Kategorier
barn & föräldraskap

Men jag sa aldrig att hon var duktig

Så vad säger man då till ett barn som inte vågar, inte kan, inte vill?   Man får inte falla i fällan att berömma eller säga att barnet är duktigt. Det är lätt hänt för man vill ju uppmuntra för stunden. Berätta hur fantastiska och duktiga de små liven är för i mamman ögon så är […]

Så vad säger man då till ett barn som inte vågar, inte kan, inte vill?  

Man får inte falla i fällan att berömma eller säga att barnet är duktigt. Det är lätt hänt för man vill ju uppmuntra för stunden. Berätta hur fantastiska och duktiga de små liven är för i mamman ögon så är de ju det. Man imponeras bara ungen släpper en fjärt medvetet liksom.

Men man får jobba mer med att prata kring barnets känslor och upplevelser.

Jag pushar Ninja när hon ska göra saker. ”Jag kan inte!” ropar hon osäkert. ”Prova! Jag är här, jag hjälper, vi gör tillsammans!” svarar jag och när hon klarar det så bekräftar jag att hon just klarade det (utan att berömma) ”Titta du kunde!” och pratar kring hur det kändes. När nästa situation kommer upp där hon ”inte kan” så påminner jag henne om den förra och så gör vi tillsammans.

Igår sa hon ”jag vågar inte” för första gången. Hon var uppe på en hög klippa och jag hade hjärtat i halsgropen, men jag har tvingat mig själv att aldrig stoppa henne när hon klättrar och utforskar. Jag måste lära henne att lita på sig själv och hur gör jag det om inte ens jag gör det?

Jag vågar inte mamma!” ropade hon när hon skulle klättra ner. ”Kom jag visar!” ropade jag tillbaka och guidade henne ner med pekningar och förklaringar; ”Klättra baklänges nu!” och ner kom hon, stolt över hur högt hon klättrat och stolt över att hon vågat sig ner. ”Jag vågade inte mamma!” sa hon. ”Jo det gjorde du ju! Du klättrade ner helt själv.” svarade jag tillbaka. (men jag sa aldrig att hon var duktig)

Ninja har (än så länge) en fantastiskt bra självkänsla. ”Jag kan” säger hon om det mesta. ”Får jag se!?” svarar jag tillbaka.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

38 svar på ”Men jag sa aldrig att hon var duktig”

Underbart. När jag läser detta inser jag att det finns hopp inför framtiden. Dina barn kommer att bli fantastiska medmänniskor och individer!

Vad glad jag blev av att läsa det här. Så himla bra, Ninja verkar vara en sådan underbar unge och hon har en himla bra mamma. Håller fullständigt med dig i om hur man ska uppmuntra och att inte säga söt och duktig och liknande. Först fattade jag inte hur du menade, men läste mer av det du skrivit om det (du förklar så bra!) så nu hänger jag med och tycker det du gör för dina barn är en så bra förberedelse för framtiden! Jag hoppas jag ska kunna vara lika medveten när jag själv får barn 🙂

Vettigt skrivet som alltid. =) Men det jag lade märke till nu var kvinnan i röd bikini på gungelefanten i höger hörn. Haha, var en oväntad touch på kortet! =)

Hur förstärker du ett önskat beteende? Jag försöker att undvika duktig, men jag har ingen aning om hur jag borde säga eller göra när min ettåring gör "rätt". Än så länge har vi klappat händerna när hon lägger klossar i rätt hål i lådan, lyckas klättra upp på något eller så. Och hon har börjat klappa händerna åt sig själv när hon gör sådana saker.:-P Men så funderar jag på om det inte blir samma sak som duktig? Hur gör du med Tamlin?

Hillalilla: Var positiv när barnet gör något bra, tex får ner en kloss i rätt håll kan man säga glatt, nämen fick du ner klossen i lådan, här (räck över en till kloss) försök igen. När barnet får i den också säger, du kunde igen.

Den här bloggen är nog den mest fantastiska jag läst, och även den som fick mig att överhuvudtaget börja läsa bloggar. Så mycket som jag aldrig tänkt på. Sociala signaler jag aldrig snappat upp tidigare har blivit så himla tydliga för mig nu. Nu när jag väl är medveten om dem kan jag, liksom du LD, reflektera och analysera. Ömsom förfasas jag över verkligheten, ömsom fascineras jag över hur man faktiskt kan påverka genom att bara ifrågasätta eller uppmärksamma vissa skillnader. Tidigare har jag tänkt att jag bara ska låta mina barn växa upp, ge dem all kärlek och mer, men inte försöka styra så mycket hur deras tankegångar går. Men nu har jag insett att "Nä, om jag vill att det här samhället ska förändras så måste nästa generation uppfostras till att förändra", eller åtminstone inte hålla kvar vid de konstiga sociala spel, fördomar och normer som finns nu. Min släkt kommer nog snart kicka ut mig från alla större samlingar. Kan inte sluta påpeka alla normativa beteenden och uttalanden. Har helt tappat all behärskning! Men tack, jag lär mig så mycket av dig varje dag.

Hur säger man till ett mindre barn då, som inte riktigt förstår, som vad säger ni till tamlin när han börjar gå? Tycker det är så himla bra men har så svårt att veta vad jag ska säga 🙂

Underbart insirerande inlägg. Ska verkligen börja tänka så :thumbup:

Men en sak behöver jag tips om. Hur gör man när andra barn får beröm, för något som även ens eget barn gjort?? Tex, om man tänker sig att Ninja stått däruppe på klippan tillsammans med ett annat barn. De hade klättrat ner, som du beskrev, och den andra föräldern hade sagt till sitt barn " ååå vad duktig du var nu" eller liknande, så att Ninja hörde.

saramari jag struntar i det, precis som jag struntar i föräldrar som kallar sina barn idioter eller som säger andra grodor.

Ninja bryr sig inte, hon blir ju sedd och bekräftad!

Jo, jag bara undra om Ninja skulle någon gång säja "Mamma är jag fin nu?"

När hon har fixat håret till skolan.

Eller har på sig en ny tröja.

Hur hadde du då reagerat.

(Inte för att jag tror hon kommer säja det men endå)

Sjukt fint. Jag som alltid har haft sådan prestationsångest tror verkligen att detta är ett kanonsätt att se barn och intressera sig för barn utan att lägga vikt på att man ska vara så duktig jämnt.

kan du förklara hur du tycker att det är skillnad på att säga tex "titta du kan", tex "wow" eller "du är duktig", för mig betyder det exakt samma sak, men med olika ord. du bekräftar att barnet gör något bra i båda fallen, och får barnet att törsta efter mer "beröm" från omgivningen, oavsett vilka ord du använder. både påståendena kan få negativa följder för barnet tycker jag. det leder till att barnet söker bekräftelse.

Det är så kul med tips! För rätt vad det är står man där och vet vad man inte vill säga, men kommer inte på vad man ska säga istället.

Var det det här inlägget du syftade på när du sa till mig att du spånade på ett nytt? Jag vill nämligen ha samma tips som här, fast när det gäller vad man säger till ungar som säger att de är fula, frågar om de är fina och liknande.

THERESE

"Jag kan" vs. "jag är duktig" – du ser inte skillnaden? Det ena är ett konstaterande, medan det andra är en värdering. Wow är mer ett entusiastiskt utrop men jag använder det sällan.

Åh heja mig, jag har funderat massor på det här för jag har velat ta mig ur "duktighetsfällan" och jag har inte vetat om jag verkligen sagt något bättre. Men det är så där jag har börjat säga så det gör mig glad!

Och heja Ninja som visst vågade, det där måste ha varit jätteroligt att vara med om och hon måste ha känt sig så nöjd 🙂

Det är precis såna här inlägg jag (bland andra, såklart – du skriver väldigt mycket bra) läser din blogg för. Konkreta exempel på hur man kan göra istället för det som är så himla enkelt – nämligen bekräfta duktighet/söthet osv. Fler såna här inlägg!

Jag håller med dig. Synd bara att jag själv gjort fel från början med min unge som har STORT bekräftelsebehov iform av "duktigt"…. ;-(

Helt klart mitt fel som alltid sagt och säger "vad duktig du var nu Aimee". Jobbar hårt för att ändra men hon säger det ju nu till oss, vad vi än gör… "dutti mamma".

Hon är TVÅ ÅR! Så jag vet hur lätt det är att pränta in "skit i hjärnan" på små barn.

Men du ska veta LD – Du är den störta inspirationskällan jag har! TACK TACK TACK:thumbup:

Jag har själv inga barn, och att jag skulle skaffa några inom de närmsta åren känns väldigt otänkbart, men jag tycker ändå dina tankar om uppfostring är väldigt intressanta och kloka. När det gäller genustänk tror jag inte heller att man kan få för mycket av det, oavsett om man är barnlös eller inte.

I vilket fall som helst, to the point: igår besökte jag några släktingar, och en av dem, som älskar sin sonson över allt annat berättade väldigt indignerat att hennes svärdotter bett henne att inte berömma barnbarnet i onödan, speciellt inte när han ätit upp eftersom mat inte ska förknippas med duktighet. Hon höll en lång utläggning om detta och avslutade med: "Men jag tänkte, skiter väl jag i! Jag gör som jag vill!"

Det känns väldigt trist att på förhand se vad jag kommer behöva kämpa mot när jag någon gång i framtiden skaffar barn. I vilket fall som helst, DU ÄR GRYM!

När min pöjk är duktig och klarar något själv så berömmer jag honom. Ibland blir det ett "wow", "men kanoners" eller "Duktigast i världen". Ibland blir det som du beskriver här ovan. Varför denna hysteri att inte berömma barnen med att säga hur duktig dom är? Att dom faktiskt är fina i håret om dom är nyklippta?

jag har världens snällaste och lugnaste son (förutom när han har fått i sej socker då). Han har ett bra självförtroende osv… Jag säger förmodligen ordet "kanoners" 20-30 gånger om dagen, MEN det är inte för att uppmuntra allt bra han gör utan…nu ska jag förklara…Håll i hatten!

Min son är 4 år. Han har haft ett alldeles eget språk fram tills 3 år (lät som en blandning av thailändska/kinesiska/hittepå. Visst kunde han vanliga ord som mamma, pappa, lampa, korv osv, men han kunde inte sätta ihop det i meningar alls (eller hade inget intresse av det…jag vettefasen). Efter ett par svängar till logopeden så fick vi rådet att träna arselet av oss på ordförståelse och sånt. Jag (som hysterisk morsavarförbörjarhaninteprata) försökte få honom att säga meningar efter mej och det gjorde att han backade i talet istället. Så då fick vi rådet att berömma honom när han pratade på även om det var helt fel ihopsatt. Då kommer vi tillbaka till det här med ordförståelsen…Om jag drar ihop det hela till en kort förklaring: han förstod helt enkelt (tappade intresset?) inte längre meningar om man började prata runt händelsen osv. Det han snappade upp var orden "bra", "duktigt" och "vad du kan". Döm om min förvåning när jag insåg hur snabbt det gick därifrån. På ca 2 månader började han joddla långa meningar och ifrågasätta saker.

Så min mening i det hela är att det här fungerar kanoners på vissa barn men inte lika bra på andra. Vi har fortfarande lite tjorv med ordförståelsen men det kommer och jag kan inte bara gå cold turkey på berömmet…jag kör på med mina "kanoners" för det lär jag inte få köra med när han blir lite äldre.

Annars så störtgillar din blogg!… även om jag inte håller med hälften av grejerna (av ren principsak för jag är så jävla tjurig och har svårt att ändra mej…fråga min sambostackare).

Å jisses, det blev en hel roman här och det värsta är att jag skulle kunna skriva så mycket runt det här med ordförståelse och sånt (just i mitt fall)och förklara mer ingående, men då bryter folk ihop och slutar läsa efter tre rader…sen har jag lätt för att sluddra iväg och börja skriva om helt andra saker så har någon läst ända hit förtjänar ni en chokladbit…eller morot. Your choice.

Nä, nu ropar chipsen på mej från teverummet! Har nyss fått 30 days of night och Dawn of the dead på blueray så nu ska jag ha lite egentid :thumbup:

Hare bäst!

Alltså det du skriver är ju så självklart och ändå har jag inte fattat det tidigare. Jag måste typ skriva ut alla sådana här inlägg och häfta ihop till en bok som jag kan ha sen när jag skaffar barn. För ärligt talat kommer jag, om jag inte passar mig, göra fel och mina barn kommer bli som jag!

Aldrig mer ska jag fråga min pojkvän om mina kläder är fina… vi har ändå helt olika stil så oftast blir jag bara besviken av svaret anyway. 😛

Lars H Gustavsson skriver om något han kallar "storstenens princip". I stora drag: ett barn har klättrat upp på en stor sten. Som förälder kan man reagera på olika sätt. "vad duktig du är!" fokuserar på prestationen. "Akta dig så du inte ramlar ner!" är förälderns egen rädsla som talar.

Men man kan också fråga barnet om utsikten är bra däruppe. Och då möter man barnet i hans/hennes UPPLEVELSE.

Riktigt härligt! Jag övar som bara den på att undvika "duktig"-fällan. Idag på stranden ville en kompis till min sons kusin visa att hon kunde simma (6 år gammal). Hon visade och jag sa "Vad bra att du kan det!" Hon blev jätteglad! Så det visar ju att man inte behöver använda "duktig" för att barnen ska bli glada 🙂

självklart förstår jag som vuxen skillnaden. men för tex en 2 åring som inte kan språket så blir det för dem oavsett vad du säger ett uttryck för "wow, mamma blir glad/uppspelt när jag gör något". i det fallet spelar orden ingen roll. så barnet får ett bekräftelsebehov ändå, för han/hon märker att det får uppmärksamhet när de är "duktiga" eller vad man än kallar det.

svårt tycker jag…

THERESE men uppmärksamhet och bekräftelse och uppmuntran är ju BRA för barn. Det är värderingarna som är det dåliga.

Aj lööööv din blogg!

Jag håller kanske inte alltid med dig, men attan vad rätt du har med "bekräfta, inte värdera". Och det är faktiskt lätt att inte göra det när man väl blivit medveten om det. Och nu stööör jag mig så på förskolepersonalen som säger "Ååh, så duktig" i var och varannan mening. Just nu peppar jag mig själv att ta upp ämnet med dem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *