Kategorier
barn & föräldraskap

Hur orkar man leva med hjärtat utanför kroppen?

Jag läste om en sjuårig flicka som dog i en ridolycka och blir så otroligt rädd för att nåt ska hända min barn. På en endaste liten sekund så kan man förlora allt. Ibland känner jag att jag inte skulle skaffat barn. Det är för svårt. För skrämmande. Vad som helst kan ske. Livet. Världen. Allt innebär […]

Jag läste om en sjuårig flicka som dog i en ridolycka och blir så otroligt rädd för att nåt ska hända min barn. På en endaste liten sekund så kan man förlora allt.

Ibland känner jag att jag inte skulle skaffat barn. Det är för svårt. För skrämmande. Vad som helst kan ske. Livet. Världen. Allt innebär en risk och att vara förälder är att alltid vara fylld med oro och ångest.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

35 svar på ”Hur orkar man leva med hjärtat utanför kroppen?”

Det är tyvärr ruskigt farligt att leva.

Jag berättade för min mamma om den olyckan och hennes reaktion var såklart "men varför ska man rida för!?!?". Så kan man ju inte heller leva sitt liv.

Nej det verkar onekligen läskigt att ha barn. Ibland tänker jag att det är bäst om jag inte skaffar några, tänk om de blir sjuka, tänk om de blir mobbade, tänk om vi föräldrar går isär och de råkar ut för en elak styvförälder, tänk om…

Det var min första tanke också; mina barn ska inte få rida. (jag som själv älskar det) men sen måste jag påminna mig om att det sällan händer sådana olyckor. Jag är faktiskt ganska chockad. Hästar trampar normalt inte på människor. Och även om de gör det så brukar det inte vara dödligt…. jag förstår inte.

Jag tänker på flickans föräldrar… förstå skräcken att få beskedet eller se det ske.

hur fan hanterar man nåt? Hur orkar de kliva upp i morgon? Hur orkar de fortsätta?

Ja du… jag tänker att risken är stor att en förälder satt på läktaren och tittade på eftersom barnet bara var 7 år. Hur överlever man? Har man fler barn måste man ju överleva men det måste vara som att leva i helvetet för lång tid framöver.

När jag var barn var min högsta dröm att få rida, men när ridskolan äntligen hade plats och ringde så sa mamma nej. Jag har tänkt att jag som vuxen ska gå nån ridkurs för jag känner fortfarande att det är en så pass stor dröm. Men det är ju farligt. Man kan ramla av och bryta nacken, vilket är bra mycket vanligare än att hästen råkar trampa på en.

Det var som när jag läste tråden på FL om en mamma som hittade sin tillsynes fullt friska 3-åring död i sängen… FAtta hur nervös jag är var gång min dotter som valt att sova i egen säng inte kommit in till oss under natten… Knappt jag våga gå o kolla om hon sover eller är död! Tror inte man fått veta orsaken heller utan klassar det som "plötslig död", gör det ÄNNU mer skrämmande!

Livet är fyllt av faror men man måste försöka blunda för dem lite annars blir man ju knäpp! Detta blir extra påtagligt när man har ett barn som inte är friskt. Man MÅSTE tänka förbi sjukdomen, förbi allt som kan hända! Fast det är skitsvårt och helst av allt vill man förbjuda barnen att göra något som innebär minsta risk, som att hoppa studsmatta, cykla eller gå över gatan till kompisen.

Saker händer så otroligt snabbt. Sonen vän som, 7 år gammal blev påkörd av en bil och dog, mitt framför ögonen på sin storasyster…

Men det går ju inte att skydda dem för allt hemskt här i världen, bara göra sitt bästa för att de ska klara sig helskinnade genom livet.

Vad tycker du om den fjortonåriga tjejen som är gravid och tänker behålla sitt barn?

Dela gärna med dig av dina tankar och svara i ett inlägg, för jag råkar inte ha någon blogg 🙁

(Om du inte vet om det så klicka in dig på blogg.se!)

Känner igen vart enda ord i detta inlägg,ligger sömnlös periodvis för allt som kan hända!

har skickat ett mail till dig ang design "hoppas hoppas du vill hjälpa mig" för jag vill bara ha den bästa

:love:

Kram/J

Usch,vågar inte ens tänka sånt,ännu mindre prata om det,jag är paranoid och nojjig och det kan kännas som en besvärjelse att säga sånt högt. Fånigt av mig,jag vet,men FY FAN,det gör ju för ont att ens tänka tanken. Har man bara ett barn kan man ju lika gärna dö känner jag,men har man fler barn så måste man ju leva…

Min tjej e ju snart åtta men jag KAN inte gå och lägga mig utan att gå in till henne en extra gång och titta till henne,viska gonatt till ett mörkt rum med en sovande flicka. Det är som en ritual jag bara måste genomföra för att få ro i själen.

Jag vet inte hur många gånger jag gråter bara av tanken att förlora mitt älskade barn, jag har även tänkt många gånger att det är fan hemskt att vara förälder för att det gör så ont att tänka på alla hemskheter som kan hända. Tänk då om det händer.

Trots att jag vet hur det påverkar mig så brukar jag ibland läsa änglatrådar och änglabloggar, titta på bilderna på deras döda barn. Det gör ont inom mig att sånt händer och det slutar alltid med att tårarna sprutar och jag vill lyfta upp Oliver från sängen (ja det är alltid när han sover som jag hamnar där) och bara hålla om honom.

I början av den här graviditeten vaknade jag många gånger på nätterna och trodde att Oliver hade slutat andas, det var så obehagligt och verkligt och paniken hann komma innan jag kände att ryggen höjdes och sänktes.

Jag undrar just hur det kommer kännas när han får eget rum, fast det är långt bort innan det sker så det är inget jag behöver tänka på än.

Hittade av en slump in här och har suttit och läst i säkert en timme. Tycker det är bra med folk som dig som står på sig när det gäller dina barn. Min syster fick sitt första barn i sommras och jag köpte två jättefina bodys till denne.

När jag visade vad jag köpt trodde alla att hon skulle få en pojke bara för att det inte var rosa eller typiskt flickaktigt. Jag fick inte säga att hon skulle få en dotter. Blev ganska bestört faktiskt när de reagerade så. Bestämde mig genast för att inte köpa prinsesskläder till min egen dotter om jag någon gång får en.

Skönt att det finns fler som tänker så!

Djupt tragiskt när barn dör. Jag kollar på mina killar varje kväll och med Tim så vaknar jag ett par ggr/natt med hjärtat i halsgropen, övertygad om att han är död. Än så länge lever han, men oron finns där jämt.

Förmodligen för att jag känner tre personer vars barn dött i sömnen och två andra vars barn dött innan ett års ålder, ett i vagnen och ett i bilen på väg till mormor…

Man kan inte skydda sina barn. Man är aldrig garanterad att de lever nästa dag. Därför lät min mamma mig rida och åka utomlands och jobba med hästar, trots att hon har dödsångest i stall. Trots att hon var övertygad om att jag skulle dö när jag jobbade i Belgien. Hon la sina rädslor åt sidan trots allt och har låtit mig lära mig det jag älskar. Och skulle jag dö inatt så skulle jag dö så mycket lyckligare än om jag inte fått lära mig rida och jobba med hästar.

Man måste våga ge barnen minnen och erfarenheter, låta dem leva sitt liv. Alla ska vi dö. Tyvärr är det så. Jag tror att den lilla tjejen hade roligt ända in i döden, om det gick fort. Att göra något man älskar och dö mitt i alltihop.. sorgligt och tragiskt. Men klart bättre än att brinna inne eller dö i en krasch eller av misshandel etc.

Hittade artikeln om tjejen, och det tog sin lilla tid så hon kanske inte alls dog så lycklig.. Kollade på Borås FRK:s hemsida också och den lilla tjejen Alvas minne hedrades där.. fint gjort av dem tycker jag.

Men det är ju absolut ingenting mot att ha henne kvar i livet 🙁

Usch. Nu ska jag gå och titta till mina killar en sista gång innan det är sängläge för mig.

Det är väl en av riskerna med att leva – en av många.

Men jag tror också att det är en del av livet. Att våga känna – gråta av skratt, gråta av sorg, känna förtvivlan och känna mig älskad. Men allt det måste kännas, för utan allt det, vad är då livet?

Jag förstår rädslan-den kommer till mig som barnlös men gäller då andra saker-såsom vänner och familj. Då brukar jag tänka att "Om det var meningen att livet skulle vara enkelt så skulle vi inte ha några nära relationer. Livet utan relationer vore ju meningslöst". Men visst förstår jag.

Hej LD.

Detta har inget med just det här inlägget att göra.. men jag har börjat med OCM och, jag undrar. Blev det värre för dig innan det blev bättre? För jag upplever att det blivit värre, men dock står det att det kan bli så.

Hur lång tid tog det för dig att märka att din hy blivit renare, alltså mindre finnar osv?

tacksam för svar

mary det är en vanlig biverking, Kroppen rensar ut skiten och då kan man få fler kvisslor och finnar. prova att vara extra noggrann när du ångar av ansiktet. Ibland så kan man vara lite slarvig och lämna rester som i sin tur kan täppa till efter ett tag.

jag kommer inte ihåg när jag märkte skillnad.

Ja, livet stora dilemma. Så fort man älskar någon/något så mycket att man inte skulle överleva utan så kommer även ångesten för att förlora. Det bästa är att säga "bingo, bingo" och leva i sin lilla bubbla där man tänker att inget kommer hända just MIG.

Fy fan vad hemskt. ;-( Men jag tror inte ovanligheten ligger i att hästar trampar på människor – utan isånafall att hästar kastar av människor? För om en häst väl har slungat av en människa som då ligger på marken, då tror jag att det tyvärr är lätt hänt att hästen råkar springa över människan.

usch, den där ångesten har jag med, det är hemskt! går också in flera gånger när han sover för att höra han andas. allt möjligt kan hända, det kanske inte är så troligt, men det KAN hända. tankar kan verkligen gnaga sig in och låta sig ältas. jag har aldrig varit rädd av mig, men då var det ju för min egen skull, nu är jag till och med rädd om mig själv på ett annat sätt, för tänk om mitt barn blir utan den enda mamma han har? usch, ångest på ångest. man kan aldrig förstå hur orolig och rädd man kan vara om en annan människa förrän man är förälder. fina, underbara barn.

liam kallar sig själv för ninna förresten haha. han tycker väl att det låter som liam 🙂

ja det där var på min gamla ridskola. så jävla fruktansvärt. som tur är, eller vad fan säger man, händer det otroligt sällan allvarliga olyckor… ush. det känns extra nu när man själv fått barn åxå!

som mamma tycker jag man oftast går med en oro känsla. jag kan bli orolig på jobbet och tänka att, tänk om min dotter inte kom fram till skolan , tänk om bussen kör av vägen…det e jobbigt med alla mamma-känslor

Jag lever med en daglig ångest för att något ska hända. Jag har dessutomnågon idiotiskt idé om att jag måste vara beredd på det värsta, för att därigenom skyda mig mot det värsta.

Men det är svårt att känna den där lyckan då. Att välja lyckan som du skriver om i nästa inlägg.

Har du något konstruktivt tips?

ketchupmamma

jag har också tendenser att vara beredd. men jag brukar – när jag känner oron komma krypande tänka att "gå inte på samma begravning två gånger" om nåt händer, så vill jag känna att jag njutit av nuet innan. Inte att sista tiden varit ångestladdad.

Det brukar hjälpa mig att komma ner lite.

Dessutom så brukar ju just de där tankarna om att nåt ska hända göra mig extra tacksam över vad jag har och då fokuserar jag på det. Min barn är här NU.

Jag försöker tänka så. Går bra ibland, går mindre bra ju färre sömntimmar jag har lagrade i kroppen. Just den bisarra känslan av att jag skyddar mina nära och kära genom att tänka på allt hemskt gör det dock svårt att sluta. Jag tror jag har någon form av störning hämtat från någon religion eller så. Att någon där ovan ska straffa mig om jag är för glad. Tryggare att själv se till att man inte är för lycklig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *