Kategorier
barn & föräldraskap

Inte världens bästa morsa men jag duger!

Jag tänker på det där klyshiga påståendet att man är den bästa mamman till sitt barn. Och om jag bortser från hur jävla hånande det är mot de barn som har riktiga skitmorsor så kan jag ändå inte hålla med. Nej. Handen på hjärtat. Jag är faktiskt inte den bästa mamman mina ungar skulle kunna […]

Jag tänker på det där klyshiga påståendet att man är den bästa mamman till sitt barn. Och om jag bortser från hur jävla hånande det är mot de barn som har riktiga skitmorsor så kan jag ändå inte hålla med.

Nej. Handen på hjärtat. Jag är faktiskt inte den bästa mamman mina ungar skulle kunna ha. Det finns massvis med människor som skulle kunna ta hand om mina ungar bättre. Som är bättre. Roligare. Mer tålmodiga. Mer pedagogiska. Men närvarande.

Och jag sitter här och skäms över allt jag borde göra med ungen. Aktivera henne. Utmana henne. Vara med henne. Och jag skäms när jag börjar fundera på dagis och hur skönt det skulle vara med en tvåveckorssemester. Utan barn.

Men sen får jag tillförsikt. Lugn. Nej fan. Jag är inte bäst. Inte på långa vägar. Men jag är tamejfan tillräckligt bra. Tillräckligt rolig. Tillräckligt pedagogisk och utmanande. Tillräckligt närvarande och tålmodig.

Jag är good enough liksom. Och det räcker faktiskt så.

Lite halvkass men bra ändå!

(fast jag strävar ju ändå efter att bli det bästa jag kan bli. Men utan en massa krav och prestationsångest.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

21 svar på ”Inte världens bästa morsa men jag duger!”

Fast du glömmer det viktigaste – det är DU och ingen annan som är deras mamma! Och att vilja ha lite egentid är ju inte mer än mänskligt, det gör ju dig i förlängningen till en bättre mamma. Jag vågar slå vad om att du inte hittar en endaste förälder som aldrig har känt att h-n vill ha lite semester från barnen och bara få vara vuxen ett tag.

Vi har haft många diskussioner om det här med föräldraskap på jobbet (förskola) och även om man ibland kan undra litegrann (och visst, som du skriver, det finns tyvärr alltid föräldrar som inte borde få vara det) måste vi ju ändå utgå ifrån att 99% av alla föräldrar vill sitt barns bästa och gör så gott de kan, utifrån förmåga.

Jag har inga egna barn och kan därför inte jämföra med annat än mina yrkesmässiga erfarenheter och jag upplever att det är betydligt svårare att vara förälder idag än för, låt säga, tio år sedan. Samhället ställer högre krav, barnen har en helt annan världsbild (jag menar, när jag var liten var det kanske ett par tre barn i klassen som hade dator/tv-spel/video hemma – bara en sån sak…) och jag tror att många föräldrar vill för mycket. Låt barnen ha "tråkigt", de behöver inte aktiveras hela tiden! Tvärtom så behöver de lära sig att inte alltid matas med saker att göra.

Och, som sagt,

Mamma (eller Pappa) är alltid Mamma, även om hon inte alltid känner sig som världens bästa. :thumbup:

Men jag förstår inte, varför är det negativt att känna sig sugen, eller tom. åka, på en semester utan barn? Det blir ju semester för ungarna också, om man har nån som de älskar och är trygga med som de bor hos eller som bor hemma hos en. Barnvakten/rna har dessutom oftast en massa ork och lust att leka i lekparken flera timmar osv.

Fattar inte varför man "ska" ha dåligt samvete för att man vill vara ifrån sina barn ibland.

Men… du är ju det bästa du kan bli, JUST NU! Du gör ju ditt bästa i den situation som du befinner dig i för tillfället. Ingen jävla människa försöker väl göra sitt sämsta? Till och med psyksjuka mammor gör sitt bästa utifrån den situation de befinner sig i.

Och eftersom du inte är psyksjuk så utgår jag från att ditt bästa är jävligt bra och på så vis så är du faktiskt den bästa mamman för ditt barn… just nu. Det är ju du och Oskar som känner dem bäst… Det ska mycket till för att klå er just nu, tror jag. 🙂

Du är det bästa föräldern du kan bli! Bara en sån sak som att du inser att du inte är 100% fulländad är fan så mycket bättre än att tro att man är perfekt, för det finns ingen som är perfekt. Man utvecklas konstant, även som vuxen. Att du sen strävar mot att bli bättre är ju bara superbra!

Som du själv säger, det finns inget bättre än mamma och pappa! Undantag finns ju alltid, men du är inte ett!

Jag tror nog man är bästa mamman till sitt barn ( om man bortser från äkta skitmorsor) även om de kanske har några egenskaper som du TROR de har, ja tror, för du kan inte veta, så är du nog ändå bästa mamman till DINA barn, de är ju FRÅN dej, dina gener, och du känner dem på ett sätt ingen anna kan LÄRA känna dem, för du behöver inte lära du vet. Det är vad jag utan barn tror.

Det är ju inget att sträva efter att vara perfekt. Stackars de barn som har "perfekta" föräldrar, vilken press på barnet, vilken ångest att leva upp till det! Nej, det är bättre att vara lite halvdan och lära sina barn att man duger ändå.

Tack för en skön blog.

Jag håller inte med dig. Jag förstår vad du menar och det vill alltid finnas de som efter boken är bättre, men ingen älskar sitt barn som en mamma, ingen annan vill gå över lik för ditt barn på samma sätt som du är villig till. När det eventuellt krisar sig med problem, om ditt barn blir fruktansvärt jobbigt eller drogmissbrukare eller en mördare, så vill du som mamma vara den som orkar med längst, den som är där så som ingen annan orkar med. DET kan inte jämföras med att leka dagistant som du beskrev i ditt inlägg. Att vara mamma är KÄRLEK! Och ingen kan vara bättre på att älska ditt barn än vad du är. Protestera på DEN du! 😉

Jag håller inte riktigt med dig. Jag förstår att man ibland kan behöva en break från sina barn, det är helt naturligt (inte för att jag har egna barn). Jag har en missbrukare till farsa som inte har funnits där för fem öre (fast nu försöker han finnas, när jag är 20 om tre månader ska han leka pappa och försöka tränga sig in i mitt liv på ett sätt som inte är okej), men han har gjort det bästa HAN har kunnat. Det har alla föräldrar. Min mamma har gjort det bästa hon har kunnat, utifrån SIN livssituation och sina möjligheter, och det hade ingen annan kunnat göra bättre än hon. Förstår du hur jag tänker? Tycker att du verkar vara en helt grym mamma utifrån dina förutsättningar, och du gör det som DU tycker är bäst för ditt barn. Heja!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *