Kategorier
barn & föräldraskap

Konsten att ta ett nej

…och som en kontrast till det fria och tillåtande så har jag känt att det är viktigt att Ninja lär sig att förstå och hantera ett ”Nej”. Väldigt många föräldrar väljer att linda in ”nej”-et i socker eller så försöker de avleda och distrahera när ungen får ett utbrott. ”Du får ingen kaka… oj! Titta […]

…och som en kontrast till det fria och tillåtande så har jag känt att det är viktigt att Ninja lär sig att förstå och hantera ett ”Nej”.

Väldigt många föräldrar väljer att linda in ”nej”-et i socker eller så försöker de avleda och distrahera när ungen får ett utbrott. ”Du får ingen kaka… oj! Titta en lastbil!” typ. Eller så försöker de släta över sitt nej genom att muta ungen; ”Titta här Kalle! Du får ett äpple! Eller vill du ha nåt annat?” när utbrottet är ett faktum. (i vissa situationer kan det dock passa utmärkt med ett alternativ, men nu tänker jag på andra situationer)

Jag tror det är att göra barnet en björntjänst samt försvåra för sig själv. Vad är man rädd för egentligen?

Ett ärligt nej är ett kärleksfullt svar eftersom det gör oss tydliga i förhållande till barnen – Jesper Juul

Vad gör det nu om ungen blir arg eller ledsen? Varför är det så svårt att hantera? Känslor är bra! Jag ser det snarare som ett tillfälle att lära ungen hantera konflikter än som ett jobbigt problem. (även om det kan kännas jobbigt just då)

Och det är ju viktigt att barnet lär sig att det faktiskt är helt ok att bli arg eller ledsen. Om man hela tiden försöker förhindra eller avleda så sänder man ju ett budskap om att det är fel.

Jag säger helt enkelt bara ”Nej” till Ninja när det är nåt jag inte vill eller nåt hon inte får. Oftast så tjatar hon en stund men brukar acceptera det utan krusiduller. ”Mamma mamma!! MAMMA! Moomi!” – ”Smoothie? Nej. Vi ska äta mat snart.” Hon kan även om humöret är sådant bli skogstokig och slänga sig på golvet men mitt ”Nej” kvarstår.

Jag förstår inte att det ska vara så svårt?


 

SalsaJenny kom med ett jättebra tips på hur man på ett kreativt och pedagogiskt sätt kan leverera ett Nej till ungen utan att förminska allvaret;

”Förr hade vi ENORMA konflikter och vi skrek på varann och vi mådde skit båda två. Hemskt var det. Och vansinnigt fel! Och så fick jag tipset att sluta säga ”nej” och ”inte” till henne. […] Hon slutade lyssna vid ”nej” och gick sen inte att nå.

Sa jag istället: Vi ska äta om en stund, du kan kanske få en banan sen om du orkar? så blev det inga protester! […] Det hela var mycket enkelt och herrejävlar vad effektivt det var!!!”

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

24 svar på ”Konsten att ta ett nej”

Jag (& mannen med för den delen;-)) tänker väldigt mycket som du, både med det här inlägget & det förra. Man måste inte tjata sönder ungarna om småsaker, vi försöker utvärdera om situationer är värda en konflikt eller inte & ett nej ska vara ett nej.

Jag kan ibland bli galen på en familj i vår närhet där ett nej ofta blir ett ja. Då finns det ingen poäng med att säga nej från början.

Finns en jättebra bok för de minsta (bild) som heter just "Nej" som Marianne Adolfsson (tror jag) har skrivit. Just för att barnen ska lära sig säga nej. Fram för fler mjuka, gränsdragande nej som hon säger.

Vad lustigt att du tog upp det just nu, för sen ditt förra inlägg om uppfostran så har jag tänkt mycket på det, och även på en annan "metod" jag använde mig av på min 3-åring innan. Det är ren lathet att jag inte fortsatte, för gudarna ska veta att det var effektivt!

Förr hade vi ENORMA konflikter och vi skrek på varann och vi mådde skit båda två. Hemskt var det. Och vansinnigt fel! Och så fick jag tipset att sluta säga "nej" och "inte" till henne (nej, du får ingen banan nu, vi ska äta snart. hon slutade lyssna vid "nej" och gick sen inte att nå. Sa jag istället: vi ska äta om en stund, du kan kanske få en banan sen om du orkar? så blev det inga protester!), och sluta hota (äter du inte upp maten blir det ingen bolibompa) och istället leda henne mot målet (ät upp nu så kollar vi på bolibompa sen). Det hela var mycket enkelt och herrejävlar vad effektivt det var!!! Över en natt förändrades vår relation enormt mycket. Vi kom varandra närmre, vi blev gladare, vi hade INTE EN ENDA KONFLIKT PÅ FLERA VECKOR! På dagis märkte de så enorm skillnad och blev chockade av denna enkla "metod" jag använde.

Efter hand kom "Nej"-en tillbaka lite på ställen där de inte skulle göra nån skada ändå, och vi fortsatte ha en underbar relation utan större gräl och konflikter.

Men sen rann det hela ut lite i sanden och nu när jag ibland bråkar med henne tänker jag att jag är idiot som inte kör på med samma metod igen, men det är skitsvårt att bryta ovanan med nej och inte nu! Men trots allt så är vi ändå lååångt ifrån där vi var först, och det är väl egentligen viktigast, för det var verkligen inte sunt nånstans!

Kram

salsajenny – det där är ju ett jättebra sätt att säga "nej" på! :thumbup:

Lite så vi gör inom förskolan (eller ska göra) – försöker säga nej på ett positivt sätt. (eller man säger ju inte själv ordet "nej" – men det är ju fortfarande ett nej, fast levererat mer pedagogiskt)

just det där INTE har jag tagit fasta på. ANvänder ordet sällan sällan med Ninja. Det är mer effektivt att säg "sitt still" än "sluta hoppa" eller "du får inte hoppa"

håller med, om det funkar med 'nej'. här gör det det bara ibland, för det mesta blir det utbrott som aldrig tar slut eftersom lillfisen (18 månader) vill göra sånt han inte får HELA DAGARNA ibland. då måste man ju avleda till sist. det blir som en grej för honom, att mamma eller pappa sade nej, blev arg, & så måste han göra mera sådant han inte får bara för att visa hur arg han är. kanske blir det bättre när han närmar sig 2 år, & förstår nejet lite bättre än att det bara är ett hindrande i hans framfart.

Har läst ikapp mig på en mängder inlägg och som vanligt finns det sjukt mycket intressant och många åsikter som jag håller helt och hållet med om. Som att ge Ungen frihet, som med att säga nej och en massa annat. Dock fanns det Ett jag inte kunde hålla med om: Dina magbilder från v.23. Du är Vacker! Otroligt vacker! Den där ångesten du pratar om är jävligt obefogad! Var stolt LD! Du bär på ett Mirakel!

And btw.. Är verkligen lchf så jäfla fantastiskt som du säger?

Ha en fin söndag med trollnöff och man!

//Hondjuret

Man måste in linda allt och göra livet sockersött för våra små barn. För vad är det vi gör när vi uppfostrar våra barn? Jo vi skall förbereda dem på livet efter mamma och pappa. Och där ute är inget sockersött och ingen stryker oss medhårs. Så om vi då är såna mot våra små under uppväxten kan livet blir en rejäl chock sen tror jag.

Att inte linda in allt innebär inte att man är en elak och hemsk mamma.

Jag säger Nej och thats it. Kan vid enstaka tillfällen ta en diskussion med min stora tjej som är 7 år men det är sällan.

Att det blir sura miner är självklart. Men hellre lite sura miner än att jag skall lägga min tid på avleda och distrahera mina barn. För det lär dem inte att kunna ta ett nej.

Och att bli arg eller sur är helt ok. Känslor man får lära sig att hantera under livets gång!

linda – absolut! Jag kan förhandla med ungar om jag tycker att ungen har ett bra argument. (man har ju inte alltid rätt bara för att man är vuxen eller förälder) men säger jag nej så är det så.

Vi är föräldrar, inte ungens polare liksom. :thumbup:

Tillägg: Jag tycker ordet nej är jätteviktigt eftersom det handlar om att sätta gränser, viktigt för både föräldrar och barn. Däremot är ju ordet "inte" ganska onödigt, bättre att fokusera på vad man ska göra istället 🙂

Låter klokt, ett NEJ ska var ett NEJ, annars kan man lika gärna låta bli att använd det -enligt mig!

Undrar bara från vilken ålder du, salsajenny isf har valt att inte "nämna nej-metoden"?

Jag säger själv aldrig "inte" till min son utan väljer hellre att säga "aldrig"!

"Du får aldrig bitas" (som ex)…

Låter som barn som protesterar vilt vid ordet "nej" är bortskämda.. som fan på köpet. Tack o lov så omringas jag bara av barn som accepterar ett nej utan några som helst protester.

Men du kanske har ett tips på hur man kan göra med en 6 årig tjej som tycker sötheten sitter i kläderna? Hon är söt med t.ex sin glitterklänning, och mindre söt utan dom. What to do?

Tack för ett bra inlägg!

Jag håller med dig i det du skriver och har själv diskuterat detta fenomen med min sambo vid ett flertal tillfällen. Varför denna rädsla för att säga nej eller rättare sagt rädsla för att vara konsekvent?

Vi säger nej när saker är direkt farliga samt vid dåligt uppförande. Annars låter vi Toddo utforska sin värld fritt. En sak som jag avskyr är tjat.

Är det nej så är det nej och det vill jag lära mina barn i så tidig ålder som möjligt. Jag lärde mig att tjata hål i huvudet på min mamma när jag var liten och var säkert mycket påfrestande i vissa lägen. Där vill jag inte hamna själv.

Tack för ett bra inlägg!

Jag håller med dig i det du skriver och har själv diskuterat detta fenomen med min sambo vid ett flertal tillfällen. Varför denna rädsla för att säga nej eller rättare sagt rädsla för att vara konsekvent?

Vi säger nej när saker är direkt farliga samt vid dåligt uppförande. Annars låter vi Toddo utforska sin värld fritt. En sak som jag avskyr är tjat.

Är det nej så är det nej och det vill jag lära mina barn i så tidig ålder som möjligt. Jag lärde mig att tjata hål i huvudet på min mamma när jag var liten och var säkert mycket påfrestande i vissa lägen. Där vill jag inte hamna själv.

Anniz: Vad gör att du drar slutsatsen att barn som protesterar är bortskämda?

En inställning jag inte kan inte förstå. Jag har barn med hett temperament. Dem är vilda till sin natur och starka personligheter. Att protestera innebär inte att få som vill. Det är en del av utvecklingen. Vissa barn har svårare än andra att ta ett nej punkt slut.

Så jag är nyfiken på vad man baserar tanken om bortskämdhet. För i min värld är ett barn bortskämt om skriket leder till att få som man vill. Inte för att skriket finns där!

lollo — jag måste bara kommentera ang. ditt "aldrig" (hoppas du inte tar illa upp 🙂 )

Anledningen till att jag valt bort inte är för att i vår hjärna så hör vi inte "inte". Vi hör bara det som sägs. Hoppa (inte) på bordet. Kasta (inte) sten. Slå (inte) på lillebror.

Detta gäller detsamma för "aldrig". Det är samma typ av ord som vi utesluter och barn är extra känsliga för detta.

Så säg hellre det som ska göras; Var snäll mot lillebror! Lägg ner stenen på marken! Kliv ner från bordet! Förstår du hur jag tänker?

anniz – jag håller inte med om att det handlar om bortskämdhet. Det beror helt på ålder men också utveckling, hormoner och mognad. Ett barn i ett-tvåårsåldern reagar väldigt starkt på alla motgångar; om det så är nej du fåt inte eller om det handlar om en leksak som inte gör som h*n vill. Allt är väldigt känsligt. Att reagera starkt är helt normalt. Barn som fogar sig är i min mening mer oroväckande.

När barnen blir äldre så är det lite samma sak här – men då handlar det mycket om frigörelse och hormonomställningar. (lilla puberteten runt 5-6årsåldern)(och riktiga puberteten längre upp i åldern).

Däremot så tror jag att barnets förmåga att hantera motgångar, nej och annat blir mycket bättre av att man inte krusidullar runt när de är små. Och det är även viktigt att man som vuxen visar att man respekterar barnets nej.

ang. kläder och söthet (anniz igen)

det där är svårt. Jag försöker ju MOTVERKA att min dotter får den synen; att kläder är viktiga och att utseendet är viktigt. Det är där man börjar. Men det innebär ju inte att barnet inte blir påverkad av andras normer senare.

Det jag INTE skulle göra dock är att säga saker som "du är söt ändå" osv, för då förminskar man barnets känsla.

Fråga istället varför barnet tror det är viktigt att vara söt? Varför hon vill vara söt och jobba därifrån. Stärk även barnet i vardagen på andra områden; bra kompis, klok, snäll, fantastisk osv så att det söta inte blir viktigast.

Svarar både Linda o LD:

Det är bara min tanke, inte något som är bevisat. Kanske tycker att det har med bortskämdhet när jag själv är i kontakt med barn som sedan 1½ – 2 års åldern kunnat ta ett nej. Jag tänker dock inte på barnen som individer. Jag tänker bara på en flock barn som borde kunna lyssna på sina föräldrar. Men sedan kanske jag är rå med mitt tänkande också.

LD:

Tro mig, barnets mamma har försökt säga det. Inkl. be hennes man.. men det är mest hennes man som skämmer bort barnet och låter henne få ha vad hon vill.

Skulle jag nu skaffa barn så skulle jag nog köra den klädstilen som du kör på Ninja, otympligt med klänningar vid den åldern finner jag. Klänningar kan de ha när de blir lite äldre.

Hej!

Har precis ramlat in på din sida och läst lite. Går just nu en föräldrautbilning , och nej, inte en kurs i hur man blir förälder fysiskt utan hur man blir en Bra förälder 🙂

Den bygger på en teori som heter COPE (The Community Parent Education Program) som från början kommer från Kanada. Dock är den versionen jag går nu mer försvenskad. Utbildningen har fått lite dåligt rykte med bland annat time outer och liknande, men detta är helt borta nu.

Jag har precis haft detta om att säga "Nej" på ett bra sätt, inte ta onödiga konflikter osv. Kan starkt rekomendera att läsa lite om detta, för man tänker verkligen om! Grunden är KBT och är tänkt som ett hjälpmedel för att ändra tankesätt och invanda mönster.

Tänkvärd och rolig läsning i din blogg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *