Kategorier
barn & föräldraskap

Idag ska jag vara en bättre mamma

Ny dag, nya utmaningar, nya påfrestningar och framförallt en ny chans. Jag var världens sämsta skitmorsa igår. Nåja, nästan iallafall om jag nu ska ha perspektiv. Men jag var den sämsta mamman JAG kunde vara. En sån där jävla psykopatmorsa som skriker åt sina ungar. Eller sin unge rättare sagt. Jag lät stress och frustration […]

Ny dag, nya utmaningar, nya påfrestningar och framförallt en ny chans.

Jag var världens sämsta skitmorsa igår. Nåja, nästan iallafall om jag nu ska ha perspektiv. Men jag var den sämsta mamman JAG kunde vara. En sån där jävla psykopatmorsa som skriker åt sina ungar. Eller sin unge rättare sagt.

Jag lät stress och frustration och irritation gå ut över min fina lilla lilla Ninja som var ledsen och trött och hade ont i rumpan (?) och bara ville sitta i knät och kramas med skitmorsan som inte hade tid. (jag ammade prutten)

Så jag valde att tappa humöret. Valde att bete mig som en skitstövel. Valde att skrika åt henne. Valde att stöta bort henne. Valde fel. (jo för det är ett val. Man kan fan aldrig skylla på att man är stressad, för man är ändå aktiv i sitt handlande)

Och ändå ville hon kramas med mig.

Sen började jag gråta. Kramade min fisfia och nattade henne i vår säng. Bad om ursäkt femhundraelva gånger; Mamma var inte snäll nu. Mamma är arg. Det är inte ditt fel. 

Kramades hela natten och hoppades att jag inte gett henne men. Gjort henne otrygg. Fått henne att känna sig oälskad.

Skuldkänslorna räckte gott och väl tills natten var över och jag kommer nog belastas med dem för resten av den här dagen också. Hur kunde jag?

Jag vill inte vara så. Det är inte ok. Säg INTE att det är ok, för det är det inte. Vad gör ni när tålamodet tryter? Hur gör ni för att få balans och komma tillbaka och välja ett lugnare handlande?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

38 svar på ”Idag ska jag vara en bättre mamma”

Jag försöker i den mån jag kan förenkla allt de dagar jag känner att min stubin är kort. Det får bli köttbullar och makaroner två dagar i rad ibland. Jag skiter i tvätt och städ, tv:n får gå varm och om det krävs glass för att få monstret på bättre humör så serverar jag det.

Ett annat bra tips är att hitta på saker utanför hemmet. Har man sällskap eller är på en annan plats än hemma går dagen oftast snabbare och barnens humör är oftast bättre också och därmed även mitt.

För det omedelbara har jag inget bättre tips än att försöka låta det rinna av och att inte straffa sig allt för hårt om man tappar tålamodet ibland. Det känns aldrig ok att bli monstermorsan, men ibland har man helt enkelt inte sinnesnärvaro nog för att hindra sig. Det är mänskligt att fela och inte en katastrof. Du skadar inte Ninja av att bli arg en gång per århundrade, det är det systematiskt dåliga humöret som skadar barn och det lider ju inte du av.

Haha, börjar odelat att tänka lite på den där idealmorsan som alltid är principfast, har genomtänkta rutiner och aldrig serverar strips eller godis. Den som jag svor att jag minsann skulle vara innan jag fick barn, hahaha! Jo, oftast så är jag väl henne, men man blir ju fan galen om man ska vara sån varje dag – då blir det tillslut BARA gnäll och tandgnisslan från allas håll och man sitter där på kvällen med fet, bultande huvudvärk. Över vaddå? Att man hållit på principerna!

Nej ibland får man helt enkelt prioritera allas trivsel i stället, det blir ju inte glass varje dag direkt 😉

Det enda en mamma behöver är tålamod var det nån som sa. Men ibland tar det ju slut, hade en liknande dag förra veckan då min tvååring och bebisen skrek om varandra. Man får ju bryt av mindre… Och nej, det är fan inte okej att en tvååring får ta emot en massa gapande men så tänker jag att 999 gånger av 1000 så är jag världens bästa mamma, och det är du också. Minst. Bara att man känner att man gjort fel och betett sig illa är väl bevis på detta?

Jag känner tyvärr igen det där med att fullständigt tappa tålmodet.När jag hade bara ett barn så hade jag baske mig otroligt bra tålamod och var sååå pedagogisk jämt. Men när man numera sitter där med en sjukt övertrött bebis och en 2½-åring som plockar på uppmärksamheten mer än någonsin just när det är som intensivast med bebisen, ja då brister det tyvärr för mig.Jag är otroligt ledsen över det då jag känner mig så maktlös ibland med två skrikande små barn. Jag är inte längre den mamman jag ville vara. hur sjutton räcker man till för två??

🙁

Menar du att det alltid är fel att skrika och gorma, eller bara i situationer som den du beskriver i inlägget? Jag får superdåligt samvete då jag har skrikit åt barnen och blir liksom matt i hela kroppen av skam och upprördhet, men jag försöker trösta mig med att barnen i längden vinner på att få erfarenheter av att också vuxna kan vara på dåligt humör, göra fel och uttrycka det illa. Det gäller att prata igenom det sedan då man lugnat sig, och det gjorde du ju.

Jag vägrar alltså tro att man inte får höja rösten, men enligt mina egna regler får det inte hända varje dag och enligt samma regler bör man åtminstone kommentera det hela efteråt, eller på något sätt visa att man blivit normal igen och fortfarande älskar sin unge. (Dottern sa en morgon att hon blivit ledsen då jag så bryskt hade kommenderat henne att sluta prata och hitta på ärenden kl. 3 på natten. "Det kändes som om du inte tyckte om mig längre." ;-( )

Nej det är inte ok att gorma på sitt barn.

Men det är förlåtligt. Man får göra fel. Men man bör lära sig något av det så att inte samma situation uppstår igen.

Jag tror dessutom att alla är idioter ibland. Det handlar bara om hur högt man vågar tala om det.

Tack för at du delar med dej att av hela dej, dina bra och mindre bra sidor. :love:

Låååånga, djuuupa andetag och massor av kaffe och socker 😉 Det funkar ibland, men det blir en del gormande och suckande de dagar jag är extra trött. Nej, det känns inte bra och vi jobbar båda två på att inte gasta på barnen.

Ibland ger jag efter för mina principer och dukar fram godis eller glass och slår på en film så att det blir lite lugn och ro och jag kan halvslumra en halvtimme på soffan (mina barn är 2 och 4 år). Jag tänker att det är väl i alla fall bättre än att jag tappar humöret heeeela tiden!

Jag tycker att det är ok att tappa tålamodet men det viktiga är att man är medveten om att man har gjort fel och att tala om det för barnet också. Man behöver inte och kan inte vara en supermänniska hela hela tiden och det är inget konstigt att barnet märker det också.

Jag har bara en tvååring och ingen bebeis och jag förstår att det är supertufft. Jag tycker det är jobbigt med bara en tvååring ibland.

Ps. Texten i kommentarsrutan försvinner inte när man trycker på den.

Ibland är det så LD. Men man får en ny chans. Jag känner igen mig i det su skriver, jag var världens sämsta morsa imorse, nu när pluttan vaknar snart ska jag vara världens bästa, men visst skär det i hjärtat av dåligt samvete….

Äsch, det är mänskligt att göra misstag och vad är det just inte som man brukar säga? "Man lär sig av sina misstag". 😉 Don't be so hard at yourself!

man är inte stolt över sig själv när man betett sig som en psykomorsa, nej. mitt råd är att inte göra sådana här situationer större än de är. kramas & säg förlåt, lär dig nåt av händelsen & försök undvika liknande situationer i framtiden. punkt. säg inte förlåt & krama sönder storfisan i tid & evighet pga det som hände, för då gör du konflikten större än den var från början. vänta in henne ist, & se om hon fortfarande efter nån dag verkar brydd av händelsen, prata isf om det igen. det troliga är att hon glömt allt redan, de har ju rätt kort tidsperspektiv i den åldern.

Men käre barn, inte konstigt att du väljer att samsova och amma in i döden med den inställningen och det dåliga samvetet. Vilken press för er alla att barnen ska behöva döva ditt samvete. Du är en skitbra mamma för dina barn, och du behöver inte ha dåligt samvete. Dina barn mår bra! Tro på dig sjäv!

Fast jag tror att barn behöver se att ÄVEN föräldrar är människor och kan uppföra sig som idioter ibland… för att sedan ha ödmjukheten att be om ursäkt. Finner ingen anledning till att jag ska bli övermänniska för att jag är förälder?! Jag har hetsigt humör och får ta konsekvenserna av det… inget av mina barn är varken otryggt eller osäkert.

Nu vill jag inte få över dig till 'the dark side' eftersom jag har förstått från tidigare inlägg att du är emot tv-tittande..

Men tv;n är min räddning när dottern är på ett riktig skithumör och bara vill bråka och skrika.

Då lugnar hon ner sig, byter fokus, jag kan laga mat ifred eller så sitter vi bredvid varandra och myser bara (och för dig så kan du amma och mysa samtidigt med båda) och för att döva mitt dåliga samvete så påminner jag mig själv att Dora och de andra faktiskt kan vara riktigt lärorika 😉

Det där har jag också lyckats med, skrika som fan och sen få dåligt samvete, jag har säkert gjort det tio gånger. För ungefär ett år sedan när jag stod och lagade mat så ville Oskar visa mig något och jag hade inte tid och det sa jag, han blir jättefrustrerad och sparkar mig i ena knävecket så att mitt ben viker sig och jag ramlade omkull (baklänges, det gjorde ont som fan) och råkade riva omkull Oskar i fallet, han såg hur förbannad jag blev och han ställer sig upp och springer in på sitt rum, jag var så jävla förbannad att jag satt kvar på golvet och skrek och svor i säkert 2-3 minuter. När jag ställde mig upp och skulle se vart han tog vägen så hade han gömt sig under täcket i sin säng. Jag kände mig jävligt taskig, men samtidigt så var det bara tur att jag inte hade en gryta med kokande vatten i handen eller något när han rev omkull mig. Han kommer nog inte att göra om det.

Min pappa tappade ofta humöret när jag var liten och jag minns att jag blev rädd och ledsen och framförallt – det kändes som att det var mitt fel. Ibland kom han efter en stund och hade dåligt samvete och sa förlåt miljarder gånger och ville ha en kram och att vi skulle vara vänner igen – men det gjorde aldrig saken bättre för mig, bara för honom. Det kändes bättre för honom när jag blev glad igen och kramades tillbaka och jag ville göra honom glad så då gjorde jag det fastän jag fortfarande var ledsen och inget förstod. De gånger det kändes bäst för mig var när han kom efteråt med rak rygg, utan skuldkänslor och sa att det inte var mitt fel att han blev arg utan att han är arg/frustrerad/trött på XXXX och att det var fel av honom att skrika åt mig. Inte bad om kram, inte bad om förlåtelse. Bara lyfte bördan från mig, jag fick veta att pappa hade en dålig dag och att det inte var mitt fel, samt att ibland råkar människor helt enkelt tappa humöret.

Mitt råd utifrån mina egna upplevelser är alltså: Gå till Ninja och säg hur du känner, att du är trött, att muppen tar så himla mycket tid fast du egentligen skulle vilja vara med Ninja, men muppen är så liten så du måste ta hand om honom! Jag är övertygad om att hon förstår, hon är så gammal att hon också upplevt trötthet, ilska och frustration. Säg att det var orättvist av dig att skrika åt henne men att du var så trött att du inte klarade av att vara rättvis (om det nu var så det var). Säg att du förstår om hon blev ledsen och att du hoppas att hon blir glad igen snart. Be inte om förlåtelse, be inte om något från henne för att själv må bättre.

Glöm för fan inte att gilla inlägget på bloglovin' och facebook! Min visdom behöver spridas!

Jag vill också vara en bättre mamma idag och inte bara idag utan VARJE DAG! Jag har en tråmånader gammal bebis som ammas, en fyra årig pojke som också behöver sin mamma. Jag har en make som också vill ha lite uppmärksamhet;-)! Jag är trött, jag sover dåligt, jag ammar på nätterna, på dagarna, lagar mat, lämnar/hämtar på dagis, tvättr, diskar, handlar…. Har så förbaskat ont i ryggen hela tiden…tålamod, tålamod…jag behöver också råd om hur jag ska bli bättre mamma och fördela min tid och ork mellan allt jag ska göra! Jag är trött;-(

Men en sak till alla som tror att det inte gör något att man tappar humöret på sina barn – det gör det visst. Jag kan lova er att det gör det – om man skrämmer barnet. Gör man något så att ens barn blir rädd för en EN gång så är det ett jävla jobb att bygga upp det förtroende som fanns där…

Ilskehanteringen i stunden: Skrik inte "Gå härifrån ditt lilla monster!" åt barnet, skrik hellre "Jag blir galen, jag skulle verkligen behöva vara för mig själv en stund!" och gå iväg.

Fast jag tycker faktiskt att det ÄR okej eftersom det är en oundviklig del av föräldraskapet. Ingen förälder klarar av att uppfostra sitt barn utan att någon gång gå över gränsen, just för att vi alla är människor och människor är aldrig perfekta. Det viktiga är att du ber om ursäkt och förklarar hur du kände i stunden, så att hon får en förklaring och lär sig varför mamma/pappa kan reagera på det sättet.

Så tror jag. Och du, jag lovar dig att hon inte blivit skadad för livet, för i så fall skulle varenda unge vara det.

Vill också tillägga att jag är övertygad om att det är nyttigt för barn att se hela känsloregistret, i stället för att leva i en miljö där känslor anses vara fula och fel. Om vi inte får möjlighet att uppleva och hantera våra känslor kommer det garanterat att bli ett problem senare i livet, för känslorna uppkommer oavsett.

Sen är det givetvis en enorm skillnad mellan att skrika "jag orkar inte just nu, mamma måste få vara ifred!" och "dra åt helvete ditt äckliga missfoster, allt är ditt fel!".

Jag skrek nyss åt min 2 åring. jag hålls aken hela nätterna av min 1 månads och måste hålla mig vaken på dagarna för att ta hand om 2 åringen. Det är minstingen är svårt att amma, han är bökig och har svårt för att greppa. Jag hade världens jobbigaste dag idag och jag kom hem med en trött grinig 2 åring pch en hungrig bebis och jag satte mig ner och försökte amma och 2 åringen klättrade och drog i mig för han ville att jag skulle göra välling åt honom och jag tappade humöret och skrek åt hon som en galning.

Han började gråta och jag fick dåligt samvete och satt och myste och läste sagor för honom tills han somnade.

Jag har otroligt dåligt temprament men en sak som fungerar om man kommer ihåg det är att lägga ner bebis och gå till fönstret och kasta ut 2 åringen hah nej då men att ta 15 sekunder och profylaxandas och tänka "när jag vänder mig om så ska jag skratta2 Och så vänder man sig om och skrattar så känner man sig gladare och piggare.

Ni kanske tänker att det är svårt att skratta när man är arg och stressad men det är lätt för först börjar man lite konstgjort och sen börjar man skratta åt sig själv för att man är så störd så man står och skrattar när man är arg.

Funkar skit bra. Men ibland tänker jag inte på det och glömmer att gå iväg och andas.

Det suger. Man mår så dåligt efteråt

Jag tror faktiskt det är nyttigt för barn att se att föräldrar också kan bli glada, ledsna, arga, besvikna och lyckliga. Alla känslig är ok att ha och det är viktigt för barn att få känna att man faktiskt FÅR bli arg och att man FÅR tappa humöret för det gör vi alla då och då.

Det viktiga är dock också att man (precis som du gjorde) ber om ursäkt och säger att "ibland tappar man tålamodet och ibland är man arg men man har inte rätt att skrika på någon annan".

Tror det är ofantligt viktigt för barn att se att föräldrar inte heller är perfekta! Du gjorde det rätta, bad om ursäkt!!

Jag vet inte hur många ggr jag har lovat mig själv att I MORGON DÅÅÅ ska jag INTE skrika på henne, och visst fan börjar tjafset redan på morgonen ang vilka strumpor ungen ska ha. Många ggr försöker jag välja min konflikter med henne. Men ibland (typ 1 gång om dagen haha) flippar jag helt ur och skriker som en idiot på henne. För att sedan få ångest krypa upp med henne i soffan pussa min underbaring på pannan och säga förlåt att mamma skrek men jag blev arg bla bla. När jag sedan tassar in på hennes rum på natten för att se så hon ligger bra och har täcket på sig så smeker jag henne över håret och känner min ångest och lovar mig själv att I MORGON DÅÅÅ ÄR DET EN NY DAG! Alla mammor känner samma som du vännen. Glöm aldrig att just DU är den bästa mamma till just dina barn! Många kramar/ Sofie ensamstående till ELin född 08 och Benjamin född 09

:love:

Nej, det är inte ok att bete sig så. Jag tappar tålamodet ofta, har alltid gjort. Jag kämpar med mig själv dagligen och plågar mig själv med mina egna tankar. Av dem lär jag mig vad jag kan göra annorlunda nästa gång, osv. Jag brukar tänka "andas,andas…." eller gå ut och ta en nypa frisk luft och samla mig. Det är mänskligt att fela och man lär sig av sina misstag..

Ra´ht…. det är INTE okej. Men det händer. Välj själv, gå häng dig, kasta dig genom fönstret eller lid den långsamma martyrdöden för att du gjorde fel. Eller så fortsätt göra fel och lär dig av dem ungefär som du har gjort här. Fördelen med den här tabben var att du med lite tur och skicklighet och en portion normalintelligens åtminstone tvekar liiite innan humöret springer iväg igen. Det är den stora fördelen med smärtsam självrannsakan, men spring inte och älta den i onödan, minnet kommer när du behöver det. Dessutom lär du hinna göra åtminstone artonhundra fel till innan de har väst upp och några av dem är säkert värre än såhär. Huvva, egentligen borde det poppa upp en varningstriangel innan man blir gravid "passa´re, du är på väg att lära dig dina absolut värsta sidor om du inte använder kondom, och du kommer på djupet att inse att du är en hemsk människa. Med lite tur". Med emfas uttrycks det sista. Det finns visst mammor som inte klarar av att rannsaka sina egna misstag. De står utanför allt hopp och är troligtvis ändå inte kapabla till att förstå innebörden av varningstrianglar så på dem vore det spilld energi.

Och HÄR är anledningen till att jag aldrig någonsin skall bli mamma. Jag är ju som en tvååring själv, skriker och är glad om vartannat! haha, den stackars ungen skulle ha det hett om öronen 😛

//Emma Hå

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *