Kategorier
barn & föräldraskap

Lugn, det är många år kvar innan vi ser på Saw tillsammans med barnen!

Som ni redan vet så tittar jag på Buffy och Doctor Who med mina barn. Dessutom spelar vi våldsamma spel som Zelda och Skyrim emellanåt. Det senare älskar Ninja och det blir alltid en mysig och skön stund ihop när jag eller Oskar spelar. Då får vi göra nåt vi tycker är kul och barnen […]

Som ni redan vet så tittar jag på Buffy och Doctor Who med mina barn. Dessutom spelar vi våldsamma spel som Zelda och Skyrim emellanåt. Det senare älskar Ninja och det blir alltid en mysig och skön stund ihop när jag eller Oskar spelar. Då får vi göra nåt vi tycker är kul och barnen får vara med. Win win! (Vem hatar inte att leka med barnen på barnens villkor liksom?) Men jag fattar att detta är kontroversiellt för vi matas med tanken att allt våld är fel och farligt och skadligt och jag är den första att skriva under på att det ibland stämmer att våld är just allt det och att barn inte mår bra av att utsättas eller bevittna våld. Många spel och många filmer inte bara avtrubbar ungarna utan påverkar deras våldsuppfattning. Våld glorifieras ofta till och med i barnprogrammen men det hör man sällan om.

Men jag håller inte med om att allt våld är lika. Våld som är realistiskt och oprovocerat vs våld som riktas mot en fiende vs försvarsvåld vs våld som är grafiskt … och så vidare. Jag tror fiktivt våld har en funktion också, iallafall för oss vuxna. Jag tror det är mänskligt att attraheras till våld, det är spännande, läskigt, skrämmande. Att kolla på våld eller läsa om våld är ett sätt att hantera rädslor och känslor inför våld och inför döden. Men jag är å andra sidan ett stort fan av s.k underhållningsvåld så jag kanske är fel person att fråga.

En intressant faktor är att jag märker att min dotter påverkas enormt mycket av program som är riktade just till barn; med prinsessor som är vackra och söta och beter sig på ett visst sätt. Program riktade till vuxna tilltalar henne inte på samma sätt och jag har aldrig sett henne leka Buffy eller Doctor Who eller Skyrim eller upprepa nåt av det våld hon sett i lek med andra barn. Däremot upprepar hon allt hjärndött hon ser i barnprogrammen.

Hur tänker ni kring det? Hur gör ni? Är ni liksom jag stora skräck- och våldsfantaster? (lugn, det är många år kvar innan vi ser på Saw och Hostel tillsammans!) Ser ni nån poäng att introducera era barn till det som intresserar er? Har ni några intressen som omgivningen tycker är för mycket för barn?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

31 svar på ”Lugn, det är många år kvar innan vi ser på Saw tillsammans med barnen!”

Glöm inte att gå in och rösta fram Årets Sexist hos Genusfotografen (www.genusfotografen.se) Hade varit så grymt om det kom in riktigt många röster så han kan höra av sig till ”vinnaren” och meddela att typ 50 000 pers har varit med och röstat fram dem till Årets Sexist 🙂

Nu har inte jag barn, och planerar inte att skaffa några särskilt snart heller, men jag kan tänka tillbaka lite på när jag var barn (för typ sådär en 15 år sen). Jag fick se en del ”läskiga” saker, typ Jurassic Park, och ibland när mina föräldrar visste att det var en väldigt stark scen, så höll de kudde för, men jag fick inga men för livet.
Tror dock att alla barn är olika, och att man som förälder antagligen får bedöma lite utefter sitt eget barn. Min kusin på 6 år klarade ingenting halvläskigt alls för ett par år sedan och tyckte att spöken var otrevliga även om de var tecknade, men hans lillebror har inga såna problem alls.
Därför: Man får anpassa sig efter sitt barn.
Tror också att just barnprogram kan vara värre, och när jag väl skaffar barn tänker jag noga titta igenom barnprogram innan för att veta vad jag faktiskt vill visa dem.
(Är själv livrädd för skräck och så, så det lär väl inte visas, men när de blir lite äldre kan de ju välja själva, hehe)

Jag tror ju på att vänta med all typ av våld tills barnen blir lite äldre och vi kan ha diskussioner, reflektera över det och mina barn har en större förmåga till kritiskt tänkande. Men vi är nog väldigt olika där då jag inte underhålls något vidare av våld.

Där emot lyssnar vi i min familj mycket på riktigt tung hårdrock och Metal. Det har jag fått höra är skadligt för barnen att de ska bli aggressiva av och att texterna är hemska m.m

Mina barn mår jätte bra av denna musik då det är något positivt för oss de har fått höra denna typ av musik sedan de låg i magen. Har satt på liknande musik när kusinerna var på besök och de blev typ ledsna av musiken.

Hmm, Danny skulle nog behöva en liten grundkurs i bl a hur en ber om ursäkt – en av de mest grundläggande bitarna är ju att en helst inte ska passa på att förolämpa den en riktar ursäkten till ytterligare.

… och on topic då:
Jag var oerhört känslig som barn, saknade totalt filter. När jag såg första avsnittet av V kräktes jag och skakade och grät i en timme efter att en man frysskadats och slagit av armen mot ett järnräcke. Har fortfarande oerhört svårt för blod och splattter och skäerår framför allt.

Jag tror det är väldigt individuellt, hur man uppfattar det man ser och om maan har verktyg att tolka det. Olika från barn till barn helt enkelt. Man kan nog inte säga att något är olämpligt för alla barn bara för att ett barn far illa av det eller att något är lämpligt för alla barn bara för att ett barn hanterar det utan problem.

(mina kommentarer har börjat försvinna igen 🙁 )

Har inte egna barn, men om jag ser tillbaka på hur jag var som barn och jämför med min lillebror (åldersskillnad på 16 år) drar jag slutsatsen att det helt beror på barnet.

Jag klarade av ganska ”våldsamma” och ”läskiga” filmer utan att jag påverkades av det, dels för att mamma ganska sakligt förklarade vad som var på riktigt och vad som man såg på film inte var samma sak.

Min lillebror har lyckats se alldeles för mycket våldsamt, mycket tecknat, och jag ser ju att det påverkar honom.

En förälder bör se efter vad som gäller för deras barn, så det finns inget absolut nej och absolut ja i den här frågan.

Jag har själv aldrig haft några direkt problem med överdrivet filmvåld – redan som liten var jag ganska okänslig för detta och kunde uppskatta underhållningsvärdet i tex superhjältefilmer. Däremot har jag alltid tyckt att mer verklighetsföränkrat våld (både fysiskt och psykiskt) kan vara väldigt skrämmande. Som vuxen kan jag uppskatta att titta på sådant just för att jag gillar att analysera mänskliga beteenden, men som barn skulle det säkert inte varit bra för mig att titta på själv. Däremot tycker jag ofta att det mesta går bra med en uppmärksam vuxen.

Något som jag dock har jätteproblem med (till den grad att jag blir fysisk illamående ibland) är att titta på vissa sorters riktiga operationer på människor. Vissa går jättebra, som tex hjärtoperationer, medan andra gör mig helt knäsvag och yr, som tex operationer där det skärs i ansikten eller bröst. Detta är rätt tråkigt eftersom jag tycker att det är väldigt intressant att titta på medicinska program, men jag brukar få dyka in bakom nån filt till och från så kan det gå bra ändå 😉

Min man jagar och det är hans stora hobby. Vårt första barn har varit med honom i skogen och introducerats i jakten från tre års ålder. Hen är nu väldigt intresserad av vapen och har nu fått ett eget luftgevär (hen fyller 9 i år). Många föräldrar reagerar på att hen numera är med sin pappa när denne dödar däggdjur. Vi ser dock inte att hen påverkats negativt och vi talar om vikten att djuret dör snabbt och inte lider samt att djuret dödas för att vi ska äta det. Vårt andra barn är dock känsligare och tycker synd om djur som dör så hen har bara varit med och skjutit luftgevär. Samma gäller film och tv-spel. Vi är inte så strikta med åldersgränser utan ser snarare på vad vi tror att barnet ”klarar”. Ingen av barnen är aggressiv och de slår aldrig andra barn, då hade vi kanske tänkt annorlunda.

Jag älskar skräckfilmer och likaså sci-fi. Tänker bitvis introducera detta till mitt barn när jag märker att han är redo. Började själv tidigt med skräck (6 år gammal) och den enda skada jag tagit av det är att jag är svårskrämd numera. När det gäller fiktiv film d.v.s. Att jag fick kolla så tidigt var för att mamma och pappa såg att jag kunde skilja på fiktion och verklighet. Jag blev mer förfärad om jag någon gång såg nyheterna (vilket hände ibland eftersom Aktuellt visades innan Dallas som jag fick kolla på). Jag håller ”koll” på mitt barn för att se när han är redo. Kanske blir han aldrig redo, det kan jag inte veta… Men det får framtiden utsäga.

Tycker det här är himla intressant att läsa om trots att jag ännu inte har några egna barn, men förhoppningsvis kommer jag ställas inför de här frågorna en vacker dag så att tankarna väcks känns nyttigt! Jag själv har alltid blivit väldigt påverkad av allt våld mot barn, djur och av upprepat, psykande och nedbrytande våld (klarar t.ex. inte av Jägarna 2 där tonårssonen blir misshandlad av pappan). Har däremot noll problem med att se The Walking Dead som är splattrigt, fiktivt våld, krigsscener, osv osv. Detta tror jag att jag kommer föra vidare till mina barn då det känns enklare att visa, förklara och acceptera det onaturliga i splattrigt zombievåld eller våld i en actionrulle än att visa dem något som utspelar sig i en mer realistisk värld utan zombies och fantastic four-hjältar.

Hur som helst är det garanterat olika från barn till barn så jag får vackert vänta och se hur det blir när den dagen väl kommer 😉

Jag vill bara säga att jag gillar din attityd. Har följt din blogg länge (ja ifrån när du skrev mycket om ”No Poo”) och blir lika delar uppspelt och nedstämd när jag läser vad du har att skriva. Uppspelt för jag blir så peppad och håller med dina åsikter, tänker liksom ”Nä nu jävlar ska det bli ändring!” samtidigt som jag ser hur du skriver om människor som gör mig så jävla förbannad och trött…
Jag själv är inte särskilt stark som debattör. Jag kan inte argumentera bra och jag är inte bra på att stå på mig om någon säger emot. Samtidigt som jag håller med om att misogynin måste försvinna, så är jag själv en del av det. och jag känner mig liksom inte ”värdig” att stolt säga att jag är feminist, för jag kan inte säga vad som gör mig till det annat än att jag tror på jämställdhet men känns som att jag inte kan göra mer än det.
Jag rakar mig, t.ex. och även om jag tycker det är coolt att fler tjejer slutar med det, så blir min första reaktion av en bild på en HÅRIG ARMHÅLA (liksom come on, det är lite hår bara) avsmak. Jag blir äcklad. det är min första reaktion. Den sekundära är ”good for her!” eller ”you go girl!” men den där första, instinktiva.. den skrämmer mig. Jag spenderar varje dag med att dömma och jämföra mig med andra tjejer.. jag är verkligen en del av patriarkatet och det är så vidrigt. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen för jag vill inte bidra till det, jag vill gärna jobba för jämnställdhet men hur kan man jobba aktivt för något man omedvetet motarbetar?

Min stora tjej gillar också när jag spelar Skyrim 🙂 Dock brukar vi försöka undvika att hon ser ex GTA, dubbelmoral från min sida kanske?
Hon har överlevt att växa upp till Stargate och Angel med.
Däremot så har vi stängt av när det är ”på riktigt” ex nyheterna och det visas lemlästade människor.

Jag kommer att introducera mina eventuella framtida barn till det jag älskar, såsom Star Wars och Zelda, men jag kommer att ta det i den ålder då jag bedömer att de klarar det. Kommer också att sitta med och prata med dem om vad de gillar, utan att värdera och döma deras smak. Detta för att jag minns hur ont det gjorde i mitt barnhjärta när vuxenvärlden sågade det jag gillade.

När jag var liten brukade jag och pappa ibland titta på läskiga filmer tillsammans. Det var alltid väldigt mysigt och jag kände mig stor och en närhet med pappa då. Det som jag aldrig berättade för någon vuxen (då skulle jag ju inte få titta mer) var att det alltid gav mig hemska mardrömmar. Ju mer jag såg desto svårare blev det att slappna av när jag skulle sova, och t.ex. Doctor Who kan ju vara hemskt obehagligt ibland. Om jag är på det humöret kan bilder av the silence dyka upp i mitt huvud en mörk natt.

Så ja det jag vill ha sagt är att skräck, monster och våld kan göra barn mörkrädda, och det vill jag inte utsätta mina egna barn för.

Vi gör en avvägning för varje film, serie eller spel om det är ok för barnen. Vi tittar inte på underhållningsvåld speciellt mycket själva och då blir det inte att barnen gör det heller. Jag spelar själv spel som Civilization och lite mer barnspel typ Skylanders och Lego Star Wars.
Barnen spelar ungefär samma saker eftersom de oftast spelar tillsammans med oss, om de inte spelar rena bilspel.

Även om jag principiellt är emot våld så är jag mycket väl medveten om att det inte är så svartvitt att det går att säga antingen eller.

Vad gäller nyheter så ser våra barn inte heller nyheter, jag tror inte att de riktigt är mogna att hantera dem. I alla all inte de som är på ”stora” Aktuellt. Vi tittar ibland på Lilla Aktuellt, men där är nyheterna på en helt annan nivå.

Jag är nog tvärt emot dig, Lady! Jag tar väldigt illa vid mig vid all slags våld och slutade faktiskt spela Zelda (twilight princess) när jag kom till partiet där man simmar runt i mörka kloaker och allt är skitläskigt (jag är 25). Vad jag kan minnas har jag alltid varit sån och som liten vågade jag inte gå in på min brors rum för att han hade en poster med Iron Maidens monster Eddie på väggen. (sjukt obehagligt när han är typ fastväxt i ett träd och är allmänt äcklig!)

Mina framtida barn får vända sig till deras far för lite våld och skrämsligheter, om de skulle vara intresserade av sådant.

Jag ser noll intresse i våld överhuvudtaget. Jag är helt immun mot den sortens spänning som folk finner i att se andra slåss, knulla eller vara romantiska. Är överhuvudtaget inte jättebekväm med känsloyttringar så är kanske därför. Läser rätts och straffhistoria för tillfället och har fått hoppa över de värsta sidorna med beskrivningar av dåtida tortyr…

Rent logiskt fattar jag ju att det inte är svartvitt men samtidigt känner jag att det är en lite hönan-eller-ägget-situation. Ska barn få se på våld för att våld är en del av vår kultur, eller blir våld en del av vår kultur för att vi fortsätter omhulda den som vi gör..

Jag ska definitivt se Supernatural med kidsen, dock efter en liten genomgång av vilka avsnitt som innehåller lite väl mycket gore för ett ”litet” barn. Vet inte om du har sett den serien, om du har det kan du kanske berätta lite hur du tänker kring den?

Det vore verkligen intressant om du ville skriva ett inlägg mer ingående om hur våldet glorifieras i barnprogrammen. Jag har inte tänkt på det förut och det skulle vara intressant att veta vad du tänker om det!

Hej, jag kommer inte ihåg vilken ålder din dotter eller son är, var så länge sedan jag tittat in på din blog (första gången idag på över 3-4 år tror jag,, ja minnet sviker ibland). Att din dotter inte leker Buffy eller Skyrim kan ju vara så att hon är för ung för att ta in våldet som eventuellt händer i Tv serien, spelet. Medans brainless princess program är lättare för mindre/unga barn att ta in och smälta /att associera sig med, ren gissning.

Min egen dotter fick bara inte se på dessa Manga anima som liten där figurerna med sina ”cry-me-a-river-puppy-eyes”, skakande underläpp och grät för.. Oh han älskar mig inte.. ingen älskar mig.. FFS!! hon började betee sig så.. /ryser av tillbaka blicken.

I tidiga tonår fick hon inte heller sitta och titta ensam utan mig på Robinson, Baren.. och alla dessa fucking Ricky Lake program.. don’t make me start. Jag tittade med henne och förklarade vad som faktiskt pågick, mobbing i TV.. etc the whole-nine-yard. Å vad hon tyckte om det var motfrågan.. Ja idag är hon helt motståndare till sådan skit/skam TV och hon hatar bully people. Medans senaste åren har vi sett var dessa reality TV har lett generationen av dessa barn och hur de beteer sig i livet, i games, internet forum… and so forth. För det är ju helt legit, de är ju helt OK sänds ju på TV med massor av tittare och vi kan ju rösta på dem.. woohaaa huge step for mankind..

Så tebax till topic, jag tror barn reagerar olika på olika program, och leker sina lekar som de kan snappa upp i deras utveckling av hjärnan.

Ett annan exemple, vi bodde i Grekland i 3 år jag och min dotter. Vi pratade svenska, jag läste godnattsago på svenska, vi hade Bamse tidningen skickad till oss. Hon gick i Grekisk skola, och pratade en hel del Engelska tidigt med människor vi träffade. Men när hon satt och lekte med sina leksaker så pratade hon Grekiska med dockor, hästar osv. en undermedveten grej som jag inte kan förklara.

Ha en go dag

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *