ju aldrig varit okej mellan kompisar på dagis? Det är obehagligt för barn att vara i slagsmål även om båda bråkar och är arga.

Sen har jag mycket minnen av konflikter mellan oss syskon och att jag kunde bli mycket upprörd och kränkt och sökte stöd och hjälp av en förälder bara för att mötas med suckar och ”Jag orkar inte lyssna på ert bråk, det där får ni lösa själva!” och så var man hjälplös med en massa jobbiga och sårads känslor.

Så nej, jag tycker inte att det är okej att bråka bara för att man är syskon.

(bråka kommer såklart alla att göra, men till en viss nivå)
Och bara för att syskonrelationen inte förstörs av bråk betyder det inte att den blir bättre av det heller.

Fast jag tänker att en skillnad mellan att bråka med syskon och kompisar på dagis (som du nämnde) är att syskon är familj. Och familjen vet man att man har oavsett vad man gör – förhoppningsvis – och därför är det där man tar ut svängarna och testar gränserna. Så som jag betedde mig mot mina föräldrar som tonåring och åren dessförinnan hade jag ju aldrig vågat bete mig mot lärare eller andra vuxna. Det var också ständiga bråk och konflikter. Och som trotsande unge vågade jag ju heller aldrig trotsa andra vuxna på samma sätt som mina föräldrar.

Jag tror inte nödvändigtvis att det är bra att bråka per se, med varken den ena eller den andra. Men finns det en irritation eller ilska tror jag att det är bra att få vädra den, inte att tysta ner den för att man inte ”ska” bråka. Det skapar varken goda syskon eller goda relationer. Jag har några kompisar som levde i familjer där alla skulle vara snälla mot varandra, vara vänner och inte bråka. Hos dem har det bara skapat en stor konflikträdsla i vuxen ålder och svårigheter att hantera bråk, ilska och irritation – något som ju uppstår i de flesta relationer människor emellan. Om man kan bråka och vara arg på varandra men också säga förlåt, reda ut och gå vidare tror jag att det kan skapa en trygghet i relationen.
Sedan finns det förstås gränser, och ofta finns det ju dessutom psykologiska orsaker till bråkande, det ena syskonet känner sig förfördelat och osett eller vad det nu kan vara – då ska man förstås nysta där istället.

Att slåss är alltid en dålig idé. Men barn som i stundens allvar börjar puckla på varandra är ju barn som ännu inte lärt sig konflikthantering. Som äldre barn (och vuxen!) fattar man att det är en dålig idé att dänga en spade i huvudet på sin kompis om man blir irriterad, för det har man lärt sig. Eventuellt för att man en gång testade det, och fick veta att det var fel.

Ja, jag var nog otydlig, jag håller absolut med dig om att barn ska få bråka och vara arga, men jag tycker att en vuxen ska vara närvarande i barns bråk, ta reda på vad som gör dem arga/upprörda/ledsna och försöka lösa det.

Jag tycker att föräldern ska visa vad som är okej och inte när man löser konflikter. Och våld och elaka ord är inte det. Det kommer aldrig vara okej i någon annan relation i barnets liv, och det ska heller inte vara okej bland syskon.

Och som sagt tycker jag inte att den vuxne ska avbryta och säga nej, jag tycker att hen ska ge sig in i diskussionen och vägleda om hen märker att barnen börjar säga elaka saker eller slåss.

Det var jag som skrev att jag bråkade med min bror i tio år och jag blev lite irriterad över din kommentar. Bråk behöver nämligen inte betyda blåslagna barn med utslagna tänder och gipsade armar, bråk kan ske på många olika sätt. Bråk kan ske med enbart ord om det är så. Att leva tillsammans, gå i samma skola, alltid åka iväg till samma ställen och aldrig få ha ”ensamtid” eller få göra saker utan sitt syskon, kan vara oerhört påfrestande och då är det bara naturligt att det blir en fight. Om allting hela tiden ska vara lull-lull ”åh-vi-är-så-himla-glada-jämt” och daltande för att barnen ska komma överrens, då tror iallafall inte jag att det blir någon starkare syskonrelation mellan barnen.

Jag har visserligen inga egna barn men skulle jag ha turen att få det så skulle jag inte stoppa bråk mellan dom. Det skulle inte vara okej att slåss, absolut inte! Men om syskon A blir irriterad på syskon B så lär inte irritationen försvinna för att föräldern går in och särar på barnen, då ligger nog snarare ilskan kvar djupt inne i barnen. Jag tror starkt på att det är sånt som kan förstöra relationen senare i livet. Bråkandet är ändå barnens sätt att säga vad de tycker, ska man hindra barnen från att säga sin åsikt? Jag och min bror bråkade ju inte konstans varenda dag i 10 år, det gick ju lite i vågor och de gånger vi slogs ”på riktigt” är lätt räknade. Just att vi FICK uttrycka vad vi kände är förmodligen det som gjort att vi idag har en stark relation och kommer riktigt bra överrens.

Självklart ska föräldrarna inte ha den attityden kring barnens bråk som dina föräldrar haft. Man måste på något sätt ge stöd till barnen. Men det är så individuellt, vissa barn behöver mer än andra. Hur gör man för att lägga sig i utan att lägga sig i för mycket?

Ja, alltså jag uttryckte mig nog ganska otydligt, jag menade absolut inte att syskon inte får bråka, menade att de inte ska slåss.

Att bli arg och ta konflikter är viktigt och naturligt, och barn ska självklart få vara arga och bråka, men att barn slåss är ju för att de inte kan hantera konflikten och känslorna och då tar till våld, och därför tycker jag att föräldrar ska vara närvarande i bråk för att hjälpa dem med de här starka känslorna, förstå dem och lära sig hantera dem.
Speciellt pojkar låter man ofta ”lösa bråket själva”, och det kan ju kanske vara därför vi har en massa vuxna män som inte kan uttrycka sig, som hanterar jobbiga känslor med våld eller bara låser in dem inom sig, för att de aldrig fått lära sig något alternativ.

och för att undvika missförstånd, nej, självklart fortsätter inte alla ungar som slåss som barn att använda våld som vuxna

Är fem år mellan mina barn och de är som typiska syskon ’ska’ vara. Själva bråkadet som uppstår ibland bryr jag mig inte särskilt mycket om, utan för mig så ligger bekräftelsen i att de har en bra relation när man ser dem titta på varandra. Efter en dag i skola/dagis och när de ses igen så lyser de alltid upp. Casper (min 8åring) har alltid varit så omhändertagande med sin lillasyster och det verkar ha smittat av sig på henne:)

Jag känner iallafall att om man är riktigt trygg med någon så kan man kunna bråka utan att det påverkar relationen till det negativa. (skillnad på bråk och slagsmål dock!)

Har inga barn själv men har en två år äldre syster som jag alltid stått väldigt nära. När vi växte upp var det helt enkelt inte okej att slåss, vilket mamma (som var den som var hemma mest när vi var små) var extremt tydlig med, vilket gjorde att vi redan från start lärde oss att hantera konflikter på andra sätt. Ibland gick vi in på varsitt rum och tjurade tills nån tröttnade på att vara ensam (min syster gav sig alltid först :P) och gick då in till den andra och ville leka igen.

Har många vänner som, framförallt som tonåringar, verkligen slogs med sina syskon och jag är verkligen jätteglad för att vi aldrig gjort så! Absolut att man bråkat ibland men då bara med ord och alltid ganska så snabbt löst allting och varit sams igen. Än idag (hon är 30 år och jag 28) så är vi de närmaste av vänner. Det handlar väl mycket om att visa vart gränserna går för vad man får/inte får göra mot sitt syskon och att visa bättre sätt att lösa saker och ting på. Att man har väldigt roligt tillsammans som syskon/familj är nog också viktigt. Min familj har alltid gjort mycket tillsammans, typ spelat spel, rest, gått på utflykter. Väldigt uppskattat av alla! 🙂

Jag har fyra bröder som jag växte upp med, och vi var inte så nära i ålder. Men vi har en jättefin relation idag, och jag tycker att vi hade det hela min uppväxt, även om vi bråkade mycket. Stora bråk om små saker.
Ingen av oss gick på dagis, och inte heller fritids efter skolan. Vi var hemma mycket helt enkelt, och lekte med varandra, vi som var närmst i ålder. Jag tror att det är viktigare att se till att barnen får träffas mycket och lära sig umgås med varandra, än att se till att det aldrig blir bråk. Sen är det såklart viktigt att ge dem verktyg för att lösa konflikter, och låta dem göra det själva (under uppsikt, och med viss hjälp säkert), istället för att själv bli så arg att de inte vågar bråka.
Jag minns att mamma kunde bli så jävla ledsen när vi syskon bråkade, och det förstörde bara. Hon mådde väl inte helt hundra psykiskt, var väldigt deppig ibland och tog åt sig av allt, la allt på sitt samvete. Men i alla fall, när vi skrek och slogs kommer jag ändå ihåg att jag förstod att det inte var så allvarligt, och då var det bara jobbigt att mamma blev så upprörd (då skulle en ha dåligt samvete för det också).

Så det tror jag är viktigt, att även om en gör vad en kan för att konflikter ska redas ut och att barnen ska hålla sams, inte ta själva bråken så hårt. Kanske främst för sin egen skull. Låt inte bråken förstöra för dig. De blir sams, och det är inte hela världen att det är bråk ibland.

Det som slår mig när jag läser den här jätteintressanta kommentarstråden är att det finns bra och dåliga konflikter, bråk, gräl i alla relationer, i syskons såväl som vuxna kärleksrelationer. Det finns destruktiva bråk som bara bryter ner de inblandade och det finns konflikter som utvecklar relationen och en själv som person. Det allra viktigaste är nog hur relationen ser ut i grunden, om den är jämlik och trygg eller ojämlik och otrygg. Jag och min man brukar inte bråka så mycket, vilket jag tycker är skönt, och när vi väl gör det kommer det oftast något gott ur det även om vi inte skulle vara särskilt konstruktiva under själva grälet. Och det är ju för att vår relation är trygg och bra för oss båda. Och det får mig att tänka att även om det är bra att låta barn lösa konflikter på egen hand så är det viktigt att se dom och vara vaksam på hur deras relation och interaktion egentligen är. Finns det rädsla, ojämlikhet? Och se till att finnas där när det behövs, så att de inte upplever att de står ensamma i situationer som kanske känns obehagliga eller för svåra att
hantera.

Vet du vad, jag tror faktiskt att det är bra med bråk, för att sedan få reda ut det och bli sams igen. Jag har två äldre bröder, har knappt nå minne över att vi bråkat och vi har inget annat band än att vi har samma föräldrar. Vi pratar sällan och när vi gör det så är det om inget. Vi pratar på samma sätt som vi pratar med bekanta. Vi är bekanta.

Har tre år precis mellan syskonen. Den lille 8 månader än så länge bara. Men det vi pratat om sen hon föddes och försöker pränta in i storebror är att syskon ALLTID håller ihop. Aldrig skvallra eller skylla på varandra. Vi kommer alltid tycka det är viktigare att de stöttar varandra. Att syskon är det bästa man kan ha. Berättar för den store att den lille tycker det är SÅ spännande och häftigt med allt han gör och att det är han som är stor som kan lära henne allt om hur man leker osv. Uppmuntrar storebror att hjälpa till med lillasyster, hämta saker, plocka upp när hon tappar, trösta, berätta vad saker heter osv. När han vill ha nån att leka med föreslår vi att se om lillasyster vill och det nappar han på allt mer. Och hon ÄLSKAR ju att få vara med. Skiner upp så fort hon ser honom. Han är sjukt stolt över lillasyster, vill nattas tillsammans med henne, helst sova ihop, busa med henne direkt han vaknar och presenterar henne för alla vi möter. Klart hon är lite jobbigare nu när hon tar sej runt överallt och pillar men känns som om vårt sätt funkat bra ändå.

Varför skulle det vara problematiskt med bråk? Som ensambarn har jag väldigt lite erfarenhet av att bråka, ta plats, säga min åsikt, pröva min vilja, tjata och tjafsa som syskon gör. Jag är konflikträdd. Tror att syskongnabb är jättebra.

Hej hej, skickade ett mail från den här emailen den 2/10 ( förstår om du är upptagen men tänkte att det finns en möjlighet att det kanske hamnat i skräpposten)

Alltså, jag och min syster bråkar fortfarande jättemycket (17 och 19 år är vi) men vi har en så sjukt nära relation. Kan prata om vad som helst, peppar varandra, gör grejer tillsammans osv. Tror att bråkandet snarare är ett symptom på att en umgås mycket. Typ inga av mina kompisar bråkar med sina syskon, men de har inte heller en lika nära relation med dem.
Tror inte att det är bra att göra bråkandet/slagsmål till en jättehemsk grej som absolut inte får hända, även om en såklart ska säga ifrån när barnen slåss/bråkar.

Som många skriver tror inte heller jag att bråk mellan syskon är skadligt, av många anledningar kan det vara nyttigt.

Sen tänker jag att en tendens som är ganska problematisk i föräldrarollen i vår tid är allt analyserande och alla strategiska val som menar väl. Som föräldrar kan vi inte påverka allt i våra barns personlighet, hur gärna vi än vill! Det bäddar bara för prestationsångest när alla handlingar menade väl men att det ändå inte blev som man tänkt sig. Syskon som växer upp utan särskilt tajta band kan också växa upp till harmoniska människor som mår bra – och det är det viktigaste som jag ser det. Jag tror vi måste sluta analysera så mycket – Tänka efter, känna efter, visst! men inte planera barnen som om de vore ett projekt vi kunde genomföra bättre eller sämre. De är våra fina älskade barn och vi gör alla så gott vi kan.

appropå just bråk mellan syskon. Jag och mina bröder brukade brottas – inte slåss – när vi var små. Som jag minns det valde vi själva att sätta upp regler för hur det skulle gå till. Om någon skrek aj, eller sa att det gjorde ont så slutade man. Innan dess kunde det vara rätt hårda tag, men som sagt bara brottning och aldrig slag, sparkar, nyp eller rivningar. När båda var okej igen fick man känna efter om man fortfarande var arg eller ej och om man skulle fortsätta….

Vi anordnade även brottningsmatcher, och jag minns den sorgen jag kände som tio-tolvåring när jag började få bröst, att jag inte skulle kunna bråka på samma sätt längre för att kroppen var för känslig. Ledsen över att vara tjej, och inte kille

Har bara förslag på hur man absolut inte bör göra om en eftersträvar att de ska få ett starkt band mellan sig.Så några bra tips att komma med har jag inte, men lycka till.

Min mellansyster (17 år) och jag (19 år) har en mysig relation just för att vi också ligger varandra nära i ålder. Vi är väldigt olika som personer men har alltid ”tussats” ihop av våra föräldrar och de har alltid sett till att alla ska få vara med. känner mig därför otroligt överbeskyddande över henne och bjuder ofta med henne när jag träffar kompisar eftersom jag har lite större umgängeskrets än vad hon har.

Min yngsta syster (13 år) är på gränsen till sladdbarn. Hon har alltid setts som den lilla och familjens gullunge. Men ju äldre hin blivit, desto mer lika har vi insett att vi är. Hon är lite av en sex år yngre kopia av mig (tas ofta för att vara jag dessutom). Mellansyster och hon går ganska dåligt ihop och de bråkar ofta, medan jag har en mer, vad ska man säga, partajig relation till henne med mycket bus och kul. Men så är ju mina systrar oerhört olika personligheter också.

Umgås och dela minnen. Så gör vi, har inget annat bra förslag. Jag blir också tokig när dem slåss, och blir riktigt förbannad. Man ska ju varken slå kompisar eller syskon. Sen tror jag absolut att vissa kommer bättre överrens med anledning av kemi och personligheter. Jag förväntar mig inte att de ska bli bästisar, men jag vill att de ska ha bra kontakt hela livet sen, en bundsförvant.

Jag kan bara tänka hur vi själva gör i latinamerika och vilken skillnad det är mellan dessa två kulturer.. Inom vår familj/släkt har vi aldrig tillåtit bråk, slagsmål eller liknande mellan syskon. Man kan tjafsa och sånt men inget fysiskt och inte vara ovänner. Vi brukar se till att syskonet (oftast det yngre) ska få vara med och leka med äldre syskon och vänner så att man skapar respekt och gemenskap. Här har man panik med ordet RESPEKTERA MIN SPACE att man tvingar yngre syskon att hålla sig borta från äldre syskonet när denne är med vänner.. varför? kan man inte lära gemenskap? Dom kommer ändå bli äldre, hitta egna vänner och vara var för sig..

Varför vi har så mycket gemenskap är för att det inte är tillåtet att ha konflikter mellan syskon, man ska älska varandra, respektera varandra och vara ödmjuka. Så det skulle jag säga är nyckeln. =)

Har själv två barn, med bara 16 månaders skillnad på dom. Det blir små konflikter ibland, det får dom lösa själva men så fort det blir lite mer så hoppas jag inte, försöker lära dom att älska varandra, att respektera varandra och ha omtanke om den andre. ”bråka inte med varandra, ni är syskon och ska ta hand om varandra, älska varandra… ” är ungefär det jag brukar säga.. ekande. =)

Min mor har 11 syskon och alla har super fin kontakt.
Min far har 5 syskon och har underbar kontakt.

Jag hatade min lillebror mer än allt när jag var liten.
När jag blev äldre och försökte vara kompis la sig mamma i och sa ”passa dig, hon är ingenting att hålla i när det blåser” eller ”låt honom vara ifred, jag orkar inget mer bråk”.
Tror att alla sätt utom det sättet är ett bra sätt. Jag och min lillebror har ganska mycket distans från varandra nu för tänk om vi inte skulle hålla med om allt, vad arg mamma skulle bli då…

Våld bör självklart vara något som föräldrar lär sina barn att inte använda men jag tycker det vore fel att försöka få till en syskonrelation utan bråk alls.
Jag tycker att bråk med syskon är ett väldigt bra sätt att lära sig hantera konflikter, det är tryggt och säkert eftersom att oavsett hur arga man blir på varandra så är man ändå syskon. Det kan inget ta ifrån en, samma sak går inte att säga om vänner.

Barn har även rätt att lära sig hantera alla känslor. Ilska, sorg, glädje, orklöshet etc etc. och det är ganska perfekt att öva sig på det i den trygga familjesituationen, med syskonen som man är mer på samma nivå som än föräldrarna.

I min familj fick vi aldrig lära oss att hantera negativa känslor, vilket har lett till att jag har haft depressioner i perioder sen jag var i lågstadiet, jag har en värdelös relation med min mamma och jag och min syster inte pratar alls i nuläget. Vilket inte alls är vad jag vill, men ingen av oss vet hur vi ska hantera våra problem.

Försöker göra exakt samma sak för mina barn! Det skiljer knappt 2 år mellan dem. Vi pratar mycket om familjen med äldsta pojken (3,5) att förutom mamma och pappa så kommer han alltid ha sin syster & och hon kommer alltid ha honom. Att det är viktigt att de hjälper varandra, om den ena är ledsen tröstar numera den andre direkt. De bråkar ibland, men då försöker vi prata om att det är viktigt att vara rädda om varandra ändå och det är bådas ansvar att bli sams igen. Eftersom pojken är storebror blir det automatiskt så att han tar mer hand om sin syster, men jag tänker att det är extra viktigt att han får hjälpa, trösta och stötta henne i det här samhället som vill göra honom tuff & lillasyster omhändertagande. De sover alltid i samma rum, än så länge i samma säng. På natten sen kommer de in i vår säng. Brukar också prata med dem om hur viktigt det är att lyssna när den ena säger nej eller visar att hen inte vill, tror att det är viktigt att de får lära sig respekt genom varandra. Syskonkärleken är verkligen underbar, du kommer få två tighta ungar.

Jag och min syster är också nära i ålder, bara 2,5 år, och som yngre hade vi ofta likadana kläder, delade rum, lekte med varandras leksaker, hade gemensamma kompisar men när vi blev äldre blev det mer tjafs och gräl, och ibland slagsmål, men aldrig överdrivet.
Vi har också vuxit upp i en mindre lägenhet vilket gör att man fysiskt sätt är nära varandra hela tiden men har som tonåring ändå haft sitt egna rum att gömma sig i.

Min syster var min första bästa vän och hon kommer alltid att vara det. Jag har tyckt att det vart konstigt när vissa man träffar berättar att de inte står nära sina/sitt syskon men har sen fattat att alla är inte bästisar med sina syskon. Jag tror just på det där tidiga stadiet, att man känner mycket gemenskap med sitt syskon och att ingen blir mer sedd än den andra. Klart att man ibland tyckt att sitt syskon är jobbig eller tar för mycket plats men min syster kommer alltid att vara min syster och fast vi är väldigt olika så har vi sjukt kul ihop.

Jag tror därför på det tidiga stadiet, att man bygger upp den där vänrelationen. Tjafs tror jag är viktigt men absolut inte överdrivet, så som slags i ansiktet, rivas eller sparkas. Där går helt klart gränsen och det är viktigt att säga till om, annars kan det gå galet.

Hos oss råder nolltolerans mot våld mellan barnen. Håller inte med om att just syskonbråk ska vara okej. Vill inte lära mina barn att ”du får acceptera att bli misshandlad i en nära relation eftersom hen älskar dig också”.

Vi satsar på umgänge. Har barnen hemma mycket (eller borta också, fast med familjen) för att de ska tillbringa mer tid tillsammans med varandra/oss än med kompisar/skola/ensamma, och för att nöta ihop dem, få dem att verkligen lära känna varandra, och få gemensamma minnen att relatera till. Visar också hela tiden hur glada vi är över att just vi är en familj.

En rolig barndom där de var trygga med varandra tror jag kan gynna en positiv relation mellan syskonen i framtiden.

Jag näst intill hatar min lillebror. Det är ca 8år mellan oss, och jag har sedan jag var i 10-års åldern känt mig som Askungen i vår familj.
Jag månade jättemycket om honom när vi var små, tog med honom på utflykter och äventyr, lekte och bjöd honom på glass för min minimala veckopeng osv.
Det som egentligen skapat problemet i våran relation är hur olika vår mamma (och delvis även pappa) behandlat oss. Han fick (får) i stort sett alltid vad/som han ville, både vad gäller kläder, möbler och leksaker, och skjuts till fritidsaktiviteter och skolan. Jag å andra sidan har alltid fått ta mig på egen hand, lösa mina egna problem, och själv alltid fått spara ihop pengar om jag velat ha ngt. Han behövde aldrig hjälpa till att städa, medan jag ifrån tidig ålder förväntades hjälpa till med d mesta efsom jag var ”stor nog att hjälpa till”…
Denna ojämlikhet har gjort att jag dels inte tål min mamma öht, samt att jag hyser mycket agg gentemot min bror. Vi är ganska olika som personer, vad gäller värderingar å så, men det hade inte varit ngt stort problem för mig om inte jag känt mig som mindre värd och orättvist behandlad hela uppväxten. Nu påminns jag om alla dessa, utredda, känslor varje gång vi ses, och vid minsta lilla dispyt, om småsaker, så brakar helvetet lös. Jag tål knappt att träffa min bror, och han tål knappt att se mig.
Det enda tips jag kan ge, efter egen erfarenhet (som jag dock tror att alla FRISKA föräldrar i allmänhet är ganska bra på) är att vara rättvis (jag syftar inte på millimeterrättvisa nu!). Och att låta syskon få reda ut, och bråka färdigt är oxå viktigt. Kan inte minnas ngt mer frustrerande än när mamma eller pappa bara sa ”SLUTA bråka!”, och sedan typ förbjöd en att ens få säga klart sin mening. Att försöka medla istället för att bara bryta. (Ja jag fattar att man inte alltid orkar medla, utan bara vill få tyst ibland. Men det är en ganska läskig maktposition att bara bestämma att ngn ska vara tyst utan vidare. Tänk på det nästa gång du själv diskuterar m någon…)
Jag tror för övrigt inte att man kan ”planera” vilken relation syskon ska ha till varandra. Det handlar ju mycket om deras olika personlighet hur deras vuxenrelation kommer att vara. …Men har man en fin barndom ihop så har man fina minnen att dela. Då är det betydligt lättare att ses vid högtider 🙂
Kommunikation är A & O. Tex ”Giraffspråket”. Och alltid nolltolerans mot våld.

[…] Lady Dahmer ställde frågan på sin blogg om hur man får en stark relation och vi-känsla mellan sina barn. Kommentarerna som följde var jättespännande tyckte jag, med massor av tips om vad man ska göra och inte göra, egna upplevelser och beskrivningar av mer eller mindre kärleksfulla syskonrelationer. Det mest intressanta var dock alla reflektioner kring bråk och våld mellan syskon, om ”syskonkärlek” och konfliktlösning. […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *