Kategorier
barn & föräldraskap

Kan man skämma bort bebisar med närhet?

Människor som låter sina bebisar ligga och skrika själva för att de inte ska bli bortskämda: ”Om man hela tiden lyfter upp dem så lär de sig att mamma alltid kommer!” Eh.. ja? Precis? Är det inte det som är meningen? Att mitt barn ska lära sig att om hon ropar så kommer mamma? Om […]

Människor som låter sina bebisar ligga och skrika själva för att de inte ska bli bortskämda: ”Om man hela tiden lyfter upp dem så lär de sig att mamma alltid kommer!”

Eh.. ja? Precis? Är det inte det som är meningen? Att mitt barn ska lära sig att om hon ropar så kommer mamma? Om hon är ledsen så blir hon upplyft och tröstad? Om hon är rädd så får hon trygghet?

Jag förstår inte vad man egentligen vill åstadkomma. Jag har hört argumentet att barnet ska lära sig att bli trygg i sig själv, men hur blir man trygg om man lämnas ensam med sin rädsla? Blir man trygg i sig själv om man lär sig att ingen lyssnar och att ingen bryr sig om?

Nej, jag blir uppriktigt förbannad när jag stöter på dessa föräldrar. Jag ser rött. Jag får panik och ont i magen.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

41 svar på ”Kan man skämma bort bebisar med närhet?”

Där sa du ett som är sant!

Det är ju bara att jämföra med sig själv, är man rädd eller orolig över något så hjälper det ju om man får tröst och bekräftelse. Då kan det dessutom bli lättare att minnas vad den tröstande sa, nästa gång man blir orolig och klarar då av situationen bättre på egen hand.

Dvs närhet föder trygghet.

Man kan inte skämma bort barn med mer än ätbart och saker, absolut inte känslor!

Att vara där för sina barn är en förälders förbannade skyldighet och ska vara självklart för alla, att däremot skämma bort dem med godis och leksaker är det inte. Ett barn kan inte få överdos på kärlek!

Alla föräldrar känner ju sitt eget barn bäst och kan ju avgöra varför barnet skriker. Ibland händer det att ett barn är övertrött och då tycker jag inte att det är fel om man lägger ner det och vaggar det till sömns fastän det är ledset. Oftast tar det bara nån minut sen har barnet somnat, så är det för vissa i alla fall. Det är inte säkert att det bästa alternativet är att bära runt på ungen dygnet runt bara för att det är gnälligt.

man trodde ju att denna inställning skulle ha försvunnit nu när vi vet bättre. jag undrar var 17 'låt barnen skrika'-inställningen kommer ifrån? läser man av sitt barns signaler & tillgodoser dem skriker barnet mycket sällan.

Nej, närhet – kärlek – värme – kramar etc DET kan man inte ge för mycket av! Never!

haha Och den som säger annat är väl rädd för att bli älskad och sen lämnad eller nåt…

Men det där med att "låta ungen skrika" ett tag, jag tror inte det är så ordagrant för alla. Jag ser ju inte framför mig ett barn som ligger själv i två timmar och skriker sig röd i huvet på mamma…

Utan på ett barn som skriker två minuter innan mamma eller pappa hinner till sängen för att lyfta upp och trösta.

Att man inte "släpper världen" för att barnet skriker lite. Och nu pratar jag om lite, missförstå mig inte… haha

Att man behöver inte som förälder stressa upp sig, jaga upp sig, släppa glas i golvet, skippa ställa in mjölken i kylen etc för att barnet har börjat gråta lite. För då tror jag att man går in till barnet med stressig andning och ansikte vilket kanske kan skada barnet lite…

– Är jag helt inne på fel spår?? Ingen här är ju expert, men så väntar ju jag på att min dotter ska komma ut snart medans ni flesta här har barn.

Exakt vad jag också ansett. Lika med alla hemska metoder för att få barnet att sova. Låta de ligga och skrika sig blå. Huva!

Hittade för övrigt din blogg först igår och måste säga att den är det bästa jag läst på mycket, mycket länge. Vilken klok och underbar människa du måste vara!

Nä jag håller med. Det är klart att man alltid är där och hjälper till om det behövs. Det här med att försöka klara sig själv tycker jag kommer när de blir lite större. Men även då finns man ju där som stöd hela tiden. Tittar på och kanske vägleder. Det tycker jag är en självklarhet. Vilket även innebär att man bär på sitt barn och tar upp det när det gråter.

Sen är det klart att man kanske inte alltid kan komma på sekunden om man har flera barn och den lilla börjar att gråta när man torkar den andra i rumpan exempelvis. Man kan ju inte gärna lämna den ena på skötbordet då. Det kan säkert dock lösas på annat sätt med bärsele eller bärsjal bland annat skulle jag tro. 🙂 Men jo principiellt och känslomässigt så anser jag att man ska försöka komma så fort det är möjligt i alla fall.

Skämma bort ett så litet barn är ju inte möjligt.

Håller verkligen med dig! Jag har tagit upp min bebis vid minsta pip och hon är då verkligen trygg i sig själv. Självklart bajsar jag klart om d et är det jag håller på med men allt jag kan sluta med direkt gör jag det och tar upp henne.

Angelica: jodå, dom bebisarna och föräldrarna finns också. Har varit på Familjeliv.se och förfasats tillräckligt länge för att ha sett väldigt många exempel på detta. Senaste var en som hade testat "3 day sleeping solution" (tror jag den hette) vilket gick ut på att man skulle lämna bebisen skrikandes i en timme (!), skrek den fortf sen fick man gå in och prata lite och ev byta blöja om det var det som var galet och sen ut igen. Den mamman avbröt dock men i den tråden fanns några "krama din sambo istället och försök stå ut"-svar…

"krama din sambo istället och försök stå ut"

HAHAHAA Det var det dummaste jag hört… Man undrar ju om det verkligen var sant eller någon som hittade på för att skapa en diskution. :-s

Herremingud i himlen … Jag ska aldrig gå in på familjeliv

När mitt barn var bebis tyckte jag mina instinkter sa mig att lyfta upp och bära på barnet när det började gråta.. Att göra det ganska så omedelbums. Min mamma var för ett tag sedan till afrika. Lite intressant som hon berättade var, att småbarnen där aldrig hördes skrika. De bärs alltså omkring typ hela tiden. Min mamma var där till nåt missionsgäng, och t&m på gudstjänsten hade det varit knäpptyst bland barnfamiljerna fast den varade ganska lång tid.

Kunde inte sagt det bättre själv!

Min sambos mamma har de där idéerna för sig. Varje gång vi varit hemma hos dem och jag ska natta honom (jag stannar hos honom tills han sover, buffar, klappar osv) så kommer hon alltid in och säger "men du får ju inte sulla honom till söms! det kommer du bara få skit för sen!". Och åhh vad arg jag blir! Varenda gång är det så, hon har iofs bättrat sig lite numera. Men jag blir så arg, jag tänker inte låta min son (som är 10½ månad nu men hon har hållt på så sedan han bara var nån månad gammal bara) stå och skrika och skrika på ett främmande ställe dessutom. Aldrig! Ärligt talat tycker jag det är grymt, och hon får tycka vad hon vill om det, jag tänker inte lyssna på henne.

Detta är inte det enda hon har sina åsikter om heller, har fått många pikar och kommentarer om hur jag ska uppfostra honom och jag är så less på det.

(ursäkta att jag tar ut min vrede på min kära svärmor i din blogg, hehe)

Hej. Fin sida.:-)

Håller verkligen med det du skriver. :thumbup:

Har dock en liten fråga till dig. :blush:

Fick en kommentar i min blogg om att du är bra på att göra headrar till bloggar, så undrar om du skulle vilja hjälpa mig göra min?? Mvh kicki

Jag håller fullkomligt med dig! Det värsta jag har hört är att bebisen ska träna sin röst med att skrika. Liksom vadå? Träna sin röst?? Varför då? Nej jag fattar ingenting. Mina föräldrar har varit väldigt brydda av att vi slopade spjälsängen helt och lät Vilya sova mellan oss tills hon själv visade att hon var redo för att sova i egen säng (numera börjar hon kvällen med att somna i sin säng men kommer inknatandes på natten). Dom fick minsann lära sig på bvc att bebisen mådde bra av att sova i egen säng. Min mamma fick till och med rådet att stänga in min lillasyster den första skrikperioden. Hon fick helt enkelt stå i bastun och skrika ett par kvällar och sen gav hon sig tydligen. Det ger mig gåshud bara att tänka på. För mig känns det så himla logiskt att bebisen behöver hudkontakt, känna mammas och pappas doft och främst den närhet och värme som den faktiskt har haft i magen i nio månader. Hur kan man då säga att bebisen mår bra av att sova i egen säng plötsligt bara för att den har bestämt sig att leva utanför mammas kropp??? Det där som Ninna skrev om hennes mamma i Afrika tycker jag var himla bra och styrker ju verkligen sjalbärandet ännu mer!

Nej, jag blir så upprörd så att det krullar sig på ryggen. Jäkla folk det finns! Det viktigaste man kan få i sin uppväxt är närhet och kärlek, villkorslöst.

klokt inlägg, som alltid.

angelica, man ska absolut inte "släppa världen", som du säger, men jag undrar lite hur du tänker ang. om man som förälder inte hinner in till sitt barn på två minuter…? hur stort hur har man då? okej om man sitter och skiter, men.. jag har då fan inte ro att bajsa klart/tvätta håret/whatever om mitt barn skriker, men det är jag det… jag släpper allt. men så har jag också blivit hånad och förlöjligad för det, och kallad hönsmamma ett antal ggr…:-s

Håller med om detta.

Har en väninna som tror stenhårt på det här med att låta barnen skrika. "De måste få lufta lungorna och öva stämbanden!" säger hon ofta.

Hon satt även stilla och såg sin 1,5-årige son klättra upp på spjälsängen, och trilla ner. Utan att göra något för att hindra honom från att trilla.

Varför?

Jo, hon resonerade såhär: "om han är så korkad att han inte fattar att han kommer att trilla och slå sig så får han väl skylla sig själv, och lära sig en läxa av detta!"

Fruktansvärt. Man är inte stor när man är 1,5 år…

Linda

Du behöver inte analysera mer än så…. Jag menar vad jag skrev.

"Att man behöver inte som förälder stressa upp sig, jaga upp sig, släppa glas i golvet, skippa ställa in mjölken i kylen etc för att barnet har börjat gråta lite."

angelica, ok.. då är vi inte överens i frågan.. barnet kommer alltid först för mig. jag häller gladeligen ut en liter mjölk, eller sopar upp lite glas om det ger både mig själv och min bebis ro i själen. jag har svårt för fundamentalister- men i fallet "bebis" finns inga undanflykter eller genvägar, anser jag…

Mina barn har jag alltid när det varit något varit där innan dom tänkt tanken på att bli ledsen, asså jag har varit snabb och alla säger vilka trygga lugna barn du har dom sover gott om nätterna dom vågra vara sej själva och är trygga i sej..

klart man ska ge dom närhet och kärlek…

kan inte fatta dom som tänker tycker annat!

Bra sagt!!!

you are right as always, lady d! my grandma used to say that same kind of shit to my sister when her baby would cry. :bigeyes: we just laugh at her behind her back. :thumbup:

Har läst din blogg länge nu och jag tycker du verkar vara en mycket klok kvinna.

Jag skulle bli glad om jag kunde få din åsikt i en fråga. Jag har en kompis som enligt mig är alldeles för intresserad av min dotter. Läs gärna om det på min blogg. Behöver tips och råd från alla håll och kanter..

Håller SÅ Med dig…

Hur kan man låta ett litet barn ligga och skrika för att han/hon ska bli trygg i sig själv!?

Nej skriker Casper så vill han ju ngt och då behövs ju jag som mamma.

Antingen så är han ju hungrig, vill ha en ny blöja eller så vill han ha närhet. Inget av det löses ju av att han ligger själv och skriker!

Oavsett om det tar en sekund eller en minut att ställa ifrån sig ett glas eller vad det nu kan vara så kommer jag låta det ta den "tiden" innan jag går och plockar upp min bebis…

Och jag skrev även varför… för att om jag stressar, slänger ifrån mig mina grejer så kommer det sluta i en olycka eller onödiga stressfaktorer för både mig och bebis.

Men så bor jag inte så stor och det är lyhört mellan varje rum så jag kommer nog höra henne när hon börjar gny. Här behöver ingen bebis hysterisk skrika i onödan. DET är ju misshandel

rätt… Det är en tolkningsfråga.

Sen så finns det ju gråt och gråt.

Alla föräldrar känner ju även igenom de olika gråten och ofta så hör dom även signalerna innan. Om det bara är lite jollrande/prat eller om det är gnyende innan hysteriska gråtanfall….

absolut. du är så faktamässig. 😛

och om barnet gråter hysteriskt-tryck ned det i madrassen bara, och mumla nåt robotaktigt…! nickar

jag har två pojkar, 1,10 månader mellan dem.. stora sonen har alltid varit otroligt aktiv och kunde inte alls roa sig själv en minut ens när han var två år.. vilket gjorde att lillebror som var några månader faktiskt fick skrika en stund för att jag var tvungen att hindra storebror från att klättra upp i gardiner eller nåt sånt.

storebror var överallt hela tiden, så lillebror hängde mest bara med på armen, o låg han o sov o vaknade o var ledsen o storebror satt o bajsade på pottan, ja då fick den lille vara ledsen en stund.

det är inget jag har funderat över, det är nog bara så det funkar för en del. första barnet hinner man ta upp på en sekund, andra, tredje osv kanske måste vänta lite om ett syskon kräver mer uppmärksamhet just då. skulle ALDRIG ha låtit nån av mina bebisar ligga o skrika bara för att nån sagt att de ska lära sig att inte få all uppmärksamhet på en gång, fatta hur övergivna såna barn måste känna sig. deras skrik är ju det enda sätt de kan ropa på hjälp. (mat, närhet, ny blöja)

ett barn kan absolut bli inte bortskämt med närhet! vi kramas fortfarande massa varje dag, fastän de är snart tonåringar 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *