barn & föräldraskap

Jag är en stoisk hjälte och det är skitdåligt

Ja jag vet att jag nojjar jäkligt mycket kring barnen, kanske ger det dem men för livet, kanske växer de upp otrygga av det … jag vet inte, jag hoppas inte det och jag tror inte det.

Jag försöker tänka igenom det mesta men jag är ju också bara människa och misslyckas ofta, även som förälder och det är väl det jag också menar när jag skriver om mitt bråkiga barn och att det kanske beror på mig. Jag vet ju att jag liksom de flesta gör så gott jag kan och jag skulle aldrig kolla snett på nån annan morsa i samma sits för jag vet att det inte är enkelt.

Men jag tror också att det är bra att reflektera och självrannsaka och då menar jag inte klandra och hata på sig själv, utan fundera på hur ens föräldraskap och val och beslut påverkar barnen. Hur påverkar kosten? Hur påverkar skäll? Hur påverkar det när vi eller de sitter med mobilerna? Hur påverkar det när vi jobbar för mycket? Hur påverkar det om vi är överbeskyddande?

Sen får man ju vara lite förlåtande också såklart. Alla gör fel.

Läste en kommentar om att jag självömkar och gnäller när jag uttrycker oro för barnen och eventuell cancer. Jag tycker det var en ganska så intressant kommentar, den säger mycket om intentionen bakom kommentaren, (personen gillar inte mig dvs) men jag tror inte heller det är så ovanligt att man som sjuk förväntas vara stoisk och tapper. Inte tappa fattningen, inte vara rädd eller gud förbjude hysterisk. Är man dessutom mamma så ska man ta alla rätt beslut, oavsett affekt eller ångest … eller vänta, effekt får man ju inte befinna sig i för då växer barnen upp psykiskt störda, allt ska vara lugnt och sansat.

Men jag är inte lugn och sansad. Jag är ju livrädd. Det får jag lov att vara. Jag ser heller inget positivt med att vara en stoisk hjälte som biter ihop för jag är just det (och även nu). Alltid. Oavsett vad det gäller. Jag självömkar aldrig irl. Jag berättar aldrig hur jag mår. Jag behåller allt för mig själv, jag begraver ångest och känslor djupt ner i djupet av mig själv och jag pratar inte med nån. Inte mina vänner, inte min man och allra minst mina barn om sånt som är för privat. Jag tycker inte det är en bra egenskap alls. Den isolerar hjälten och exkluderar alla andra från hennes känsloliv och person. Den skapar murar mellan människor och försvårar relationer.

Vi har inte sagt nåt till barnen om detta – framförallt för att det fortfarande inte finns nån indikation på nån cancer – men även om det fanns det så skulle vi vänta tills vi måste (dvs om jag bli supersjuk). Jag vill inte att mina barn ska somna med magont varje kväll eller att de ska vara rädda att jag ska försvinna. Jag vill att barnen ska växa upp bland solsken och regnbågar. Kanske för att jag själv hade så mycket ångest som barn.

Tack förresten, alla ni som kommenterar! <3



Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

9 Comments

  • Catarina

    Jag tror stenhårt på att narrativet med stoisk, modig och stark patient med livshotande sjukdom är skadligt för oss, och media matar oss med det hela tiden. Naturligtvis får människor med t.ex. cancer känna sig starka och modiga, det varken kan eller ska jag ta ifrån dem, men jag tror på allvar att vi behöver bredda på narrativet och släppa fram dem som faktiskt är rädda. Som inte bestiger Mount Everest för att bevisa att de fortfarande kan trots cancerdiagnos. Som inte ger cancer på käften och vägrar låta sig slås ner. För det är faktiskt supermänskligt att säcka ihop totalt, att vara rädd och liten och tycka synd om sig själv. Det är okej att känna att inget spelar någon roll för du har hela livet valt rätt, ätit rätt, tränat och tagit hand om dig själv och ändå blir du sjuk. Det är okej att vilja ge upp varje dag och att gråta över att ens barn ska bli moder- eller faderlösa. Att hela tiden matas med “inspirerande” reportage om hur människor inte lät sig slås ner av en diagnos kan ha mycket skadlig inverkan för det ger inte individen utrymmet att själv reagera på och hantera sin diagnos på ett sätt som passar hen. Det skapas en förväntan om att alla ska reagera på samma sätt och gör du inte det, om du blir rädd och ynklig och “gnällig” så har du bara dålig attityd och kanske rentav förtjänar att vara sjuk?? Barbara Ehrenreich skriver om detta i Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande. Mycket läsvärd bok.
    Skickar inte kramar för du är ingen krammänniska (inte jag heller) men skickar däremot styrka för att du ska orka och få hantera det här på just det sättet du behöver hantera det på utan att påverkas alltför mycket av utomstående. Och njut av varenda stund med kidsen, av trädgård och sol!

  • Sophie

    hej LD, tänkte bara säga att jag älskar ditt feministande. så många som skriver en massa tjat om tråkigheter och så rå men jag tycker du är en makalös kvinna o jag baserar allt på ”vad LD säger”

  • Jag

    Jag fick cancer när jag var 25. Var mycket stoisk och tapper. Ville inte oroa vänner och familj, så jag bar all oron inom mig. Tog några år av terapi efter friskförklaringen att bearbeta det jag faktiskt varit med om.

  • Maria från Västerås

    Tack för att du är tillbaka, har saknat dej. Du får mej att reflektera över livet.

    Catarina, en viktig reflektion. Vi matas av vår omgivning om hur vi ska bete oss. Oftast är vi inte medvetna om det.

  • Sonja

    Undra vad personen menar. Menar personen att du ska bli bättre på att visa välmående och stabilitet? Men det är ju en fasad i så fall. Varför vill personen se dig måla upp en fasad?
    Eller menar personen att du borde ändra dina innersta känslor och låta nya ÄKTA inre känslor av lugn och tapperhet sippra ut i stället för den ängslan du känner nu? Hur i hela friden skulle det gå till isf. Hade du en källa med mod och kraft inombords, en djup brunn där det bara var för dig att dricka ur – då skulle du väl för tusan redan göra det.
    Jag blir allvarligt talat förbannad på sånt där. Det är “välj glädje”-resonemang, förbannade skitfilosofi, jag hatar den så mycket att jag får lust att kasta möbler bara jag hör tillstymmelsen av det.

  • K

    Usch vad jag känner igen mig.. Jag pratar inte heller med någon alls om det som verkligen spelar roll.
    När jag väntade på ett cancerbesked var nog första gången under senaste 15 åren som jag bröt ihop inför min man (“vem ska ta hand om barnen…”) . Jag kunde inte prata med någon. Grät på nätterna och höll ihop på dagarna. Grät ensam i bilen och i skogen och överallt.

    Jag hatar att mina issues med att inte vara svag gör mig så ensam. Jag vill liksom inte heller lasta någon med min skit heller. Jag var inte sån här, det hände på vägen…

  • Josefine

    Förstår din ångest till fullo!! Det är ju värsta tänkbara scenario att bli sjuk och få lämna sina barn! Jag grät floder en kväll när det gick upp för mig varför läkaren ville ta femtielva blodprover på mig- för att utesluta sjukdomar ju!! Fy fasiken, värsta helgen i mitt liv, jag sörjde varje minut över att jag skulle behöva dö ifrån dom!!! Det var ju inte så, men det räckte att behöva tro det… Så gråt ut offentligt du-en helt naturlig reaktion och det lär vara fler som känner så!

  • Evelina

    Usch jag får ont i magen en av att läsa detta. Blir orolig, du är ju en av mina inspirationer. Så starkt att du delar med dig, verkligen. Jag har också haft cellförändringar, mina läkte ut, vilket det oftast gör. Tänker på dig och hoppas allt blir bra <3

  • Hilda

    Jag lyssnade nyligen på ett avsnitt av filosofiska rummet på tal om att vara stoisk. Det hette ‘stoicismen och det goda livet’. Där pratade de mycket om att Stoicismen och att vara stoisk går ut på att ha rimliga reaktioner. Varken överdriva eller UNDERDRIVA. Om man skulle ha risk för eller får cancer t.ex. och då INTE få panik och ångest och bli rädd – då har man ju verkligen underdrivit situationen tänker jag. Och det är ju helt orimligt. Inte bra för någon.

    Sen är det ju en annan femma hur man hanterar sin ångest och sånt. Inte fasen är det lätt inte.

    Känns i alla fall lite som att bilden av att vara stoisk, och det ordet över huvud taget, har förvridits så jäkla mycket. Att det skulle handla om det som du pratar om, att bara vara en stark hjälte som hanterar allt så jävla bra och rätt och som att allt är lätt som en jäkla plätt. Palla det. Helt omänskligt.

    Det ÄR ju fruktansvärt jobbigt att vara i en situation man inte har kontroll över. Jag är utreddes själv för en potentiell hjäntumör i höstas (det var ingen som tur var) och nu är jag sjukskriven för utmattning. Kommandes från det perspektivet tyckte jag att det avsnittet av filosofiska rummet, som jag inledde med, var väldigt bra, speciellt när man är i en situation som man väldigt uppenbart inte har kontroll över. Så ett tips 🙂

    Hoppas att du inte har cancer och att det blir bra snart, du är så viktig för världen tycker jag! Tack för alla kloka tankar du delar med dig av, jag uppskattar dig så himla mycket <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *