Kategorier
barn & föräldraskap

Jag blir inte mindre Natashja om jag slutar upp med sånt som inte funkar

Nina Ruthström skrev ett sånt himla bra inlägg om att vara mamma till en dotter. Och hon har verkligen slagit huvudet på spiken tycker jag. Alla de där rädslorna och tankarna jag har kring mitt eget föräldraskap och min egen roll i mina barns begynnande och förhoppningsvis bestående självkänsla.  Men hon får kritik från de […]

Nina Ruthström skrev ett sånt himla bra inlägg om att vara mamma till en dotter. Och hon har verkligen slagit huvudet på spiken tycker jag. Alla de där rädslorna och tankarna jag har kring mitt eget föräldraskap och min egen roll i mina barns begynnande och förhoppningsvis bestående självkänsla. 

Men hon får kritik från de som menar att man inte ska behöva förändra sig när man blir förälder. Att man inte ska behöva sluta med det man trivs med bara för att man fått ett barn.

Men är det inte precis det man ska?

Att vilja jobba med sina ”sämre” sidor är ju inte synonymt med att förneka sin personlighet. Jag hade skitkort stubin när jag var yngre. Ilska hanterade jag fysiskt. Sån var jag. Det var en del av min personlighet tillsammans med lathet, skitsnackande, spindelfobi, hypokondri, utseendefixering och andra mindre bra kvaliteer. Jag gillar även att supa mig skitfull och röka braj.

Men va fan liksom. Man vill ju vara en bra förebild för sina ungar och det innebär kanske ibland att man får jobba lite med de sidor som kanske inte är de man vill föra vidare. Och sluta upp med en del annat.

Jag blir inte mindre Natashja för att jag slutar upp med att snacka skit, vara lättretad eller sjukdomsfixerad eller rädd eller lat. Inte heller förnekar jag mig själv om jag lär mig dricka med måtta. Precis som Nina inte slutar vara Nina för att hon jobbar bort de sidor som hon känner inte funkar.

Jag vill visa min dotter OCH son att kvinnor inte behöver vara på ett specifikt sätt. Det innebär att jag är medveten och AKTIV. Försöker utveckla egenskaper och göra sånt som jag tror sänder ett bra budskap samt jobba bort/sluta upp med sånt som jag tycker sänder ett NEGATIVT budskap. 

Jag vill ge mina ungar ANDRA alternativ. Om jag som mamma är typiskt kvinnlig och alla andra kvinnor är det vad finns det då för valmöjligheter egentligen?  Jag vill inte falla in i stereotypen mer än nödvändigt. Hela världen kommer ju styra in dem i det traditionella och då blir det ju extra viktigt att JAG är en motpol som skapar balans.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

29 svar på ”Jag blir inte mindre Natashja om jag slutar upp med sånt som inte funkar”

Jag ska läsa Ninas inlägg omedelbart, ville bara säga att du/ni har helt rätt! Jag ska bli bättre! Har inte tänkt så som ni beskriver… jag sa ju från början och ville hålla fast det så hårt så hårt att vara mig själv, för att andra inte skulle tycka att jag förändrats efter att ha fått barn.

Som jag skrev i mitt inlägg om saken, så tycker jag inte att man inte ska distansera sig helt från den kvinnliga rollen (om man inte är sån, förstås). För då blir det så "antingen eller" för dottern. Antingen så kan jag vara "kvinnlig" som samhället vill eller så kan jag vara "okvinnlig" som mamma. Sen så kanske dottern kommer på att hon gillar att måla naglarna och sminka sig ibland… och då passar hon mer in i den "kvinnliga" rollen och känner sig mer hemma där.

Så jag försöker kombinera dom båda och plocka från båda "roller" och på så sätt kanske sudda ut dom stereotypiska rollerna lite?

För mig har det främst handlat om att bygga upp min självkänsla. Jag tror att det är nödvändigt att jag är stark och stabil och att jag älskar mig själv för att min dotter ska kunna bygga upp en bra självkänsla.

Resten med olika personlighetsdrag, intressen och så vidare tror jag påverkar i en mycket lägre grad.

BAMBI jag tror du har en poäng! :thumbup:

Jag gillar att kombinera normbrytande med det stereotypa tex ett par lurviga ben till en vacker klänning.

JO det är fruktansvärt viktigt med självkänsla. Det sätter tonen liksom.

Hej!

Jag har funderat på en sak i några dagar nu. Du använder ju inte schampoo och andra hygienartiklar med massa kemikalier i. Min fråga är, vad använder du när du tvättar kläder? Jag är själv känslig mot just tvättmedel och tänkte att du kanske har något megabra tips när det gäller sånt!

Håller med! Jag har t.ex. bestämt att när jag får barn så SKA jag låta benen vara orakade, inte bara på vintern, utan också sommartid. Dels för att vara en förebild för barnen. Men också för att jag tycker det är hemskt att tjejer inte har ett val. Om man inte rakar sig så är man "äcklig" eller "ful" (och det är tydligen inte killar som gör detsamma?). Sen stör inte benhåren mig, alls. Anledningen till att jag rakar mig är grupptryck från samhället får man väl säga. För jag vågar inte gå ut orakad, av rädsla att folk kommer titta äcklat eller säga något elakt.

Sedan har jag mängder med andra brister som jag vill försöka tränga undan när jag blir mamma (om inte innan). T.ex. så är jag mästare på att spy ur mig utseendekomplimanger, vilket jag vill lägga av med. Jag är också väldigt negativ mot mig själv och mitt eget utseende. (Typ rycker i kläderna för att jag känner mig tjock, gnäller över mitt utseende och har allmänt låg självkänsla). Jag är fruktansvärt blyg mot främlingar (social fobi) och det vill jag ju inte vara, så då får jag suck it up och utmana mig själv.

Faktiskt så tror jag att många har brister som de försöker bli av med när de blir föräldrar. För barnens skull.

Tina, har du provat tvättnötter?

Jag har inga barn men jag tycker att det är löjligt att man inte skulle förändras av att skaffa barn när samtidigt de flesta säger att det är det största som hänt dem i livet, hur kan man då vara precis som innan? Löjligt. Men samtidigt kan jag se en poäng i att bara för att man får barn så måste man heller inte ge upp precis allt och göra barnen till det enda i livet men som alltid så innebär stora förändringar runt omkring en också ofta förändringar i en själv. Jag tänker också på att flytta ihop med en partner. Jag har förädrats mycket sedan jag träffade min partner och sedan vi flyttade ihop men inte på ett negativt sätt men man kan inte leva ihop med någon utan att kompromissa något alls, där när en person bara får kompromissa som det är dåligt.

Jag är uppvuxen med en mamma som inte rakade eller sminkade sig. Ändå blev jag precis som många andra i tidiga tonåren besatt av att alltid ha smink och var överdrivet medveten om mitt utseende (komplexfylld). MEN redan i gymnasiet började det släppa och jag kunde gå till skolan utan total partymejk. Kanske för att jag hade en mamma som visat att man inte behövde allt sånt? Svårt att veta, men hade jag haft en morsa som inte kunde ens hämta posten utan mascara och läppstift hade det kanske känts mer som ett krav att ha smink än som en rolig grej när jag känner för det.

Men det här med att förändra sig till vad man tycker är det bättre när man får barn det är väl inget konstigt? Det finns en jäkla massa olater jag måste lägga av med om jag får barn. T.ex:

Dricka läsk till vardags

Äta glass eller nått annat sött varje dag året runt

Snacka om att jag är fet, ful och måste banta

Rapa högt vid matbordet

Det känns inte som att jag tappar bort mig själv genom att göra sådana val, bara att jag blir en bättre version av mig själv.

Hej.Idag har mina barn hunnit bli 24 och 22 år. En tös och en pöjk. Jag arbetade oxå aktivt på att vara en bättre människa/förälder när barna kom. Min dotter sa en gång att det bästa med mej som mamma var att jag var pålitlig och att det alltid gick att komma till mej med stort och smått.Det gjorde mej så jädrans glad för jag har aldrig försökt vara en snäll mamma, det var aldrig målet. Mitt mål var att försöka bli den högre tanken om mej själv och sedan försöka höja nivån på den tanken hela tiden. På det sättet, tänkte jag, skulle jag bli en bra mamma.

( pssst..läser dej hela tiden, faaaan, du en smart person, tack)

Men alltså nu jämför du bakning, dra ner på tårar, pyssla och att smörja in sin hud med knark, hypokondri och skitsnack.

Det är ju inte på riktigt samma våglängd kan jag tycka.

Bra att du tar upp det här!

Innan min unge kom pratade jag rätt mycket om att jag såklart skulle vara mig själv, med allt var det innebar MEN jag hade bagage med mig ifrån min egna uppväxt som jag definitivt inte ville för över på mina barn så innan jag blev gravid tog jag tag i mig själv och började gå i terapi. Nu menar jag inte att det är något alla bör göra innan barnen men med min dysfunktionella familj skvalpandes i bakhuvudet ville jag verkligen bryta mönstret.

Vad jag blev förvånad över när ungen väl kom var hur medveten jag (och min sambo) blev om oss själva men framför allt människor omkring oss. Jag har aldrig brytt mig om någon dricker lite för mycket, hur de för sig själva, deras språk etc men nu handlar det inte längre om mig själv, nu handlar det om mitt barn och vad hon kommer plocka upp av andra.

Det handlar inte om att låta henne växa upp i någon skyddad verkstad men om jag kan förhindra eventuella "fel" val i livet gör jag det.

Jag blir förvånad över hur "präktig" jag håller på att bli.

Det kommer drickas vin till maten i fortsättningen med men inte alls på samma sätt som innan. Att låta bli att missnöjt klämma på volangerna framför spegeln är ett minne blott, svära mindre och vårda mitt språk känns inte direkt som en uppoffring och som LD säger, jag blir inte mindre jag för det, utan den där BÄTTRE versionen av mig själv."Perfekt" lär jag aldrig bli men det är inte heller meningen.

Min mamma bantade jämt. Hon var extremt utseendefixerad både när det gällde sig själv och andra. Självklart har jag fått lida för det men det är stopp här, jag för inte över det på min dotter. Mitt uppdrag är att ge henne den bästa självkänslan man kan ha och om det innebär visst avkall på "mig själv" får det bli så. Man kan inte vara exakt som innan ungarna ändå så det är lika bra att slipa bort ytterligare en del vassa kanter.

Att få barn har för mig bara gjort mig till en bättre människa med en helt annnan medvetenhet.

Jag tycker att Nina nojjar alldeles för mycket. Att man inte vill supa sej redlös inför sina barn är ju lite på en annan nivå än det hon skriver om. Men inlägget får mej att fundera över hur jag såg på min mamma som barn, och då kommer jag fram till att jag såg inte min mamma som kvinna alls. Hon var mamma. Att hon aldrig har rakat sej någonstans la jag inte ens märke till förrän jag var vuxen. Mamma var stor och trygg och löste all världens problem lixom. Men könlös för mej. Om du förstår hur jag menar…

Fasst det är klart, att jag hade kanske reflekterat över det om det varit tvärtom, och jag hade sett henne raka benen. En förebild är hon ju för mej nu i vuxen ålder, men inte när jag var barn.

Jag har en fråga dock inte ang detta inlägg, utan på en bild du publicerade hade du skrivit "deo" på en sak som liknade en tvål, vad är det för något? och en till fråga, har du hört om Forever living products och i sådana fall vad anser du om produkterna.. bluff eller användbart?

Jag tycker att Bambi har en poäng, helt klart. Jag tror att ytterligheter kommer slå rakt tillbaka. Jag vill tex inte att min son ska äta socker än på ett tag, han är ett halvår. Då måste jag själv sluta för såklart att han kommer vilja ha det jag äter i sinom tid. Men förbjuder jag honom socker så kanske han hetsäter det i smyg sen ist. Lr nåt sånt. Samma sak med kvinnlighet. Jag tror att det är bra att visa flickorna att man får vara typiskt kvinnlig och måla naglarna samtidigt som man är otypiskt kvinnlig och har håriga armhålor.

Funderade på det med ben och rakade/orakade och allmänhetens reaktioner..

Jag har inte orkat raka mina ben nu fast det är sommar o inte min bästa vän heller o inte min sambos syster. Men ingen märker ju ens det..

I min värld brydde sig tjejer mest om sånt när vi var yngre, högstadie o gymnasium,, då alla dömde varandra stenhårt o man verkligen var tvungen att vara helt perfekt.

(vi är 30ish)

Att jobba bort sådant man inte trivs med är jag helt för, men att välja bort något man tycker är kul för att det kan påverka barnets syn på en själv? (Nu menar jag inte saker som att supa utan mer i stil med t.ex baka.) Jag vill att mitt barn vet vem jag är och det innefattar både typiskt kvinnliga saker och typiskt manliga. Jag kommer inte dela in sysslor, hobbies eller liknande i manligt och kvinnligt (har personligen inte gjort det tidigare heller även om jag vet vad som räknas till vad i allmänhet).

Men vaddå, finns det folk som tycker att man ändrar den man är ifall man arbetar med sina dåliga sidor? I så fall är ju det helt sjukt, det är ju något bra – att arbeta med eller arbeta bort dåliga sidor.

Well.. Min mamma påminner om dig, LD när hon var ung även idag rakar hon dock ALDRIG under armarna och ben. Min stora syrra och jag (födda i början av åttiotalet) såg ut som pojkar enligt samhällets folk efter frillor och kläder.

Min mamma anser fortfarande enbart löjligt så varför ska man ens ska klä på en flicka efter könsrollen liksom? Hon tog, även tar ingen skit från andra. Hon lät oss vara oss själva, – och utveckla oss till personer. Hon bestämde över vilka kläder vi ska bäras, ibland fick vi välja ut vilken plagg som helst.

Trots jag som älskade rosa, även lite idag däremot syrran blått hade vi rosa i vårt varsinnt rum, men innan vi flyttat till en lägenhet när vi var runt 9 och 10 år gamla fått vi första gång välja färg till våra framtida sovrum. Jag valde faktiskt rosa, och syrran hon blå.

Allt det började i tonåren bar min syrra en mängd av makeups och var utseendefixerad, tyvärr pga skolan, median m.m. Jag sminkade mig så sällan, bara mascaran och lite på läpparna. Jag sket i mitt utseende, kläder osv. Som idag, är jag lite av sådär utseendefixerad istället!

När syrran blev lite äldre, tonade ner all smink automatiskt.

Jag minns när vi var små, vi var nyfikna och målade oss morsans smink tills vi blev upptäcktas och så hon och farsan bestämde sig dock att köpa leksakssmink eller vad det var, d.v.s för barn började vi måla oss av skojs skull t.o.m klädde upp oss, clowner m.m.

Det var härligt på den tiden! Jag önskar också att det vore roligt om alla gör det på liknande sätt! Vi tjejer har det visst inte lätt, min mamma fick kämpa, även min mormor.

Visst måste man lägga band på sig själv när man blir förälder. Jag har självklart gjort vissa förändringar i mig själ, för att göra mig till en bättre person för mina barn. Men jag kommer inte sluta sminka mig, sluta smörja mig och sluta raka benen. Däremot tycker jag det är viktigt att min dotter kan se mig osminkad, med orakade ben och någon som inte är hysterisk med sina krämer. Att jag kan tapetsera en vägg och baka en tårta. Att jag kan skura golvet och klippa gräset (vi hade gräsmatta förr) Att jag kan göra precis allt jag vill!

Jag tycker dina jämförelser blir lite sneda, att röka braj eller supa sig full känns ju inte riktigt samma sak som att sminka sig.

Som nybliven flickmamma tyckte jag Ninas text var intressant, och även jag har förstås funderat i dessa banor – att jag borde ändra på mig för att vara ett bättre ideal för min dotter. Min sambo är redan en av den nya tidens pappor, som bakar, lagar mat, städar och tar hand om dottern, så inga problem för honom!

Men samtidigt vet jag inte…måste jag "göra våld" på min egen person och ändra mina intressen samt göra saker jag totalt saknar talang för i jämställdhetens namn? Jag är inte speciellt kvinnlig/flickig av mig, sminkar mig nästan aldrig och går ut i kjol utan att ha rakat benen, har många intressent utöver det stereotypt kvinnliga – men visst gillar jag också fina/söta kläder, smycken, att pyssla, inreda, hela det nya "husmorsidealet"…det är ju en del av min personlighet!

Jag är fysiskt svag och min man gör således allt tungt arbete, medan jag "hjälper till" – måste jag skämmas för detta? Kan inte min dotter istället beundra sin mormor, som är stark och klarar allt själv, och inte ta efter sin svaga mamma? 😉

Det är svårt att sätta ord på sina tankar, men jag tror jag håller med Jo som kommenterade tidigare – det viktigaste är nog att ge barnen en stark självkänsla och en vetskap om att de klarar allt, bara de vill, och uppmuntra deras intressen – sen spelar inte omvärldens uppförande lika stor roll mera.

*jag valde medvetet att ta upp braj, supa, ljuga, våld osv för att illustrera det absurda i att man begår våld på sin personlighet genom att förändra vissa saker.

Inte en käft tycker väl att jag blir nån annan om jag slutar festa eller röka. Men Nina är inte sig själv om hon minskar på bakningen? Nej AKTIVITETERNA går inte att jämföra, däremot resultatet. Nina är lika mycket Nina oavsett om hon bakar eller rakar benen eller inte precis som jag är mig själv oavsett.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *