Kategorier
barn & föräldraskap

kan man älska sitt husdjur lika mycket som sina barn?

Innan Ninja: Mina katter är mina bebisar! Jag kommer alltid älska dem mest!Nu: Katter? Vilka katter?Närå, jag tycker jättemycket om mina katter, men det är lite intressant det där hur perspektivet inte bara förändras utan helt och hållet omkullkastas och totalförändras när man får barn. Man kan inte föreställa sig just hur kärleken till sitt […]

Innan Ninja: Mina katter är mina bebisar! Jag kommer alltid älska dem mest!
Nu: Katter? Vilka katter?

Närå, jag tycker jättemycket om mina katter, men det är lite intressant det där hur perspektivet inte bara förändras utan helt och hållet omkullkastas och totalförändras när man får barn. Man kan inte föreställa sig just hur kärleken till sitt barn kommer te sig innan man är där.

Den är större än allt.

Sitter och läser en tråd på Familjeliv.se där en efter en (barnlösa givetvis) insisterar och garanterar att de minsann kommer älska sina husdjur lika mycket som sina barn. Och jag bara skrattar lite sådär självgott; been there done that liksom. Och ack vad fel man hade. Heh.

Och det är ju så det ska vara. Värderar man katten eller hunden lika högt som sitt barn så är det något som har gått fel nånstans. Det är jag övertygad om.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

117 svar på ”kan man älska sitt husdjur lika mycket som sina barn?”

Haha jag har också been there done that. Har två katter som var mina pluttinuttisar innan jag fick barn. I samma stund som jag kom hem från bb så var det liksom "ut med er! ligg inte i spjälsängen! fy va äckligt med massa hår! håll käften!"

Nu är barnen större och jag har blivit lite snällare mot missarna igen. Men NEJ, inget kan mäta sig mot kärleken till barnet, aldrig, då är det nog nåt som gått snett. Man behöver ju inte bli lika taskig som jag mot katterna (jag har nog varit ganska trött också tror jag så jag är väl ett extremfall) men sällan att man värderar dem lika högt som barnet.

Jag tror att om man är frivilligt barnlös så kan ett husdjur nog mycket väl ersätta det barn man inte vill ha, att det fyller ungefär lite samma funktion.

Men har man väl fått barn så märker man nog ändå rätt snabbt att det är en rejäl skillnad mellan barn och tex. hund. Kärleken till ett barn är som sagt unik.

jag har alltid tyckt att det är lite halvweird att tro att det är samma sak att ha ett husdjur som att ha en bebis, kanske för att jag alltid har haft småsyskon och husdjur, skillnaden har alltid varit ganska tydlig.

Jag tycker att det värsta är när det kommer frågor på fl som tex "vem skulle du rädd ur en brand, din katt eller ett okänt barn" och flera stycken hävdar bestämt att de skulle välja katten, då är man allvarligt störd.

jag tycker att det oftast är kattägare som förmänskligar sina djur.

I den här frågan verkar "barnälskarna" ha mycket svårt att respektera och acceptera att det finns folk med andra åsikter. Det är det enda jag har att säga.:-d

Linda- Jag tror inte att någon som har barn har en annan åsikt och har man det så håller jag med dahmer…något gick väldigt fel.

Men visst innan Sebastian var ju visan en annan hehe. Kunde typ sitta och jämnföra när folk var oroliga för sina barn som var sjuka "åhh, ja jag förstår dig…det är precis som när Oliver(hunden) hade hosta" hahahahaha shit vad dom måste ha retat sig!!!:rolleyes:

Jag är en barnlös kattägare 😉

Fast jag har aldrig förstått poängen med den typen av jämförelser. Ens katt är ens katt, ens partner är ens partner och ens barn är ens barn.

Däremot blir jag heligt förbannad på människor som gör sig av med sina katter/hundar på blocket för att de har skaffat/planerar barn och inte "har tid". Man måste räkna med att de lever i ca. 15 år. Klarar man inte av det ansvaret tror jag faktiskt inte att man kommer att bli en särskilt bra förälder heller…

hahaha skulle precis blogga om samma men såg att du höll till i den tråden på FL också så jag var tvungen att kika in hos dig och kolla om du bloggat om det först 😉 aaa ja, men jag tror jag slår till med en bloggning ändå 🙂

jag tycker det är så jävla konstigt med människor som kallar sina djur för "bebis" och "mitt lilla barn" osv… det är ett djur!… som man förmodligen tycker jätte mycket om och till och med älskar, men att jämföra det med ett barn är bara otroligt underligt enligt mig.

Om man tycker om sitt barn lika mycket som man tycker ett djur har något gått väldigt fel…SÅ vad är det då som gått fel?Irriterar mig på dessa "något gått fel" och andra argument som betyder vad?

Måste säga dessutom att om man får ett barn o sedan struntar i sina djur, är det då inte något som "gått fel?".

Vad händer när man får ett barn till, vilket älskar man då mer?

Milla- saken är att ett barn och ett djur är inta samma sak, man kan inte älska dom på samma sätt och det som är så störigt är att folk med katter och hundar osv tror att dom älskar sitt djur lika mycket som andra människor älskar sina barn och det är en ren förolämpning mot dom som har barn.

Så ser jag det i alla fall…

Och att man prioritetar sitt nya barn framför sitt djur är en självklarighet!!!

Jag tror överhuvudtaget inte på att man kan sätta en gradering på kärlek, kärlek är villorslös och oändlig, den har inget mått…så hela diskussionen för mig blir en aning snedvriden.

Att man däremot prioriterar sina barn 'före' sina djur är väl inte så konstigt, de står ju en närmare då det är ens barn. Men jag älskar helt plötsligt inte mina katter mindre för att jag har fått barn, men jag prioriterar mitt barn i de flesta lägen.

men du Emma, du kan ju inte tala om för någon annan på vilket sätt andra människor kan älska, eller hur? Självklart kan en människa känna lika stor kärlek till både sina barn o djur, även om du inte gillar det. Det betyder ju inte per automatik att man prioriterar bort sina barn, eller att barnen på något sätt kommer i andra hand.

Att människor prioriterar sina djur före barnen i allt/eller i det mesta är däremot ganska ovanligt och i de falla som jag har stött på, där så varit fallet, så mår föräldern/föräldrarna inte speciellt bra.

Jag älskar mina djur mer än vad jag älskar mina syskonbarn. Jar tar mig tid till både djuren och till syskonbarnen men helst så kelar jag hellre med djuren då jag får ut mer av det.

Och nej, jag tycker inte det har gått fel. Djur är mer värdefulla för mig än vad barn är.

BE- jag skriver vad jag tror och vad jag känner i det hela… JAG tycker att det är helt skruvat att se sin katt som ett barn, men visst jag kan ju inte veta hur mkt folk älskar sina djur… men jag har haft hundar, katter, kaniner osv och jag kan inte jämföra mina djur med någon annans barn, jag skulle offra mina djur för någon annans barn vilken sekund som hellst!

Och jag tycker det är lite äckligt att många inte känner så utan som anna skrev innan att dom skulle rädda sin katt ur en brand i ställer för någon annans barn… det äcklar mig!

Nu är jag ju frivilligt barnlös och kallar ofta min hund för just "min lille bebis". Men inte så att jag på något sätt "tror" att han är ett människobarn, utan för att det är ett smeknamn. Jag kallar mig heller inte för "mamma" som vissa hundägare gör, det känns fel. Men jo. Skulle det brinna i huset då räddar jag f-n min egen familj (hunden) först o främst. Sen om nån tycker jag är barbarisk, konstig eller helt enkelt vrickad, det skiter jag faktiskt i.

Däremot har jag förståelse för att kärleken till ett barn är något så stort och fantastiskt att man måste uppleva det själv för att riktigt förstå vad det egentligen handlar om. Så att man prioriterar sitt barn före sitt husdjur är inte det minsta konstigt. Men. Kan man med lätthet göra sig av med sitt "älskade" husdjur när man får barn, då undrar jag hur man är funtad egentligen…

2009-12-06 @ 15:41:48

URL: http://nin

Postat av: Nina

Provar igen…

Jag har liksom Anna och Emma här ovan alltid tyckt att det varit skumt å lite halvstört sådär att se på sina husdjur som bebisar och kallar sig själv för mamma.

Djur kan aldrig likställas med mäniskor.

Jag har både och och älskar självklart mitt barn mest, jag älskar mina djur också, men skulle aldrig sätta dem framför någon annans barn.

Som nån skrev ovanför att de skulle rädda sitt djur framför någon annans barn.

Om huset brann och någon väljer att se ett litet barn slukas av lågorna för att istället ta med katten ut… sorry det ÄR sjukt…

Om en människa skulle ha haft möjligheten att rädda mitt barn och valt bort det för ett djur… jag kan inte sätta ord på vad jag skulle kunna göra med personen i fråga. (Eller jo det kan jag men är rädd att jag eventuellt skulle göra mig skyldig till olaga hot genom att säga dem högt.)

Jag anser att om man kan tänka sig att lämna ett gråtande barn i en brand att brinna till död eller dö av rökförgiftning bara för att man ska rädda sin hund, katt, kanin eller hamster, då har man ganska så fundamentala problem. Det krävs att man ska vara extremt iskall, egoistisk och oemnpatisk för att man ska klara av att göra ett sådant vidrigt val.

Jag skulle offra mitt husdjur för att rädda någon annans barn, ingen tvekan. Jag skulle inte vilja att andra människor ska behöva genomgå ett livslångt helvete för att jag ska ha kvar min hund eller hamster.

Om man skulle kunna tänka sig att offra ett barn för att få ha kvar sin katt eller hund då tycker jag att det börja att bli dags för medicinering och psykvård.

Skönt med någon som kan vara ärlig. Det är rena rama idioti av folk som sitter och skriver att man är i behov av psykhjälp för att man räddar sitt husdjur före någon annans barn. Det kanske låter hemskt, MEN det är det inte. Om möjligheten finns så hade jag SJÄLVKLART räddat båda, om jag hade varit tvungen att välja så ja då hade jag valt mina hundar. Och för folk som inte förstår grundar denna värld sig på egoism, nästan alla tänker på sig själv. Sorgligt med sant. Jag gör så gott jag kan och gillar att hjälpa folk i allmänhet, men mina hundar betyder obeskrivligt mycket för mig och jag hade aldrig kunnat leva med tanken att ha övergett dem när jag hade ett val. Jag har barn, och folk som skriver att kärleken inte kan vara desamma har helt fel. Mina hundar HJÄLPER mig att bli en så bra mamma som möjligt för min dotter. Mina hundar får mig och min dotter att gå ut varje dag, dom får mig att skratta, dom fyller min vardag med glädje, precis som min dotter. Och jag älskar dom lika mycket, samma typ av kärlek. Vet ni varför? För att jag har valt denna livsstilen, och den passar mig så himla bra. Min dotter och mina hundar är mig trogen i vårt och torrt. Kärleken till de alla tre är så hög den bara går och bli, och alla har de lika bra hos mig. Så om jag bör skrivas in på psyk för att jag har VALT att tillgodose allas livs behov runt omkring mig, för att jag är en kärleksfull person, för att jag älskar mitt barn och mina hundar lika mycket, för att jag är lycklig, för att jag mår så jävla bra av mitt val av livsstil, då får jag mer än gärna bli inskriven. Tack och hej önskar mamma Jonna, dotter Maxime och vovvarna Doris och Viggo!!!

glömde;

Skulle det brinna hos grannen och föräldrarna är avtuppade; så skulle jag slänga in katten i sin bur, ställa ut den och springa in till grannarna och rädda deras barn innan jag försöker att rädda föräldrarna; förhoppningsvis båda. Men tyvärr; skulle inte kunna leva med mig själv och jag dissade katten som litar på mig till 100..

Anniz För mig handlar det inte om att andra skulle välja sina barn först, det är rätt självklart. Om jag valde mellan mitt barn eller någon annans så skulle jag välja mitt eget, men jag tycker att det är ganska självklart att man räddar människor före djur.

Jag hör vad du säger, men jag står fast vid att jag inte tycker att det är totalt sjukt och jag skulle aldrig vilja ha en människa i min bekantskapskrets som resonerade som du.

Jag känner kärlek till samtliga mina familjemedlemmar, inklusive mina katter. Och jag får säga, isåfall är jag allvarligt störd. För jag skulle lätt välja mina katter framför okända barn i en brand. Skulle givetvis försöka hjälpa barnet också, men katterna är prio 1. Jag bryr mig helt enkelt mer om mina familjemedlemmar, än andras. Och det förväntar jag mig att andra gör också, med deras.

//L:

Tja, kanske bra att vi inte är vänner då? Jag är en sådan som skulle dö på kuppen för djurens skull, men sådana är inte alls.

Anna:

Då resonerar vi helt enkelt olika. Och det är ju tur att alla inte tänker likadant!

Öh skulle man rädda en hund eller katt framför en människa är man sjuk i huvudet. Punkt. Finns inget att diskutera. För övrigt anser jag att något gått snett i anknytningen mellan förälder och barn om man älskar sitt husdjur mer. Helt vrickat.

Klart att kärleken till barnen är större. Men husdjuren kan vara näääästan lika älskade. När vi avlivade vår hund för 10 år sen så var mamma helt förstörd, och sa att det kändes precis som att ett av hennes barn dog. Hon hade 5 barn liksom, 4 människor och 1 hund. Men det klart att hon hade valt människobarnen tusen gånger om framför hunden.

Jag har inga barn men däremot en mycket älskad katt. Min katt är "min bebis". Samtidigt är det ju självklart att hon kommer att få maka på sig den dagen jag får barn. Men jag tror inte att jag kommer att älska min katt mindre för att jag fått barn. Däremot kommer barnen att prioriteras före husdjuren.

Jag håller med Lizzy i allt hon säger. Att jämföra hur mycket man älskar djur/barn/partner känns ganska knasigt. Och djurägare som plötsligt ska göra sig av med husdjuret för att de väntar barn… Hur fan tänkte de när de skaffade sitt husdjur?? Slit och släng vara, eller?

jag tycker nog om mina katter lika mycket nu som innan jag fick barn (älskat dem har jag nog aldrig gjort, de är för jobbiga & ogosiga för det), men det som förändrats är tålamodet. som Elisabet skrev här ovan "ut med er! ligg inte i spjälsängen! fy va äckligt med massa hår! håll käften!". just så. för närvarande är det på gränsen till omplacering faktiskt, för varje (jävla) natt måste jag stänga in dem i vardagsrummet för att vår nattsömn annars blir störd, & snart flyttar vi till en lägenhet där det inte kommer finnas ett rum som är helt avskilt från sovrummen plus att en till bebis kommer. vad ska man prioritera, familjens sömn eller katterna? (och nej, det går inte att låta dem komma in i sovrummet. de vill inte gosa, de vill busa runt). så för mig är det tålamodet som förändrats.

hur tänkte jag när jag skaffade mitt husdjur? – jo det var ett par år sedan. Jag tänkte nog inte så mycket mer än att jag ville ha katt och att jag trodde att mina känslor för dem alltid skulle komma först.

Innan man skaffar barn så kan man INTE föreställa sig hur det kommer bli sen. Man kan dessutom inte planera för framtiden på det sättet. Att jag var beredd att dö och offra allt för mina katter DÅ innebär inte att jag är det NU.

Det finns nog ingen som skaffar katt eller hund med tanken att de ska göra sig av med den vid minsta svårighet. Däremot så förändras förutsättningarna. Jag t.ex har inte tid eller ork för katterna längre. De försummas. Vi har funderingar på att hitta ett nytt hem till dem. Var det vår plan från början? Nej. De var ju våra bebisar. Jag var ju deras mamma.

Som sagt — har man inte barn själv så har kan man helt enkelt inte förstå. Man tror att man kan, men man kan inte. Allt man känner för sitt husdjur kommer i skymundan så fort den där lilla föds.

Jag säger väl som flera andra i saken, jag förstår inte alls hur man kan jämföra de två, eller varför man ens ställer sig frågan. Det är lite som att fråga om man skulle rädda sin egen katt eller 2 miljoner svältande barn i Afrika – ett fullkomligt idiotiskt scenario och det säger mer om personen som ställer frågan än om personen som ska försöka välja.

Jag funderar inte över det, mina katter är mina katter oavsett om det var innan eller efter barnen, mina barn är mina barn – mitt kött och blod.

Vem som kommer först är olika, ibland är det katterna som måste få komma först då och då, men oftast är det ju naturligtvis barnets behov som går före för det har fler behov som behöver tillgodoses.

Skulle det visa sig att mina barn blev allergiska så är ju valet också gjort, man skänker inte bort sina allergiska barn, men katterna kan få ett fullkomligt lyckligt liv hos någon annan som kan ta hand om dem om det skulle behövas.

För mig är frågan en icke-fråga faktiskt och inget jag funderar över.

sen tror jag att man måste ha nåt fel i huvudet om man väljer att rädda ett djur framför ett barn

som sagt — mina katter var mitt allt och innan jag blev mamma så hade jag LÄTT dött för dem. Men jag skulle ändå ALDRIG låtit dem komma före nåt barn. Det är omänskligt.

Jag förstår inte varför folk ska anklaga andra för att ha fel i hjärnan och vara värsta psykopaterna för att de skulle rädda sina hundar före andras barn. Det är väl klart att de skulle? De älskar antagligen sina hundar sjukt mycket och ett okänt barn är som sagt… okänt.

Låt folk ha olika åsikter, man har inte "ett fundamentalt fel" bara för att man inte tycker som du…

Blir nästan illamående över att det är så många som kallar andra för sjuka i huvudet, störda, o krav på medicinering och sjukvård och gud vet allt för att de inte resonerar och känner exakt likadant som dem själva, herregud vad håller ni på med egentligen?? INSE att vi alla är olika och att vi tänker, känner och tycker olika!!!

Vi kan kanske i alla fall vara överrens om att vi alla älskar våra barn och djur, men att sen kasta skit på varandra för att vi inte känner och tycker likadant och vem som ska räddas först eller inte i ett ganska så utopiskt scenario är ju direkt ja, vad fan ska jag kalla det för…extremt löjlig pajkastning?

Att överhuvudtaget ta sig rätten att tala om för någon annan vad de borde och inte borde känna och hur stor en kärlek ska vara ang sina barn o djur och i förhållande till dem är så lågt att jag knappt finner ord för det.

Kan ni verkligen inte diskutera med varandra utan att kalla varandra för diverse "öknamn"???

det handlar inte om att de inte får ha andra åsikter. Jag är övertygad om att nåt ÄR fel om man väljer ett djur före ett barn. Punkt slut liksom. Det säger jag inte för att vara elak på nåt sätt.

jag har dessutom aldrig talat om för nån hur mycket de ska älska nån – jag älskade mina katter över allt annat, så jag förstår precis hur starkt man kan känna gentemot djur.

Men man sätter dem inte före ett barn. Det är inte normalt.

Jag kommer aldrig att förstå varför det är så viktigt för vissa att gradera kärlek.

Om man väljer att ta ansvar för ett djur hoppas jag innerligt att man prioriterar denna levande varelse. Annars är man inte värd att ha ett djur.

För övrigt håller jag med Beyond Eternity. Det är både lågt och förjävligt löjligt att uttala sig om huruvida andra människor känner "rätt" eller inte.

Jag anser mig ha rätten att anse att folk som skulle rädda sina husdjur istället för ett skrikande barn inte är helt hundra i skallen. Snacka om att ha helt fuckade värderingar, man måste ju vara sjukt iskall om man ignorerar barnet och räddar sin byracka istället. Trodde i min enfald att det inte fanns människor som resonerade så, man blir ju mörkrädd. Gäller det alla djur också? Jag kanske tycker att mina vandrade pinnar har högre levnadsvärde än Lisa 3 år? Nej fy fan. Vidrigt.

Jag förstår att (förhoppningsvis de flesta) föräldrar SJÄLVKLART skulle välja SITT barn framför sitt husdjur. Jag har inga barn, men jag har två katter. Jag har även haft en hundvalp som jag blev tvungen att omplacera. Min valp älskade jag mest av allt, och denna kärlek hade antagligen bara växt när valpen växte. Jag saknar min hund varje dag och gråter ofta när jag tänker på honom trots att det har gått flera år. Med handen på hjärtat så skulle jag hellre rädda min hund är ett okänt barn. Om det däremot stod mellan hunden och mitt eget barn så hade jag såklart valt barnet. Jag förstår att detta tankesätt äcklar er föräldrar, men försök fatta att alla inte älskar ERA barn lika mycket som ni gör. Jag tycker att det är omänskligt att se på djur som "bara djur", för mig är det självklart att man kan älska en hund lika mycket (men kanske inte på samma sätt) som en familjemedlem.

pga av vår judiskt kristna tro har vi satt människan över naturen och ser oss som guds avbild.Vilket storetsvansinne,och övertro på att människan är mer värd än ett hund katt,gorilla ellr valför övrigt är vår plats i naturen överflödig människan har blivit ett skadedjur som förökar sig i svindlande takt det leder till att planeten jorden förstörs och vi går alla mot en undergång.Denna övertro och överhumaniserade värld där individen tillåts avla mer barn än de kan försörja.Vaccineringsprogram samt hjälp när hungerkatastrofer inträffar förvärrar bara lidande och leder till ökande konkurrens om naturresurser mark och vatten.Människan har lagt beslag på de mesta av jordens resurser utrotning av vilda djur exploatering av världshaven så att fisken utrotas.Människans hybris saknar inga gränser hon är det övervägande hotet mot jordens mångfald.Jag har själv inga barn och är eller inte förtjust att umgås med dessa skrikiga krävande varelser.jag föredrar djur som katter hundar älskar och beundrar många av de vilda djuren.En elefant eller tiger är mer värdefull än någon människa ty de är sällsynta samt skadar inte jorden och dess natur.Tro inte att människan har större värde än en kär hund eller katt.Att tro detta är bara en sjävtagen rätt som vi fått med de andra vidskepelsen i bibeln.I den buddhistiska tron så är människan bara en del av helheten i naturen och djuren har lika rätt till liv som människan.

LD

Du säger att det inte är normalt (vad nu det är egentligen)att sätta sitt djur före ett barn, men varför skaffade du då dina katter?

För alla de pengar som dessa katter har kostat under åren, och jag vet vad det kostar då jag själv har katter,kunde du ju ha räddat tusentals barn (mediciner, mat m.m.).

Då valde du ju djuren före barnen, okända barn som kunde ha räddats…är du inte normal då?

Eller gäller denna onormalitet bara om det handlar om en person som i en brand räddar sitt djur före ett okänt barn?

Fast varför ska det bli bråk om en sådan här sak? Hur många av oss kommer faktiskt hamna i den situationen att man BEHÖVER välja mellan ett barn (vilket barn som helst) och ett husdjur? Som sagt, jag tycker frågeställningen är meningslös och definitivt värre än något svar man kan ge.

Vari finns poängen med frågan?

Jag tycker man kan fundera över saker som faktiskt gör skillnad i stället, som faktiskt är moraliska dilemman och som är aktuella. Det finns gott om svåra val som vi faktiskt ställs inför då och då ändå – som t ex är vår egen lyx värd andras lidande (DET är nämligen något vi borde fråga oss dagligen)?

En lämpligare fråga i ämnet hade väl varit om de där 3000:- man spenderade på märkesgardiner inte kunde gått till ett bättre ändamål, säg fadderpengar åt ett barn som faktiskt hotas av svält – där har vi ju både ett verkligt val och en verklig konsekvens (plus det oskyldiga barnet som pikant körsbär på tårtan).

Nu förstår jag syftet med att trivas i sitt hem och att man inte kan ta på sig världens elände på sina egna axlar, jag säger bara att det finns mer relevanta frågeställningar än huruvida okända barns liv går före ens livskamraters (oavsett om det är människor eller andra djur) och vad som är mänskligt och inte i samma avseede.

Andrea: För den som älskar sin hund med av allt är den såklart ingen "byracka". När jag hade min hund såg jag på den som "min älskade lilla hundvalp" och ungarna som kom fram och ryckte den i öronen som "jävla snorungar". Jag skulle hellre rädda min älskade lilla hundvalp än en jävla snorunge ur ett brinnande hus anytime.

Och förresten, det är fullkomligt jättemänskligt att projicera mänskliga känslor och mänskliga roller även på våra husdjur oavsett om vi har barn eller inte – det är så vi fungerar, just som människor! Och det är också så hela vår domesticeringsprocess har fungerat i många tusentals år. Vår egen mänsklighet möjliggör att vi tillskriver djur familjeroller.

Faktum är att förmågan att prioritera ett djur av annan ras än vår egen framför andra människor är just en av de starkaste anledningarna till vår "mänsklighet", så att säga att det vore omänskligt att välja sitt eget djur (och livskamrat) framför någon annans barn är omänskligt är faktiskt helt felaktigt 😉

Fanny: Du kan inte se det nej, men så ser det ut i vårt samhälle. Annars skulle det klassas som mord varje gång en fluga dödas. Jag tycker inte man ska likställa människor med djur. Djur mår inte bra av att bli förmänskligade och tillskrivas mänskliga egenskaper.

Miss C, jag tycker uppriktigt synd om dig. Dina prioriteringar är totalt skeva. Känns läskigt att behöva leva i samma samhälle med någon som uppenbart ser på mänskligt liv på det sätt du gör.

Tycker det blir patetisk nivå på det hela, när man skaffar ett djur är man väl för fan medveten om att man lär överleva djuret? Ska du förklara det för Lisa 3 års familj, att du tycker din hunds liv var mer värt än hennes?

Jag får hoppas att mitt eget barn aldrig hamnar i den sitsen, eftersom man uppenbarligen inte kan räkna med att hon blir räddad. Vidrigt.

Allt i vårt samhälle är inte okej. Jag tycker att man mördar djur när man dödar dem. Vem har pratat om att tillskriva djur mänskliga egenskaper? På vilket sätt menar du att jag gör det för att jag tycker att ett djurliv är lika mycket värt som ett människoliv?

men du Andrea, det är väl INGEN här som har förmänskligat ngt djur eller tillskrivit ngt djur mänskliga egenskaper…nu blandar du nog ihop det…

Jag kan tycka att det känns, inte bara läskigt, utan riktig jävla vidrigt att ständigt behöva inse att det finns människor som ser sina egna val, tankar o känslor som de enda rätta och som dessutom använder det som en allsmäktig måttstock för hur andra ska vara, tycka tänka och känna…det finns ett fint ord på detta "förtryckande" beteende/agerande (som jag tyvärr glömt) men beteendet blir tyvärr inte finare för det…

BE, givetvis ser jag att mitt sätt att resonera är det vettiga. Jag har mycket svårt att respektera människor som på fullaste allvar skulle rädda sitt djur framför ett människobarn. Sen får du tycka vad fan du vill om det helt enkelt och helt enkelt hoppas att ditt eget barn inte hamnar i den situationen. Jag tycker också man förmänskligar ett djur om det innebär att man skulle rädda djuret istället för ett barn. Att benänmna sitt djur som sin bebis eller liknande som jag sett här är precis samma sak. Djur är djur och ska inte förmänskligas.

För övrigt borde du vara tacksam att det inte är någon allrådande åsikt att man i första hand ska rädda djur framför människor. Ska brandmän resonera så? Eller är det bara okej när det gäller andras barn istället för ditt eget?

men BE — det är väl en jävla skillnad på ev. barn som kanske lider i en annan del av världen för att jag inte skänker en hundring varje månad för att jag hellre valt att ha katt och "jag skulle rädda min hund före grannens treåring om det brann!"

Fast för övrigt så skänker jag MER än en hundring varje månad som antagligen räddar en hel del barn och djur. 🙂

Andrea, fullkomligt jättekonstig fråga!

Brandmän har som arbetsuppgift att prioritera människor före andra levande varelser, men vad man själv som individ prioriterar är en HELT annan fråga. Det är som att säga att rättsväsendet ska anamma dödsstraff bara för att man själv skulle kunna ha ihjäl någon som skadade ens barn. Du kan inte jämföra äpplen och päron liksom…

miss C — så känner jag också gentemot mina djur.

Men jag skulle likförbannat rädda snorungen i huset bredvid före mina katter.

jag vet inte… jag känner nog som så att vi som människor har en plikt gentemot våra egna som alltid ska gå först. Speciellt när vi talar om de oskyldiga (barnen)

fast jag skulle även rädda bertil 59 bast i huset bredvid före mina katter. Jag skulle nog aldrig kunna leva med mig själv om jag lät en annan människa dö för att katten var viktigare. Tanken går inte ens att tänka.

och jag tycker absolut inte att frågeställningen är meningslös! hypotetiska frågor och etiska dilemman är utvecklande och lär oss en del om vår egna och andras karaktär.

Det är ju inte för inte som man ofta diskuterar samma saker i skolan på filosofin och etik. (jag har läst båda ämnen)

:thumbup:

vi kan inte ansvara för hela planeten, det går inte.

men vi kan hjälpa till och förhindra att människor i vår närhet dör eller far illa. Det är en plikt. En medmänsklig skyldighet.

eller menar du att vi bara ska typ skita i om det brinner i grannhuset? Ska vi bara köra förbi när det ligger nån och blöder? osv? Vart tar ansvaret för varandra slut?

LD

Nej, varför är det skillnad? Jag förstår verkligen inte varför det plötsligt är skillnad på barn och barn? Är det skillnad för att branden-scenariot är "närmare" (trots att det är mer utopiskt än alla de barn som dör varje dag av att inte få en simpel medicin)? det handlade ju om att sätta djur framför okända barn, det spelar väl ingen roll om barnen håller på att dö av att de inte får en simpel medicin för att någon valt att lägga sina pengar på sitt djur i stället eller om barnet som befinner sig i ett brinnande hus? eller är det att det är mer dramatiskt med branden?

Valet att fortsätta ha kvar sina djur, med allt vad det kostar gör man ju som djurägare varje dag i stället för att lägga alla dem pengarna på mediciner som kan rädda tusentals okända barn, eller hur?

Jag ställde inte frågan för att klandra dig för att du skaffade dina katter för självklart kan ingen rädda hela världen, jag gjorde det för att du sa att den som sätter djur före ett barn inte är normal, jag förstår faktiskt inte skillnaden då du också valt djur framför barn. Varför är du normal jämfört med dem du anser är onormala?

Förstår du vad jag menar? det är så lätt att säga att den och den är si och så, men inte alltför sällan så gör man liknande saker själv….

Gillar så klart att du skänker pengar, sånt är alltid medmänskligt:love:

Fast det handlade ju om "okänt barn". Alltså, det är inte grannens tös Lisa på 3 år, eller ens grannen 59 år som heter Bertil. Det är ett okänt barn, som man aldrig sett förut. Men vet inte nånting om denne, dens namn, eller dens föräldrar.

En granne är inte okänd. Och ja, ett grannbarn som jag sett leka ute på gården, hade jag förmodligen försökt rädda före mina katter. Förmodligen. Men inte, en helt okänd unge.

LD, för mig går det överhuvudtaget inte att jämföra en prioriteringsordning i en krissituation och ett helt annat scenario när det handlar om att skita i någon som behöver hjälp utan att behöva välja bort någon som står oss nära. Det är verkligen inte samma sak och det handlar inte alls om att inte förstå skillnaderna.

Det var ju långt ifrån populärt när jag drog det kortet om människors ansvar gentemot varann i vaccinfrågan, om den medmänskliga skyldigheten. Då var det viktigare att rå om sig själv och de sina framför andra, då var jag "orättvis", hur skiljer sig det här rent ansvarsmässigt? Här förstår jag faktiskt inte skillnaden, för för alla ÄR inte människor mer värda än djur – i verkligheten.

För en del är rollen för ett djur inte annorlunda än rollen för en människa och för många med djur är de "viktigare" än okända människor, de kan ju t ex vara det enda som får en del människor att komma upp ur sängen om mornarna.

Jag håller med om att frågan är intressant, men då på ett mer filosofiskt och mer komplext plan än vad som är "rätt" och vad som är "fel". Framförallt känns det magstarkt att anse sig ha rätten att avgöra vad som är "mänskligt" och inte, när faktiskt båda alternativen är just "mänskliga". Det mänskliga i det hela är ju att vara osäker på hur man skulle prioritera, inte att vara någon form av moralisk kompass som alltid tycker rätt på pappret. Det är ju det som är den filosofiska kärnan och inom filosofin finns inga raka och enkla svar.

För mig finns inget "rätt" eller "fel" i frågan då det handlar om känslor, familjeband och tillhörighet och för att det är just en djupt filosofisk fråga. Hur man tänker på djur och dess roller skiljer sig väldigt mycket från människa till människa och alla känslor och alla val däremellan som sagt ÄR just mänskliga, väldigt mycket så.

Vilka okända barn är mindre värda än dina katter? De som bor i en annan stad, ett annat land, har en annan religion eller annan hudfärg? Eller alla de som du inte sett tidigare (till skillnad från Lisa och (överårige men tydligen ändå mänsklige) Bertil)?

Dessutom förstår jag inte det omänskliga i att rädda sin ko, på vilken hela ens familjs överlevnad hänger, istället för snorungen i granngården. Däremot är inte allt mänskligt bra, och vi kan ju diskutera vad vi anser vara moraliskt riktigt, nu när vi inte är slavar under det naturliga urvalet längre.

anaiah när det handlar om vaccinet så var inte mitt problem att man skulle rå om sig själv först. Där handlar det om att utsätta sig för en risk för att KANSKE i en chans på miljonen förhindra att nåt barn dör.

Det är ungefär som att kräva att jag ska avstå från el för att det kanske kan brinna i vårt hus och då orsakar jag kanske att ett barn dör.

En verklig risk och en eventuell risk är två skilda saker.

och du om någon borde ju förstå och relatera till varför man borde sätta barnen först. Du propagerade ju så för det i vaccinfrågan…?

BE — samma sak gäller där. Man kan inte ansvara frö hela världen, men när man står inför ett verkligt dilemma t.ex det brinner NU, din katt och en treåring är inne i ett hus – vem räddar du? så har man ett personligt ansvar för det som händer.

Jag kan inte förklara det bättre än så.

Det verkar onekligen lite skumt om någon skulle älska sitt husdjur lika mycket som sitt barn. Men jag är helt säker på att jag kommer älska min katt lika mycket som jag idag älskar honom, även när/om jag får barn, och lika säker är jag på att jag kommer älska eventuella barn mer än jag älskar min katt.

Barn som dör i andra länder av triviala sjukdomar för att de inte har råd med vanlig medicin är i allra högsta grad ett VERKLIGT DILLEMMA!!

Du svarade inte på frågan, är du mer normal än dem du anser är onormala trots att du egentligen gör ett liknande val, att du valt dina djur framför att rädda fler barn.

känns lite som om du 'målar in dig i ett hörn', för ditt resomenamg håller inte. Att det är svårare att relatera till barn som dör som man aldrig ser jämfört med ett barn som håller på att brinna inne det har jag full förståelse för, men att kalla någon för onormal när du själv gör liknande val får väl vara så då, men det rimmar rätt illa.

sen handlar det inte om normal eller onormal. Alla har mer eller mindre nån störning av nåt slag. Jag har en hel del.

Men jag tror ändå att man saknar nåt fundamentalt om man i ett ev. scenario skulle låta ett barn brinna inne eller drunkna eller vad det nu må vara pga husdjuret. Det är ett aktivt val. Ett verkligt val. Här och nu liksom. Det HÄR barnet, just det HÄR barnet dör om du inte gör nåt.

Att inte kunna relatera sina livsval till ev. människor på andra sidan jorden är inte ett dugg konstigt.

Jag kan inte förklara det bättre än så. Och som sagt, det handlar inte om att jag försöker vara elak eller förolämpa nån eller kalla nån för sjuk i huvudet (som nån påstår att det sagts i det här inlägget).

Och sen är det väl givet att man bara kan spekulera hur man skulle reagera och handla.

Hoppas du inte skaffar fler djur Lady D. Du verkar ha en väldigt sne bild av att vara djurägare.

Alla tycker vi olika, vilket givetvis ska respekteras! MEN, att missunna sina djur för att man får barn… Huva!

Känns allt annat än schysst.

Nä, inte sjuk i huvudet, men "något fel i huvudet" har man tydligen om man skulle välja att rädda ett djur framför ett barn.

Det känns som att man har missuppfattat totalt vad etik och filosofi handlar om man på allvar försvarar ett sådant dömande med att man är påläst inom ämnena.

Rent filosofiskt är det mer intressant med vilken typ av känslor den här diskussionen lockar fram, vilken typ av frågeställningar och resoneringsordningen. Oftast kommer man i slutändan fram till att man inte kan handla fel och att rätt och fel också bara är filosofiska tolkningar. Att det är själva funderingen i sig som är det viktiga, inte vad man infacto tycker och tror på eller kommer fram till. Det verkligt filosofiska är att resultatet är lika rätt oavsett vad det blir så länge det är något man funderat över.

Så ska man försvara en sådan här diskussion med att man tycker den är intressant ur ett filosofiskt perspektiv så tycker jag också att man ska hålla sig till det filosofiska perspektivet utan att blanda in värderingar om rätt och fel. I annat fall blir det mest insamling av moralpoäng och då är vi inne i en helt annan typ av diskussion.

LD-

Det hoppas jag verkligen. Men du säger ju själv att du missunnar dem och att du varken har ork eller tid med dem. Klart man reagerar när någon skriver så om sina djur.

LD-

Det hoppas jag verkligen att dem har.

Men du säger ju själv att du missunnar dina djur och att du varken har tid eller ork med dem.

Klart man reagerar när någon skriver nåt sånt om sina djur.

Jag är hellre en skitbra förälder och en halvbra djurägare än tvärt om. Jag tror att det är rätt normalt att djuren får ta ett steg åt sidan när man får barn, ibland kanske man blir tvungen att göra sig av med dem. Tråkigt men sant.

"Du säger att det inte är normalt (vad nu det är egentligen)att sätta sitt djur före ett barn, men varför skaffade du då dina katter?

För alla de pengar som dessa katter har kostat under åren, och jag vet vad det kostar då jag själv har katter,kunde du ju ha räddat tusentals barn (mediciner, mat m.m.)."

Det känns faktiskt hyfsat orealistiskt att resonera sådär, eftersom att i princip alla i Sverige lever i överflöd så väljer vi ju att sända människor i döden varje dag genom att köpa tuggummi, godis, en tidning, nya skor fast att det inte är särskilt stora hål i de gamla.

Jag tycker att det är helt olika dilemman att bli ställd med ett val i en nödsituation och att välja att skaffa husdjur. Annars med det resonemanget så borde vi ju avsäga oss allt som vi inte absolut behöver för vår överlevnad, inte särskilt realistiskt alltså. Det är knappast så att man går där i djur affären med kattmaten under armen och tänker "haha, död åt er afrikabarn!".

MY — att jag inte har så mycket tid för dem innebär inte att de har det dåligt. de har det de behöver.

anna — jag får helt enkelt hänvisa till dig i den här diskussionen då jag håller med om allt du sagt hittills.

sen vill jag även påminna att mitt inlägg faktiskt handlade om föräldrar som värderar djuret mer än barnet. dock så tror jag inte att de existerar i överflöd. Utan det är snarare nåt som barnlösa djurägare brukar diskutera.

LD, visst får du det! Men försök då inte bortförklara att det faktiskt ÄR en moralisk diskussion du vill ha, inte en filosofisk 😉

Och så länge man ska komma med dömanden så är diskussionen inte filosofisk, utan just moralierande.

Och hypotetisk är diskussionen bara om den kommer med antaganden om verkligheten, ett troligt scenario, emedan frågan att rädda ett barn som sitter i grannens lägenhet utan föräldratillsyn av någon anledning (och antagligen bakom en inbrottssäker, låst dörr) under en brand inte är ett speciellt verkligt scenario för någon att råka ut för – vilket det ju är det som frågan under diskussionerna "kokat ner till".

Dock, grundfrågan, om familjens inre hierarki är jag helt på det klara med att min egen avkomma är mer värd och överprioriterad husdjuren. Ordningsföljden inom hemmets väggar är barn-sambo-husdjur-ägodelar, inget annat.

Jag tycker inte diskussionen är meningslös, jag tycker frågeställningen är det. Är man väl inne i diskussionen finns många värdefulla poänger att påpeka, men att ta upp frågan utifrån ett "rätt och fel"-perspektiv tycker jag är meningslöst.

Vidare är det väl lite märkligt att poängtera att man är påläst inom filosofi och etik om man inte menade att göra en poäng av det, men ok så vet jag att det inte var utifrån det som diskussionen härstammade.

Ja livet förändras när man får barn och djuren får maka lite på sig. Man får så mycket känslor för barnet att det inte går att beskriva. MEN… en intressant sak händer när barnet har blivit tonåring och börjar bli lite mer självständing. Känslorna för djuren stiger igen. Nu har vi skaffat två små kissar och de är både mina och dotterns bebisar nu. Oj vad bortskämda de är. Tillsammans öser vi kärlek över de små liven :-d

Anaiah;

Då får jag väl vara sjuk i huvudet då.

Jag finner att djur är min sak i livet, medans människor är inte min hobby.

Varför förväntas alla att alla ska älska era barn, och förväntas rädda dom? Och vilja rädda dom, före man räddat det som man älskar mest av allt själv? Tyvärr, vissa prioriterar djur för barn medans andra prioriterar barn före djur. Skulle det inte varit för djuren så skulle jag varit död för länge sedan.

Jag tycker att människor som låter sina djur brinna inne är sjuka, en hund är det bara till att öppna ytterdörren för o låta den springa ut t.ex.

Skulle jag dock inte ha något djur här hemma så skulle jag självklart försöka rädda någon, om det blir ett barn eller en vixen vet jag inte; jag vet inte ens vart barnfamiljerna (förutom ett) bor i mitt hus.

Och nej; jag dissar fortf. inte barn;

jag har ringt till socialen ang. pappan ovanför mig som verkade slå sina barn och sin fru stup i kvarten. Vet dock inte hur det slutade, har inte hört vare sig skrik eller gråt på veckor nu.

Men du LD menar då att just du inte saknar något fundamenalt/har inte något fel i huvudet och du är normal när du valde att köpa och lägga pengar på djur, DINA djur, i flera år i stället för att rädda barn som dör? Men den eller dem som väljer att rädda sina familjer inklusive djur före någon annan familjs barn om det brinner har ngt fundamentalt fel i huvudet och agerar onormalt??? Du är liksom lite "bätte" än de andra då, eller?

Till och med du måste se/höra hur illa ditt resonemang rimmar.

Faktum är att ingen, varken du eller dem du anser är onormala/har fel i huvudet utifrån de scenarion som beskrivs och de val du gör och dem gör, har något som helst fysiskt eller psyksikt fel i huvudet eller är onormala. Vi är olika, vi har olika känslomässiga band tilll olka individer, både människor och djur och dem som känslomässigt står oss närmast kommer förmodligen att vara dem vi "väljer"(väljer är nog fel ord, då vi i akuta situationer där extrem fara hotar reagerar instinktivt) att skydda/rädda i akuta situationer, vilket inte utesluter att man även kan skydda och hjälpa andra. Men det är ett högst mänskligt förfarande att se till sina egna först även om det handlar om djur.

Du skriver att du är känslomässig, då förstår du säkert innerst inne också att dem som pratar om att de räddar sina djur före andras barn också är känslomässiga.

Jag behöver ju inte tycka att din känslomässiga grej, vad det än är, är ok jag kan till och med förkasta det helt, men jag ser det inte som att du är onormal eller har något fel i huvudet för det.

Anniz, jag tror att du nu grovt har missuppfattat vad jag tycker, läs mina tidigare inlägg så inser du nog att jag är av en helt annan åsikt än du fått för dig 🙂

Det du syftar på var ett citat, inte min egen åsikt, jag tycker inte alls man har "något fel i huvudet" om man prioriterar de egna husdjuren framför ett okänt barn – tvärt om, jag har full förståelse för att familjen går före allt och att familjen kan bestå av fler raser än bara homo sapiens 🙂

Jag är benägen att hålla med BE här, huruvida man har något fel i huvudet, är onormal eller omänsklig för att man agerar på ett eller annat sätt är irrelevant eftersom det är ett instinktivt, inte ett rationellt.

Den som skulle låta mitt barn brinna inne för att den istället valde att rädda sin jävla KATT hade ångtat sig bittert efteråt. mer än då säger jag inte för jag tror det kan bli olagligt.

**

Anyway; Lady D du är veckans blogg inne hos mig 🙂

Anaiah har rätt i min värld. (Och jag har faktiskt börjat skämmas över att inte ge mina pengar till behövande, men istället köpa tuggummi. Hur långt ska man gå?!)

Dessutom har jag en annan fråga som vi redan snuddat vid: måste man älska alla sina egna barn lika mycket? Jag vet inte om jag vågar skaffa fler, för hur skulle jag någonsin älska någon lika mycket som jag älskar min son?

BE Fast jag tycker faktiskt att det är ganska stor skillnad att bli ställd inför ett scenario där man rätt upp och ner blir tvungen att välja mellan vem som ska lev och vem som ska du, och bara du kan välja, och på att jämföra ett kattsandsinköp med rena folkmordet.

Med det resonemanget så borde man inte köpa något överflödigt alls, någonsin.

Nja, för att en hypotes ska vara trovärdig måste det ju också finnas någon form av trolighet att den kommer att inträffa också. Hela scenariot är ju högst otroligt egentligen om man tänker på hur många OM som måste uppfyllas för att man skulle hamna i den situationen. En hypotes ska ju per definition vara ett scenario som KAN inträffa, något taget ut vardagen.

Anna, jag tror bara att BE försöker belysa hur extremt komplext hela valet faktiskt är och att det just inte finns något som är rätt eller fel utifrån det sätt vi faktiskt lever på även ur andra avseenden sett. Inte att det nödvändigtvis är en adekvat liknelse. Liknelsen ligger ju i att vi varje dag gör val som direkt eller indirekt påverkar andra människors liv och leverne och att det i många andra fall är fullkomligt acceptabelt att faktiskt välja sina egna husdjurs välmående framför andras.

Anna

Det jag vände mig emot var att det uppenbarligen är skillnad på barn och barn, att om man väljer sina djur före andras barn som håller på att dö i det ena scenariot så är man onormal och har något fundamentalt fel i huvudet medan man i det andra scenariot inte är det, TROTS att det i båda fallen i grunden handlar om samma sak; andras barn som håller på att dö och att människor prioriterar sina familjemedlemmar djuren före andras barn.

Det ena scenariot där ett barn håller på att brinna inne och att just det barnets grannen väljer att hjälpa sina djur i stället för barnet, är extemt ovanligt och näst intill utopiskt, medan det andra scenariot faktiskt ständigt pågår.

fast BE — att jag köper kattmat eller nåt annat orsakar inte direkt död eller annat lidande (ja om man inte ska gå djupare och kolla VART maten kommer från, hur den är producerad osv)

Jag tar ju inte pengarna till kattmaten från nån annans mun eftersom att jag antagligen inte skulle skänka den extra hundralappen till välgörenhet ändå.

sen säger jag inte att KÄNSLORNA bakom de olika ställningstagandena är fel däremot så kan en handling vara det. Hur liberala vi än ska vara så finns det rätt och fel. Att säga att det inte är en moralisk fråga är att göra det väldigt enkelt för sig.

Det ÄR fel att sätta djur framför ett litet barn. Oavsett känslor. Precis som att det är fel att döda människor oavsett om du har en jävligt bra anledning till det. (för att använda en liknelse tex. dödsstraffet)

Hej! Jag har laddat ner en snygg design som du har gjort. Jag har gjort texten lite större och ändrat någon färg om det INTE skulle vara okej vill jag att du säger till mig i min blogg på direkten så ska jag genast ta bort den.

I annat fall är jag helnöjd!!! 🙂

Och jag ser det från andra hållet. När ungen är för stor för att vilja kela, när ingen liten finns som behöver mig. Det blev inga flera barn, och jag stöttar min elvaåring i att växa upp och jag respekterar hans ökande självständighet och hans integritet. Visst får man ge honom en kram. Men all min längtan efter gos med små varelser, den kan jag inte tvinga på honom.

Och det är där terriersarna kommer in :-d

Två stycken. Underbara, alltid glada, pälsiga, keliga, pigga. Sonen tycker om dem också, på sitt vis. Jag älskar dem massor, oerhörda massor, men på en människa-hundsätt. Inte som man älskar ett barn. Villkorslösare, lättsammare. Lika fysiskt nära som när sonen var bäbis, men de är ju djur, och det gör det hela så mycket mindre komplicerat. Man måste inte välja. Kärlek räcker till, oavsett hur många man har att dela den mellan.

Löjlig? Jag försökte bara dra de logiska slutsatserna av ditt resonemang. Men jag kanske måste sätta in en smiley för att visa att jag inte är dödsallvarlig? 😉

Lite allvarlig var jag ändå, för jag tycker genuint illa om överkonsumtion. Vad som är överkonsumtion är dock svårdefinierbart. Till exempel är husdjur otroligt dyra, men inte helt onyttiga. Det måste vara upp till var och en att välja vad man lägger sina pengar på (efter skatten som inte bör vara 100%-ig!) Bara man är medveten om vad man väljer mellan. Jag köpte både choklad, plastblöjor och annat "onödigt" senast jag handlade.

Dessutom kan jag tillägga att jag helt och hållet är överens med ditt ursprunliga inlägg. Diskussionen efteråt handlar ju om något annat.

till att börja med så handlar det inte om att välja mellan att köpa nåt onödigt eller att skänka bort pengar till behövande. Det ena har inte med det andra att göra.

Dessutom så är det fullt möjligt att köpa onödiga saker OCH samtidigt ge till välgörenhet.

Och nej, katter är inte dyra. Mina katter kostar kanske hundra spänn i månaden. Shit, jag hade råd att ha två katter och en hund när jag levde på soc.

Jag har alltid älskat katter, och precis innan jag skulle föda min dotter skaffade jag min första egna katt.

Jag kan inte påstå att jag älskade hennne mindre för att jag fick barn, men självklart älskar jag min dotter mycket mera ! – Fast jag som sagt är kattokig.

Kanske hänger det ihop med att jag bor på landet, och mormor och morfar bodde på en bondgård…

Jag tror man har en lite annan syn på djur här än i stan många gånger.

Djur är djur och inte människor liksom… – Även om man råkar vara nästan som besatt av dem.

En sak som vi i bortskämda Sverige måste lära oss är att djur är djur och

människor är människor. En vis man sa att han vill leva i ett land där människor tar väl hand om sina hundar men han vill aldrig leva i ett land där hunden går före människan. Det ligger en oerhört viktig metafor i det som är värd att begrunda.

Jag älskar min hund lika mycket som ett eventuellt barn, han är precis som en människa i känslomässigt förstår inte att ni andra inte fattar det. Jag kan påstå att jag älskar min hund lika mycket el mer som min mamma pappa bror och pojkvän. Hunden är den jag saknar mest av alla dessa.
Jag har adopterat honom, jag är den enda mamma han känner, hur kan jag då sätta mitt framtida barn över honom. Nej aldrig. Är helt övertygat att jag typ inte överlever när han dör. Så ser till att skaffa barn innan dess.
Han är intelligent, förstår allt man säger, inte många ord går honom förbi, har en slutledningsförmåga långt över vad jag någonsin trott om ett djur. Han är inget djur för mig bara ett annorlunda barn, precis som ni föräldrar med barn med t ex dawns syndrom, som kanske inte är som alla andra men precis lika mycket värd.
Djurgrymhet är det värsta sortens grymhet enligt mig, jag har svårt känna lika starkt för något annat.
Min väninna känner exakt som jag.
Det finns tillräckligt med barnälskare som blir provocerade av det jag skriver när de inte förstår det.
Jag blir lika provocerad när ni tar en hund och sedan skaffar barn och säger då att hunden kommer i andra hand.
Jag skulle absolut försöka rädda både min hund och ett okänd barn ur en brand men om det absolut inte gick och jag riskerade att dö så såklart min hund. Ni som påstår annat har jag svårt för!!
Djur är lika mycket värda som människor och nej jag äter inte kött osv kan inte ens får kväljningar.

Kära Katarina(och tydligen 50% av kvinnorna här).. Självklart går ens eget kött och blod före hunden/katten, men det betyder inte att du ska plötsligt kasta bort han/hon so fort det kommer in en tredje med i bilden.
Vänner och djur är familjemedlemmar men att säga att man utan tvekan lämnar att oskyldigt barn, ens eget eller ej spelar ingen roll att dö för sin egen hund/katt som kanske har max 5-10 år kvar att leva. ÄR ISKALLT OCH INHUMANT.

Finns inget snack som saken, ifall du kopplar ett djur som barn och projicerar dina moderkänslor så pass långt satt du sätter djuret före så borde du nog inse att någonting är fel och att det har gått för långt, hälsa det till din väninna också.

Jag är djurvän jag med, har haft hund och katt som jag gråtit över varje gång någon gått bort och ser djurplågeri på maktlösa fyrbenta bland det värsta och lägsta som finns, MEN DU MÅSTE SÄTTA DINA PRIORITERINGAR.

Jag blir inte förvånad att ni naturligtvis väljer ert EGET barn, man att sedan skulle lämna NÅGON ANNANS barn, så fruktansvärt grymt och kallt. Som sagt, det finns inget snack om saken att gör man det eller har man det tankesättet har antingen anknytning till förälder-barn varit dålig eller så har ni något fundamentalt fel. DET GÅR INTE ATT SNACKA SIG UR DET!

Även om det var någons annans barn, ”snorunge” som jag läste någon annans skrev för att man blir irriterad på att ungarna drar hunden i örat. Ja? BARN är oskyldiga och produkter av föräldrarna, ungar i tidig ålder drar hundar i örat precis som DU gjorde en gång i tiden just för att DE ÄR UNGAR FÖR I HELVETE TANTJÄVLAR.

Och avslutningsvis, och lyssna noga nu ”katarina”. Du älskar inte dina djur som du skulle älska dina egna barn. Dels för att du inte har några, vilket kan vara problemet till varför du projicerar moderkänslorna så långt på de, vilket jag även tror är vanligt för vissa individer. Barnet, ”din avkomma” kärleken till denna är annorlunda än tills människans bästa vän(hunden).

Det betyder inte att man kan bara älska en utav de, men moraliskt så går barnet före, ens eget eller annans alla dagar i veckan ifall ”det brinner i ett hus, välj en som ska leva”. Det går inte att omprioritera utan att ha fundamentalt fel, nu är det slut med det här tramset.

Man får väl fan själv välja om man skulle vilja riskera sitt liv för att rädda sin egen hund istället för ett okänt barn. Jag har ansvar över min egen hund och därför skulle jag först räddat min hund. Självklart tänker man annorlunda när det är en ens egen bebis. Den ända personen som är skyldig i hund-barn-brand scenariot är väl den personen som ansvarar över barnet själv som inte kunde rädda sin unge och inte personen som valt att rädda sin hund. Jag räddar den jag har ansvar över , självklart skulle man vilja få ut båda men min prioritering är min hund. Inte är jag sjuk i huvudet för att jag tycker det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *