Kategorier
barn & föräldraskap

Kan glorifierade barnvakter ersätta föräldrarna?

Jag har lite svårt för människor som skaffar nanny till sina barn. Speciellt till små bebisar! Varför skaffar man liksom barn om man ändå inte har tid (eller vilja??) att ta hand om dem?? Det finns liksom inga ursäkter. Är det för att man ska ha barn? Hur är det att växa upp på det […]

Jag har lite svårt för människor som skaffar nanny till sina barn. Speciellt till små bebisar! Varför skaffar man liksom barn om man ändå inte har tid (eller vilja??) att ta hand om dem?? Det finns liksom inga ursäkter. Är det för att man ska ha barn? Hur är det att växa upp på det sättet?  Vad får man egentligen för relation till sina föräldrar? Jag tror inte det är bra alls. Jag tror att man saknar lite grundläggande kunskaper i anknytningsteori om man tycker att en Nanny är en bra idé.

På riktigt.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

8 svar på ”Kan glorifierade barnvakter ersätta föräldrarna?”

jag håller sååååå med. man har ju inte skaffat kids för att lämna bort dem..? min son är 8 månader och jag har motvilligt (hehe) lämnat bort honom en gång, liksom! det gick skitbra. men ändå.

Jag vet folk som har tjattrat om att de tycker att det är så bra att de har skaffat barn sen i livet för att de då har tid för sina barn och redan har skaffat sig karriärer, sen lämnar de bort sina barn flera dagar i veckan för att åka på spa, middagar och arbetsresor och barnen går på dagis typ 10 timmar om dagen varje dag, det ät jävligt tradigt…

Då ska man inte ha barn, helt enkelt! Så svårt är det faktiskt inte att ta föräldraledigt och anpassa jobbtiderna efter barnets behov.

(skrev ett inlägg om detta för några månader sen, det förvånade mig hur många som inte höll med)

jo precis. De kan komma med ursäkter som "amen jag MÅSTE ju jobba!" – -nej du måste inte jobba SÅ mycket. Det handlar om prioriteringar. Lyx, pengar, jobb — ska ALDRIG komma före barnet. De vill inte vara på dagis eller med en nanny. De vill vara med DIG1

För att inte snacka om att ha au pair! Detta fina franska ord för den absolut sämsta tänkbara barnpassningen som finns.

Som många andra au pairer blev jag anställd som nittonåring direkt från gymnasiet, för att ta hand om två barn 45 timmar i veckan. Herre gud! Jag skulle aldrig, aldrig, aldrig anställt mig själv i den åldern (mer än som tillfällig barnvakt för en kväll, alltså.) NOLL ansvarskänsla.

Vad ni säger är ju egentligen då att man inte kan skaffa barn i en relation där båda föräldrarna har högkvalificerade yrken och att den ena, eller båda föräldrarna måste avstå professionell utveckling när barnen kommer.

Om man bortser från det uppenbara problemet med detta i vårt nuvarande samhället, dvs att eftersom kvinnor i stort sett alltid tjänar mindre så kommer det i stort sett alltid vara kvinnan som får stå tillbaka i sin karriär, vilket ytterligare befäster situationen med obalansen i lönerna så är det ju också ett problem för samhället i stort: Eftersom vi redan idag har en situation där mindre än halva befolkningen måste försörja den andra halvan så är det i det närmaste otänkbart att den knappa halvan "försörjare" skulle reduceras ytterligare. Ser man på länder där det är vanligare att ena föräldern stannar hemma (nästan alltid kvinnan) så finns stora skillnader. USA är det bästa exemplet: Där betalar de som arbetar inte alls lika mycket för att ta hand om främmande människor och har således större möjlighet att ta hand om sin egen familj på bara en lön. Dessutom sambeskattas makar vilket gör det praktiskt möjligt att ersätta två jobb på 35 timmar i veckan med ett på 70. Och just där ligger den slutliga och i mitt tycke värsta skillnaden: I USA jobbar ofta den parten som inte är hemma väldigt mycket mer än vi gör här i Sverige, 60-80 timmar i veckan är inte ovanligt. Detta gör att barnen förvisso får mycket tid med den ena föräldern, dvs oftast mamman, men samtidigt i stort sett ingen tid alls med den andre. Detta befäster ytterligare konceptet att mamman ska vara hemma och ta hand om hushåll och barn medan pappan jobbar och drar in pengar.

Dagens situation där det i det närmaste hetsas från olika håll att man är en dålig mamma om man inte stannar hemma och är så vansinnigt präktig tycker jag är ett oerhört steg tillbaka i arbetet för att uppnå någon form av jämställdhet mellan könen och det förvånar mig mycket att de kvinnor (för det är nästan alltid kvinnor) som är mest pådrivande samtidigt kallar sig feminister.

Missförstå mig inte nu. Jag tycker självklart att var och en måste göra det som fungerar bäst i hennes familj, men jag tycker det är negativt att generellt propagera för att alla föräldrar måste jobba mindre, att en måste stanna hemma etc.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *