Kategorier
barn & föräldraskap

Jag är en gosedjursmamma

(Nedlåtande term ang. Nära Föräldrarskap myntad av Anna Wahlgren. Fast jag väljer att tolka den med positivitet!) Jag är en Nära Förälder. (Attachment Parenting) Eller jag försöker så gott jag kan. Jag tror på barnets signaler. Jag tror på barnets kompetens. Jag lyssnar, tolkar, tillfredsställer. Jag samsover, ammar fritt och bär. Redan från början så […]

(Nedlåtande term ang. Nära Föräldrarskap myntad av Anna Wahlgren. Fast jag väljer att tolka den med positivitet!)

Jag är en Nära Förälder. (Attachment Parenting) Eller jag försöker så gott jag kan. Jag tror på barnets signaler. Jag tror på barnets kompetens. Jag lyssnar, tolkar, tillfredsställer. Jag samsover, ammar fritt och bär. Redan från början så visade Ninja tydligt att hon ville vara nära. Så vi samsover. Hon visade tydligt att hon inte ville sitta i barnvagnen. Så jag bar. I 5 månader så bar jag. Nu accepterar hon vagnen ibland, men det slutar oftast med att jag bär. 

På kvällarna hemma så bär jag. Ofta i en timme oavbrutet. Ibland på dagtid så bär jag. Hon visar när hon vill och jag knölar på mig selen. Hon är tydlig och jag litar på henne.

Man kan inte skämma bort ett barn med närhet.

På nätterna så sover vi ihop. Jag nattar henne ute i soffan, så slipper vi springa fram och tillbaka när hon vaknar och vill ha tutten. Lämnar jag rummet så lyfter jag upp henne över axeln och bär med mig henne. Ja, t.o.m på skithuset. Jag har ett babyskydd där jag sätter ner henne och vaggar med foten medans jag gör my business.

Min dotter bestämmer takten. Hon kommer att få amma så länge som hon har det behovet. Hon kommer att få samsova tills hon är redo att förändra det. Närhet kommer hon aldrig sluta få.

Jag väljer att göra detta för att jag tror att det är bäst för mitt barns utveckling. Jag tror inte på metoder.  Jag tror inte på att dressera och prägla barn. Jag tror inte på att utsätta mitt barn för ångest, gråt, ensamhet och för vad? Det varar ju inte för alltid. 5mm och SHN är ren tortyr i mina ögon. Det går emot alla föräldrarinstinkter och jag väljer att lita till min egen förmåga. Och min magkänsla säger att jag gör ett klokt val. Mitt barn visar mig rätt.

Och hon kommer varken att amma eller samsova när hon är 15 så varför ha bråttom?

Nattad i soffan:

På skithuset:

Skitbra länkar om Nära Föräldrarskap:
Nära Föräldrar
Dr.Sears

Boktips:
Attachment Parenting
Vad är naturligt för mitt barn

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

29 svar på ”Jag är en gosedjursmamma”

Jag får nästan tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg om AP.

För mig handlade detta inlägg inte bara om AP, anknytning eller samsovning.. En sann, genuin moderskärlek skiner så tydligt igenom i dina ord så att jag darrar på tangenterna när jag ska skriva det här.

Att lita på sin instinkt kan aldrig vara fel. Att lyssna på sitt barns signaler kan aldrig vara fel!

Tänk vad underbart att åtminstone ETT barn därute får ha så underbara, kompetenta och varma föräldrar som ni! Du är, utan att slicka röv, den mest kompetenta och inspirerande bloggaren på hela jävla internet, och din blogg följer jag till slutet, det ska du veta.

Det här, samt mammabeckas kärleksförklaringar till sina barn, får mig att börja lipa!!

Kan du adoptera mig?

Linda, här är en till Gosedjursmamma och vi blir fler!

Allt fler föräldrar inser hur fel det är att inte lyssna på sina barn, allt fler föräldrar får upp ögonen för vad deras relation till barnen KAN bli om barnen får vara med och bestämma om det som rör dem.

För mig är det en självklarhet! Inga skrikmetoder får finnas i vårt hem. Resultatet är en nöjd och glad unge, förutom nu när han är i någon fas av något slag (fast då anpassar vi ju oss – behöver barnet mer närhet en period så får han det han behöver och mer därtill).

Livet är roligare såhär, när barnet faktiskt är en fullvärdig familjemedlem med lika mycket rättigheter som föräldrarna (om inte mer) från den dag det föds i stället för något som måste förtjänas med åldern och med underkuvning.

Behovet av närhet är inget problem som måste lösas, det är ett vitalt behov och tillgodoser man det redan från början innebär det heller inte något extrajobb.

HAHAHA! du e ju bara för TOPPEN!!!

har följt din blogg ett tag nu o du e ju verkligen REAL!

Go on lovelymama!!!

Kram från 3barnsmamma

men visst är det otroligt konstigt hur olika barn kan vara? det hade jag ingen aning om innan jag födde Einar. jag trodde – trots att min bror har 4 barn & jag sett dem växa upp – att alla bebisar vill bli burna mycket, att alla spädisar somnar lättast i mammas/pappas famn, att barn sover bäst hos mamma & pappa och att man snarast får tvinga dem att sova i egen säng, att man får kämpa med att få ett barn att somna i egen säng i eget rum (om man nu vill göra detta aktivt), etc.. men så lärde jag känna Einar. han hatade bärselen, så den fick jag sälja, han kan BARA sova i horisontalläge & helst med ganska stort svängrum, han kan inte somna i famnen & har aldrig vaggats till ro eller sömn (när han är ledsen bär & vaggar vi förstås, men det gör honom inte lugnare, dock är det ju positivt för honom ändå så klart.), han somnar utan problem själv, han har aldrig vaknat på natten för närhet eller snuttamning/snuttflaskning utan bara av hunger, etc.. skulle vi låta honom somna hos oss i soffan om kvällarna & skulle han följa med runt i lägenheten på min eller sambons axel medan han sov skulle han inte sova bra, eller snarare inte sova alls.

visst är det underligt hur olika det är? ibland saknar jag att han (ännu) inte uppvisar något tydligt behov av oss, men samtidigt är det förstås skönt att slippa krångla om kvällarna & nätterna. han väger ändå redan 10 kilo (han är 6,5 månader). vi har kompisar som har barn som har väldigt stort närhetsbehov & som vägrar vagn osv. och som jag sade till min sambo häromdagen; det ska bli väldigt intressant att se om våra spädisars nuvarande personlighetsdrag följer med dem när de blir äldre, eller om det kanske till och med kan bli tvärtom? dvs, följer våra spädbarnspersonligheter med oss genom livet? (jag har t ex aldrig hört min mamma säga att jag behövde blir buren mycket, eller vaggad för att komma till ro, men som vuxen har jag ett enormt stort närhetsbehov.)

shit vad spännande det är att vara förälder

Tessan, alla barn behöver närhet men på olika sätt, det viktigaste är att lyssna på sitt barn signaler, oavsett vad dessa förmedlar. Att vara Nära Förälder, t ex, handlar inte bara om att bära eller samsova utan att tillåta detta om barnet behöver det. Behöver barnet mer rum när det ska sova, ja då är det naturligtvis det man ska ge det. Närhet handlar om mer än att bära eller samsova.

Sen kan man ju samsova även med lite rum. Vår son sover ju t ex i samma säng som oss, men en halvmeter bort så han får ju avståndet han behöver för att sova bra samtidigt som han har närheten av oss (det luktar mamma och pappa i sängen t ex). Och att bära innebär ju inte att man alltid bär ute, det kan lika gärna vara att man låter barnet bäras när det är vaket inne (under dagarna).

Fast dressera och prägla barnet behöver ju inte vara negativt, det är ju det som ur positiv synvinkel då, kallas för uppfostran. Bara genom att ha en livsstil som förälder så präglas ditt barn av den, det är ganska oundvikligt faktiskt.

Viola:

Att överhuvudtaget prata om begreppet dressera som om det i positiv bemärkelse skulle vara detsamma som uppfostran gör mig mörkrädd, så NEJ dressera är och kommer aldrig att vara detsamma som att fostra.

Man dresserar möjligtvis djur, INTE barn.

Här är en till :-). Fast jag tar inte med min son på toa längre, men jag lämnar dörren på glänt och han kommer krypandes efter på 2 röda :-D. Han har stort närhetshehov, t.ex. när vi sover så måste han ligga precis intill, och är ingen i sängen så vaknar han varje timme, annars kanske en gång per natt. Om jag lägger honom på min sida och min man ligger på sin, så rullar han tätt intill min man när jag ska lägga mig själv :-D. Det tycker jag är så gulligt. En natt la jag honom en bit ifrån mig (han sov redan) och vaknade av att han vaknade, tyckte att jag var för långt bort och buffade in sig i min armhåla. Då smälte jag och kände att, det här är varför jag skaffade barn :-D.

Jag vet inte riktigt hur jag ser på saken, ska ju själv bli mamma men tror inte att jag kommer "dra" mitt moderskap sååå långt. Och med det menar jag verkligen inte att jag inte kommer ge mitt barn närhet när hon vill ha det.

Men det där med samsova och bära runt på hela tiden… det vet jag inte hur jag skulle klara av. Dels för hennes skull och dels för min skull.

Är livrädd för att ha ett litet barn som inte klarar av att vara med någon annan än mig. Att jag och min karl inte kommer kunna gå ut och roa oss med en barnvakt hemma…

Men som tidigare kommentatorer skrivit. ALLA barn är olika och man ska aldrig säga aldrig… Kan ju inte nu säga hur mitt barn kommer vara eller vad hon kommer tycka om.

Anaiah: ja, visst är jag en så nära förälder jag kan & min son vill & jag följer hans signaler, det var inte det jag menade, utan att den här bloggposten fick mig att tänka på hur fascinerande det är att småttingar kan vara så olika. det känns ju som att närhet skulle vara en riktigt stark instinkt hos ett litet barn och som de flesta spädbarn skulle vara ganska lika i.

eller så är det som en FL-människa uttryckte det i en tråd häromdagen, att barn som kan somna själva utan någon nära är ett snedsteg från evolutionen & därmed något "fel" på.. (jag kunde inte hålla käft i den tråden ;-))

Tycker det är jävligt starkt att vara en sk Gosedjursmamma. Jag vet inte om jag skulle klara det själv (har dock inga barn ännu) men jag tror, precis som du, att det inte är bra för barn att få uppleva ensamhet och ångest och sådant i så låg ålder.

Jag håller med.

Men har lite funderingar kring det här:

"Jag tror på barnets kompetens. Jag lyssnar, tolkar, tillfredsställer".

Det är konstigt. Man litar på att barnet kan signalera när det vill gå på toa (EC), när det vill ha närhet, men inte att det kan sova själv (läs igen: somna själv).

Man litar helt enkelt inte på att barnet kan somna om själv.

När ett barn visar att det inte kan somna själv utan mamma så tror jag att man misstolkar signalerna.

Vad behöver barnet egentligen? Behöver det verkligen just närheten eller vill det kunna somna om själv och kunna sova bra? Att vakna varannan timme ger ingen god sömn.

Jag tänker såhär: Tänk att vakna och inte vara kapabel till att somna om själv, hur känns det?

Fine, mamma är där och hjälper.. Men är det verkligen att lita på barnets kompetens?

Linda — tack så mycket för de fina orden. Jag blir rörd och alldeles varm i hjärtat och dina ord är motiverande i stunder då allt känns jobbigt. sant

catt — jag tror det är helt naturligt för ett barn att inte kunna sova själv. Det är en del av evolutionen från en tid då det innebar fara att sova ensam.

Sen — hur mäter man "dålig" vs. "god" sömn? Hur vet man att ett barn sover dåligt? Borde inte det visa sig i beteendet eller humöret då ungen är vaken?

Barns sömnmönster ÄR annorlunda är vuxnas. De har kortare sömncykler och vaknar till då och då. Det är helt naturligt och helt OK.

Min lilla är pigg på dagarna. När hon vaknar så jollrar hon glatt. Det finns inga tecken alls på att hon inte får den sömn hon behöver. Så varför ska jag oroa mig? Hon har ju visat mig vad det är hon vill ha! Då litar jag på henne och uppfyller hennes behov. DET är att lita på barnets kompetens.

det handlar ju inte om att jag inte litar på att hon kan somna själv. Det är ett faktum att hon inte kan eller vill! Vad är lösningen tänker du då? hur ska jag göra? Lämna henne att skrika? PÅ vilket sätt visar jag henne då att jag lyssnar på det hon signalerar?

Det finns barn som VILL sova själv och som klarar det. De visar det ganska tydligt. Då funkar det utan gråt och skrik.

"Det är en del av evolutionen från en tid då det innebar fara att sova ensam."

Ja, absolut. DÅ var det farligt, tänker jag.

NU är det inte farligt. Rent logiskt blir det ju så att hon tror att det är farligt att sova (?) eller hur man nu vill tolka det. Med andra ord är hon orolig när hon sover. Måste kolla att allt står rätt till och måste därför vakna. Vad är det för anknytning?

Ska man inte skilja på behov och önskan hos barn? Visst barnet är litet, nästan en bebis. Men barn är ju såpass kompetenta att de vet hur de ska göra för att få sina önskningar uppfyllda. Däremot vet de inte hur de ska göra för att få sina behov uppfyllda.

fast barnet förstår ju inte att det är nutid. Instinkterna och behoven är detsamma och bör uppfyllas.

Det har ju inget med anknytning att göra. Tvärtom. Anknytningen främjas av både den närhet samsovningen ger och att jag svarar på henne då hon ropar.

Dessutom så är jag övertygad om att samsovning är nyttigt för alla parter inblandade och har inget intresse av att ha det annorlunda.

Sen förstår jag inte riktigt vad det är du menar. Ska jag ignorera min barns "önskan" (om det nu vore så) att vara nära när hon sover…? Varför isåfall? Och på vilket sätt?

Lady Dahmer- Du förtjänar allt beröm i världen, du försöker ju göra allt rätt, eller hur?

DU motiverar MIG! (är på G med bloggskapandet, ska bara hitta ledig tid från lillfisen! waaahh!! nervös

Det här för mig in på Anna W:s skitsnack om vargen, och det gör mig så UPPRÖRD så jag vet inte vart jag ska ta vägen, ärligt talat. Jag har lust att bara söka upp henne och säga några sanningens ord.

Hur kan en sådan människa som hon få sitta på internet som en allsmäktig tyckare och vilseleda stackars föräldrar? Suck…

Nej, alltså jag håller ju med på ett sätt. Jag är ju för samsovning och AP själv, så det är inte det. Jag funderar bara på om det är så självklart egentligen. Kanske ska man just lära sitt barn att det är okej att somna om själv? Att det inte är farligt..

Vad är AP? Jo, att lyssna på sitt barns signaler, och vad är barnets signaler egentligen?

"och att jag svarar på henne då hon ropar."

Och då tänker jag såhär: Svara kan man göra på olika sätt. Ska man läsa lite mellan raderna? Vad vill hon egentligen när hon ber om tutten på natten?

Hon vill ju sova det är klart, annars hade hon vart vaken. Men hon vet ju inget annat, hon kan inte somna om själv.

Jag har inget direkta svar på dina frågor eftersom det inte finns några. Alla gör ju det som känns bäst..

catt — amen då förstår jag hur du tänker! Har haft så många liknande diskussioner med folk som tycker att jag gör min dotter en björntjänst osv.

Jo… kanske du har en poäng, men jag tror faktiskt att man inte behöver lära dem att somna själv. Jag tror det är nåt som infinner sig naturligt mer åren!

Jag tror att jag tänker som så att finns det inga problem att lösa så varför då göra det till ett? jo min dotter kanske inte sover helt som hon ska — men eftersom att hon trots det mår bra och är pigg och utvilad på morgonen, så är det ju iallafall nåt som görs rätt!

Hon kanske vaknar för att hon är törstig? Hungrig? Eller helt enkelt för att hon behöver tutten som napp. Det finns ju ungar som vrålar så fort de tappar nappen under natten. För Ninja är tutten en trygghet. Hon snuttar knappt men vill gärna att den ska vara nära hennes ansikte. Då somnar hon om. Lite snuttefilt liksom. Och det tycker jag är ok!

hade hon uppvisat tecken på sömnproblem under dagen så hade jag ju gått tillväga på ett annat sätt!

Linda — tack igen!

jo den där vargteorin ger jag inte mycket för. Den motsäger ju all forskning om barns utveckling och behov.

Men jag vill inte smutskasta Anna här, dels för att det inte känns ok men mest av respekt för de av mina läsare som faktiskt tycker om henne. Skulle kännas ganska okänsligt av mig. Jag tycker ju om er! Även de av er som jag har livliga diskussioner med (inte inräknat de som kommer hit och förolämpar mig. de kan ta sig i röven)

Ok. men det är så svååååårt att hålla sig från att smutskasta.. jag är annars en snäll person (vill jag tro) och talar sällan illa om folk. Men denna Anna Wahlgren, jag kan inte med människan. Så mycket som jag läst om barn som farit illa pga hennes "tips", så kan jag helt enkelt inte! Men jag respekterar din mognad i frågan 😉 Jag är ju trots allt 6 år yngre än dig, haha!

Hmm jag förstår vad du menar och jag håller med, jag tycker ABSOLUT att man ska tillgodose barnets behov och ÖNSKAN och lyssna till dess signaler före allt annat.

Men en stilla undran. AP betyder Attachment Parenting. Men ni säger att AP är att lyssna till barnets signaler och ge närhet. Jag är med på att alla barn behöver närhet och jag tycker att det är en självklarhet att man ska ge barn naturlig närhet. Det är så det ska va! liksom. Men som vi vet så finns det barn som inte vill ha så mycket närhet, hur funkar det då om man har en AP-teori (med namnets betydelse i åtanke)? Jag hoppas att du menar så som jag tror att du menar, men måste fråga ändå. För man kan ju inte tvinga barn till en närhet som de inte vill ha?

Mitt barn nummer 1 ville ha MASSOR av närhet. Det fick han.

Barn nummer 2 ville inte ha det, mer än när han sov. Då fick han det.

Barn nummer 3 behöver inte det heller mer än när hon sover. Då får hon det.

Men jag har inte gått runt och burit på dem om de inte frågat efter det, "bara för att", och jag tror inte du gör det med Ninja heller? Det är väl ändå att slita ut sig i onödan (för du kan ju inte neka till att det är slitigt att bära och få sönderhackad sömn).

Eh, jag vet inte riktigt vad min fråga var. Hoppas det framgår. =)

Hur som helst så tror jag på naturlighet, och det stör mig när föräldrar ser sitt eget behov av egentid och "eget liv" och sömn framför sitt barns behov. Nu pratar jag INTE om de barn som verkligen är superkrävande och ALDRIG sover och de föräldrar som går under av sömnbrist (been there, done that), utan jag pratar om de näsvisa föräldrar som tror sig vara härskare över barnet och gör allt för att passa in dem i deras egna perfekta tillvaro. Dessa är egon.

Jag ogillar när folk säger "det ÄR jobbigt att ha barn" (sparka på dem som ligger liksom), men det stämmer ju faktiskt, man kan inte få vad som helst och man MÅSTE vara beredd på att sätta sina egna behov åt sidan ett par år, för det är så naturen och barnet vill ha det!

oj förlåt det blev långt.

Jo det är klart att jag(som jag skrev) kanske får ett barn som jag inte "tänkt" på att man kan få… kanske fel formulering, men förstår du vad jag menar??

Jag vet att alla barn är olika och jag kanske får en liten tjej som bara vill bli buren, men då säger jag ju ja till det, men till en viss gräns. Min rygg kommer säga ifrån och sen så är ju inte jag ensam förälder.

Jag har en karl som kommer vara med till minst 50%. Att vi delar 50-50 på ansvar, nattande, matande, bärande, busande, gosande, blöjbytande etc…

Jag känner nog lite att jag är "lite av varje"-typ av förälder. Eller kommer bli… då jag har svårt att ta till mig EN uppfostringstekning eller liknande. Det finns inga rätt eller fel.(förutom de uppenbara) utan man får göra som du pratar om… Lyssna på sitt egna barn som individ och dens behov och vilja… =)

Du är så duktig Natta! Tycker att du gör ALLTING rätt! Verkligen! Gör nog inte allting precis likadant som du men du är en sann inspirationskälla.

Och sen måste jag erkänna att jag vart lite rörd av Lindas kommentar, den första. En liten fjuttig grej kanske, men det kändes härligt att bli omnämnd positivt i kommentarsfältet i någon annans blogg.

Åh Becka! Tack! Du är också fantastiskt och som jag nämnt tidigare – du är tio gånger klokare än vad jag var i din ålder, du kommer att vara helt otrolig när du når min ålder! DU inspirerar!

Kram!

(och som du vet så vill man ju så gärna vara perfekt och göra ALLT rätt, även fast det inte går och vi måste tillåta oss själva att göra fel ibland. Det ÄR ok… men du vet ju hur det är, mammasamvetet äter upp en då.)

kan det inte bli så då att barnet lär sig att få exakt de dem pekar på som stora,skriker sig till saker, kräver för mkt och blir gnälliga/deppiga så fort det inte går som dem vill?

Anna — nej, det har med annat att göra. Att svara på barnets BEHOV (inte önskningar alltså) leder inte till att barnet blir bråkigt eller bortskämt, snarare tvärtom.

ett barn som skriker och vrålar till sig saker gör det för att det fungerar. Jag kommer aldrig t.ex ge ninja godis eller en leksak bara för att hon får ett utbrott i affärn. Men jag kommer alltid ge henne kramar, gos och närhet när hon vill.

och att lära sina barn hantera motgångar gör man ju på annat vis. 🙂

Kommunikation och respekt däremot löser det mesta!

boktips: allt med jesper juul

har inte barn, men tyckte mkt var intressant och sant. är det pga din egen barndom som du skrev var dålig som du nu gör allt för att ge det du inte fick? har jag rätt?

Det jag tänkte på, många säger att det är bra att låta dom små sova själva, att dom inte blir "beroende" av folk, att de lär sig bli självständiga, klarar sig själva om föräldern dör etc

vad tror du om det?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *