Kategorier
barn & föräldraskap

I’m one of those parents

Jag är säkert en av de där morsorna som folk slänger elaka blickar efter men jag ser det inte som ett misslyckande i mitt föräldraskap när min dotter lever rövare, trotsar eller beter sig som en riktig liten satunge. (även om jag just då i det ögonblicket tänker mindre ädla tankar om mitt älskade barn) Tvärtom, jag […]

Jag är säkert en av de där morsorna som folk slänger elaka blickar efter men jag ser det inte som ett misslyckande i mitt föräldraskap när min dotter lever rövare, trotsar eller beter sig som en riktig liten satunge. (även om jag just då i det ögonblicket tänker mindre ädla tankar om mitt älskade barn)

Tvärtom, jag har en unge som är trygg nog att veta vad hon vill och vad hon tycker. Och som är trygg nog att leva ut hela sitt register med mig. Som vågar ta för sig och vågar kräva sin plats. Och det är ju jag, hennes mamma, som gett henne alla möjligheter att upptäcka sig själv fullt ut. Det är ju ganska fantastiskt egentligen och något jag brukar påminna mig själv om när jag svär över den förgrymmade skitungen

Jag vill inte ha ett lydigt barn. Och jag vill inte ha ett barn som klarar sig själv heller. Det hade jag sett som ett misslyckande, ett tecken på att jag kuvat henne och tvingat henne att växa upp för tidigt. Hon ska få vara barn så länge det går.

Och who am I kidding egentligen? Jag är ju själv en ganska färgstark och kaxig individ som både hörs och syns och det där äpplet vi snackade om tidigare faller ju inte långt från trädet.

Nu är det säkert nån som tror att Ninja får göra vad hon vill och bete sig hur hon vill och att hon inte är rumsren nog att vara bland folk, men då vill jag klargöra att så är det inte. Ninja är tvärtom – min fria fostran till trots – förvånansvärt kompetent i sociala och offentliga situationer.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

21 svar på ”I’m one of those parents”

Barn ska ju få vara barn! Är de så kuvade att de aldrig gör oljud i från sig så har man haft sönder dem eller något xD

Enda gången jag ogillat att en unge lekt rövare var dock när jag satt på akuten med migrän och något jag absolut inte visste vad det var, mådde riktigt hemskt (Minns inte ens vad det var nu) och en liten pojke tyckte om att hoppa på metallrampen för rullstolar så att det lät i hela rummet. PÅ AKUTEN!? Jag gav ungen min flaska såpbubblor så han kunde gå ut och blåsa (Jag har alltid en flaska i väskan, det är så kul att blåsa när man väntar på bussen och liknande) och när mamman skulle tacka för att han fick en present kommenterade jag elakt "Ja, någon måste ju kunna hålla koll på ungar så att de inte gör att folk som mår dåligt blir sämre"

Jag är med dig i stort, men tycker att det där satungebeteendet just är ett tecken på självständighet. På ett barns jojo-vis. Fram och tillbaks mellan famnen och "trotset". Men vi lägger kanske bara olika betydelser i det ordet självständighet, för jag håller med om att det är läskigt att lära sina ungar att vara "självständiga" som i att somna eller trösta sig själva.

Tror att det är en hårfin balans mellan att lära sitt barn att vara självständig, eller en bortskämd unge som skriker så fort den inte får som den vill. Visst, att vara självständig är bra, men man kan inte alltid skrika och gapa så fort man inte får sin vilja igenom. Livet funkar inte så. Man måste lära ungarna att det är viktigt att säga sin sak, men att det inte funkar att skrika och gapa så fort man inte få det man vill ha. Kan ju tänka mig hur en sån unge blir när den kommer uppåt i åldrarna. Skitkul när den ska jobba, och någon säger till den att göra något som den inte vill. Ska den skrika och gapa då? Som sagt, hårfin skillnad mellan bortskämt och självständig.

En sån mamma är jag &så, & stolt över det! (Även om det ibland är OERHÖRT jobbigt med barn som ska argumentera för varje liten sak). Jag vet att de utvecklas till individer som vet vad de vill och klarar av att stå för det. Det intressanta är att folk reagerar åt båda håll. De reagerar när dottern är arg och dominant, men de reagerar &så när sonen är ledsen & gråter…. Jag undrar alltid om de skulle reagerat lika tydligt om det varit tvärtom….

Ibland är det svårt att se det positiva i att ha en unge som vet vad den vill. Jag har också en envis liten som absolut kan och vet allt bäst, är förövrigt också snart 3 år… Jag ser det som något bra. Han har ju absolut självförtroende, men när vi är i mataffär och han helst vill handla för sig själv känner jag att det hade varit skönt om han höll sig till mig och inte ville vara så himla egen. Jag tror på någon slags balans mellan att få gå sin egen väg samtidigt som det skall finnas någon gräns till vad som är ok. Ibland är det bara så förbannat svårt med den där gränsen, för hur GÖR man egentligen bland folk?

Du beskriver min son, jag har just gjort ett inlägg om uppfostran, barn, behov, trots! Jag blev lättad när jag läser detta! 🙂

Ang bortskämd – grejen är att Ninja ALDRIG får sådana där tantrums i butiker osv för att hon inte får som hon vill. Visst ibland om hon är trött så kan hon få ett kort utbrott, men det handlar sällan om att hon vill ha nåt specifikt eller vill bestämma. Bortskämd skulle jag definitivt inte kalla henne. Tvärtom.

JONNA det har du nog rätt i. Jag tror jag menar självständighet som i att hon klarar sig själv – typ sova själv osv. Ninja vill juj gärna att jag är med men DÅ vågar hon vara mer självgående.

annika hon är tre bast. Hon ska vara beroende av sina föräldrar och andra vuxna. Barn ska inte behöva ta ansvar för sig själva såsom självständighet innebär. Hon ska inte behöva somna själv eller trösta sig själv eller på andra vis klara av att ta hand om sig själv. Hon är bara tre år. Pytteliten.

2011-04-28 @ 21:45:21

Postat av: Mella

Det finns inget värre än när barn förväntas uppföra sig som små vuxna. Givetvis ska man hålla efter sina barn och lära dem rätt och fel, men framför allt ska de får vara BARN. Och barn är ju lite oborstade och jobbiga ibland, det är ju en del av charmen.

Kan gå i god för att du inte uppfostrat nån liten "satunge". Satungar är bortskämda och ego, Ninja är social, givmild, levnadsglad, nyfiken, sprallig och GRYMT charmerande 🙂 Fortsätt med det du gör, för det funkar

:love:

Hej

Tack för din stöttande kommentar gällande det jag råkade ut för. Trist att det finns sjuka människor som inte har ett eget liv.

Enig med dig i ditt inlägg. Självständiga barn är mitt mål, även om jag nog är ganska hård med lydnad också.

Kram Åsa

Jag kan av okänd anledning inte svara på ditt nyaste inlägg, men jag har dem med. Så du är åtminstone inte ett ensamt freak.

😉

hej jag tänkte göra ett skolprojekt om femenism och genustänkande och du är en stor inspirationskälla men har du några bra böcker och bloggar som jag kan tipsa min högstadieklass om?

Hear hear! Ninja är en toppenunge! Glad, orädd och framfusig. Samtidigt är hon omtänksam, generös och en bra kompis. Och absolut inte ouppfostrad, om nån trodde det. En regäl och redig onge, precis som sig bör! :thumbup:

Att gapa och skrika för att få sin vilja igenom gör alla barn då och då, det är inte ohyfs – det är trotsåldern och det ligger i barnens natur att testa gränserna ibland. Det är deras kvalitetssäkring av vår uppfostran. Det är stor skillnad på det och att vara ouppfostrad!

Ungar ska ju få vara ungar och hur ska de veta när det är ok att leka eller inte? Du verkar ju vara en morsa som är uppmärksam på sitt barn och säger ifrån när det går överstyr, typ går ifrån restaurangen om hon får spatt. Och då stör jag mig inte för fem öre.

Däremot för att ta ett exempel, så stod jag och en äldre dam, ca 85, och väntade på bussen när en mamma med en lite plutt i vagn och en fyra-ish-åring kommer fram och väntar de med. Fyraåringen börjar sparka frenetiskt i gruset så det skvätter mot mig och damen, mamman ser och säger inget. Ungen sparkar och sparkar, damen får grus i ansiktet (mamman ser, säger inget) och säger försynt "du kanske kan sparka ut mot gatan istället?" ungen bara tittar, mamman säger inget. Ungen fortsätter sparka, sen får även jag grus i ögat och säger till igen "var snäll att sparka ut mot gatan för det gör jätteont att får grus i ögonen", ungen fortsätter, mamman säger inget, deras buss kommer de går på, ungen räcker ut tungan, mamman säger inget…. ARRGHH, rage! Men, det är ju inte ungen som jag stör mig så mycket på som på morsan, wtf liksom!?

Haha, jag ser att du inspirerades av mitt inlägg, det var ju skoj! Vet inte om du läste mitt svar på din kommentar… Men här är det i alla fall.

"Jag håller med om att ett barn ska veta vad det vill och visa det genom att ”leva rövare” MEN de ska, enligt MIG också ha sån respekt för vuxna att de kan sluta vid en tillsägelse (ok, ett par..) tycker jag. Jag tror att det kanske är på sin plats att jag klargör att jag inte vill kuva mina barn på något vis, men däremot ser jag det som självklart att visa andra respekt, och EGENTLIGEN handlar det kanske inte mest om vad barnen gör, utan om den vuxne. Om man som förälder inte tar tag i en situation som urartat eller håller på att urarta, så känns det inte särskilt föredömligt. Låter man barnen springa runt och störa folk och klättra och klänga och riva ner saker i affärer etc, då tycker jag nog att man kan kalla det att brista i sin föräldraroll, för det är inget som jag tror NÅGON vill att barnen gör?!

För mig är det skillnad på att ta plats/ta för sig och vara framåt, jämfört med att vara pushig och störa omgivningen med sitt sätt genom att göra destruktiva saker. Det ena är något bra som stärker barnet i sin självkänsla och ger självförtroendet en liten kick, att våga saker i olika sammanhang är positivt, även om det medför hög volym eller spring och stoj. MEN det andra är något negativt som genererar ett barn som ses som jobbigt och störande, och om ett sådant beteende blir ”norm” för det barnet så kommer det förr eller senare att leda till negativa följder, kanske att andra barn eller människor generellt, tar avstånd från barnet. Eller att man blir retad. Eller att man får svårt att få någon annan uppmärksamhet än just negativ sådan..

För övrigt är du i min värld inget genuint pretto, om jag ska vara ärlig. Du har valt att göra saker som passar för din familj och dina barn, och de råkar följa ”reglerna”. MEN den stora skillnaden är att du okejar att andra kan göra annorlunda så länge man har barnens bästa för ögonen så är du liksom fine with it, såvitt jag förstått på din blogg. Ett PRETTO är ett pretto just för att det är så himla svårt att acceptera andra sätt att hantera och sköta barn än de sätt som prettot själv använder. Det finns liksom ingen ”förståelse” för att man ibland får använda sig av andra metoder för att det passar den familjen eller det barnet bättre av en eller annan anledning :)"

Då så 🙂 Det är mitt mål att min son ska göra det också. Pappa har en restaurang i Grekland, så vi får öva där (han är bara drygt 4 månader än så länge).

Åh, Lady D! Du anar inte hur glad det här inlägget gjorde mig nu! Jag sitter här själv med en unge som idag verkligen visat vad han vill och inte vill (och naturligtvis allt medan man har andra föräldrars konstiga ögonkast på sig, sånna där som säger "håll pli på din unge" ungefär).

Och just då, känner man sig som en så väderlös mamma. Inte som en mamma som faktiskt lyckats lära/visa barnet att det okej att vara arg, att det är okej att visa när man inte vill en viss grej osv.

Tack för det, det lättade upp min dag!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *