Kategorier
barn & föräldraskap

Människor som inte kan lita på andra fostrar opålitliga barn

Mitt ex föräldrar hade alltid sitt sovrum låst. De litade inte på sina tre söner. Ta hem kompisar om föräldrarna inte var hemma var inte heller ok och jag minns att jag alltid fick skynda mig ut innan de slutade jobba för att vi inte skulle bli påkomna. Mitt ex var 18 då och jag […]

Mitt ex föräldrar hade alltid sitt sovrum låst. De litade inte på sina tre söner. Ta hem kompisar om föräldrarna inte var hemma var inte heller ok och jag minns att jag alltid fick skynda mig ut innan de slutade jobba för att vi inte skulle bli påkomna. Mitt ex var 18 då och jag minns hur konstigt jag tyckte det var. Det var även konstigt att han aldrig fick sova över hos polare eller stanna nånstans över natten.

Det fanns liksom ingen tillit.

Jag minns att när vi talade om föräldraskap, då vårt eget eventuella i framtiden, så var han tydlig; våra barn skulle inte veta nåt om vårt förflutna. Han rev ut foton ur mina album som visade mig full eller på fest eller med andra killar för sådant skulle vårt barn inte veta om. Jag minns att han hade orealitiska föreställningar om sina egna förälders ungdom och förflutna.

Nej, det fanns verkligen ingen tillit i den familjen. Ingen kommunikation. Bara regler och förväntningar och krav.

Att sedan alla tre söner begick småbrott, stal, ljög, slogs och skolkade förvånar nog ingen. För att få tillit så behöver man nämligen först ge. Om inte du litar på din unge hur kan du då förvänta dig att denne ska lita på sig själv? Eller någon annan för den delen?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

16 svar på ”Människor som inte kan lita på andra fostrar opålitliga barn”

Jag hade liknande regler som ditt ex, var hårt hållen och det ledde till att jag ljög istället. Nu hade jag en bra grund att stå på också så jag är en normal ansvarsfull medborgare nu 🙂 men jag kommer att göra allt för att mina barn ska lita på mig och alltid veta att de kan tala sanning utan att de blir slagna eller förnedrade.

Tack för ytterligare en så klokt inlägg. Du är en sån inspiration i min vardag!

Det är så viktigt att lita på sina barns förmåga, om det så gäller förmåga att ta kloka beslut, hantera information eller att klara av någonting. Det är precis samma som du skrev i inlägget om att möta motstånd.

//Lisen

Håller fullständigt med. Visar man från början att man inte litar på sitt barn så tror jag helt klart att barnet blir opålitligt, man har ju aldrig gett barnet en chans till att visa sig pålitligt. Helt idiotiskt med föräldrar som behandlar sina barn så.

Jag var mycket hårt hållen som barn men jag har ALDRIG snattat, fuskat eller gjort något annat brottsligt. Jösses jag har inte ens laddat ner filer olagligt på nätet. Så det stämmer faktiskt inte alls att bara för att man är hårt hållen så betyder det att man blir brottsling som vuxen. Mina fem syskon har såvitt jag vet inte begått några brott de heller.

Själv är jag tacksam över att mina föräldrar visade sådan kärlek och omsorg om mig.

Jag tror att du till stor del har rätt. Jag hade vänner när jag var yngre vars föräldrar inte litade på sina barn en sekund och var mycket hårdare än mina föräldrar. Deras föräldrar blev också mycket argare för att barnen gick emot deras regler men inte för att de ljög medan mina föräldrar blev argare om jag ljög än om jag bröt mot regler. Du kan ju gissa vilka det var som ljög mest för sina föräldrar av oss.

Jag tycket inte (som Siobhan här ovan) att kärlek och omsorg är det samma som att ha sina barn hårt hållna, jag tror att man visserligen måste lära barnen rätt och fel och kunna säga ifrån om de gör något tokigt, men med stigande ålder måste de också få mer frihet att pröva sina vingar och göra sina egna fel så att de kan lära sig att själva ansvara för sina handlingar. Kanske kan det också vara bra att bryta mot lite regler ibland (och då menar jag givetvis mindre regler som inte skadar någon) och inte blint lita på auktoriteter och regelverk utan våga lite på sig själv också. Den totala motsatsen mot bråkig regelbrytande lögnare, är inte nödvändigtvis heller det bästa.

Hårt hållen och föräldrar som inte litar på barnen måste inte höra ihop dock. Mina föräldrar var stränga men jag har ändå aldrig känt att de inte litade på mig utan snarare att de litade på att jag skulle följa de regler de satte upp för att jag litade på dem. Jag följde mer reglerna för att jag kände att om jag inte gjorde det som bröt jag deras förtroende. Jag drack tex inte alkohol så jag blev full förrän jag var 17.5 (jag smakade någon klunk ett par gånger innan). Då bröt jag reglerna för vi fick inte dricka alkohol före vi fyllde arton. Jag var skitnojig att de skulle märka det men det gjorde de inte men jag mådde dåligt för att jag brutit mot reglerna. I efterhand så har jag förstått det avancerade spel mina föräldrar spelade med mig, de visade hur tydligt de förväntade sig att jag skulle följa reglerna och sitt förtroende för min förmåga att jag inte kunde göra något annat. Klart det hade kunnat gå åt skogen men det fanns för mig en stolthet att göra som man skulle och ett bevis att jag inte var en omogen skitunge som måste ha tid när jag skulle vara hemma för att jag inte kunde bli litad på medan mina föräldrar hade ett kraftfullt verktyg i detta som en kontroll på mig.

Mitt ex hade snarlika föräldrar. Visserligen är det kanske inte riktigt samma sak då han var (umm…är) amerikan – om jag generaliserar grovt så är barnen i USA ofta uppvuxna helt utan tillit – men jag tyckte ändå att det var fruktansvärt jobbigt! Vi var båda 17-18 år, men jag fick inte spendera tid ensam med honom, och fick aldrig sätta min fot i hans rum. De förklarade det här helt öppet för mig med att de litade på mig men inte på honom – "de kände sin son". Han fick inte vara ute efter klockan nio eller spendera natten hos någon annan utan att mamman ringde varje halvtimme för att se om han fortfarande var där. Hos mig fick han såklart inte spendera natten alls.

Tror ni då att han gick att lita på? Inte alls, han gjorde allt han kunde för att bryta "reglerna". Han avskydde det hela men fostrade sin lillebror precis likadant eftersom "det är så man visar någon att man älskar honom/henne".

Konstigt då att varken jag eller mina vänner blivit uppfostrade på det sättet och ändå kände oss mycket mer älskade och omhändertagna än han någonsin gjorde <3

Klokt inlägg, jag är helt med på din linje.

Mina föräldrar litade på mig och i och med det förtroendet skötte jag mig väldigt väl. Visserligen hittade jag på lite "hyss" i tonåren, men i det stora hela var jag väldigt skötsam.

När jag väl begick misstag kunde vi prata om det och reda ut det på ett vuxet och moget sätt, vilket fick mitt förtroende att växa ytterligare och det blev en ömsesidig tillit.

Vad gäller alkohol blev jag inte heller så hårt hållen, mina föräldrar körde på "så länge du kan hantera det och inte spårar ur är det okej" (OJ vad många kommer kritisera det ;)) ,de hade haft 3 tonåringar innan och visste mycket väl att jag skulle testa ändå.

Visst har jag varit supit, men intresset för alkohol blev aldrig särskilt stort, jag dricker rätt sällan så här i vuxen ålder.

Idag är jag 20 år och vi har en väldigt fin relation, jag tror barn växer om man litar på dem.

Jag fick en liten fundering gällande det här med tillit. När barnen är små – hur ser du på föräldrar som knappt vågar låta någon annan hålla deras bebisar? Tycker du att det är ett problem? Vet en som är helt extrem på det området och jag bara tänker: "Slappa för fan och låt din bebis lära känna andra människor än dig". JAG har ju inga barn själv, men jag hoppas att jag inte blir sån iallafall. Är du/har du varit en sån "hönsmamma" när något av barnen var yngre?

Jag tror också att när man litar på barnen så lär man inte bara barnen tillit, utan också att de är kapabla att ta beslut, att begå misstag och lära sig konsekvenstänkande, man visar respekt och hänsyn till barnens känslor och egna viljor. Och man lär dem ljuga för att hålla upp facaden att de följer reglerna och inte göra föräldrarna besvikna. För egen vilja finns där oavsett.

Sen var han inte bara hårt hållen, han var utestängd från vissa delar av hans hem för att hans föräldrar inte kunde lita på honom ens där, på det stället han ska känna sig som mest trygg och hemma. Usch… :-s

LD, jag svarade inte på ditt inlägg utan på anonyms som skrev att hon ljög för att hon var "hårt hållen". Det är givetvis skillnad på att ha stränga föräldrar och att ha föräldrar som inte litar på en.

Min pojkvän sedan ett och ett halvt år får inte ens sova över hos mig och jag får inte sova över hos honom. Vi är 18 år båda två. Jag tycker att det är väldigt märkligt, trots att jag vet att anledningen är att de inte vill att vi ska ha sex. Jag vet inte, det är så konstigt att de inte litar på att vi kan vara ansvarsfulla och faktiskt använda kondom – om det nu är det som det handlar om. Det går inte att prata med dem heller, de vill liksom inte ens höra talas om något i den stilen. Nåja, vad gör man …

Själv är jag barn till en kvinna som enligt egen utsago skuttade genom sin ungdom iklädd stråhatt sjungandes segertoner (frikyrkliga sånger). Dessutom var hon oskuld tills hon gifte sig! Att syrran är född som en fullgången bebis 6 månader senare är ett under som döljs genom påståenden om att bröllopet ståndade ett år tidigare än vad det gjorde. Jag har lite svårt att tro på nått hon säger utan utgår ifrån att det är lögn eller överdrift.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *