Kategorier
barn & föräldraskap

Inte babyblues; Däremot mammablues.

Känslan av att inte räcka till. Den är välbekant för de flesta nyblivna tvåbarnsmammor. Och nu har den drabbat mig. Det är så otroligt frustrerande att se min fina älskade unge förvandlas till ett rabiat monster som vrålar och får utbrott var femte minut. Och det bara värker i mitt hjärta. Mamma har inte tid. Mamma […]

Känslan av att inte räcka till. Den är välbekant för de flesta nyblivna tvåbarnsmammor. Och nu har den drabbat mig.

Det är så otroligt frustrerande att se min fina älskade unge förvandlas till ett rabiat monster som vrålar och får utbrott var femte minut.

Och det bara värker i mitt hjärta. Mamma har inte tid. Mamma måste mata bebisen. Mamma kan inte kramas nu. Mamma kan inte finnas till bara för dig hela tiden.

Fast jag vill det.

Jag saknar min skrutt. Jag vill ha mera tid med henne. Ensamtid. Jag vill inte att hon ska känna sig nåt annat än älskad och värdefull. Och jag vill att hon ska känna sig trygg i att jag alltid finns där. För det gör jag även om det inte alltid är möjligt att vara fysisk.

Och muppen då? Han får ju inte samma tid med mig som Ninja fick heller. Jag kan inte finnas där att svara på hans signaler direkt när jag har en annan unge att lyssna till. Jag kan inte ignorera vardagen, behoven och resten av världen för att bara dyka in i bebisbubblan igen. För att bara leva för honom.

Fast jag vill det
.

Jag vill att han ska få samma trygga första tid som hon. Samma odelade uppmärksamhet. Samma engagemang. Samma självuppoffrande. (nej, för mig är det inte negativt att ge allt för mina barn den första tiden) 

Jag vill att han ska få samma mamma som hon fick.

Men det går ju inte. Och jag är alldeles kluven. Och ledsen. Och trött.

Idag har jag lovat att inte bli arg. Idag har jag lovat att inte bråka med Ninja. Men hur gör man?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

51 svar på ”Inte babyblues; Däremot mammablues.”

Fina fina Lady!

Jag känner så väl igen mig i dina ord. Det enda jag kan säga som tröst är att det ger med sig. Jag valde i början att lägga 100%folus på storebror eftersom han är mer "medveten" än lillbebisen. Efter en månad insåg jag att det inte behövdes mer eftersom vi alla i familjen sakta men säkert formades in i en ny familjeroll.

När Lovi var runt halvåret tyckte jag att allt det där släppte och nu två mander senare är det riktigt roligt. Barnen roar varandra och den stora accepterar och förstår när Lovi behöver sitt.

Vi har alltid sagt att det är HANS bebis. HANS bebis behöver tutte, HANS bebis har bajsat, HANS bebis är ledsen och då har han prioriterat att vi byrer blöja, tröstar eller matar HANS lillasyster.

Stor kram vännen.

Man känner såhär och för mig handlade det om att hitta en bra balans. Mitt mammamotto är att ALDRIG känna mig otillräcklig. Jag är mina barns BÄSTA mamma även om orken och tålamodet tryter. Även de dagar jag inte hinner med dem båda.

Jag känner verkligen igen det där! Men den enda trösten jag kan ge är att det blir bättre!

Nu efter 3 månader så sover Leah längre stunder och då kan jag ge Zack min odelade uppmärksamhet. Jens kan ta Leah mer också så att jag kan leka med Zack. Men visst måste jag fortfarande ibland säga "nej" till Zack och han har lärt sig att när mamma ammar så kan jag inte leka (men man kan t.ex. läsa bok).

Men det är jobbigt i början innan alla har vant sig vid den nya situationen. Man får pussa extra mycket och tänka på att oftast handlar det om att största barnet vill ha uppmärksamhet när den bråkar…

För den delen bubblade mitt temprament upp i början och jag blev så fruktansvärt ARG. Ibland för småsaker och jag skämdes. Skämdes över att skälla på en 2,5 åring som inte alls förstod varför.

Ilska är ett sätt att ge uttryck för den frustration man känner. Men som du själv så klokt säger: Vi väljer hur vi vill reagera på saker och ting. Om du mår dåligt av att bli arg, försök att låta bli.

Kram igen!

Välkommen till livet som 2 barnsmamma antar jag? Min kompis har samma känslor som dig att inte räcka till.

Jag väljer att inte skaffa fler barn för jatt jag vill ge all min tid till min dotter och jag förstår att jag aldrig skulle orka med 2 st. JAG skulle bli en dålig mamma då.

Men jag är övertygad om att du gör det bästa du kan under omständigheterna. Det är inte farligt för barn att förstå att man inte kan få mamma för sig själv heller. Det är nog tvärtom väldigt viktigt för resten av livet. Din dotter går väl inte på dagis heller va?

Min unge får ju sitt sociala och lär sig dela där osv. Ge inte upp, det blir bättre!

Kram på er! (sorry för mitt svammel, hoppas du fattade vad jag ville få fram. Du är en jättebra mamma!)

Kära vännen!

Tyvärr är det ju så, de små kräver sin del och de "stora" kräver sitt och ibland eller ofta krockar det. Jag tycker Apan kom med vettiga råd, 100% är kanske svårt att ge, men hon förstår mer och kommer ta det hårdare än Tamlin om du försöker dela 50-50.

Som du kände jag att jag så gärna ville ge David samma chans som Simon, men jag upptäckte rätt snart att det var omöjligt om dagarna inte bara skulle bestå av gråt och tandgnisslan.

Ta med Tamlin så mycket du kan så att han får den närhet han behöver samtidigt som Ninja får så mycket som möjligt av den uppmärksamhet hon behöver.

Och precis som Apan och Bambi sa (och det kan låta tråkigt), men det blir bättre med tiden. Nu när David är ett drygt halvår gammal är balansen inte alls lika svår att hålla.

Usch. Jag ser verkligen fram emot den dagen som vi (förhoppningsvis) får ett till barn, men jag ser inte fram emot den där känslan…för det känns som att den är en naturlig del av att få fler barn:-(

Vi har planerat att vara hemma båda två i ett halvår när (om) det blir en till, vi har snålat på FP-dagarna för ettan av den anledningen & jag hoppas det kommer kunna underlätta lite.

Lita på de här ovan som skriver att det blir bättre, de vet vad de talar om!

Hej! Hittade hit från spiderchick, tycker hennes bloggdesign är så fin :-).

Jag är "bara" enbarnsmamma men jag kan tänka mig hur du känner, och jag är övertygad om att det blir exakt samma för mig om jag får två barn!

Men du kan inte göra mer än det du redan gör – älska båda två och visa det ofta. Du finns ju där så mycket du kan, du gör ditt bästa och mer än det går inte göra!

Kramar

Kan ju tilägga att jag tillochmed fick ta mig till BUP för att jag kände aversion mot Simon när det var som värst och psykologen sa att det är så det kan vara i början när man går från en till två. Det är nästan oundvikligt att det känns så här.

Men seriöst, vart är pappan till barnen? Varför är inte han delaktig och avlastar mamman. Du har tidigare nämnt i bloggen att din man inte alls har samma kontakt och tar hand om sitt barn som du och nu ser du konsekvensen… Fan vad sorligt. Hoppas han avlastar dig och att han spenderar tid med båda sina barn också för endast då kan man få en harmonisk familj tror jag om båda föräldrarna är lika delaktiga i barnens liv.

Ps. Varför börjar inte Ninja på dagis där hon får utlopp för lek och umgänge med kompisar istället för att trycka i en lägenhet?

Malou, fatta vad det skulle göra med Ninjas självförtroende om hon började på dagis nu! Katastrof!

Alla behöver inte följa samma mall, det kan funka bra ändå och det som LD ger uttryck för känner alla nyblivna tvåbarnsföräldrar oavsett hur de gör. Det är bara ett uttryck för att gå från tvåsamheten till flersamheten och inget som har så mycket att göra med hur föräldrarna infacto är med sina barn. Tro mig!

Det är en helt normal fas att gå igenom, att lära sig att det finns en ny familjemedlem och att man inte längre står i centrum. Det är okej att bråka och vara arg på varann, det går över, det blir bättre och det är något som alla barn som får syskon går igenom. Det går över, Ninja kommer att bli van och acceptera. Ge det tid bara. :love:

Jag tycker inte det har blivit lättare med uppmärksamhets-fördelningen barnen emellan ju äldre Ville blivit. När han var en spädis hängde han liksom med utan knussel.

Nu har han blivit, sedan han började krypa och nu tar sina stapplande första steg, en kamikaze-unge som behöver 100% tillsyn annars klättrar han upp och hoppar ut genom fönstret (typ).

Och det gör, som du säger, jävligt ont att behöva skuffa undan det äldre barnet. 🙁 Men vi försöker ta igen det på kvällen när Ville sover, då brukar karln och jag umgås med Minou utan något som stör.

Känner igen mig. Fick lillebror Milo 5 juli och har sedan tidigare storasyster Nova som är 4 år.

Även hon har börjat trotsa mer, bli ledsen osv. men är samtidigt superglad och överlycklig över lillebror. Som någon skrev så betonar även vi att det är hennes bebis, hennes lillebror och att sådär gjorde vi med dig då du var liten också. Men Nova är ju som sagt 4 år och det kanske på ett vis e lättare än med en 2 åring.

Jag tror man kommer landa mer och mer. Imorgon går min sambo tillbaka till jobbet igen så nu börjar vardagen !!!

jag hoppas du var förberedd på det så det här inte kommer som en överraskning.. för det är ju självklart så, du kan inte vara samma mamma till Ninja längre, och du kan inte vara som du var med Ninja till den nya bebisen. det är en stor skillnad på att ha ett barn och ha två.

hoppas att det blir bättre med tiden, Ninja kommer inte fortsätta vara ett utbrottsmonster, men du kommer nog alltid att känna dig lite små-otillräcklig. 😉 det är väl mammans (eller pappans) lott i livet tyvärr.

mina barn är snart tonåringar och jag räcker inte till ett jävla nå.

Därför just är det ultimata att vänta tills det är åtminstonde 3 år mellan dem. De är de 3 första åren som är de viktigaste och då de behöver som mest av det som du beskriver. Hade du ex fått bebisen efter att Ninja passerat 3 år så hade det inte gjort lika mkt då grundtryggheten är lagd hos barnet….fast känslorna av otillräcklighet hade nog ändå funnits men man hade inte behövt oroa sig lika mkt…

Nu är det viktigt att Ninja får mkt uppmärksamhet och gos, det är precis det hon behöver. Kan tänka mig att det blir som ett litet trauma i sig att helt plötsligt ( när man e så liten som Ninja ff är ) kommer en till individ som ska delas med mamma (!)…avundsjukan finns där..o den känns…

Just nu tar ju dina känslor överhanden, men jag misstänker att ditt sunda förnuft är så pass påläst att du vet att det är nyttigt och t.o.m. lite avslappnande för barn att inte hela tiden få (och belastas med…)vuxenuppmärksamhet. Visst ska barn ha mycket, mycket uppmärksamhet, men de behöver också uppleva att stå tillbaka för någon annan ibland. Jag känner ensambarn som är ständigt centrum för båda föräldrarnas uppmärksamhet och kan bara konstatera att inte ens jag som vuxen skulle kunna hantera att bli påpassad, kommenterad och stimulerad så mycket som dessa barn blir. Jag skulle göra precis det som de gör, skrika rakt ut! :-d

malou – asså shit, har du egna barn? Nu blir jag lite irriterad. Vart är pappan? Han är precis här. Han har tagit ut långsemester för att kunna finnas här för sin familj och sina barn.

Farmor. farfar, mormor och farbror Linus är också här och ger Ninja 100% uppmärksamhet dygnet runt.

Det spelar ingen roll. Hon vill ha mamma. MAMMA. Och det är helt normalt och har inget med pappans roll att göra överhuvudtaget. :thumbdown:

——————

dagis? – som Anaiah säger – det vore tamejfan det sämsta jag skulle kunna göra nu. Snacka om att ungen skulle känna sig bortvald. :thumbdown: :thumbdown:

jennie – jo jag var förberedd. Men man är ändå inte riktigt beredd förräns man är där.

Diana – det finns fördelar och nackdelar med att vänta. Jag tror dock att avundsjukan finns där ändå hos barnet oavsett ålder.

Malou oj då, snacka om "finkänslig". Barn kan faktiskt leka och få stimulans utan att gå på dagis, hemma så är det ju föräldrarna som ser till att barnet får socialt umgänge och får föra saker.

*LD*När jag var liten så tjöt jag som en gris de två första gångerna när jag ens fick veta att jag skulle få syskon (första gången var jag 2,5 år) och jag var en svartsjuk liten gris, men jag kan trösta dig med att jag växte upp och blev relativt normal ändå 😛

Vackra, underbara du. Fortsätt vara stark, du är bara människa och ingen av ungarna kommer att få men för livet. Fråga Ninja om hon vill hjälpa till med bebisen. Även om det bara handlar om att hämta blöjor, kramas (klappa fint) och dylikt, så kommer hon, förhoppningsvis, känna sig delaktig. Det är en stor omställning både för dig och Ninja att få tillskott i familjen, och det kommer aldrig bli som det var "förut" igen. Och det menar jag på ett bra sätt!

En varm bloggkram från en hängiven läsare.

åh jisses! vet inte om det är alla graviditetshormonerna som jävlas med mig,men jag började böla när jag läste det här inlägget! och vilken underbart fin mamma du är som känner sådär,som VILL sådär. och jag som än så länge "bara" har en unge kan ju såklart inte riktigt fatta hur du känner det,men jag kan -föreställa- mig. Och då blir jag ledsen. För fy faan för att behöva slitas i två delar sådär,att behöva tampas med skuldkänslor för att man känner att man inte räcker till för sina barn… men jag tror,nej förresten,jag är SÄKER på,att Ninja trots att hon nu visar på alla sätt att hon känner av att livet,tillvaron,förändras,känner sig trygg och älskad i allra högsta grad! Och att din mupp får vad han behöver av dig:)

Styrkehälsninar Kristin

nej, man kan aldrig veta hur det kommer kännas förrän det är på riktigt.

men en del tänker inte ens att det kan BLI en jobbig tid, blir helt golvad av att ens äldsta förändras, och av känslan att känna sig otillräcklig.

jag tror ni kommer klara det fint, och den som frågade vart pappan är.. det var det dummaste jag hört, det spelar ingen roll vart pappan eller mormor, farmor, farfar osv är när det är mamman som ungen vill ha.

försök njuta av sommaren i det ohyggligt fina huset 🙂

ni är så fina allihop – tack för de värmande och tröstande och FÖRSTÅENDE kommentarerna. Och ursäkta om jag låter som en surkärring. Det är inte min mening. Bara lite trött. :love:

LD: Jo jag är 4-barns mamma och jag vet att om pappan tar ett känslomässigt ansvar med barnen redan från början så är det inte endast mamma som gäller. Och dagis just nu är så klart ingen bra idé men det är klokt att introducera dagis så småningom. Varför inte ha en mamma dotterdag/halvdag och din man är med sonen? Du kan alltid pumpa ut mjölken.

malou – Det är inte "bara" mamma som gäller. Ninja tycker mycket om att vara med pappa. (och farmor och mormor och farfar osv)

Men när hon vill ha mamma så är inte mamma lika tillgänglig längre. Vill man ha mamma så duger inte pappa.

Och sen är det ganska givet att barnet tyr sig till den som varit hemma mest. Och det ÄR jag. Nån måste liksom jobba.

Oskar har varit närvarande, känslomässigt och fysiskt, angaligen mer än gemene pappa så att skylla det här på honom är så jävla fel för att inte tala om kontraproduktivt.

Att pumpa ur är inget alternativ. Av två anledningar:

1. jag äventyrar inte amningen (flaska medför en ganska stor risk för det)

2. jag kan inte pumpa ur. Mina bröst vägrar. (jo jag försökte med Ninja)

Ang. dagis så kommer vi ha Ninja hemma så länge det går.

http://www.finest.se/userBlog/index.php?uid=28711&viewComments1423355=1#comments_1423355

Läste Katrin Zytomierskas blogg och hon nämnde där att hennes väninna ammat länge. På bilden är det hennes väninna med sitt lilla barn.. jag tänker för mig själv att "Om jag kollar i kommentarerna nu så kommer det vara fullsmockat av jubelidioter som härjar om hur äcklig och ego man är som ammar längre än typ 8-10 månader" Hade jag rätt? Javisst fanken hade jag det! Fan vilka puckon det finns alltså.. man blir mörkrädd.

vi försöker dock att få till lite extra mamma-ninjatid här och där. men allt är så nytt för henne nu och hon har blivit extra klängig. Det är inte ett dugg konstigt att hon reagerar.

menar du att dina barn inte reagerat alls? :question:

Natta och det är allt du KAN göra. Se till att få små stunder med bara Ninja då och då och visa att du finns kvar för henne också. Tyvärr är det som andra också säger att det är en omställning för Ninja också, hon kan inte ha ensamrätt och dig och Oskar längre och det är besvärligt för henne att acceptera. Hon kommer dock göra det, men det tar lite tid.

Ge det tid och lätta ditt hjärta för många, om det hjälper att höra att du inte är ensam om det här. Att det är normalt. För det är det.

Jag håller på din linje!

Dagis väntar man med så länge det går. Helst vill jag att mina barn hinner bli 3-år först om det går.

Och pumpa gör jag aldrig. Vill på inga villkor äventyra amningen.

jag brukar tänka på vad en barnpsykolog sade på ÖF en gång, apropå att få syskon: "det innebär en kris för barnet, men med kriser följer utveckling.". man lär sig en massa massa nyttigt om livet, sig själv & att bli en social varelse när man får syskon, det är jag övertygad om! och betänk att ni lär er att hantera denna kris, allihop! för ni vill väl ha fler barn än 2, & då är det ju än mer oundvikligt att man inte räcker till även om man (som vi gjort) tar varsitt barn.

Ah, den berömda tvåbarnschocken. Jag lider verkligen med dig.

Jag har en 4-åring och en 1-åring, och som jag grät den första tiden av att känna mig otillräcklig. Lillebror bodde i sjalen och ammade OFTA. Storebror behövde såklart mig ännu mer eftersom hela hans väld vänts upp-och-ner. Jag räckte inte till…

Jag vet tyvärr inte riktigt vad jag ska ge dig för råd. Försök bara göra så gott du kan och i varje situation får man helt enkelt göra en bedömning av vems behov som är mest akut. I början blir det ju mkt bebisen som får gå före eftersom de inte alls förstår och kan klara av att vänta. När lillebror blivit lite äldre hade vi en period då vi satsade lite extra på storebor (mannen var ledig bl a) och nu verkar bägge må bra och fortfarande vara trygga med intakt självkänsla 🙂

Är nog extra känslig för att min dotter är utomlands med sin pappa och jag har inte träffat henne på några dagar, men jag började också lipa lite av ditt inlägg.

Jag är så otroligt rädd att tappa den fina kontakten vi har jag och min dotter, när vi väl skaffar ett syskon och det liksom inte bara är hon och jag längre.. (och pappa såklart, men du förstår hur jag menar.)

Så rädd att vi har bestämt oss för att vänta ett extraår, trots att jag egentligen ville ha dom närmare.. Men nu kommer det bli fyra år emellan om allt går som planerat, och då hoppas jag att min dotter är så pass självständig så det kommer kännas lite lättare att ha en liten som behöver så mycket uppmärksamhet.

Jag tycker även lite tvärtom mot vissa kommentarslämnare. Låt Oscar ta bebisen mer förutom när du ammar och andra nödvändiga saker just du måste göra, för Tamlin har ju ingen direkt åsikt om vem han vill vara med 🙂 Så kan du försöka vara mer med Ninja dom stunderna nu när hon behöver dig.

Stor kram.

Hello Lady D.

Åh jag känner igen mamablues:en. För mig var första året för jävligt. Jag mådde så jävla kasst över att inte kunna vara ALLT som jag VILLE för båda mina barn. Trots att jag inte ammade lillskruttan var det så. Ty även flaskmatning tar tid. Och bytning och rapning och gosning och allt.

Jag var helt övertygad om att båda barnen skulle bli störda. Lillbebisen för att hon mest fick ligga där hon låg mellan matningspassen och inte alls blev lekt med och stimulerad på samma sätt som storan blev. Storan för att hon för alltid skulle känna sig bortvald. För alla de där nej;na man blev tvungen att kasta tid. För alla Pippifilmer man satte på. Ja. Det var hemskt.

Men sen! Ja, lilltjejen blev större och alla den där stimulansen vi inte hade möjlighet att ge, det gav ju storesyrran istället. Och stortjejen ja, hon blev visst inte i behov av BUP ändå!

Efter lilltjejens 1årsdag vände faktiskt allt. De leker tillsammans! I timmar! De skrattar, bråkar, ser efter varann och lär av varann. Det är så underbart att se!

Så jag ville bara säga det. Att det BLIR bättre. Och de BLIR inte störda för livet. Även om Ninja inte fattar det just nu så kommer hon att TACKA DIG sen när hon blir vuxen, för att du gav henne ett syskon! Det är så stort med syskon!

Tack för en skitbra blogg. //jenny

Det gör man inte, man hinner inte med, man orkar inte med på samma sätt… Min räddning är mina sjalar, lilla bebis kan tanka närhet och mamma medan jag gosar och tar hand om stora tösen. Jag har liten på magen, jag har henne på ryggen, hon är nöjd. Stora kan kramas, stora kan leka, busa och göra nästan vad hon vill och hon är nöjd. Helt underbart de få gånger som man verkligen räcker till…

Skulle du inte kunna ha någon slags frågestund? Där vi först ställer frågor liksom och efter ett par dagar svarar du (när du har tid) Jag älskar din blogg men har sååå många frågor ju. Som jag absolut inte menar något illa med. Bara nyfiken 🙂

Hmm, Lady. Tror du på det där med hormoner? Kan vara de som spökar.

Varför skulle NINJA i n t e f å v a r a ett r a b i a t m o n s t e r? Hon behöver övning i att vara ett normalt barn. Normala barn är inga änglar.

Ja, Lady. Du missförstod mig. Läs ditt eget inlägg – det som jag svarade på – så får du se att jag svarar exakt på det.

Hej!

Jag brukar ofta läsa din blogg och tycker den är bra. Jag vill bara säga att det här var ett väldigt fint inlägg. Jag har än så länge bara ett barn, men vill snart ha fler. Dock är jag ju lite rädd för just de känslor du så bra beskriver.

En annan sak, helt orelaterat, jag funderat på är det här med supernannymetoder. Vad tycker du om dem? Jag har skrivit vad jag tycker och det vore intresant att höra din åsikt. http://vitaeinnuce.blogg.se/2010/august/att-fostra-ar-inte-att-dressera.html

(obs, jag försöker inte "ragga" läsare :))

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *