Kategorier
barn & föräldraskap

Kan pappa någonsin komma ikapp?

När Ninja var liten så kändes det verkligen som en omöjlighet att hon och Oskar skulle få en nära relation. Hon var så sjukt jävla mammig. Jag slets mellan min tro på nära föräldraskap, anknytningsteorier, amningsfanatism och den där jämlika biten. Gör vi rätt? Vad har det för konsekvenser? Vilka är att föredra? Och så vidare. […]

När Ninja var liten så kändes det verkligen som en omöjlighet att hon och Oskar skulle få en nära relation. Hon var så sjukt jävla mammig. Jag slets mellan min tro på nära föräldraskap, anknytningsteorier, amningsfanatism och den där jämlika biten. Gör vi rätt? Vad har det för konsekvenser? Vilka är att föredra? Och så vidare. Det är svårt när olika tro och olika principer ställs mot varandra och man faktiskt inte kan äta kakan och ha den kvar.

Men nu i efterhand så inser jag att barn är speciella. De har överlevnadsinstinkter och en anpassningsförmåga som inte är av denna värld. På gott och ont givetvis eftersom att de också lätt anpassar sig till situationer som inte är bra för dem.

Men Ninjas relation till sin pappa är bra. Fantastiskt bra. Hon är i princip lika trygg med honom som med mig. Jag säger princip för jag kan inte se någon skillnad, men jag gissar att den finns där. Något annat vore konstigt eftersom det är jag som varit hemma med henne. Men skillnaden är inte så som många vill tro; att pappa aldrig kan komma ikapp. För det kan han. Om han vill. Om han engagerar sig ordentligt istället för att skylla på omständigheter, amning eller vad fan det nu är män och kvinnor skyller på.

Vi har även varit noggranna med att han ska vara förälder på riktigt och inte nån jävla lekfarbror som kommer hem på kvällen och tar allt det roliga. (Medans mamma blir den dumma) Det tror jag spelar roll.

Igår. Jordgubbar och såpbubblor med pappa.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

20 svar på ”Kan pappa någonsin komma ikapp?”

Det jag tycker har varit svårast är att låta pappan vara lika mycket förälder som jag genom att acceptera att han gör saker annorlunda, framförallt under bebistiden. Det kröp i hela mig när jag kände att han tex tröstade eller nattade på ett annat sätt än det jag brukade göra och tyckte fungerade bäst vilket för ofta ledde till att jag la mig i och han kände sig kritiserad elller överkörd.

Visst är det viktigt att prata om hur olika situationer ska hanteras osv, men ibland tror jag att vi mammor måste lära oss att stå tillbaka och hålla käften, för att låta pappan vara förälder.

Håller med "Jo" ovan, Jag hade också svårt för att pappan gjorde saker annorlunda och han kunde känna precis samma sak, men jag gjorde mitt bästa för att inte lägga mig i.

Sista meningen i "Jo's" kommentar stämmer bra; Vi mammor måste lära oss att stå tillbaka och hålla käften, för att låta pappan vara förälder.

Det svåra är ju att släppa taget om sin bebis.

Men nu vid 2,5 års ålder så är det alltid den som inte är hemma som är den han vill ha. Även om pappa var hemma från 7 mån ålder.. Egentligen är det väl sen man började kunna prata förståndigt med honom som vi började få samma värde, eller vad man ska säga.. Alltså när vi kunde berätta att mamma/pappa är på jobbet halva natten, istället för att försöka visa..

Skulle inte du kunna skriva ett inlägg om nära föräldraskap. Vad det handlar om, dess fördelar med mera?

Jag och min man tror på det väldigt mycket. Men ibland känner jag mig som ett ufo som är den enda som ammar min snart 9 månaders son, bär mkt i bärsjal, samsover, försöker vara så lyhörd som möjligt för vad han vill, dvs inte låta honom ligga och skrika bara för att.

Jag hade också jättesvårt för att acceptera att "pappas sätt" inte alltid är "mammas sätt". Men så är jag också ett kontroll-freak ut i fingertopparna. (så jag lider av det själv) Men nu har jag accepterat att alla människor är olika. Och pappa får vara lika mycket "the bad parent" som jag, ta tandborstefighten osv.

Det är inte bara mamma som gör allt "elakt".

Vill bara säga också, tror att det är extremt viktigt att vara NÄRVARANDE (inte fippla med Iphonen, sitta i samtal eller bara vara busande föräldrern som gör "intensivpass på frilans")

Jag jobbade under min studietid extra som barnflicka och familjens pappa träffade jag 4-5 ggr under den terminen. Han reste MASSOR. Barnen som var i "precis-börja-skolan-ålder" berättade glatt att "Pappa brukar köpa presenter åt oss när han varit borta" (= alltid)

Då säger man att "saker är inte allt", och "de kommer sakna sån närvaro som andra fick". Frågan är om liknande barn gör det, när föräldrar sen kan slänga upp och ge dem innerstadslägenheter och allt materiellt de kan önska sig. Blir man som barn (och sen vuxen) då förblindad av materiella saker? Bara spånar lite.

Hur mycket närhet man än fått, visst hade det varit skönt att få hjälp med att få lägenhet, bil och grejer OCKSÅ? 😉

Jag ogillar också när man skyller pappors brist på anknytning på amningen. Jag menar, det finns ju många fler stunder, även med det lilla lilla barnet där anknytningen tar fart.

Blöjbyte – där får du massvis med möjligheter till kroppskontakt, ögonkontakt, bus, samtal.

Sova i samma säng som mamma OCH pappa – anknytning deluxe.

Sen anknyter säkert barnet på olika sätt till mamman och pappan, de är ju trots allt två olika individer med olika förutsättningar och sätt att göra saker på. Men bara för att det är olika sätt betyder det inte att det ena är bättre än det andra.

Sen kan man inte lägga det på kvinnan (amningen) om mannen inte tar tag i anknytningen. Det är ju inget vi kvinnor ska fostra våra män till, det är något de aktivt själva ska VILJA ta del av 🙂

jag tycker gubben är mindre hispig med Ivan, jag är nog mer orolig. Han har alltid varit duktig med lillen, från första stund. Det som kan vara trist är att han jobbar mycket och missar mycket av det roliga. Men jag är glad att han är så duktig med 🙂 Mycket bättre än mig 😛 Fördelen med att sluta amma tidigt (mjölken sinade) var att vi båda fick mata honom. Jag saknade inte heller amningen och då fick gubben lite mystid med Ivan också.

Jag hör också mycket om det där att "vi mammor har svårt att släppa taget" och jag tror att det bara är en ursäkt.

Jag har inte haft en dugg svårt att släppa taget, för vad är det liksom som kan bli FEL? jag bet ju att ungens pappa vill hennes bästa!

men hur ser du på det att det är du som är hemma coh ahn som jobbar? det verkar ju som det typ är lite av ditt intresse också med barn och barnuppfostran och jämlikhet, bryr sig pappan lika mycket om sånt? tror du det ger en lite skev bild av jhämlikhet och könsroller när pappan jobbar och mamman är hemma med barn.

Amning är inte boven. Snarare förvandlas många kvinnor – inte – alla – till svartsjukt övervakande kontrollmonster när de fött barn.

Det har inte med barnen att göra utan med mammorna, när barnen blir extremt mammiga.

Hej Natashja! Det här har ju egentligen ingenting med saken att göra, men ändå! Har du sett den här fantastiska grejen på tumblr? http://hairypitsclub.tumblr.com

bara massa coola, starka, håriga armhålor! självklart får alla göra som de vill, men det fungerar säkert bra som inspiration för många.

detta inlägg träffade mig rakt i hjärtat. vår son var väldigt pappig som bebis, och deras relation har alltid varit bra, tills för ett par månader sen då hans arbetstider förändrade ALLT… han bor borta i veckorna och är endast hemma lördagar och söndagar, och det har splittrat vår familj. gjort honom till den lekfarbror som jag inte ville att han skulle bli. han är en gästspelande människa i sitt eget hem.. detta är det konstanta samtalsämnet oss emellan just nu, och vi har hamnat i ett låst läge som tär på oss alla som individer och som familj. hur mycket man än jobbar på en fin relation så kan yttre omständigheter göra allting ogjort. i alla fall för oss. jag hatar min mans jobb så mycket att jag vill spränga det i luften…..

Min mamma gick hemma med mig ända tills jag var 6 år och ändå har jag en mycket mer nära relation till min pappa. Så jag håller med dig, är en pappa engagerad och vill ha en relation till sitt barn så kan han inte skylla på amning osv.

Verkligen bra tänkt angående att man ska dela på föräldraskapet så att pappan inte bara blir den man leker med! Önskar alla tänkte så! Då kanske det inte skulle bli "wooooow" direkt en pappa gör något annat än leker också.

klart man kan få en bra relation med sin pappa även om han inte var så delaktig i början. Men det är en skör relation som kräver mycket mer jobb än den till ens anknytningsperson. Jag vet av egen erfarenhet och av att se på mina syskons relation till vår pappa.

Jag skulle aldrig välja den relationen åt mitt barn att ha till sin pappa.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *