Kategorier
barn & föräldraskap

Jag ignorerar Ninjas önskningar för det mesta

Jag tror inte att barns varje önskan måste uppfyllas eller att det är viktigt att de får som de vill, oavsett vad det gäller. Jag som förälder sätter gränser och bestämmer. Jag tar givetvis hänsyn till mina ungars önskningar och värnar om deras individualitet och integritet. Jag lyssnar och respekterar. Men så är det ju […]

Jag tror inte att barns varje önskan måste uppfyllas eller att det är viktigt att de får som de vill, oavsett vad det gäller. Jag som förälder sätter gränser och bestämmer. Jag tar givetvis hänsyn till mina ungars önskningar och värnar om deras individualitet och integritet. Jag lyssnar och respekterar.

Men så är det ju med ungar att de vill ha allt. Hela tiden. ”åh DEN vill jag ha mamma!” och så lyser ögonen. Oavsett. Billigt suddgummi på coop? ”Åh mamma!” (lyser) En burk tonfisk? ”Åh mamma!” Randiga påslakan på bolagret? En nyckelpiga i trä? Prinsessklänning? Ryggsäck? Strumpor? Konstig liten bok på en loppis? Glitterpennor och lim? Leksakstraktor? (extra dyr) Paket med bläckpennor? Cars-sandaler? ”Åh mamma åh mamma åh mamma ÅH MAMMA!”

Så jag ignorerar faktiskt ungarnas önskningar och ”vill ha” för det mesta. ”Nej” svarar jag bara utan krusiduller. Och det godtar iallafall Ninjan. (Tamlin vrålar missnöjt och bits)

Men häromdagen så frossade vi i pippikläder (igen) och jag visade fram en tröja som jag sa att jag skulle köpa till henne. ”Nej den HÄR vill jag ha!” sa ungen och drog fram en klänning/tunika med en stor bild av pippi och ögonen lyste sådär som de alltid gör oavsett vad det gäller för allt är ju värsta grejen för ungar på tre bast. ”Ingen jävla klänning! Inte nu för fan!” sa jag inte, men tänkte desto mer. ”Nej” svarade jag och fortsatte med ”jag tänkte köpa den här”. Men ungen insisterade. ”En sån har Pippi!” sa hon och tittade så där med en jagskitervälivaddusäger-blick och hängde den över vagnen.

Så va fan.

Tricket är dock att köpa en mindre storlek än vanligt. Så den blir lite kortare och lite mindre fladdrig och lite mindre klänning. Fast Ninjan tycker ändå att det är en tröja. ”En sån som Pippi har” säger hon nöjt och jag frågar om den är luftig och skön att springa i. ”Ja” svarar hon och visar.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

36 svar på ”Jag ignorerar Ninjas önskningar för det mesta”

Jag håller verkligen med om att det är förälderns uppgift att sätta gränser och bestämma. Och att lyssna på och respektera barnet. Jag tror inte att barn i det långa loppet blir lyckliga om de alltid får som de vill och om föräldrarna är som vindflöjlar.

Ibland undrar jag om det är något "fel" på mitt barn. (Naturligtvis är det inte det något fel.) Jag skulle nästan, men bara nästan, välkomna att han "vill ha allt. Hela tiden." Men jag ska i stället fortsätta njuta av att han är precis som han är.

Vad fin hon blev (oops så får man ju inte säga ;-))

Min unge viull numera bara ha "KLÄÄÄÄÄNING" "ROOOOOSA" tar jag fram nått annat eller under bråk tar på nått annat (för vi har massor av olika kläder i olika färg och med olika tryck) så går hon helt sonika till sitt rum, tar av sig och byter om till klänning :-s

Vad ska man göra???

Tycker nog det var mer en tunika än klänning, men det är väl kanske pga storleken? Fin är den! Här tjatas det om klänning (hon är 2år!) då andra i familjen påtalat hur FIN man är då, men jag kör blandat, hon har ärvda klänningar i tunikemodell som får tas på ibland. Pippi är en storfavorit ihop med Alfons då.

Jag behöver råd. Jag har inga kids än, men vi planerar och jag är feminist och tänker uppfostra barnen ungefär som du när det gäller genus och annat. Min sambo fick högsta betyg i genusvetenskap på universitetet, så han har väl koll… men det är jag är mest orolig för är alla runt omkring. Mina föräldrar, sambons föräldrar, vänner som inte tänker som vi. Som inte förstår hur viktigt det är att vara genusmevteten, inte behandla kidsen efter kön. Jag har berättat litegrann hur jag tänker för mina föräldrar, men de är lite skeptiska… sambons föräldrar har jag inte pratat med och senast förra helgen värkte svärmor ur sig hur hon skulle klä eventuella flickbarnbarn i "klänningar med volanger" och jag mådde illa av bara tanken, men ämnet dog snabbt ut utan att jag yppade något. Det känns som om jag kommer få alla emot mig. Som om de runt omkring inte kommer bry sig om mina regler för hur jag vill uppfostra mina barn. Jag ska ta upp det när jag väl är gravid, men hur lyckades du? Har du några tips? Min smabos föräldrar är ruggigt tradionella när det gäller könsroller tyvärr.

Christine Min mamma är väldigt traditionell och klädde alltid mig i rysch-pysch klänningar så jag har fått påminna och påminna henne om "inga klänningar, tack". Det har väl gått så där, men dom accepterar ändå. Min mamma var mycket mer förstående än vad jag trodde så dina svärföräldrar kan nog också va det!

Min dotter har fått ett par klänningar i present men hon har inte använt dom. Jag provade en en gång på henne och tyckte bara att det kändes konstigt och fel.

CHRISTINE var stenhård! Ta ALLA chanser du får att berätta hur ni tänker, sitt inte tyst när svärmor säger att hon ska köpa klänningar utan se det som ett tillfälle att visa vart skåpet ska stå. (givetvis utan att vara otrevlig)

du måste ha en tydlig dialog INNAN ungarna kommer och sätta tydliga gränser när de väl kommit. Tacka nej till könsstereotypa kläder och saker, säg ifrån när de kläcker ur sig grodor. Ifrågasätt och våga ta diskussionen.

de flesta vill väl, men ger man dem inte chansen att förstå hur era önskningar och tankar ser ut, hur ska de då göra rätt? Var ärlig – det är bäst!

en liten emma ninja har vanligtvis 104, 110. Klänningen är en 98. men den är stor i halsen för att det är en tjejtunika/klänning. Tjejer ska tydligen ha urringat, Samma urringade halsar är det på tröjor man köper på tjejavdelningen på HM. :thumbdown:

Jag har funderat över en sak. När jag var liten hade jag alltid klänning (det spelade inte så stor roll hur den såg ut, bara det var klänning och oftast hade jag den över turtlesjeans (ljuva 90tal)) och jag har alltid uppfattats som en "pojkflicka". Jag har alltid haft kort hår, jag önskade mig bilbanor när mina tjejkusiner önskade sig barbiedockor, jag spelade fotboll, spelade trummor i ett hårdrocksband, and so on.

Det här skulle jag förmodligen veta om jag läst din blogg längre än vad jag gjort, men jag frågar ändå:

Varför låter du inte Ninja ha klänning, och lär henne att det är ett skitskönt plagg? Inte så jävla praktiskt iofs..

Är jag uppväxt med väldigt brighta människor som inte låtit en klänning sätta stopp för mig (snackar då om folk runt omkring, inte min familj då jag anser att du & Oskar är väldigt brighta människor)?

Jag vill inte vara sån, jag tycker du är grym och jag är av åsikten att alla gör precis som dom vill med sina ungar. Får jag en dotter nångång kommer jag låta henne ha klänning (min son använder också plagget).

Jag tycker klänningar i den modellen är toppen, vida och luftiga. Inget som sitter åt nånstans eller åker upp över mage rygg. Min unge har massor liknande, och nästa får ärva dem oavsett kön. Varför vill du inte att ninja skulle ha en sån?

Det finns andra sätt att visa barn jämlikhet än att ta ifrån dem hälften av det roliga med att faktiskt vara barn.

jag dömer inte..

men tycker du aldrig att du är alldeles för hård med dina egna åsikter och att du låter det gå ut över dina egna barn?

Hej Lady Dahmer (vet inte vad du heter egentligen)

Jag undrar om du alltid har haft bra sjävkänsla och alltid vågat göra som du tycker och stå för dina åsikter?

Har du någon gång varit en osäker tonåring som bara bryr sig om utseende? Det känns som att det ställs väldigt höga krav på oss tjejer och att det enda sättet att få en kille är att vara smal.

Har du några tips på hur man ökar sin självkänsla och sitt självförtroende? Eller i annat fall, tips på något bra bantningstips?

Hej, har läst din blogg i år och dar (känns det som) och din blogg är lätt den intressantaste jag läst 🙂

Men när jag läst det här inlägget tyckte jag det lät helt tvärtemot ett inlägg du skrivit för nåt tag sen, där du tog upp en situation likadan som den med pippikläderna med Ninja, fast det var en annan mamma med son (?) efter någon tillställning. Mamman ville köpa typ en tröja till sonen, sonen sa emot och ville ha nåt helt annat, mamman fortsatte med "men titta vi köper den här" typ och sonen stod på sig men mamman höll på som tidigare och du tyckte det var fel. Och här tycker du att du gör rätt i att bete dig ungefär så som mamman i det fallet gjorde? (tyvärr vet jag inte vilket inlägg det var och kan ej leta upp det men du kanske känner igen)

Jag tycker också lady Dahmer här ger dubbla budskap. Ibland vet man inte ens vad det är man läser. Ena gången tycker hon si och andra gången tycker hon raka motsatsen till det hon skrev för inte alls längesen.

läsare jag tycker inte det är fel att ta beslut åt sina barn, men varje situation är unik. Jag minns inte situationen du syftar på så det är svårt för mig att svara.

anonym på vilket sätt tar jag bort hälften av det roliga? Nej, jag är inte ett dugg hård. Jag är nog med medgörlig och tillåtande än de flesta.

J jag tycker inte om bemötandet hon får när hon har tjejiga plagg. Flickor i klänning bekräftas oftare för det yttre och det är jag inte ok med. Dessutom är det opraktiskt.

Inlägget läsare pratar om var efter Mora Träsk-konserten. Mamma ifråga FRÅGADE sitt barn vad hen ville ha, men försökte sedan styra det till vad hon ville köpa. LD ifrågasatte grejen med att fråga sitt barn, om man inte tänker lyssna på svaret. LD frågade ju inte Ninja, utan konstaterade att den här tänkte hon köpa. Så, nu ska jag gå och vara en crazy stalker någon annanstans.

anonyn det jag skrev den trettionde maj om barnet som inte fick kepsen han ville ha var en helt annan situation. Föräldern frågade vad barnet ville ha men sket sen i barnets önskan.

JAG frågade aldrig ninja vad hon ville ha. Det var inte hon som skule välja, för då hade hon fått PRECIS vad hon ville oavsett hur konstigt eller fel. JAG hade redam tagit beslut om vilka kläder vi skulle köpa och frågade inte efter hennes åsikt. Men när hon uttryckte den så var jag tillmötesgående. Men om du läst hela inlägget så ser du även att jag berättar att Ninja ofta ofta ofta vill ha en massa saker.

Jag förstår inte vad det är för dubbla budskap jag gett när de två situationerna samt utgången är helt olika.

Det här med genus är så jäkla intressant.

Innan jag ramlade in här via en annan blogg , hade jag aldrig skänkt det en tanke ens.

Jag är inte på långa vägar på samma våglängd som LD, men jag har fått en medvetenhet om det och tänker bra mycket mer på hur jag talar till min dotter och bemöter henne. Mitt barn är väldigt glad i rosa, klänningar och allt vad prinsessor heter, jag försöker väga upp detta så gott jag kan och ge henne alternativ.

Sist vi var och handlade ville hon ha just den där riktigt rosavita klänningen. Jag sade att visst, om vi köper den så får du sitta på en stol medan kompisarna leker eftersom den där klänningen skulle gå sönder så fort hon gick ut. Då var den inte intressant längre.

Givetvis handlar genus inte bara om kläder, men jag måste börja någonstans.

Jag är nybörjare inom genus, men definitivt ingen nybörjare som förälder. ALLA ungar vill ha saker, och skulle jag ge efter för var sak mina ungar ville ha, skulle jag bo på ett skrotupplag. När vi handlar, stänger jag öronen helt enkelt.

Jag förstår argumentet att flickor ofta bemöts på ett visst sätt när de klär sig s.k. tjejigt

MEN

jag håller inte med om att klänning är opraktiskt. Åtminstone inte den sorten på bilden. (Skira spetsklänningar funkar dock inte så bra att leka vilt i).

Framför allt är klänningar och kjolar vansinnigt sköna att bära! Jag klarar inte av att dra på mig byxor längre. Avskyr känslan av att plagget smiter åt runt ben och rumpa. Instängdhet! rys

Jag själv älskar klänningar och använder dem jämt. Å andra sidan så behöver jag inte klättra i trä, åka rutschkana, rull a i gräset etc.

Och jag förstår inte upprördheten över att man som förälder väljer att exkludera ett visst plagg. Måste man använda varje tillgängligt plagg?

Varför klagar ingen när man väljer bort västen? Slipover? Polotröja?

Kan det vara så att klänningen trots allt i första hand förespråkas på grund av den förknippas med "den kvinnligga essensen" och inte bekvämligheten?

Då får man ändå säga att hon har bra smak, Ninjan! För jag har också lite svårt för klänningar till barn – men den här kändes inte prinsessfjompig, utan mer barnsligt färggrann. :thumbup:

Min dotter vägrar allt vad klänningar och kjolar heter. De går nämligen inte att leka i tycker hon. Man kan inte hänga i knävecken för då visar man trosorna, man kan inte klättra för det är i vägen, är man i sandlådan får man sand i ljumskarna.

Det bästa hon vet är leggins eller mjukisbyxor. Då kan hon springa, klättra, hänga i knävecken, åka kana utan att något sitter tajt eller trasslar in sig i benen.

Sofia, minns du din egen barndom? Det är ganska många flickor som bryr sig om de visae trosorna. Barn skäms lätt.

Jag läste i ett inlägg för ett bra tag sen där du skrev ungefär såhär "om nu mitt barn någon gång vill ha en klänning och pekar på den själv så kommer de självklart få en också" Men nu när din dotter väl gjorde det så ville du inte köpa den och till slut när du köpte den så köpte du en i mindre storlek så att det skulle bli en tröja istället? :s

Merima: Äsch, vilken empatiskt människa fungerar fullt logiskt? Jag tycker folk kan lägga ner det där "finn ett fel i LD's resonemang". Tycker det finns intressantare diskussioner kommentarsfältet kan fyllas med än vad LD sagt och inte har sagt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *