Kategorier
barn & föräldraskap

Jag är rädd att jag inte vet hur man gör.

Sen jag blev förälder så har sådana där konstiga saker man aldrig riktigt brydde sig om förr blivit viktiga. Som att lakanen i sängen alltid måste lukta gott och täcket vara fluffigt och sängarna inbjudande och trygga. Att själv inte lukta annat än människokropp och mamma. Traditioner och riktiga kalas och stora jular och sådant som […]

Sen jag blev förälder så har sådana där konstiga saker man aldrig riktigt brydde sig om förr blivit viktiga. Som att lakanen i sängen alltid måste lukta gott och täcket vara fluffigt och sängarna inbjudande och trygga. Att själv inte lukta annat än människokropp och mamma. Traditioner och riktiga kalas och stora jular och sådant som till hör familjelivet.

Eller att man äter tillsammans, sittandes och samtalandes. Jag minns nämligen bara min egen mamma på språng. Ståendes vid diskbänken med en skål filmjölk. (Och min egen ensamhet vid matbordet) Och jag minns besök hos andra familjer, riktiga familjer och avundsjukan jag kände.

Det är ju iofs svårt att vara den där riktiga familjen när man bara är en ensamstående mamma som måste jobba massvis och barnvakter får ta hennes roll, men jag minns så otroligt mycket ensamhet att det värker i mig fortfarande som vuxen och jag kan nästan bli bitter över att barndomen jag ville ha aldrig fick finnas. Och därför har det blivit så otroligt viktigt för mig att mina barn får det jag inte fick.

Jag vill ha famlijemiddagar. Töntiga aktiviteter och traditioner. Villa och Svenssonliv.

Jag vill att mina barn ska få vara de där töntiga ungarna som jag hånade men egentligen var så jävla avundsjuk på. De där som satt hemma på lördagskvällarna och spelade sällskapsspel med sina föräldrar (som de faktiskt trivdes ihop med) och tacofredag, filmkväll och familjesemester.

Jag vill inte vara mamman i farten. Hon som står där med skålen under hakan och kastar i sig mat medans jag egentligen är någon annanstans i tanken. Men jag är rädd att jag inte vet hur man gör. Jag blev ju aldrig utrustad med verktygen och mitt eget sociala arv är inget att hurra över.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

35 svar på ”Jag är rädd att jag inte vet hur man gör.”

Jag tycker att ni redan gör ett alldeles enastående jobbmed de små :love:

Finns ett mail från mig i din inkorg nu, ett litet porträtt av dig 🙂

Känner så igen mig. Jag tycker sådant är viktigt nu fast jag inte ens har barn.. Är 22 år dessutom och har tröttnat på att festa och "leva livet". Jag vill ha den där mysiga familjen istället, med traditioner och allt det där du beskriver. Känner mig lite udda som redan känner så, men jag har nog också saknat det i min uppväxt. Jag har inga syskon så det har varit lite ensamt, och mina föräldrar gick isär när jag var nio. Ingen av mina föräldrar har varit så där "familjära" eller vad man ska kalla det, de har inte gillat familjeaktiviteter osv.

Så visst drömmer man om den stora mysiga familjen, med många barn och gemenskap med släkt och vänner.

Jag tror absolut man klarar det fast man inte är uppväxt så! Du verkar ju redan uppfostra din barn så, dina barn verkar ju supertrygga så jag tror de trivs ypperligt :-d

Bestäm dig för att skapa egna traditioner efter hur du önskar att de ska vara.

Det kommer ge sig efter hand och barnen kommer komma med önskemål. Lyssna på dig själv och dina barn.

Sen har du din man. Låt honom hjälpa dig i detta. Det verkar som att han har växt upp med en "familj". Han kan och vet hur du ska kunna ge dig och din familj det du vill.

Eller rättare sagt, vad ni vill.

Du kommer göra som din mamma många gånger. Men om du tänker aktivt på det så kommer det försvinna.

Bara att du skriver om det och pratar högt om det så kommer det inte bli så som du hade det.

Njut!!

Vet du Natascha, nu är det första gången jag kommenterar – jag kunde helt enkelt inte låta bli. EXAKT detta som du skriver här satt jag och grät över i går kväll, jag blev så rädd att inte kunna vara den mamma jag vill, just för att jag inte fått de där verktygen du pratar om. Jag fick panik helt enkelt och var tvungen att gråta ut det. Ingen har ju lärt mig! Vet inte vad jag ville med detta…berätta det kanske?

Jag tror det går jättebra! Du har ju en tanke på hur du VILL vara, det är en bra början. Kanske det enda som behövs faktiskt.

Min sambo berättade att han skrev ett skolarbete om sina föräldrar när han var liten, och skrev om hur bra han tyckte de var osv. Hans pappa läste det och blev alldeles jätterörd (förstås), framförallt eftersom han precis som du beskriver inte visste hur man gjorde, han hade växt upp och bara lärt sig hur han INTE ville vara.

Du vet visst hur man gör, du skriver ju hur du vill ha det i detta inlägg och det är bara att göra det, du är medveten. Dags att ta av sig offerkoftan och lägga sin bitterhet åt sidan och bara njuta av den familj du har, av den nya rollen som mamma och maka, du har en familj, du är en medveten kvinna, rädslor är bra, de får oss att vilja utvecklas och ta sig framåt om man inte låter de ta över.

Det later absolut som att du vet vad du vill i alla fall – och vet man det, har man en vision och en tanke, da kan man klura ut hur man gor. Det later ocksa pa din blogg som att ni ar valdigt mycket familj hemma redan. Tror inte det finns nagot recept for hur man gor. Din mamma har ju gett dig exempel pa hur man inte gor… och det ar ju nagon slags vagvisare i alla fall.

av det jag har läst i din blogg så tycker jag att du redan lyckas med att vara en bra mamma till dina barn. Tror det finns där inom dig, du behöver inte vara rädd. men alltid bra att granska sig själv och kanske påminna sig själv om det hela tiden.

känner igen mycket av det du skriver, vi alla har varit med om olika saker i livet men känslorna är ungefär detsamma i olika grader.

jag har känt sådär som du känner, att ens barndom inte blev lyckad.

det är väl bara o görat men förstår din tanke. Dock hoppas jag inte att det blir ett tvång att det måste vara så. mina föräldrar hade tvång när det kom till mat, prick kl 6 skulle vi äta, tillsammans. det blir inte kul när det kommer som ett krav.

och kalas samt traditioner… det var också något som man måste ha. och jag minns än idag deras besvikelse när man inte pallade traditionerna.

Jag är ensamstående, och ungen är hos mig varannan vecka. Jag har två bra jobb där jag kan välja mycket själv hur mitt schema ska se ut, och jag jobbar därför arslet av mig veckan ungen är hos sin pappa, just för att vi ska kunna äta middag tillsammans och njuta av tiden han väl är hos mig.

Jag kommer från en relativt stor familj (7 pers) och vi är väldigt familjära allihop. Det vill jag ge mitt barn också!

Jag har fem syskon, min mor lagade middag varje kväll och vi åt alltid tillsammans. På helgerna spelade vi spel och umgicks. Vi gick ofta på utflykter tillsammans. Jag kommer alltid vara tacksam mot mina föräldrar. Nu är vi alla vuxna men vi umgås fortfarande och åker på utflykter tillsammans och äter tillsammans. Mina föräldrar var mycket "strikta" med mig och de var långt ifrån perfekta, men jag älskar dem och jag är så tacksam och glad över hur hårt de jobbade för att vi skulle ha ett bra familjeliv.

Jag är lite tvärtom. Efter att jag fick barn började jag avsky allt med traditioner och familjesammankomster och högtider.

Jag får panik av det, jag gruvar mig för födelsedagar och högtider långt LÅNGT i förväg.

Jag skulle gärna avstå att fira jul osv, men jag gör det för ungarnas skull, jag antar att det tyvärr blir lite halvdant och konstigt.

Jag vet inte varför det blivit såhär, jag är uppväxt med allt du beskriver att du vill ha, och jag älskade det. Tills jag fick barn.

Kan det vara nån slags press på att göra allt rätt, att vara som min mamma, att hinna med och räcka till och samtidigt vara ensamstående och klara av ekonomin och allt?

Iaf, jag tror du redan vet hur du ska göra, du är ju redan på god väg, bara fortsätt vara som du är 🙂 :thumbup:

Min högsta önskan är också det där riktiga Svenssonlivet med villa, volvo och katt. Och så länge som man är medveten om vad man verkligen vill och önskar sig så tror jag att man faktiskt blir den förebilden som man själv kanske inte hade när man växte upp.

Kan inte tillägga så mkt efter denhär skaran kommentarer jag redan läst men tycker det är jättefint du är medveten! Av det man ser i bloggen och spec i dina videobloggar så verkar du vara en jättehärlig mamma till dina barn 🙂

Jag sitter i ungefär samma sits och har kommit fram till att det behöver inte vara så jävla avancerat, det måste inte vara perfekt med julpyntat hem á la USA eller superduperkalaset. Ungarna är jävligt glada för det man gör och framför allt att man är där för dem, uppmärksammar dem och lyssnar på dem….

Tvinga dig att vara med dem även när det känns svårt eller du känner dig stressad och vill iväg och göra något annat. Stanna i ögonblicket, stanna i känslan och möt den istället för att fly. Då lär du dig snabbt!

Det är skillnad på att VETA och på att GÖRA. Inga pekfingrar, för jag sitter i samma båt. En bekant till oss sa: "Ja, så kunde det ta 3 timmar att gå hem från dagis, för de skulle titta på blommor och plocka pinnar."

Men låt det ta 3 timmar då, ta med mellis. Typ var "närvarande".

Jag försöker att unvika att stressa med barnen (misslyckas alltför ofta//Människa) eftersom det finns de tillfällena när NU är det BRÅTTOM och VIKTIGT. Men oftast inte.

Äsch, bara tips. Jag tror att de flesta kan känna igen sig i sina egna förväntningar. Jag känner bara "oj-blev-hon-två-år-vad-hände-har-jag-varit-närvarande?"

Ibland känns det som jag fokuserar så mycket på att DOKUMENTERA (jag vill dokumentera deras barndom, ta bilder, göra fotoböcker, skriva ner anekdoter och "när-kom-första-tanden-info") att jag kanske missar massor? Och så kommer det aldrig tillbaka?

Det är skrämmande att vara förälder, helt klart.

Det var likadant hemma hos oss. Mamma var ensam och jobbade natt. Barnvakter hade jag och min syster för det mesta och mamma kunde inte laga mat och var jämt trött. Hos min bästa vän jobbade föräldrarna dagtid och hade mysiga middagar med barnen och tända ljus. Jag älskade att vara i deras varma, fina, och mysiga hem. Ett sånt hem jag vill ha och sådana middagar jag vill ha med mina barn. Jag vill att dom ska känna sig sedda och hörda och veta att mamma och pappa värdesätter att lyssna på hur deras dag varit (vilket min mamma också gjorde säkert men jag har inget minne av att vi pratade så).

Jag är inte helt hundra på exakt hur jag ska göra men jag vet vad jag INTE vill ha och det hjälper en bra bit. Vill också passa på att säga att din blog får mig att tänka till. Den har också fått mig att inse att jag inte kan mycket om det här med genus men satan vad viktigt det är att alla barn får chansen att utvecklas utan att pressas in i konstruerade mallar. Jag försöker ha genustänk och försöker driva på vår förskola att utveckla en genialisk och likabehandlingsplan men tyvärr ser dom inte vikten av detta. Hur som helst; jag gillar din blogg och du verkar vara en varm och närvarande förälder och jag tror inte att man måste veta exakt hur man ska göra för att lyckad!

ååh jag känner så igen mig. att man satt där ensam och ALLA andra hade mysiga middagar tillsammans. jularna. är nästan bitter över hur dåligt utrustad man är, för att man aldrig fick de där redskapen. men som någon sa här, är mycket vunnet bara man är medveten. lyfter man fram trollen i ljuset så tenderar de att spricka till slut.

Jag känner samma som du. Fast jag hade inga barnvakter. Iofs hade jag min lillasyster, vi hade varandra. Mamma jobbade eller festade, brydde sig aldrig om att ägna en stund åt oss.

Nu i vuxen ålder kan jag titta på henne & förstå, hon har borderline & narscissistisk personlighetsstöring. Jag använder henne & mina barnomsminnen för att veta hur jag inte ska göra i mitt eget föräldraskap.

Du får hitta andra förebilder än din egen mamma. Du har säkert vänner eller släktingar som du kan plocka tips och idéer ifrån för att hinna och orka det som är viktigt för dig.

Å, så fint skrivet! Det högg till i mitt hjärta för jag reagerade precis likadant när jag blev mamma för exakt ett år sedan! Man vill liksom bara linda in sin skatt i den där trygga familjekänslan och göra allt man kan för att skapa den. Men tro mig, inte ens fast jag växte upp i en ganska mysig familj, känner jag att jag har redskapen klara för att åstadkomma detsamma för min lilla nu!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *