barn & föräldraskap

Jag är inte så bra på föräldraskapet

Nu har de stora barnen blivit så stora att allt man skriver om dem behöver hanteras med största möjliga försiktighet, dvs helst inte skriva om dem alls. Jag tycker det är svårt med bloggandet då, jag vill ju gärna skriva om föräldraskapet men jag är orolig för att jag kanske kränker deras integritet, de har inte bett om att bli talade om eller recenserade eller granskade på nåt sätt – även om det sker genom mig. Det känns så fel.

När de var yngre var en annan sak, för de tankar och problem man har med yngre barn är ju mindre personliga, mindre privata om ni hänger med på hur jag tänker. Liksom alla små barn har blöja och kastar saker, men alla stora barn kanske inte gör x eller y eller funkar si eller så.

Apropå yngre barn och hänga ut dem så kan jag ju passa på att hänga ut min yngsta medan det fortfarande känns ok. Jag har nämligen blivit förälder till ett barn med storasyskon. Mitt värsta sorts barn. Minns när jag jobbade inom förskolan och de barn som var bråkigast och otrevligast var just de där med äldre syskon, allra helst storebrorsor.

Och så har vi min egen lilla treåring då som härjar och bråkar och lever rövare (och slåss) och som häromdagen sa “Dumma bajsmamma DOT!” (det sista med eftertryck, det betyder alltså idiot) Jag har ju inte lärt honom detta. Mina andra två visste inte ens om att ordet “idiot” fanns förrän typ förra året och nu kallar de varandra för detta cirka tio gånger om dagen (och jaaaa jag försöker få dem att sluta men hur fan gör man?). Så nu har jag alltså en treåring som ska börja förskolan till hösten och som kommer vara det där lilla vidriga bråkbarnet som kastar bilar på de andra barnen och kallar dem för idioter. Yay föräldraskap!

Jag kan inte ens säga “vad har vi gjort för fel?”, utan tittar på Oskar vid middagsbordet och konstaterar att “vi har fuckat upp”.

Det är nu ni ska lugna mig med att ni hade elaka små mordbrännare som sedan blev superempatiska supersnälla fantastiska människor.

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

12 Comments

  • Olabandola

    Haha… jag har ca 300 högskolepoäng och är lärare (bland annat i psykologi), vilket betyder att jag har en del kunskaper i både psykologi och pedagogik… vilket jag upplever mest har gett mig insikter i alla”fel” jag gör med barnen. Mina barn har gjort mig utbränd, alltså på riktigt blev jag utmattad av barnen som inte sov på nätterna och använde dagarna till att gränstesta mig eller min man (mest mig) eller bråkade med varandra. Ironiskt nog blev äldsta barnet hemmasittare de sista 1,5 åren på högstadiet (är lärares barn värst i skolan???) och har mått dåligt. Jag tror att du är en fantastiskt bra mamma och jag tror att jag är det också, inte minst för att vi älskar våra barn mer än något annat och jag är övertygad om att både dina och mina barn är 100% övertygade om att de är älskade. Vi kämpar på och gör vårt yttersta, trots att det är skitsvårt, allt med utgångspunkt i att det är det bästa för varje barn. Mer kan man ju liksom inte göra. Dessutom tror jag att vi lär barnen att alla människor är olika och hade man varit 100% pedagogisk och psykologisk 365 dagar om året hade man knappast rustat dem för verkligheten… för människor är inte särskilt pedagogiska, speciellt inte med starka känslor inblandade (och det finns inga starkare känslor än de man har för sina barn). Avslutningsvis alltså – du är världens bästa mamma till dina barn och allt bråk är träning inför ett liv i ett inte helt enkelt samhälle. Och vi har börjat få ett nytt liv här med stora sonen kreativt skapande i en friggebod på tomten där han nu bor och snart släpper sitt första album och de två mindre också fungerar bättre. Vi har förstås fått mkt hjälp från BUP och läkare så tveka inte att be om hjälp med föräldragrupper och terapi. Det BLIR lugnare med större barn, även de som är mest vilda, aggressiva och kastar bilar. Kämpa på fina du och tack för allt du delar med dig!!! Stor igenkänning!

  • Sofia

    Blir lite ledsen när jag läser det här… Är vi som är föräldrar till mer krävande barn ”Inte så bra på föräldraskapet”? Helt ärligt börjar jag bli så evinnerligt trött på att det finns så lite förståelse för att barn föds med olika temperament, energinivå och personlighet. Har man lugna storasyskon och ett bråkigt småsyskon, så är det minsann för att ”småsyskonet inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet/behöver hävda sig osv.”
    Har man som vi, ett härjigt storasyskon och ett lugnt småsyskon så är det för att ”hon har alltid behövt anpassa sig, typisk småsyskon att bli lugna och easy going pga inte så bortskämd som den som var ensambarn första åren i livet.” Den med bara vilda barn har misslyckats helt och hållet. Medan föräldern med lugna, försiktiga barn som lugnt sitter och leker roll-lekar och aldrig ens tittat åt en bil eller kommit på tanken på att slåss med en pinne belåtet kan berätta att de minsann aldrig ”uppmuntrat våldsamma lekar” och att det nog är hemligheten bakom deras välartade barn. Jag undrar vad folk tror att vi med vilda barn pysslar med när ingen ser? Hetsar dem att slå sina syskon? Ägnar timmar åt att lära dem bygga de mest avancerade duplogevären? Tjatar på dem att de måste springa, klättra, skrika och hoppa precis hela tiden? Nä, vi lägger så enormt mycket tid och energi på att försöka tygla den där jädra urkraften de tydligen föddes med. Man sliter sitt hår och ofta känns det som att det inte spelar något roll hur jädra konsekvent man är, INGET fastnar liksom! Men så mitt i allt kommer det ett utvecklingssprång och plötsligt ser man att det börjar finns en gnutta medvetenhet om det ena och det andra, empatin utvecklas mer och mer (om än låååångsamt)… Jag önskar verkligen att det fanns en bättre medvetenheten om och förståelse för att vissa barn helt enkelt är lite sena i sin sociala utveckling, precis som man kan vara sen motoriskt, med talet osv osv.

      • Therese

        Tror inte att ni har fuckat upp alls faktiskt. Alltså, nu har jag “bara” ett barn, men tänker överlag att det är ju just det – ett barn. Och ett barn begriper ju inte, typ. Jag menar det är ju trotsperioder och utveckling kors och tvärs och man får nog försöka tänka att det bara är så. Barn beter sig ju ibland illa för att de inte “vet bättre”.
        Här är det perioder med trots, och fast jag inte alls vill vara en gapig mamma så blir det ju lätt så ändå ibland för att det känns kaos och man är trött och så känns det uselt för att barnet bara är 2 år och blir gapad på..
        Men försöker trösta mig med det där att det bara kan vara så, och att jag blev gapad på som barn/tonåring för att jag var odräglig, slog min bror i huvudet med mobilen och kallade honom allt vidrigt man kan komma på (samt blev kallad tillbaka) och jag är ingen vuxen galning nu som slår folk i huvudet med mobilen liksom. Tror det reder sig, helt enkelt.

      • Sofia

        Ja, jag kanske var lite otydlig… Jag tycker det finns en allmän attityd mot stökiga ”ouppfostrade” små barn att det bara handlar om felaktig uppfostran, när det ofta är outvecklad impulskontroll osv osv (nu pratar jag förskoleålder). Tycker det titt som tätt dyker upp krönikor, blogginlägg och diskussion i föräldraforum där föräldrar till stökiga barn beskylls för att inte tar sitt ansvar. Det var det jag kom att tänka på när jag läste rubriken till ditt inlägg. Nu känner jag dig inte personligen men av det du delar med dig om ditt föräldraskap (både det bra och det dåliga) så finns det INGENTING som får mig att tro något annat än att du är jävligt grym på det här med föräldraskap. Juno påminner mig mycket om min förstfödda i sin intensitet, påhittighet och temperament och jag vet hur SJUKT trött man blir av att ständigt vakta ett sånt barn. Men det blir ju bättre! Min lilla illbatting är nu 6 år gammal. Han är varken superempatisk eller supersnäll i alla situationer, men full av fantasi, kärlek, påhittighet och humor. Vi gör så gott vi kan i att guida honom rätt i det sociala, och det blir bättre och bättre hela tiden. Men det är inte alltid lätt! Hoppas du fattar lite bättre vad jag menade med det jag skrev…

  • Q

    Tvärtom. Jag var ett tyst och fogligt barn. Duktig och snäll. Motsatsen till din minsting. Fanns inte utrymme för annat. Och nu är jag ingen fin människa. Trasig och eländig och elak och utan verktyg att leva.

    Så jag säger bara – heja dig! Så länge du inte slår dina barn, så länge du inte mobbar dem och bantar dem, så kör på! Var glad att de vågar låta och uttrycka och känna och finnas. De kommer bli fantastiska. Jag lovar!

    • N

      Tänker att du gör en negativ tolkning där du lika gärna kunnat göra en positiv. Istället för “åh nej, han är ett av de där jobbiga barnen!” hade du kunnat dra slutsatsen “huh, det var kanske inte så konstigt att de där ungarna var jobbiga ändå, utan helt normalt”.

      Att ha storasyskon innebär per automatik att man växer upp i en lite mindre tillrättalagd värld – men det behöver knappast vara negativt. Min yngsta bror fick stå ut med mycket från oss storasyskon (4 och 8 år äldre) men han är bannemig den mest välartade av oss tre nu som vuxen, ansvarstagande och ordentlig. Han tycks ta de bästa besluten, kanske för att han såg våra misstag och struntade i att upprepa dem.

      • Natashja // Lady Dahmer

        Ja jo alltså jag tycker ju att det är negativt att slåss, kasta saker på folk och kalla folk för idioter. Det är ju ingen tolkning även om jag fattar vad du vill förmedla. 🙂

  • Anna

    Jag upplever att mina barn beter sig så olika på förskolan jämfört med hemma. I förskolan är de väna och trevliga och hjälpsamma, hemma är det ständigt bråk. Men visst märker jag skillnad på storebror och lillebror. Storebror var så lugn som liten och slogs aldrig medan lillebror beter sig som en liten huligan hemma, troligtvis för att hävda sig.

  • My

    Min treåring skriver ”rövhål!” Det har iofs alla mina barn gjort pga det är mitt absoluta bästa svärord 🙌🏻

    Jag tänker inte skämmas. Svärord berikar. Och ibland är folk fan rövhål.

  • FT

    Det viktiga tycker jag är hur man jobbar med det framåt och framförallt hur förskolepedagogerna skyddar övriga barn. Jag växte upp på olika förskolor där pojkbarn slogs, skrek, tafsade och terroriserade och ingen gjorde något. Ingen. Jag var livrädd och de förstörde min förskoleperiod. Varenda rast fick man gömma sig så de inte skulle komma och förstöra. Det var hemskt.

  • Sanna

    Jag har en liten (stor?!) som blir tre om två veckor. Hennes favoritpedagog på föris ska just gå över till en annan avdelning, pga mitt monster! Fatta det utvecklingssamtalet. (Där jag dessutom var själv, då hennes pappa jobbade.) ”ja, jag vill KU egentligen inte byta avdelning, men jag måste. I kan inte gå över eftersom hon är för liten, och jag kan inte stanna, för det funkar inte.”
    Min lilla, fantastiska varelse, har alltså blivit så fäst vid denna pedagogen, att INGET ANNAT BARN får komma nära hen. Alltså, inte sitta bredvid när dom äter, inte leka med, min lilla ska till och med sitta i vagnen pedagogen kör när dom är ute – trots att hon egentligen inte åker vagn längre. Annars blir det KAOS.

    Also, samma unge tittade gravallvarligt på mig häromdagen, när jag sa till henne att äta maten, och sa ”du är en jävla mamma.” Känns bra…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *