Kategorier
barn & föräldraskap

It takes a village

Sitter i Kristallparken och försummar ungarna till förmån för lite slösurfing. Nån ful jävla skitunge slog till Tamlin tidigare och knuffade sen Ninja i en klätterställning. När hon försökte klättra upp så ställde han sig ivägen och fortsatte knuffas. Allt medans föräldrar såg på och skrattade. (ja se pojkar, de är ju som de är! […]

Sitter i Kristallparken och försummar ungarna till förmån för lite slösurfing. Nån ful jävla skitunge slog till Tamlin tidigare och knuffade sen Ninja i en klätterställning. När hon försökte klättra upp så ställde han sig ivägen och fortsatte knuffas.

Allt medans föräldrar såg på och skrattade. (ja se pojkar, de är ju som de är! Boys will be boys liksom! Tihi!!)

Men pedagog som jag är så har jag INGA problem att tillrättavisa andras ungar. Den här skitungen käftade dock emot men det avskräckte inte mig, jag insisterade strängt att: ”sluta knuffas och flytta på dig. Nu.” Och det gjorde han. Motvilligt.

Jag har svårt att förstå föräldrar som låter sina ungar härja och bete sig illa. Vill man inte lära sina barn de färdigheter som behövs för att kunna socialisera med andra människor? Barn som inte vet hur man gör blir ofta utanför. Vem tycker om en bråkstake liksom?

Hur tänker ni? Hur hanterar ni situationer som denna? Tillrättavisar ni andras barn och är ni ok att andra tillrättavisar era?

(Nu så drog skitungen ner Vincent från rutchkanan. Det sorgliga är att han antagligen bara vill ha kontakt men inte vet hur man gör)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

76 svar på ”It takes a village”

Jag är helt okej med att andra tillrättavisar Dorian men jag vettefan om jag skulle våga tillrättavisa någon annans unge/ungar. Kroniskt rädd för att få en käftsmäll. (tror det kallas konflikträdd i folkmun..)

Jag uppskattar om folk tillrättavisar mina barn, det är viktigt att mina barn lär sig att andra också har gränser.

För det mesta drar jag mig inte för att säga till andras barn heller, men det kanske beror på vilket intryck jag får av föräldrarna 😉

Jag går tillbaka till barnstadiet, och ibland ännu värre -nära stenåldersstadiet, när jag möter barn som käftar emot. Jag har uppenbarligen en hel del 50-talsanda i mig trots att jag inte ens var påtänkt vid den tidsepoken.

Jag inte har egna barn men däremot syskonbarn som är mig så kära, och när jag skulle hämta min systerdotter på hennes dagis så var det några större barn som inte lät henne vara med i klätterställningen, och sa att hon förstörde deras lek. Min systerdotter är troligtvis för liten för att förstå och det är jag bara glad över. Men jag kände hur jag fick kämpa för att behärska mig och inte bli en varulv.

Jag kommer bli en hemsk mamma i lekparkerna i stan.

Och det är klart att barn ska få leka, stoja, skrika och busa i en lekpark, men sunt förnuft och respekt för andra individer ska de uppfostras till, och det borde stå med i det osynliga kontraktet som du som förälder fick den dagen barnet kom.

Det beror på vad man tillrätvisar andra barn, några gör det gärna utan att fråga oss om det var helt ok? Jag menar att det var en gång SEX hela vuxna skällde ut min son på 1½ år gammal för att slå en annan 1½ år gamla, så jag skällde honom inte ut och de fick en kalla blick av mig, för det räcks med 1 vuxen att tillrättvisa. än hela 6 på en gång. Ska jag stötta i dom 6 vuxna? Nä, jag menar om de hade inte skällt ut så hade jag förklarat för sonen.

Annars så hatar jag sånt skitungar på lekplats OCH INGEN vuxna, Jag och Storm var ute och cykla 3 hjuling cykel, så ville han gunga och leka lite, så tyckte en större flicka att det var helt OK att stjäla cykel och kastade våran vattenflaska på cykeln för att sedan cykla iväg! Jag fick ropa och tillrättvisa henne. Sorgligt nog var några dagar efteråt igen samma barn på lekplatser och igen ingen vuxna. Så var Storm nyfiken och tittade runt, hittade en större bil "gå-stol", och pratade om den.. observera, pratade. Så var de skitungar noga med att "DEN ÂR MIIIN!!", hallå? okej att stjäla andras saker och sen vara så ego även om man inte ens rörde leksaken? Bah, ville ta upp det med barnens mamma men hon var och gömde sig i sitt lägenhet. :thumbdown:

Man säger till barnet att det inte är OK. Om föräldrarna skiter i att uppfostra sin demon, får man tillrätthänvisa honom/henne, man gör samhället en tjänst helt enkelt. Man lär den henne/honom att det inte är OK vara så mot andra. Du kan även involvera ungen i Ninja och Vincents lek, han/hon kanske vill bara ta kontakt men vet inte hur man gör?

Men om ungen forstter vara odräglig går du bara fram till hans föräldrar och säger : "Jag tycker att det inte är OK att ert barn slår på andra". Det borde få dem skämmas.

Bra gjort!! Jag hade gjort samma sak!! Jag uppskattar oxå när folk säger till mitt barn (på ett bra sätt).. Man måste lära sig att människor har olika gränser.

jag har heller inga problem att säga till andras barn i såna lägen. om inte annat så vill jag visa mina barn att sånt beteende är inte ok och behandlar någon dem illa så står jag upp för dem.

Jag tycker absolut att man ska tillrättavisa andras barn om inte föräldern/den ansvarige gör det. en gång när jag var med min son på lekparkebn var det en hop ungar där som betedde sig som svin medans mammorna satt och chitchattade. Bla kastade dom sand på rutshkanan när min son skulle åka fast att han sa till dom att sluta flera gånger. Då gick jag in och förklarade att man inte gör så och dom accepterade läget. En annan gång när jag hämtade min son på dagis satt han och radade upp plastdjur på ett led, en annan pojke kastade ner djuren en efter en medans 4 andra såg på och skrattade. Värsta mobbningen! Jag sa åt honom på skarpen och när han inte lyssnade sa jag att tomten inte skulle komma till honom (det var strax innan jul) det kanske var lite hårt men det fick tyst på idioterna iaf. Sen meddelade jag personalen. Däremot tycker jag det är svårare att säga till andra barns föräldrar, konflikträdd som jag är. Handlar det dock om mina vänner eller syskons barn så tar jag upp det med föräldern.

har tyvärr vart väldigt mjäkig i mina försök att säga till andras barn, försökt lite försynt bara.

mina ungar har aldrig blivit tillrättavisade av andra föräldrar. jag har alltid varit delaktig i tex lekparker och påmint honom om hur man uppför sig.

nu har jag två små så då kanske man missar ibland så då hoppas jag andra föräldrar snällt men bestämt påminner hur man uppför sig.

den äldsta på snart 9 år står dock ofta när vi varit i tex busfabriken o andra barn trängs så blir han helt förbluffad i ett enda stort MEN SÅ GÖR MAN JU INTE???

Jag tycker det är helt okej att andra vuxna "uppfostrar" någons barn, inte alla på en gång men ni fattar.

exempel i skolan för ca 1 år sedan: (jag gick i 8an) jag och en kompis gick igenom en korridor, och helt plötsligt sticker 2 små 2a-klassare ut sina trynen genom en dörr och skriker "KUKSUGARE!" efter oss.

Jag menar, så gör man bara inte, det är allmänt hyfs att man inte skriker ett fult/nedlåtande ord efter någon. I detta fallet stängde ungarna snabbt dörren igen, men jag hade lätt kunnat säga till dem, för så gör man verkligen inte.

Har inga problem med att tillrättavisa både barn och deras föräldrar… men har ju inga egna så vet inte vad jag skulle tycka om det. Men är något inte OK måste man ju sätta ner foten!

Jag har jobbat som ledare på fotbollsskola i många år.

Det var alltid någon förälder där och tittade på vad vi gjorde och i 8 fall av 10 var det föräldern till en av bråkstakarna.

Flera gånger varje dag fick man tillrättavisa/skälla på eller hindra de bråkiga barnen från att vara elaka mot de andra.

Varje gång kommer det ett ont öga från föräldern vid sidan.

Föräldern reser sej upp, sträcker på ryggen och visar att "jag är pappan/mamman, var snäll mot mitt barn".

Det borde ha varit lätt att se att deras eget barn gjort fel men det hände aldrig att en förälder till en bråkig unge tyckte att det var okej att man uppfostrade dennes barn.

Föräldrar till ett uppfostrat barn (som ändå kan behöva bli tillsagda såklart) satt lugnt kvar och nästan tackade för att man satte en gäns.

Det säger ganska mycket…

Om föräldrarna finns närvarande, men ignorerar eller skrattar med när hens barn beter sig illa, är det inte bäst att säga ät föräldern egentligen? Det finns ju liksom inga "elaka" barn, men rätt så korkade föräldrar. Och det är väl snarare dom som behöver lära sig hur man beter sig, annars kommer väl bara barnets beteende fortsätta oavsett. Eller? En tanke bara.

Trollet mitt är inte så gammalt ännu att vi har varit ute och kommit i kontakt med andra barn. Men när det är dags så skulle jag nog, som du, säga till om de var något barn som gjorde så.

Hur reagerade föräldrarna när du sa till deras barn?

Visst, säga till andras barn, helt ok med mig! Men att kalla barnet för ful, som Malin skrev, känns det onödigt!

2011-05-26 @ 18:09:21

Postat av: Malin

Ursäkta, fel-läst av mig, det var Elin Astrid som skrev att det var tarvligt att kalla ungen ful..

Jag säger absolut till när någon puttas eller liknande. Men jag hade nog snarare sagt något om att klättra tillsammans och att man måste turas om i klätterställningen.

Nästan varje gång vi är på lekplatsen får jag lägga mig i och hjälpa ungarna att låna varandras grejor och turas om, tycker inte det är nåt konstigt alls egentligen.

Föräldrar som inte håller koll på sina kids är det värsta jag vet (nästan i alla fall). Våra bästa vänners barn har två kompisar som får härja fritt. På ett dop häromsistens gick ungarna runt och slog och knuffade på de andra barnen (även de små krypande). Blir så trött! Men jag är inte rädd för att (vänligt men bestämt) ryta ifrån lite. Är väl som för dig lite utav en yrkesskada (snart utbildad lärare haha) 😉

mm det är nog kontakt, vi har ett barn på dagis som biter Tidus väldigt ofta eller knuffas, FAST dom två är väldigt bra kompisar, tror inte han vet hur han ska ta kontakt eller så blir det bara för mycket för honom ibland…vet inte rikigt vad man ska göra åt det, jag har sagt att så länge inte Tidus blir rädd för de barnet så är det ingen större fara, det är ju trots allt barn men om det fortsätter måste man nog kolla varför och hur man ska göra åt det. Barnet biter bara Tidus och en släkting, känner barnets mamma lite så vi har pratat om det. Hon berättade också att andra föräldrar slutat att hejja på henna efter dom fått höra att hennes barn kan bitas eller knuffas.. Hur fånigt är inte det då???

Jag är ok med att andra säger till Tidus, han går ju på dagis så det är ju andra som säger till honom om jag inte är där, det jag kan störa mig på är om jag säger till och hans pappa och kanske morfar, det blir förmycket tycker jag, det räcker med att en säger till.

Jag har aldrig behövt säga till någon annans barn men om jag skulle behöva skulle jag göra det och funkar inte det skulle jag säga åt föräldern.

Ps. Jag har inget emot att säga till andras barn och andra får gärna säga till mitt barn då situationen kräver det. Jag tycker inte om den där mentaliteten att sköt dig själv o skit i andra eftersom det andra gör påverkar ofta en själv och ens barn.

Om du har bloggtorka, tycker jag du skulle intervjua din gubbe där hemma. Det vore så roligt att veta mer om honom, hans tankar om barnuppfostran och ditt bloggande t.ex 🙂

Pinsamt ju, hade mitt barn betett sig så hade jag självklart sagt till. Vad tänker såna människor med egentligen?

En gång har ett annat barn knuffat min son, jag blev så paff och började nästan gråta. Oliver såg så förvånad och lite ledsen ut vilket gjorde väldigt ont i hjärtat.

Jag har blivit arg av det motsatta: när jag var på väg hem genom Oslo förra året, så rullade det förbi två barn mitt inne i centrum på kick boards. Jag tror att en föll eller hur det var, och började gråta, ganska nära mig. Jag hann inte riktigt reagera, och kände att jag ju kan trösta eftersom jag då var förskolelärare, men blev samtidigt förbryllad över varför barnen åkte mitt inne i stan bland allt folk, utan någon vuxen med?! På dagis hade jag en sådan naturlig roll att hjälpa, men här visste jag inte om jag var 'berättigad' det ungefär. En smula dumt förstås. Hann inte göra något; stod där tafatt ett ögonblick, och sedan skyndar en mamma förbi och fräser "Tack så himla mycket för att du hjälper mina barn då!" eller något i den stilen.

Ja men ta hand om dina barn själv då, dummorsa. (Tänkte jag. Hade velat säga det!)

Det beror ju lite på. Jag har ju inga barn själv, men i den situationen som du var i LD tror jag mig nog veta att jag hade gjort som du. Jag har inga problem med att tillrättavisa mina syskonbarn ifall jag är den vuxen som är närmast och/eller mest på alerten. För några år sedan när vi hade släktfest var två av mina kusinbarn jag aldrig träffat förr dumma mot vår katt och då sa jag till dem på skarpen. Det får de ju ta, det var min katt i hans/vårt hem och jag tror ingen misstyckte. Deras föräldrar hade ju inte koll på dem!

redan som barn gick jag på andra barn som skrämde djur, exempelvis ankor som jag matade eller tittade på. var någon dum emot mig personligen bara tog jag det. nu är jag så ung att jag inte riktigt har planerat att skaffa barn men jag har inga problem att tillrättavisa barn som gör fel. man kan inte lita på föräldrarna. som du säger "det är hur pojkar är" eller "det är bara ett pojkstreck" är inte okej och uppfostrar till en machoattityd och nonchalans… tycker jag.

Jag tycker det är givet att jag ska kunna tillrättavisa andras barn, och gör det också ganska ofta. Om inte DERAS föräldrar orkar så får väl jag göra det, om inte annat så i syfte att vara en god förebild.. Det är dock inte alltid så väldigt uppskattat ska tilläggas, både en och tio föräldrar har tagit det som en personlig förolämpning när jag sagt åt andras barn att inte slåss, bitas, kasta saker i skallen på varandra etc. Men vafan, se till ditt barn själv då, så slipper du att andra "lägger sig i" är min åsikt.

För övrigt HOPPAS JAG INNERLIGT att föräldrar som kommer på mina barn med att göra olovligheter säger till dem och det på skarpen. Jag är för det samhälle som jag själv växte upp i; att alla hjälper till att fostra allas barn. Man gör tyvärr inte det på samma vis idag som när jag var barn (låter som jag är 500 år, haha..) men det skulle nog underlätta. Folk verkar ha varit mycket bättre på att kommunicera innan kommunikationsmedel som mobiltelefon, datorer etc kom, ironiskt nog..

Förresten, lite OT.. Hänger du på min utmaning om att handla för max 500 till den 20 juni? Kanske inte är så passande för dig/er som värderar god mat så mycket, och har ett så fett matkonto att det t o m måste debatteras av avundsjuka människor, men frågan är ju fri 😀

Jag skulle absolut inte ha något emot om någon skulle tillrättavisa mina barn, men jag skulle nog inte våga själv. Eller ja, jag skulle bli skitförbannad om någon behandlade dom illa.

Varför är det ok att "uppfostra" andras ungar och säga till men inte att trösta om nån ramlar,slår sig eller är ledsen? då känns det som att det inte är lika självklart,då är det ju faktiskt inte min unge,ta hand om din unge själv dumma morsa"?

Märkligt!

Tycker man att man har rätt att uppfostra andras barn så borde det vara lika självklart att trösta när nån ramlat.. Men icke..

Barn vet inte hur man gör, barn lär sig av vuxna.

Är det ok att kalla ett barn för "ful jävla skitunge?"

Attityden skiner igenom och barnet – ja, barnet lär sig.

Nästa gång kallar han dig för "ful jävla käring" – är det då okej?

tilrättavisar både egna och andras barn. INTE ok att bete sig så. Men vad att vänta med sådana föräldrar?

Har du läst denna förresten?

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article13083857.ab

tänkte på dig när jag läste den.

Nu låter det ju som jag känner dig o det gör jag ju inte, men jag läser din blog varje dag även om jag bara kommenterar ibland.

Ha en bra kväll!

Det beror på. Vad innefattar ett "tillrättavisande"? Att säga ifrån när något är fel som att slåss, knuffas, ta saker mm. Men hur tillrättavisar du? Ordet känns lite smått obehagligt för mig 🙂 Att tillrättavisa framfrö andra och däremd sätta skamkänslor på barnet, nej det gör jag inte. Om mina barn säger eller gör något som de inte "borde" beroende på vad det är, så pratar jag med dem ensamma. Jag härjar aldrig om att det är fel att slåss inför hela lekplatsen och skämmer ut barnen. Usch nu kom jag å tänka på något så hemskt som hände på ALV för ett par år sedan. Ett litet barn kanske 3 år slog något av mina barn och barnets föräldra blev helt galna och började skrika på barnen, slog i bänken med handen, hotfullt och tog barnet och gick därifrån. Jag blev så chockad, bara gapade och fattade inte vad som hände förren det var förbi liksom. Men om tolkningen av ordet tillrättavisa är att förklara för barnet så är jag på 🙂

Jag tycker det är jätteskönt att andra känner att de kan tillrättavisa mina barn.

Jag menar har jag inte ögonen på dem nån gång och de gör nåt stört så äre klart de ska sägas till!

Hej LD! Min fråga till dig är om dessa föräldrar var av uppfattningen "boys will be boys" eller om det är din egen tolkning av dessa föräldrar. jag tror nämligen snarare att det är så att vissa föräldrar har svårt att dra gränser för sina barn oavsett om det är pojkungar, flickungar eller henar. Sedan tror jag att många föräldrar är av åsikten att barnen kan få försöka låta barnen reda ut "bråk" själva innan de lägger sig i, så är även jag. Men visst är det handgemäng eller att mitt eller andras barn är allmänt fisiga mot varandra så säger jag till, men jag tror att barn lär sig mycket av att få lösa konflikter på egen hand men att man som förälder sätter gränser och lär sitt barn att säga NEJ när det tycker att någonting känns fel eller obehagligt, om man lär sitt barn det måste man inte alltid komma springande som en vild furie genom lekparken när två barn vill ha samma spade.

När det handlar om sådana saker som du beskriver i ditt inlägg har jag inga som helst problem om någon säger till mitt barn, jag säger åt andras med. De gånger jag vågar åtminstone. Jag är lite konflikträdd så ibland är det svårt.

Men jag tycker det är rätt, för oavsett vad är det inte okej att slåss och bråka. Även om det säkerligen föreligger andra saker som skapar beteendet, precis som du säger.

Jag säger till barn som beteer sig illa och jag är inte ens morsa, jag är nitton bast och många föräldrar ser mig nog som en jobbigt brud med ful piercing i läppen men jag tycker verkligen inte det är okej för barn att göra precis som dom vill! Självklart accepterar jag att alla uppfostrar sina barn olika men när det uppenbart går för långt som här i ditt exempel så säger jag självklart till! Har två syskonbarn som jag vaktar ganska ofta och är jag i en park med dem så tillrättarvisar jag inte bara dom utan andra barn också om de gör något fel, även på tex tunnelbanan kan jag säga till om barn gör nått riktigt dumt. Jag skiter lixom i att vissa av föräldrarna tycker att jag är dum i huvvet, för nån måste ju visa vart gränsen går?

jag tycker att det är helt rätt att tillrättavisa andras barn som har ett beteende som är fel eller som skadar andra. dock tycker jag att man ska tänka på HUR man säger till, jag är 16 nu så det var inte sådär jättemånga år sen jag själv var ett litet barn i lekparken och jag minns hur det svider att bli tillsagd av en random (jag var inte värsta problembarnet som sprang runt och skrek och slogs men visst kunde jag bete mig fel ibland). det känns verkligen. det är bland de värsta känslorna jag hade som liten.

jag tycker att det är helt rätt att tillrättavisa andras barn som uppträder på fel sätt och har ett dåligt beteende. dock tycker jag att man ska tänka på HUR man säger saker. nu är jag 16 år så det var inte sådär jättemånga år sen jag själv lekte i parken. och jag minns känslan att bli tillsagd av en random, det svider verkligen (jag var verkligen inget problembarn men visst gjorde man vissa fel ibland eller blev för vild). det är bland de värsta känslorna jag minns från när jag var liten.

Jag har två pojkar men inte fan skulle jag rättfärdiga deras ev bråk med att de är pojkar!! GÖR någon verkligen det????

jag är så jäkla noga med att de ska lära sig hur man beter sig bland andra MÄNNISKOR. Man är snäll mot andra barn, man visar hänsyn och man väntar på sin tur.

JAg har senaste veckorna sett att det är många som inte verkar ha några föräldrar alls…barn som inte vet att man inte tränger sig när en liten 1 åring klättrar upp för en trappa till rutschkanan eller som inte säger till andra barn "du får inte leka här"

Mina grabbar har blivit jätteledsna ett flertal ggr senaste tiden på lekplatser för att folk fan inte vet att uppfostra sina barn!!

Jag har fått tillrättavisa ungar som beter sig som skit flera gånger!

Helt ofattbart att föräldrar inte lär barnen "hur man beter sig"och säger ifrån. Själv är jag nog nästan för mycket åt det andra hållet och säger till för minsta lilla just för att inte stöta någon eller råka illa ut..

Jag skulle nog tycka det var lite jobbigt om någon sa till mina ungar (om jag nu inte håller med om att det var fel), men det handlar nog mycket om hur trygg man är i sig själv också och HUR personen som säger det till barnen säger det.

Jag kan säga att jag gärna tillrätta visar mitt egna lilla busfrö som alla andra föräldrar, men tyvärr är jag en riktig feglort som inte riktigt vågar säga ifrån, men ibland som idag när ett par morsor tyckte att en del av Leos lekland tillhörde dem så kunde jag inte hålla käft.. Men det är ju lättare att säga till föräldrarna än barnen.. Hmmm undra varför egentligen.. Ha en toppen kväll!

Jag har varit med om en 2,5 åring som medvetet stod och tittade och sen siktade och sparkade mot min då 5 månader gamla son som låg bredvid mig på golvet medan jag klädde på dottern overallen ("idiotiskt naiv mamma" som man är reagerade jag inte, för jag trodde inte barn gjorde sånt, 40 cm från mig själv)

Fräste som bara den på barnet i fråga, men var FÖR chockad för att ta tag i det.

När dottern för första gången, vad jag såg knuffade ett mindre barn i ett väntrum till läkaren en gång sa jag till henne så skarpt att barnet som blivit knuffat började gråta. Inte av knuffen utan av att jag skällde ut min dotter…… :-/

Har inga egna ungar så jag tillrättavisar glatt andras barn till höger och vänster.

Blir skit irriterad när barn uppenbarligen "gör fel" slår eller är elak mot något annat barn och föräldrarna bara ser på och skrattar lite och säger saker som "pojkar är ju lite hårdhänta ibland" eller "ja mitt barn är van att få som h*n vill"

Jag skäller pedagogiskt ut dem och förklarar att så gör man inte och slänger sedan onda ögat på föräldrarna.

Jag brukar också vara i Kristallparken ibland! Tänk om jag ser dig – fast jag vågar ändå inte säga nåt, haha!

Jag önskar jag vågade säga till andras ungar mer. Jag är skitmesig. Om jag inte ser nåt min unge gör tycker jag det bara är bra om nån säger till. Om jag ser att han gör nåt kan jag ju ta det själv.

Jag tycker självklart att det beror på från situation till situation, men i den situationen du var i hade jag sagt till pojkarna i och med att Tamlin inte kan försvara sig själv. Jag tycker delvis också att barn ska kunna lösa sina konflikter själva. Däremot om de inte kan lösa det och om det går för hett till skulle jag gå emellan.

AGNES: Jag minns också och jag är hela 33 😀 Och det vill jag inte att mina barn ska behöva uppleva. Inte andras barn heller förstås. Det finns ingen anledning till det. Det går precis lika bra att säga ifrån med en trevlig ton och förklara för barnet. Sedan tänker jag så här, obstinat som jag är, att om någon grinar med mig och är otrevlig, ja då jävlar vill jag bara göra det jag inte får ÄNNU mer! 🙂

Hej

Vi tycker att det är viktigt att andra föräldrar kan sätta gränser mot vår dotter/son om någon av dessa skulle bete sig illa mot deras barn. Alla har ju olika tolerans. Dock upplever jag att många föräldrar blir handlingsförlamade och inte kanske vågar säga emot våra barn och då måste vi självfallet gå in.

Jag har inga som helst problem med att säga till andras ungar och inte heller att andra säger till mina förutsatt att jag inte sett om dom gjort något dumt för annars säger jag givetvis till dom själv, däremot blir jag vansinnig när andra tar på mina barn. Alla där vi bor verkar tycka det är okej att klappa på kinder osv utan att fråga först :S Det skulle aldrig falla mig in att sträcka mig ner i någon random människas vagn och klappa en unge men tydligen så tycker många andra att det är okej.

Förresten det beror ju på vad mina barn blir tillrättavisade för, Arabelle fick skäll för att hon ställde ner dricka glaset något för hårt på glasbordet (inget hände med varken glaset eller bordet & Bella satte inte ner det för hårt med flit). Jag tyckte hon gjorde precis som hon skulle med tanke på att glaset ställdes på bordet och inte golvet, men jag var inte sen att berömma henne istället och påpeka att hon faktiskt gjort helt rätt, sen att det blir lite hårt/snabbt ibland får man väl ta med småbarn tycker jag.

Det finns en artikel i AB om att ett par i Kanada döljer könet på sitt barn. För att Storm ska få välja själv. Har du läst den?

Och tack för en härlig blogg!

Jag drar mig för att vistas på allmänna platser, där det finns andra barn och föräldrar som jag inte känner. Var dock på fika hemma hos en mamma med barn i samma ålder som mina, ihop med ett gäng andra föräldrar och barn.

Hennes tvååring är "hopplös". Slår alla andra barn, oprovocerat. Går nästan alltid med händerna knutna (såg jag under de två timmar vi var där)

Det är inte jag som kallar honom hopplös, det var mamman som sa det varje gång han slog någon.

Hon gick efter honom och hötte med fingret "du får inte slåss, då vill dem inte leka med dig", "nu tar jag leksaken om du slåss med den" Ungen sitter tryggt under köksbordet och väntar på att mamman ska gå.

Mamman vågar knappt ingripa när hennes son går på andra, för någon släkting har tutat i henne att barnen måste få göra upp om vem som bestämmer.. Sen när blev barn djur!?

Men det går inte göra upp om något när ingen är osams. Han vet inte hur man är snäll- det ordet är han nog måttligt trött på. Var snäll, slåss inte, hopplös.

Jag höll koll på honom hela tiden, kändes skitjobbigt, för jag vill kunna lita på barn. Men han visade min son hur en leksak fungerar och direkt efter dänger den i huvet på honom.. Jag hann inte ens reagera.

Efter ett antal flykter till köksbordet så fick jag nog när han nöp och puttade min son i bröstkorgen med en leksakstång. Mamman sprang efter till köksbordet. Jag gick dit med. Han fick sin höttning med pekfingret, sen gick mamman. Jag slet fram ungen och talade om att min son blev ledsen, att han har ont. Båda två tyckte det var otäckt. Tänkte om han skulle komma på ett sätt att trösta min son, men han gjorde inte det. SÅ jag gav förslaget att han skulle kunna hämta en leksak. Båda slutade gråta, men när han skulle hämta så hämtade han en bil till sig och en bil till min son, bara det att min son ville ha bilen som han tänkt till sig själv. Då räcker han fram den till honom- och mamman avbryter och säger, -hämta en annan bil till honom!

Åh!! Motarbetande människa. Lösningen var ju där. Hoppet hade börjat lysa i våra ögon, både mina och barnens.

Jag skulle så gärna vilja visa honom hur man gör när man är "snäll". Och få reda på varför han bär leksaker med knutna händer. Kan han inte slappna av?

Om ett barn blir betraktat som en ful jävla skitungen så kommer det att möta världen därefter. Allt beteende är kommunikation…

Jag förlitar mig på att andra vuxna också kommer säga till mitt barn…som mamma kan man inte se allt och då hoppas jag att "vi" hjälps åt. Men om han kommer mötas av vuxna som tycker han är en ful jävla skitunge så vetefan om jag inte önskar att en sådan morsa skulle hålla käft. Att dessutom kalla sig pedagog… ursäkta men det är så opedagogiskt som det kan bli. Jag blir så himla upprörd av vuxna som kan se barn på det sättet…

Jag brukar låta föräldrar få chansen att tillrättavisa sitt barn först. Om dom inte gör det gör jag det. Det har varit både mer och mindre uppskattat. Vissa accepterar det medans vissa var på väg att ge mig en käftsmäll. Det var obehagligt. Men mamman kom och stoppade pappans agg. Så nu är jag väl lite reserverad när jag gör det. Samtidigt så får inte andras barn göra vad som helst.

Det gör mig inget om andra säger åt mina barn så länge det är befogat. Det finns ju vissa nötter som tycker att min dotter inte får klättra. Utan att det är till för just pojkar. Min tjej är en klätterapa. Hon är mer uppe på tak och dyl än på marken.

Jag tillrättavisar andras ungar om det behövs. NÅN måste ju göra det..

Vet inte om du skrivit om det tidigare, eller om ni haft det "problemet" med Ninja, men min 2,5-åring har plötsligt blivit så jävla våldsam! Inte så mycket på förskolan, men hemma med sina kusiner som är här från utlandet och hälsar på, kompisar osv, barn man möter på öppna. Misstänker att det är något slags revir-tänk som slår till i hjärnan på henne, för inte är det kommunikationsproblem iaf, hon är väldigt verbal av sig och har kunnat göra sig väl förstådd ett bra tag

. Hur fan tacklar man det? Vad säger man? Vad gööör man? Hjälp, du är ju min uppfostringsguru får fack säjk.

Jag ramlade in på din blogg för några dagar sedan och nu kan jag inte sluta läsa! Jag fick barn för snart ett år sedan och slukar allt som har med könsneutral uppfostran att göra och din blogg är som ett uppslagsverk! (nu ska jag beställa hem boken "ge ditt barn 100 möjligheter istället för två!")

vad har du för tips om man vill bli lika medveten som du är? jag tänker på det hela tiden men jag tänker ofta fel känner jag, något som känns som en bra strategi visar sig vara helt bakvänd…

som avslutning vill jag bara säga att FAN I JÄVLA HELVETE VAD SKÖNT ATT DU INTE BRYR DIG OM ALLA FÅNIGA IDIOT-IDEAL!!! (hoppas jag kommer dit någon gång också…)

Jag har inga barn att tillrättavisa men drar mig inte för att tillrättavisa andras ungar! Typ grannungarna som slog sönder en glasflaska o bara lät det ligga där det går massa människor, djur o cyklar osv. Jisses va arg jag blev o skällde ut dom när dom kaxade upp sig… Men tillslut (efter att jag hämtat deras morsa) så plockade dom fint upp det…

Vilken jävla unge, och han kommer ju bli värre eftersom föräldrarna inte gör något åt det!! Blir helt arg…..

Btw, helt random, brevväxlar du verkligen med seriemördare? Varför? (och säg inte varför inte? xD) Jag menar, vill man ha kontakt med människor som mördar andra människor? Vad får man ut av det?

Hade Hugo gjort någonting fel eller dumt (eller Rasmus också men han är ju fortfarande för liten) så hade jag VELAT att folk sa till honom om jag inte vad där/såg det. Själv har jag inga problem att säga till barnen så länge som deras föräldrar inte är där. Är dom det blir jag genast mycket blygare och vågar inte riktigt… 😛

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *