Kategorier
barn & föräldraskap

Mitt barn är inget dagisbarn

(Tack till Linda som föreslog att jag skriver om ämnet)   Jag har fått mycket kritik för att vi valt att jag är hemma med Ninja. Herregud liksom, vad är jag för feminist egentligen? Är det inte viktigt att Ninja får samma tid med BÅDA sina föräldrar? Jo det är det. Det är jätteviktigt. Men […]

(Tack till Linda som föreslog att jag skriver om ämnet)

 

Jag har fått mycket kritik för att vi valt att jag är hemma med Ninja. Herregud liksom, vad är jag för feminist egentligen? Är det inte viktigt att Ninja får samma tid med BÅDA sina föräldrar?

Jo det är det. Det är jätteviktigt. Men för oss har det varit viktigare att vi kan ha henne hemma så länge som går. Det är möjligt att dra ut på föräldrardagarna om den som tjänar bäst fortsätter att dra in pengar.

…en ettåring saknar förmågan att framkalla aktiva minnesbilder av mamma och pappa i sitt inre som tröst. – Louise Hallin 

Jag och Oskar bestämde nämligen tidigt att Ninja skulle slippa förskola så länge som möjligt. Inte för att dagis är någonting dåligt, för det är det inte. Förskolan är jättebra! …. för större barn.

Jag jobbar ju inom förskolan och får därför ett annat perspektiv än många föräldrar. Jag ser ju de små när de gråter förtvivlat och oförstående. När de är trötta och inte orkar med tempot. När de längtar efter mamma och pappa. Den nästintill panikartade desperata glädjen när mamma äntligen kommer. (och tillika uppgivelsen när de lämnar)

Många pedagoger rycker på axlarna; jo men det är ju normalt att de gråter! Det är inget farligt! Det går över! Jo… men, är det verkligen ok? Varför tycker man att det är helt i sin ordning att barn är ledsna och förtvivlade bara för att det är ”naturligt” eller ”normalt”? Jag tycker inte att det känns ok med små barn på förskola alls.

Inte mitt barn. 

Barnförvaring liksom. För det är ju det det är för de mindre ungarna. Deras dagar går ut på att sova, äta och byta blöja. Förvaring medans föräldrarna jobbar. (Det pedagogiska kommer ju mer sen när de blir större) Visst finns det massvis med ljusa stunder också. Barnen HAR kul för det mesta. Inte gråter de hela dagarna…. bara tillräckligt för att det ska kännas fel. För mig.

Jag har ägnat timmar åt att bära, trösta, krama dessa små och det gör lika ont i hjärtat varje gång. Så jag bestämde tidigt att mitt barn skulle få vara med mamma så länge det går.  Förskola blir det tids nog. När ekonomin inte längre tillåter att jag är hemma eller om behovet av en mer stimulerande vardag infinner sig för Ninja. (Det kan ju vara rätt så träligt för större barn att vara hemma med morsan)

Behovet av att träffa andra barn får hon tillfredsställt genom Vincent och Simon (och andra barn i vår närhet), vi går till öppna förskolan och vi går till lekparken. Det räcker.

 

 

 (Jag, höggravid hösten 2007)


 

Disclaimer:

Jag vet att alla föräldrar inte har lyxen att kunna vara hemma lika länge som vi. Det här inlägget är inte på nåt sätt riktade till någon som valt annorlunda och det är ingen virtuell pekpinne. Bara mina egna tankar och känslor runt ämnet.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

111 svar på ”Mitt barn är inget dagisbarn”

Klart att det är olika från förskola till förskola, men alla som jag arbetet på har arbetat med pedagogisk verksamhet för även de yngre barnen. Matematik och naturvetenskap i form av upptäckande och utforskande fungearar alldeles utmärkt redan från ett års ålder.

Samtidigt förstår jag ditt tankesätt och skulle själv vilja vara hemma med mina framtida barn i några år innan de börjar på förskola.

Mångas argument om att det är viktigt för barn att träffa andra barn för att utvecklas går ju faktiskt att lösa på andra sätt genom att träffa vänner med barn, öppna förskolor, lekparken etc.

Ja, herregud. Varför inte lagstifta om obligatorisk hämtning av barnen på BB. Direkt till förskolan. Samhället äger ju för tusan era barn, fattar ni inte?

Ja… alla tänker olika, håller med dig LD till viss del, kan tänka mig att barnen får större seperationsångest ju längre de är hemma, men alla barn är ju också olika. Tycker inte det är fel att ha barnen hemma länge precis som jag inte heller tycker det är fel att barnen börjar på "dagis" vid 1,5 års åldern. Alla/ de flesta föräldrar känner sina barn mest och gör det bästa för dem tror jag, som sagt alla barn är individer, det går inte att ha en mall för dem, därför är det bra att det är upp till föräldrarna att bestämma i den mån det går. Sen har många kanske viljan, men inte råd att stanna hemma, men det är en annan del av det hela.

Personligen tycker jag sen att det är synd för både pappan och barnet att inte ge pappan halva ledigheten med barnet, men det är också upp till var och en och det ska man acceptera.

Mina barn har alltid varit tvärtom mot det du beskriver, de har pga akassans tråkiga regler, varit tvugna att börja strax efter 1 års ålder, på förskola…

Jag har lämnat gråtande barn på dagis 4 ggr på 4½ år gånger 3 barn.

Nu har vi turen att ha en bra förskola, och framför allt är vi petiga med pedagogerna och reagerar direkt när vi tycker nåt är fel, eller barnen indikerar att de inte trivs, jodå jag har ställt till ett jävla liv t ex när ena sonen tvingades till att vila middag när han hade alldeles för mycket spring i benen och då fick skäll för att han störde de andra.

Ungarna rusar alltid in och har sällan tid att ens säga hejdå, de får sova middag så länge de vill och vila när de är trötta (nu har mina gener av illrar så de har alltid slutat sova middag vid 2 års ålder, även under dagisdagar).

När jag kommer och hämtar är det ett lyckligt "mamma" som möter mig och nästa mening är osvikligt "jag vill stanna lite till"…

(Ja jag veeeeet att det heter förskola, so?)

Jag håller med dig och jag tycker det är synd att det ses som något konstigt att vilja vara hemma med sina barn idag.

Folk blir chockade när de inser att jag har mina barn hemma på heltid, och direkt något inte fungerar (minsta vill inte äta med bestick en dag, största vägrar pottan) ja då beror de problemen på avsaknaden av förskola, för där "lär de sig sååå mycket, så fort".

Självklart lär man sig saker på förskolan, men för mig är det mer värt att de får vara hemma och starta livet i lugn och ro tillsammans med mig, bordskick och pott-färdigheter kommer nog tids nog ;-P

FLUMMO — jo det ÄR verkligen skittråkigt att inte oskar kan vara hemma. Men det handlar om att prioritera. Vi tycker personligen att det är viktigare att Ninja slipper dagis så länge som möjligt. Och då måste vi välja bort att han går hemma. Tyvärr. Vi har inte lyxen att välja både ock liksom.

MAGDIS en del småbarn ÄLSKAR ju dagis (jo jag säger faktiskt dagis också! haha!) och ALLA småbarn gråter givetvis inte.

Men MIN personliga erfarenhet är att de flesta faktiskt skulle må bra av att få vara hemma lite längre. 🙂

Du ÄR ditt barns bästa och ingen pedagog kan nånsin ersätta det. Varje dag jag kan spendera och lära känna mina barn är en välsignelse. Att vara närvarande och verkligen lyssna och finnas där för dem. I dagens samhälle finns det inte tid, allt är skynda, skynda dig. Varje dag hör vi detta. Vi har valt vara hemma med dem och JAG vet att det är det bästa för MINA barn och dem är lyckliga, glada, nöjda och sociala. Får ofta höra hur fel jag gör oftast från föräldrar med griniga barn som kanske inte fått sina behov uppfyllda..
– Hemmföräldrar till två!!

NANNA — jag fattar inte varför folk har så jävla bråttom. Ungarna lär sig nog gå på toa och äta med bestick tids nog. Det blev ju folk av ungarna innan dagis fanns liksom. 😉

Visst är – som jag poängterat i mitt inlägg – dagis skitbra för barn! Jag är väldigt pro-dagis. MEN, var sak har sin tid. Jag tror att barn mår bäst av att få vänta lite. Få vara hemma med mamma och pappa. Med allt vad det innebär. Den tiden är viktig som satan och kommer inte igen.

Jag håller med dig! Nu har jag inte den möjligheten, jag och sambon har likadana jobb och vi har delat 50/50 men vid 1½ år tog det stopp.

Hade vi haft möjligheten att vara hemma längre så skulle vi vara det!

Har nyligen börjat följa din blogg och jag tänkte i början att BERGIS så tycker vi lika om så gott som det mesta FÖRUTOM du säkert är en såndär FL:are som går och jobbar 3 timmar efter förlossningen bara för att mannen lika gärna kan vara hemma, och sen delar resten millimeterrättvist oavsett vad barnet erat känner för just då.

Men jag hade nog bara läst för lite av bloggen – skönt att se att sundheten håller i sig hela vägen!

/perfekt

Jag tänker som du att det är bra med förskola, för större barn. Men att det var så hemskt som du upplevt det, trodde jag ändå inte riktigt. Men nu känns det ju ännu bättre att vi liksom ni, väljer att spara dagar för att kunna vara hemma med Ville så länge som möjligt. För oss är det högsta prioritet, skulle vara värt att sälja huset för. Om det var nödvändigt.

Jag har skrivit en lååångt kommentar om hur vi arbetar hos oss. Men jag råkade trycka bort allt.

Ville bara säga att barn gråter inte på alla dagis.

Jag kan verkligen stå för vår verksamhet så till den grad att jag lätt skulle sätta mitt eget barn där. För jag ser att ALLA barn har det bra och är glada HELA dagen.

Ibland är det bra att generalisera och ibland inte.

Mvh Emma

Åh en sak till. Att man har inställningen att ens barn "slipper" dagis är väldigt sorgligt tycker jag.

Vart är är vi påväg om mammor och pappor har den synen?

För folk kan väl inte tro att dagis handlar om att lära sig att gå på toa och att äta med bestick??

Tots din disclaimer – det känns ju jävligt trösterikt att en pedagog tycker som du. När andra tvingas svika sina barn och därmed lämna dem till dagis. Jag ville aldrig lämna vår dotter men var tvungna om vi ville äta. Och nej, vi ville inte strunta i att skaffa barn trots att vi inte kunde ta hand henne själv, som vissa människor kan tycka. Utan vi valde henne vs. ekonomin trots att vi skulle behöva svika henne. Som tur var tog ungen inskolningen som en lek och älskar sitt dagis.

Läser till förskollärare & jag håller faktiskt med dig. Små barn har inget större utbyte på förskolan, då pedagogiken, som du säger, kommer senare. Klart de små anammar de större barnens beteenden också, men det säger inte att det bara händer i förskolan, det händer hemma i barnets hem också. Det är inte OK att barnen ska gråta sig förtvivlade när det lämnas på dagis & känna sig lättade när mamma eller pappa äntligen kommer. Förskolan ska inte vara en avlastningsplats, det ska vara ett komplement till hemmet. Så jag tycker det är jättebra att du är hemma länge med ditt barn 🙂

Jag är arbetslös så jag har valt att ha Oskar hemma med mig, vi gör saker på dagarna, han träffar andra barn, leker och desutom så har jag jobbat på förskola både före och efter att Oskar föddes så jag har ganska bra koll på vad de sysslar med och det är inget som intejag kan ge honom. Jag har hört otaliga gånger hur elak och egoistisk jag är som inte har honom på dagis.

Dagis känns nästan obligatoriskt idag, de reagerar till och med negativt på bvc när man inte hivar in ungarna så tidigt som möjligt på förskolan. 😐

Jag kan tycka att det är mycet snack och väldigt lite verkstad på förskolor, mer förvaring och mindre aktiviteter, det planeras en jäkla massa men det blir väldigt lite gjort.

Men visst Osar gillar att gå på förskolan och kan ska i alla fall få gå ett halvår innan han ska börja på 6-år för att vänja sig, men dagis känns för mig absolut inte som ett måste.

Emma: Barn är ju olika, jag har också varit med om barn, både äldre och yngre, som gråter ögonen ur sig ibörjan när de blir lämnade, vissa i dagar andra i flera veckor, det är väldigt olika, som min son tex hade en kortare inskolning än normalt för att han tyckte att dagis var så roligt att han struntade blank i om vi var där eller inte, han har gråtit en gång när han har blivit lämnad, that's it.

Det är så olika beroende på vad det är för avdelning också, jag har jobbat på avdelningar där jag aldrig i hel helvete skulle vilja lämna min son och på andra avdelningar skulle jag väldigt gärna ha min son, det tycker jag är lite obehagligt med barnomsorgen, vissa människor som jobbar är helt underbara, andra är fruktansvärda.

Mjä. :-s

"Den nästintill panikartade desperata glädjen när mamma äntligen kommer. (och tillika uppgivelsen när de lämnar) "

Är det så för alla små barn verkligen? Verkligen? Verkligen?

Nej, jag tror inte det och det vet du också eftersom du jobbat på förskola. Förstora inte upp saker nu och få det att låta som att aaaaaalla småbarn baaara vill vara med mamma och pappa och hatar att bli lämnade och älskar att bli hämtade.

Du vet mycket väl som jag att det finns små barn som springer in till dagis utan att ens säga hejdå till mamma, och som vägrar åka hem på kvällen.

Det där skrev du bara för att få det att låta lite värre än vad det verkligen är, eller hur?

Behöver jag säga att när min son började på dagis när han var 1 år gammal, så lämnade jag honom aldrig någonsin gråtandes, däremot hämtade jag honom sådan. Det var mycket, mycket värre med storebror som var 2,5. Fast honom kanske jag inte ska jämföra iofs. Men jag känner andra 3-4åringar som det har varit ett jävla schå att skola in på dagis och som HATAR att gå där och som HATAR att lämnas där. Däremot.

Välj dina ord kvinna ty de är inte alltid rätt och det vet du.

Sen däremot så kan jag hålla med om att dagis INTE är nödvändigt för så små barn och de har de minst lika bra, om inte bättre, hemma. Behovet av dagis kommer när de är större, som du säger. Men om man måste lämna på dagis tidigt så är det inte befogat att ha så dåligt samvete över det, men de mammor och pappor som ändå har det, mår inte speciellt bättre av att läsa blogginlägg som dessa.

Nu när vi håller på och skolar in Zack (och han fyller 1 år nästa vecka) så märker jag verkligen hur han längtar till dagis. Jag har också märkt att jag/vi inte räcker till… vi är ju astråkiga.. han vill ha nya världar att upptäcka.

Sen så har vi lyxen att jag kommer kunna hämta honom senast kl. 15 (och kl. 12 på fredagar)… så han kommer inte vara på dagis särskilt länge. Men jag tycker att det känns bra, men sen har vi inget annat val just nu… så jag kanske försöker rättfärdiga min situation. Men jag tror att Zack skulle säga till om han inte trivdes.

jag tänker så här kring dagis; att oavsett hur stort behov ett enskilt barn har av dagis & stimulans, & oavsett hur olika det kan se ut mellan olika barn, så är det långa dagisdagar som jag får ont i magen av. och som jag kommer försöka undvika så länge det bara går. särskilt när barnen är under 3 år, men gärna tills dagis blir skola. och DET är något man kunde önska att fler försökte få till. att måsta gå tillbaka till jobbet efter 1 år av olika anledningar, det förstår jag. men nog kunde lite fler (och nu tänker jag på människor i karriären i t ex Sthlm) dra ned på sin arbetstid, BÅDA TVÅ, så att barnen bara behöver vara på dagis säg 9-15 ist f 7-17. så gjorde mina föräldrar i början på 80-talet, & jag är fullkomligt övertygad om att det är anledningen till min & min brors goda relation med & respekt för våra föräldrar. kvantitetstid, inte kvalitets-.

Om det hade blivit som jag och sambon hade velat hade sonen varit hemma längre. Men det tråkiga för oss var att pengarna inte räckte till. Vi har tur och har en liten kille som ÄLSKADE dagis och nu förskoleklassen. Men när jag har pluggat klart och nästa barn kommer så blir det att vara hemma och njuta längre. 🙂 Plus att då kommer även sambon kunna vara hemma med barnet något han sörjde att vi inte hade råd tidigare.

bra att du tog upp detta tycker jag..:thumbup:

var det för att hålla kvar mig här..?! haha! skämt åsido. jag har tagit mitt förnuft till fånga och förblir en regular..:love:

till saken då. jag jobbar ju också på förskola, som några av er kanske snappat upp. en väldigt bra förskola, jag skulle rentav kunna säga den allra, allra bästa här i linköping utan att ljuga- för vi har ENORMT bra rykte och vi är som en liten familj. det är en underbar arbetsplats att ha, den saken är klar. självklart händer det dock att en del barn är ledsna vid lämning, och det spelar nog ingen roll hur tryggt hem man kommer ifrån, eller hur trygg förskola man kommer till. jag tror precis som du LD, att man är för liten för att vara separerad från sina föräldrar vid så låg ålder som 1 år. jag har precis som du sett ledsna barn, tröstat dem, och sedan sett föräldrarnas attityd (välmenande, men ändå) när de konstaterar att "ja, men kalle han ääär ju ett riktigt dagisbarn!!" eller liknande. och man står där och kan intyga att så är det inte alls..

och som privatperson lämnar jag min 15-månaders på dagis, fast han gråter, för att skynda vidare till "mina" barn på jobbet, som kanske också gråter.. och så är cirkeln sluten. haha.

så jag är HELT med på din linje LD, att det pedagogiska (som många föräldrar är livrädda att deras barn "missar") och det sociala samspelet, utbytet av att vara på förskola, det existerar inte i så stor utsträckning som vi tror att det gör. inte förrän man är cirka 3 år i alla fall.

sedan är det ju så att de allra flesta av oss svennar måste lämna ifrån oss våra barn tidigt (oavsett om man vill det eller ej) och försöker då kanske mörka vårt dåliga samvete genom att gå till motattack och säga att dagis är så bra för det är pedagogisk verksamhet och blablabla.. men innerst inne VET vi att de hade haft det bättre hemma!

jag vet i alla fall att jag kommer tokångra att jag satte honom så tidigt på dagis (även fast vi ej haft något val rent ekonomiskt), jag kommer minnas att tiden rann iväg så jävla fort. och vi ska inte ha fler barn, så detta är så definitivt på något sätt. aldrig mer får man uppleva mammaledigheten liksom. det är många gånger BÖLAT för att jag tycker att han är för liten. för att jag vill ha honom hos mig 24/7. för att tiden går så fort, så fort.. och hade jag inte läst din blogg, LD, så hade jag fortfarande sett på mig själv som en hönsmorsa! nu vet jag att jag känner mitt barn bäst, att jag är en AP-MORSA, and i'm damn proud of it också. :-d

tack igen för viktigt, viktigt och BRA skrivet inlägg!!!

jävlar vad många svar det trillar in! – Att detta är ett känsligt ämne förstår jag, därav disclaimern. Jag är inte ute efter att komma med en massa pekpinnar.

NINA — jag upplever ju verkligheten efter MIN erfarenhet, tro, känsla. Andra ser saker annorlunda.

Det är ju inte så att ALLA barn är ledsna HELA tiden. De allra flesta har jättekul på dagis större delen av tiden. MEN – (och nu pratar jag ju om småttingar 1-2åringar, inte större barn) – nackdelarna är ändå där.

Min uppfattning och åsikt är att barn under 3 mår bättre av att få vara med sina föräldrar – och i en lugnare miljö (givetvis undantaget skitföräldrar som inte bryr sig om sina ungar)

EMMA — nu vet jag inte hur gamla barnen är som du jobbar med…? Jag syftar ju på småttingar, ett till tvååringar.

Och det handlar ju inte om att man är glad för att barnen slipper dagis- PERIOD. Utan det handlar om att (iallafall jag) att skjuta upp dagisdebuten. Låta barn få vara med sina föräldrar lite längre.

Jag tycker nämligen att det är tragiskt att de flesta av oss lämnar över våra barn i statens vård så fort de lärt sig stå själv liksom. Vi får så lite tid med våra barn som det är redan, varför inte ta vara på den viktigaste tiden i deras liv? Jag tror personligen att det påverkar grundtryggheten negativt.

Vi planerade att vara hemma med Embla så länge som möjligt av samma anledningar, men nu så märker jag att jag inte lyckas stimulera henne, så vid 1.5 så får hon börja dagis 5 timmar om dagen, 3 dagar i veckan. Mår hon bra av det så fine, mår hon inte bra, då plockar jag hem henne. Jag finns där för att hon ska ha så bra som möjligt, hur hon vill ha det får tiden utvisa.

JENNY — jag förstår inte riktigt hur du menar med att en pedagog tycker som jag…? Kan du inte förklara?

ANNA K — amen! Jag håller med om det där "mycket snack och lite verkstad" – jag kommer vara jäääävligt paranoid när det är dags för dagis för ninja, för jag vet hur jävla mycket skit det snackas. "jooo vi jobbar visst med genus!!" (typ) och så gör de inte alls det. Blä.

Sen finns det ju pedagoger som borde gått i pension för länge sen. Man får ju för fan ångest.

Jag håller inte med dig, men då utgår jag ifrån mitt eget barn som trivs bra på sin förskola och med sina pedagoger. Om jag hade haft henne hemma hade det varit svårare då hon kräver stimulans från andra barn. Hon fyller snart två år och på ÖF är det mest bebisar. Inte så kul för en unge som vill umgås, prata och leka. Nu har vi lyckats pussla så att hon slipper megalånga dagar, det blir oftast 9-15, fyra dagar i veckan vilket känns skönt. Alla barn är olika, en del behöver lite länge tid innan dom är mogna och det är givetvis inte heller fel.

ELISABET – sa jag att det är så för ALLA barn?

och sen struntar jag faktiskt i om folk får dåligt samvete av att läsa mina inlägg. om man får de så är det bara att surfa vidare! Jag är så jävla trött på kraven att jag ska anpassa mig och det jag skriver om. Jag säger det för sista gången: JAG TÄNKER INTE ANPASSA MINA INLÄGG FÖR NÅGON

/suck

Vår son är lika gammal som Ninja och har precis börjat förskola. Han gråter varje morgon (men har bara gått en vecka själv) och vi hade självklart velat vara hemma längre- men dagarna räcker helt enkelt inte. Det är en tok stress att sitta på föreläsningar i skolan och´känna att man borde vara hemma. Än så länge har han bara behövt gå 9-14 men det gör så ont att lämna honom..

Intressant att se att så många skriver att 1-2 åringar inte har något utbyte av dagis….

Återigen är jag väl undantaget som bekräftar regeln om att min 1-åring (numera 2-åring) har haft stor nytta av dagis i sin sociala utveckling. Nog för att vi hänger på ÖF de dagar det inte är dagis men det är dagis som har bidragit mest för där måste han lyssna på andra än mig och sin pappa…

Men så sitter vi antagligen med antingen en adhd-kille eller så är han särbegåvad…

Vi ser idag likheter med hans storasyster som har adhd, och på 2-årskollen var det BVC som började prata om särbegåvning iom att han klarade 4-årskollen utan problem vad gäller utveckling och motorik, språket ligger på normal nivå…

För oss är han inget problem men utan stimulansen som dagis kan ge och inte vi, är guld värt i vårt fall och jo, 1-2 åringar KAN ha mycket socialt/pedagogiskt utbyte

Men alltså… ni som skriver att vissa måste lämna sina barn så TIDIGT som i 1 års åldern… ni har aldrig tänkt på att i dom ALLRA FLESTA länderna så har dom max ett par månaders föräldrarledighet???

När jag växte upp i USA så var min mamma dagmamma, hon hade hand om mig och 3 andra barn. Den yngsta som hon fick hem var 2 veckor gammal. Han kallade henne för mamma och hans egna mamma tyckte att det var hemskt…

Men jag tycker att man ska ha lite perspektiv… och ändå inte tycka att 1 års ålder är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ TIDIGT!

bambi- visst, fast vi bor ju i sverige, och det är de referensramarna vi har.

ska man ha det argumentet så fort man ska diskutera något (ja men i afrika svälter dem faktiskt!!) så kommer man ju absolut ingenstans.

jag visste att detta skulle ta hus i helvete, LD..! känsligt ämne, men ändå viktigt att du tar upp det. du med blogg och makt, två saker jag ej besitter. haha. :-d

Jag upplevde det som hårda ord till föräldrar som redan har världens angst att lämna barnen. Man tröstas ju också av dagispersonalen med att det kommer gå bra när man försvinner. Jag har själv jobbat på dagis och barnen vi skolade in blev ledsna men fann sig snart. Det var inte lätt att se hur barnen mådde men vad gör man? Man säger i alla fall inte till föräldrarna att det är en dålig miljö för de små eller att det enbart är förvaring. Givetvis fattar jag att du inte sa så och jag vill också ändra det jag sa till "att du som pedagog säger så" istället "tycker så". Däremot är det det du förmedlar via dina åsikter här (som pedagog).

Är dock inte ute efter att kritisera.

Efter att ha haftmitt barn hemma 2 månader i sommar är det åter dags att börja på dagis imorgon.

Men nu fick jag riktigt ont i magen 🙁

Så klokt av dig. Önskar att jag hade orken att vara hemma mer. Men jag har en son på 11 månader, snart 1 år och han ska inskolas i morgon. Men hade jag varit frisk så hade jag varit hemma minst ett halv år till iaf. Nu har ju vi ett privat dagis med två mindre barngrupper och många pedagoder. Så det är jättelugn och fin stämning där…

Jag tycker det är härligt att det finns såna härliga mammor som du. Som går mot strömmen och faktiskt sätter barnet främst. Stå på dig. gillar din blogg! Kram P

Det är jättetråkigt att folk ska bli så upprörda av andras beslut faktiskt när det gäller att ha barnen hemma lite längre än vad man brukar .

Jag tycker att om möjligheten finns så är det väl jättebra om man kan vara hemma med sitt barn ?

Jag vill absolut inte sätta min dotter på förskola vid 1 års ålder för jag vill inte missa allt som händer & jag vill vara den som lär henne allt 😛

Känns som förskolan skulle få mer tid med henne i veckorna än vi som föräldrar om vi har dagtids jobb.

Jag har sök distans utbildning just för att kunna ha henne hemma & att det går ihop ekonomiskt !

Många har sina åsikter om det & det kan jag förstå men jag tycker att likaväl som man inte klankar ner på dom som sätter sina barn på dagis ska man väl inte få skit för man väljer att ha dom hemma så länge det går !

Jag undrar om du inte ser någon fara med att du tappar en del av din yrkesroll när du väljer att gå hemma länge? Att vara hemma med sitt eget barn är ju inte samma sak som att jobba med andras barn på förskola, vilket jag antar att du tycker. Jag skulle nog helst inte vilja att mitt barn hade pedagoger på sin förskola som inte arbetat under en massa år.

Jag var hemma med andra barnet tills han var över 2 år & det var jätteskönt eftersom det gick. Nu är tredje barnet 1,5 år & jag har börjat jobba igen men vi har barnvakt.

Dagis känns inte alls aktuellt eftersom minsta inte har behov utav det sociala eller kompisar. Det räcker med familj & släkt nu.

Men vilket tjat vi får stå ut med..

Du får tycka vad du vill och göra vad du vill, jag tänker inte argumentera för du verkar vara ganska fast vid din ståndpunkt. Mår du och ditt barn bra, så bara bra.

Däremot tycker jag att det är konstigt att du som trots allt poängterar att du har erfarenheter från jobb inom barnomsorgen inte har insett att småbarnsavdelningar på förskolor inte är förvaring utan att det är precis lika mycket pedagogik som bland större barn?

Om det inte vore så, varför tror du det finns läroplaner? Varför skulle det stå i skollagen att varje förskola måste ha god pedagogisk verksamhet för alla sina barn?:question:

Att man lämnar över sitt barn i statens vård är ju ett förvisso inte helt inkorrekt men ändå trist sätt att uttrycka det hela på. Själv lämnar jag mitt barn i Monicas, Sannas, Anitas och Azars vård. Hårklyverier kan tyckas, men inlägget (och efterföljande kommentarer) är ju verkligen skrivet så att det negativa upphöjs till tusen.

Ser inte heller varför det inte finns någon relevans i att diskutera andra länder och standardförfarandet där. De flesta av oss har ju liksom inte en horisont som slutar iochmed Sveriges gränser och inte heller har föräldraförsäkringen alltid sett ut såsom den gör idag i Sverige.

Jag undrar om det egentligen handlar om barnen, det är nog föräldrarna som är problemet… Jag blev lämnad på dagis när jag var ett år. Jag är idag en väldigt trygg och lycklig person, så farligt kan det inte varit….

Jag är en tjugoåring utan barn, så man kan väl säga att jag har lite mindre egen erfarenhet än många av er andra här som har barn eller jobbar som förskollärare. Men jag vet att när jag får barn så vill jag inte att mitt barn ska börja på dagis när han/hon är 1 år gammal. Dels av egoistiska skäl, att jag vill ha mina barn hemma med mig så jag får vara med dem så mycket som möjligt och lära dem massa saker. Men också för barnets skull, för jag tror ärligt talat inte att en ettåring har lite mycket nytta av att vara på dagis som t ex en treåring, om man tänker på socialt utbyte.

Jag har inte gått i förskola alls, men jag gick hos en dagmamma i några månader när jag var fem år. Jag hade nämligen sådan tur att min mamma var hemma med mig, och jag fick också en lillebror när jag var två år, så hon var hemma länge, medan min pappa jobbade. Och jag älskade det! Jag känner inte på något sätt att jag har missat något. Även om jag inte har gått på förskola så har jag ändå haft många vänner, och jag lekte med många olika barn redan när jag var ett par år gammal, eftersom min mamma tog med mig till Öppna förskolan, lekparken o.s.v. Så att man behöver gå på dagis för att lära sig leka med andra barn är bara bullshit! Så om jag har möjlighet när jag får barn så ska jag vara hemma med dem så länge de bara går, jag vill helst inte lämna mina barn på förskolan förrän de är tre år gamla. Självklart har inte alla den lyxen, och det är ju absolut förståeligt. Jag tror inte heller att alla barn som börjar i förskolan tidigt mår dåligt av det, det är väldigt individuellt. Min lillasyster började förskolan när hon var 2 år tror jag, och hon är inte heller störd på något sätt. 😛

Så jag tror att både förskola och att vara hemma med mamma kan vara bra, allt beror på barnet och förskolan (för alla förskolor är inte lika bra). Jag vet bara att jag vill vara hemma med mina barn om jag har möjligthet, och kan jag inte det så får jag hitta en bra förskola och hoppas att mina barn trivs bra.

Och LD, du ska absolut INTE anpassa dina inlägg för någon. Är det någon som stör sig så är det deras problem för att de inte fattar att du är en vanlig person som skriver från egen erfarenhet! Jag älskar din blogg, BTW! 😀

Lady Dahmer: Precis, de säger att de arbetar med en massa saker och sen består det "abetet" av en aktivitet, en dag per termin, väldigt tradigt. Jag tycker att det är alldeles för många människor som jobbar inom förskolan som ser barn som arbetsuppgifter istället för små individer.

Åter igen, det finns de som är riktigt underbara, men även de som kanske borde ha valt ett annat yrke.

Jag tyckte att de hade planering skitofta och ganska långa stunder men sen så var det över lag ganska lite pedagogisk verksamhet, folk som jobbar inom förskolan och barnosorgen protesterar oftast hugljutt om man påpekar det, och det ser jag som ett ganska stort problem, om man inte inser att det finns vissa saker som fungerar lite sämmre så kan man heller inte förbättra det.

Jag har vikarierat på kanske 15-20 olika avdelningar på dagis och endast en enda utav dem har aktivt jobbat med genus, det tycker jag är ganska sorglig.

Jag håller inte med LD, det är inte tragiskt att lämna sina små på "dagis", personligen tror jag inte det påverkar grundtryggheten negativt, men det är klart, det finns bara personliga åsikter här och alla kan inte tycka likadant.

Det låter däremot taskigt i mina öron att säga "tragiskt", det är inte sjysst, precis som det inte är sjysst av alla människor som tycker det är illa att en mamma är hemma längre med sitt barn. Det blir samma illa behandlande och kränkande åt båda hållen. 🙁

Linda- Ja det kanske det gör, men jag vet att jag är lycklig och trygg idag 🙂

Jag tycker det allra viktigaste är, oavsett när man lämnar barnet vid ett eller tre års ålder så är det viktigare att då inte lämna långa dagar. Det är ju helt sjukt att lämna ett barn från ca 8-17. Det är grymt.

Förstår inte att man skaffar barn om man tänkt att båda ska börja jobba heltid så fort barnet är inskolat.

Lämnar man ca 4-6 timmar, hinner man ju umgås med sitt barn inte bara på helgerna.

FLUMMO — Jag upprepar för tiondeelfte gången; Jag struntar i om jag är taskig. (även om jag vill poängtera att det INTE är mitt mål)

Jag skriver ju MIN åsikt och mina känslor. JAG tycker inte att små barn ska vara på dagis och då tänker jag liksom varken låtsas som att det är det jag tycker eller låta bli att skriva om det bara för att nån kanske blir ledsen i ögat. Fuck that! Det finns säkert nån rosa prinsessblogg för de som är känsliga.

2 av mina närstående jobbar på förskola och de säger precis som du, att det egentligen inte är ngn mening att så små barn ska komma till förskolan, bl.a. för att de inte kommit så långt i utvecklingen att de börjat leka TILLSAMMANS med andra barn. De leker vid sidan om… o det är precis som du säger… de minsta hamnar där för att föräldrarna inte har råd/möjlighet att stanna hemma längre tid.

MONIKA — först och främst så sätter jag min dotter före allt. Det också min ev. yrkesroll. Mitt jobb är inte viktigare än att min dotter får en trygg uppväxt.

Men nej, jag tror inte att det påverkar min yrkesroll negativt alls. Tvärtom. Sen jag blev förälder så har mitt perspektiv förändrats något enormt, på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig och tack vare det så kommer jag vara minst tio gånger bättre, tio gånger mer förstående och tio gånger mer kärleksfull i min roll när jag väl går tillbaka till jobbet. Jag tror de flesta chefer kommer se det som en tillgång att jag varit hemma med mitt barn.

Tack för ditt svar ang. mitt inlägg LD, jag förstår att du uttrycker dina känslor och tankar, det är det det hela handlar om och det är ju din blogg.

Vi lever i en värld dock där man "kan" vara taskig och argumentet för det är att man bara är ärlig eller uttrycker sina känslor.

Jag personligen tycker det är fult.

Du ville inte ge några pekpinnar i ditt inlägg, istället gör du det i här. Du trycker bokstavligen ner de mammor som inte tycker som du, men klagar på de som trycker ner dig för samma sak. Hyckleri.

Jag kommer aldrig mer att gå in på din blogg, mobbare och taskiga människor som trycker ner andra har jag ingen respekt för och vill inte bemöta mig med. Ingen människa är perfekt, hoppas du inte lär din dotter att det är okej att man är taskig bara man får uttryck för sina känslor. Många som t.ex. misshandlar tänker likadant. Är det okej att slå någon (vara taskig), man uttrycker ju bara sina känslor…

Det handlar inte om att vilja läsa om princessor eller vara känslig, det handlar om respekt till andra. Adjö LD.

vänta lite nu Flummo! — När FAN har jag tryckt ner någon härinne?? Nu blir jag tamejfan förbannad. Jag har svarat – i en trevlig och saklig och respektful ton – på alla som undrat eller tagit del i diskussionen.

Det här är MIN JÄVLA BLOGG. Det är inte en dagstidning. Eller nån annans blogg. Jag söker inte upp folk och är otrevlig och dryg (till skillnad från hur du kan bete dig här ibland mot mig) och jag står inte offentligt och är oförskämd och jag går inte till personliga angrepp.

En blogg är som en dagbok. Jag skriver mina personliga känslor och tankar här. Jag öppnar upp mig, delar med mig och folk VÄLJER om de vill läsa det jag skriver.

Jag betackar mig för överkänsliga idioter som överanalyserar varenda jävla ord jag skriver och som hela tiden kräver att jag ska vara "snäll". Vill du läsa en snäll blogg så surfa vidare.

Dont let the door hit you in the ass. :thumbdown: Good riddance!

Som en annan pedagog kan jag trösta oroliga föräldrar med ett annat perspektiv. Nog har jag erfarit min del av gråtande barn, men jag har inte uppfattat tidig dagis-debut som något stort problem för barnen. Snarare tvärt om, barn som inskolas vid över 2 års ålder har enligt min erfarenhet betydligt svårare att hantera separationen än de som inskolas tidigare, och min uppfattning är att generellt sett är dessa inskolningar mer traumatiska för alla inblandade. Just 2-årsåldern tror jag är VÄLDIGT känslig på många/alla områden.

Jag tror det viktigaste, när det gäller vilken ålder man inskolar sitt barn på dagis, är att man är lyhörd för vad barnet är moget för i första hand och märker man att barnet mår dåligt, blir väldigt ledset, ja då får man kanske bita i det sura äpplet och avvakta med inskolningen ett halvår till, med sämre ekonomi i en period som följd (om det är möjligt).

Jag har erfatit två riktigt traumatiska inskolningar under min "karriär", den ena var en 1-åring som grät tills han kräktes varje morgon (och mamman var arbetslös och gick hemma), den andra var en 2,5-åring som grät i en halvtimma efter lämnandet och som grät varje vila och hade otroligt svårt att lita på pedagogerna. I båda fallen anser jag att det hade varit bäst för barnen att vänta med dagis eller haft barnpassning av annan form (kanske typ dagmamma) och i båda fallen har barnen inte haft svenska som första språk så tröstandet var utmanande. Samtidigt har jag erfarit flertalet inskolningar med 1-åringar där allt har gått otroligt bra och det inte varit tal om några tårar. Har man dessutom en funktionell barngrupp och duktiga pedagoger som kan hålla gruppen lugn och stimulerad på lagom nivå så är stessfaktorn inte heller hög för varken barn eller vuxna.

Så vad jag vill säga är att olika pedagoger kan ha olika syn på saken också, och erfara olika saker beroende på massor av faktorer – förskola, ledning, pedagoger, sammanhållning, barngrupp och inte minst barnet i sig. Vad som gör en lyckad dagis-vistelse är inte en faktor som jag ser det, utan många, inte bara åldern och nyckeln är att vara lyhörd för sitt barn och dess behov.

Jag säger inte emot LD:s inlägg för jag tror att hon (tyvärr kanske) i många fall kan ha rätt om det här. Men, som hon också själv förklarat – detta är inte en regel, men det förekommer.

Dessutom, vill jag tillägga till LD:s inlägg, att barn kan komma i perioder, även långt efter inskolning och flera års dagisvistelse, där dagiset inte fungerar för dem under en tid eller alls. Har man då möjlighet att vara hemma en period eller byta barnpassningsform (om stora grupper inte fungerar för barnet) så är det guld värt.

Det finns tyvärr de föräldrar som inte tar sina barns oro på allvar, jag har sett dem med egna ögon, och ja – det är lika sorgligt varje gång!

Fotnot: planen för mitt eget barn är dagisstart vid 1½ års ålder, men antagligen kommer han vara äldre än så då vi kommer hålla honom hemma under syskonets första tid.

Tillägg: Val av förskola är också VÄLDIGT viktigt! Att vara en kräsen förälder är A och O (jag älskar kräsna föräldrar) och acceptera inte bara svar som "jo, visst jobbar vi med genus" – ställ följdfrågor! Hur jobbar de? Vad är viktigast just nu? Vilka böcker använder de? Vilka metoder använder de? Hur ser leksakshörnan ut? Vilka hjälpmedel har de till sitt förfogande? Osv, osv. Detta gäller naturligtvis även om det är något annat ni tycker är viktigare, som empati t ex.

Som pedagog ger jag inte mycket för "tema vatten" och dyligt. Sådant ska vara en parentes i det pedagogiska arbetet, inte ledord. Empati, genus och samarbete är MYCKET viktiga byggstenar och något som alla förskolor SKA arbeta med (genus står dessutom inskrivet i förskoleplanen).

Själv kommer jag vara en så jävla jobbig förälder, men det är det värt om jag vet att mitt barn får de bästa förutsättningarna! *Var inte rädda för att ställa frågor eller krav på era barns "utbildning"!!!*

En fråga till alla här som har åsikter:

I vilken ålder är "de små barnen" SMÅ som ni pratar om. Barn som är 1-2 år, är dom små? Barn som inte kan gå än när de kommer till dagis? Är de små? Barn som kommer till dagis vid 1,5 år och ligger långt före i utvecklingen så de kan tas för över 2 år. Är de små?

När är det "lagom" ålder att skola in om man bortser från sånt som familjens ekonomi och hur verkligheten kan se ut? Är det när barn leker med varann och när gör dom det i så fall?

Jag har en son som är tidig med allt och som jag får svårare och svårare att hålla nöjd hemma. Jag hade tanken i ren egoistiskt syfte att stanna hemma tills han var 3 men nu ser jag att han behöver något mer än att bara gå här med mig eller vara på ÖF 2 ggr i veckan. Jag tänker kämpa på ett tag till så klart men fortsätter han utvecklas så här kommer han vara otroligt rastlös och missnöjd när han är 1,5 år.

Så återigen, hur gamla är barnen som ni kallar för små. Jag tycker alla barn under 3 år små men det är ju en otrolig skillnad på en 1 åring och en 3 åring.

Jag grät nästan när jag läste om barnet som grät så det kräkes när mamman lämnade det. 🙁 Kan inte en pedagog gå in och säga ifrån i det läget? Vem tänker på barnets bästa?

Anaiah, jag har också upplevt det som att barn i 2-3-års åldern har haft det gnska jobbigt när de skolades in, jag har aldrig varit med om ett barn som har varit 2-3 år när de skolades in för första gången som inte har haft det väldigt jobbigt. Jag har sett barn gråta timmar varje dag i flera veckor innan de har börjat ta att bli lämnade på ett bra sätt.

Å andra sidan så borde det ju kunna lösas genom att ha en längre invänjningsperiod än vanligt, att föräldrarna eller en förälder är med barnet så pass länge att det känns ok för barnet att bli lämnat inte bara de vanliga 2-3 veckorna.

Jag håller med dig LD. :thumbup:

Jag tycker att människor rättar sig alldeles för mycket efter den allmänna "levnadsmallen". Du ska göra si och så, vid den här tidpunkten, annars! Det borde finnas fler alternativ, så varje familj lättare kan finna sina egna lösningar. Alla människor är inte lika, men det förnekas ju TOTALT i det här pro-instutitionssamhället där varje människas största livsuppgift är att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Fy fan jag blir så less! Jag är fullständigt övertygad om att anledningen till att dagis-generationerna mår så jävla dåligt psykiskt överlag är att de har blivit bortlämnade alldeles för tidigt. Sen inte sett röken av sina föräldrar som är ute och yrkesarbetar båda två heltid för att ha råd med villa, 2 bilar, märkeskläder och 375 st fritidsaktiviteter… :rolleyes:

Alla som vill vara hemma med sina barn lite längre borde verkligen göra det! Se över er levnadsstandard, det finns säkerligen något att avstå. Sluta konfirmera till de här galenskaperna!

😡

Jag har min 2½åring hemma, och oj vad vi fått hört massa om det. Dom BEHÖVER ju dagis, han lär sig allt mycket fortare osv. Men hallå, varför ha så bråttom!? Nu har jag möjlighet att ha han hemma eftersom jag är mammaledig med minsta, och då vill jag det. Sen vart han väldigt svartsjuk när lillebror föddes, han kom in i en väldigt jobbig period, och då vill inte jag bara lämna iväg han på dagis bland främmande människor. Han både pratar i meningar, sjunger och räknar osv. Så nej, dagis behövs inte! Dock är det frustrerande att höra hur synd det är om han som inte får gå på dagis, så det tjatet skulle va skönt och slippa!

Jag är övertygad om att det är viktigare att både mamman och pappan är föräldralediga ungefär lika länge än att ha barnet hemma så länge som möjligt.

Jag hade inte tänkt skriva nåt. Men jag gör det ändå.

Vi börjar nu vecka två av vår inskolning. Vecka ett har gått väldigt smidigt (förutom lite matvägran, men det pysslar han med hemma också). Igår sa vi: "Ska du till dagis imorgon?", varpå ungen nickade och svarade "Ulla". En pedagog heter så.

Jag tar det som ett bra tecken. Jag tar det även som ett bra tecken att han dansar när hans pappa säger att dom ska gå till dagis och att han springer in i rummet och letar rätt på favoritleksak.

Om jag får tro lite grann så tror jag att det är svårt att vara totalt kategorisk när det gäller människor, alla är ju olika! En del kanske inte är redo vid 1 år en del kanske inte är redo vid 2 eller ens 3 års ålder.

Det är klart att jag längtar efter min unge när han är på dagis men samtidigt så har jag så himla skitkul i skolan så han får hem en überglad morsa som vill leka och tula hela kvällarna.

Vi bor så bra till att alla har full koll vad som händer på dagis, dessutom så bor en av pedagogerna på vår gata. Under hembesöket så kom det dessutom fram att min svärmor känner flera som jobbar där, sånt känns alltid tryggt.

Men hade vi fått välja så hade jag varit hemma längre, men det är inte alltid man kan välja. Ibland händer bara livet.

Nästa barn ska planeras liiiite bättre så någon av oss kan vara hemma längre.

Så ser jag på det hela.

ANAIAH, ANNA K — jo visst fan är det jobbigt för de äldre barnen också. Jag hade en femåring som skolades in och han hade det riktigt jobbigt.

MEN — det är på en helt annan nivå. Du kan förklara för ett större barn vad det är som händer. De förstår att mamma och pappa ska jobba och de förstår att efter lunch eller vilan så kommer de och hämtar. Det går att prata med ett äldre barn på en helt annan nivå. Det går att trösta på ett annat sätt.

Ett mindre barn fattar ju noll liksom.

Sen är problemet lite pedagogerna, fast vi är i en jobbig sist. Vi ÄR ju lyhörda och det är jag övertygade om att föräldrarna är också, men då kliver vi in och tryggar, tröstar; "Det är normalt, det går över" osv. Och föräldrarna går helt emot sin instinkt för vi som vet säger att det inte är nån fara. Jag har inte träffat en enda förälder som skjutit upp dagisdebuten för att deras barn reagerat negativt. Inte en enda. Och jag är övertygad om att det beror på osäkerhet och lite för mycket tillit till förskolan och dess personal.

Men visst tror jag att det skulle vara annorlunda om man – som du anna föreslår – hade längre inskolningar. Om barnet ifråga fick ordentligt med tid att anknyta till pedagogerna osv. Och om barngrupperna var mindre. Men det är ju tyvärr lyckönskande.

MAIA — sanningens ord! Preach on sista! Instutionssamhälle är det.

LD, jo visst är det lättare att förklara för en 2-åring, men det innebär inte att de har lättare att acceptera faktum. Just 2-åringar är som jag ser det betydligt mer känsliga än 1-åringar för själva "övergivandet". Att man förklarar behöver tyvärr inte göra ångesten lättare för de större barnen, även om man kanske gärna vill tro att kan skona dem det. Min erfarenhet är att 2-åringar generellt tar dagislämnandet betydligt hårdare än 1-åringar, de gråter mer, de förstår mer av vad övergivande är och känner den känslan starkare än de som är yngre.

Det är tragiskt att inte fler föräldrar lyssnar på sina barn och sina instinker, skulle de göra det skulle antagligen kravet på mindre dagisgrupper och fler barnpassningsalternativ öka.

Mina föräldrar gjorde så att min syster och jag var hos dagmamma tills vi kunde börja på dagis tillsammans, så att vi skulle ha en del av tryggheten från hemmet in i den stora barngruppen. Nu har inte vi valt att planera det på det sättet för vår del, men det är ett alternativ för oss om vi märker att Simon reagerar negativt på dagis.

Jag tycker fler föräldrar borde ha fler alternativ i rockärmen än att lita blint på att dagis kommer funka, för det gör det inte för alla barn och visst är det så att det ligger alldeles för stor press på både föräldrar och barn att vissa saker ska klaras av vid vissa åldrar och det är självklart något som är HELT FEL. Tyvärr är det något vi får itutat oss redan när ungen föds, med bvc's "ålderskontroller" då barnen ska "klara" vissa saker. Jag funderar allvarligt på att skita i dem med nästa barn och lita på att jag kommer upptäcka om något är fel själv.

Oj, massa inlägg. Känsligt ämne som sagt. Hinner tyvärr inte läsa igenom allt nu. Men jag vill ändå slänga in en liten kommentar. Jag började på förskola när jag var 4 år, så jag har inte mycket att "säga till om" men både min syster och bror började när de var 1 år. Hur långa dagar de gick, minns jag ej, men eftersom både mamma och pappa jobbade/pluggade, antar jag att det blev ganska långa dagar. De är idag fullt fungerande människor med stor respekt och god relation till våra föräldrar Så jag tror inte ett skit på att förskolan påverkar barn negativt i det långa loppet. Möjligtvis är det förvaring, möjligtvis är det inte bra för stunden och speciellt inte om föräldrarna mår dåligt av det (då påverkar det ju barnet), men det blir allt fina människor även av barn som börjat på förskolan som 1 åringar.

och ett äldre barn förstår ju att mamma och pappa kommer tillbaka. Ett yngre barn är ju bara "övergivet". jag tror det gör allvarligare "skada" för grundtryggheten och anknytningen. Ett barn som överges utan att kunna förutsäga eller förstå lär ju sig att det inte går att lita på att mamma och pappa alltid finns där. När som helst kan de försvinna.

Ett äldre barn fattar ju att det inte är så

LD, fast skillnaden är ju just att 2-åringen förstår att det är "övergivet", 1-åringar analyserar inte situationen på det sättet och uppfattar inte sig som övergivet. 1-åringar "är" på gott och ont, medan äldre barn analyserar och funderar mer över situationen.

Eftersom ett äldre barn förstår övergivenheten mer så kan det ha svårare att förstå (på riktigt, alla förklaringar till trots) VARFÖR mamma och pappa lämnar det om dagarna.

Man märker när ett barns trygghet skadas och jag har inte upplevt det som något stort problem för de mindre barnen, däremot de större (trots att man haft tillgång till duktiga pedagoger som förklarat och förklarat och förklarat). Min erfarenhet är också att om barnen inskolas innan 2-årsåldern så hanterar de de resterande dagisåren bättre eftersom det blir en naturlig del i deras dagliga rutin, medan det är en stor förändring för en 2-åring att plötsligt byta miljö och personer under dagarna.

Jag tror faktiskt det kan vara "skadligare" för en 2-åring än vad det är för en 1 – 1½-åring, det är min erfarenhet av det i alla fall. 1-åringar är generellt mer accepterande inför nya förutsättningar än 2-åringar som redan har fullt sjå med att definiera sig som individer och jag har inte upplevt att 1-åringar fått förtroendetvivel för sina föräldrar, medan 2-åringar kan vara betydligt mer långsinta och försöka straffa föräldrarna och dra nytta av deras dåliga samvete över "övergivandet".

Större barn är bekvämare med att visa missnöje, ja, men mindre barn har lättare att acceptera nya förutsättningar och eftersom barn oftast reagerar instinktivt så tror jag inte det handlar om att 1-åringar inte vågar eller känner sig bekväma med att protestera, utan att de inte nödvändigtvis känner att de har något att protestera emot. En långsam invänjning och korta förskoledagar redan efter 1 år anser jag därför inte vara av ondo rakt av, inte rakt av som sagt. Jag säger inte heller att det är av godo, rakt av. Det beror helt på barnet och förutsättningarna som "barnpassningsalternativet" kan ge.

Och som perspektiv kan jag vittna om att de barn som börjar tidigt på dagis även får det lättare i de äldre barngrupperna (4-6 år), medan de som inskolas först då sällan släpper ner garden speciellt väl. De gråter oftast betydligt mer också, både vid lämnandet och hämtandet.

Fast jag ser det inte som positivt att barnen anpassar sig lättare. tvärtom. det är ju som barn som 5minutermetodas. de finner sig i det, accepterar och ger upp liksom.

Jag tror snarare det är ett symptom på vår institutionskultur. Ungarna indoktrineras tidigt. Jag tror inte att det är en slump att så många barn och unga idag mår dåligt.

Utbrändhet är ett nytt begrepp som drabbar dagisbarn. Fatta! Det är helt bizarrt. Barn som är sönderstressade och deprimerade. Det fanns liksom inte i samma nivåer förr.

(och fpr the record så tycker jag inte att 2 är en bra ålder för dagis heller. Helst över tre.)

intressant artikel i ämnet:

http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=2347&Itemid=124

"ettåring saknar förmågan att framkalla aktiva minnesbilder av mamma och pappa i sitt inre som tröst. Det klarar däremot ett barn som blivit 1,5 år.

– Men då är barnet i gengäld mitt inne i en extra skör period där det backar lite i sin utveckling, blir lite skörare, blygare och vill krypa in hos mamma eller pappa extra mycket. Detta handlar troligen om att man just då börjat gå ordentligt och får en känsla av världens oändlighet innan man kan hantera det"

usch vad avundsjuk ja blir! skulle verkligen vilja vara hemma längre, men det är faktiskt ekonomiskt omöjligt:(

Håller med dig i inlägget!

Jo skulle barnet protestera mycket initiellt för att sedan acceptera så skulle jag hålla med dig om att det liknar 5mm, men så har jag sällan uppfattat det. Om ett barn inte reagerar negativt på inskolningen eller på dagisvistelsen så tycker jag inte att den jämförelsen passar in alls, oavsett ålder.

Nu inser jag att det händer väldigt mycket på ett halvår och det är stor skillnad på en 1-åring och en 1½-åring och personligen ser jag hellre att de är 1½ än 1 när barnen börjar på dagis. Det är först då jag kan se att de börjar få roligt och börjar förstå samspelen som finns där. Innan dess är det dessutom också så att barnets vardag på dagiset mest består av att bäras runt, inte så mycket att de söker upp andra barn och aktiviteter (sådant kommer generellt tidigast vid 1½-års ålder).

Den psykiska ohälsan kan också förklaras med de växande barngrupperna eller "curlandet" som många föräldrar sysslat med under 90-talet. Får man inte tillfälle att känna olika känslor och att det är ok att vara arg och ledsen precis som det är ok att vara glad så lär man sig inte heller hantera motgångarna senare i livet.

LD

njae inte helt tokiga kanske, men ganska 😛

men L Hallin är bra, brukar jag tycka. undrar dock varför hon ställer upp på intervju i just den blaskan.. (90% av mina jobbarkompisar är LOare. inkl VDn. så jag är lite paranoid i den frågan just nu, heh. insåg när jag jobbat på nya stället i 2 veckor vad jag var omgiven av :bigeyes: )

*Ozena & LD*, fast vad ska man använda sig av för måttstock om ett till synes nöjt barn inte är en parameter för bra föräldrabeslut?

Det finns dessutom fler varningstecken än bara skrik och gråt att gå efter, jag menar inte att allt är fine and dandy bara barnet håller käften.

hahahahaha jag tror jag dör av skratt.

du är endast hemma för att du är FÖR LAT för att jobba! skit kul att nån annan betala för dig och din gris, dvs VI SOM JOBBAR.

Utstickare:

Fyyyyy så otroligt skönt att läsa om en uttalad feminist inom förskoleverksamheten, eller nej förresten, fy vad skönt att just DU jobbar där! Heja framtiden!! 🙂

/Hittils tyst tjej som brukar kika in här då och då

Jag håller med dig! Vårt första barn fick tyvärr börja redan då han var 2 år. Skyller på att jag var ny i mammarollen och inte visste bättre då. Kan säga att han har aldrig gillat dagis, det var mkt gråt när han skulle lämnas, och vi har sett mååånga nackdelar med dagis. Nu har vi 6 barn, 2 går i skolan, 5 åringen går på dagis. De 3 minsta är hemma med mig. (3 år, 2 år och 4,5 månader är dom) Och kommer vara tills de är ca 4,5 år. Då kan jag tycka att det kan vara bra att komma till förskolan som förberedelse inför riktiga skolan. Men innan får dom vara hemma med mig, jag är ju ändå mammaledig med minsta! Jag ska även börja studera på distanns. Jag förstår att vissa inte har möjlighet att vara hemma länge pga ekonomi. Men jag förstår verkligen inte de som redan är mammalediga med mindre barn, som sätter sina 1,2 eller 3 åringar på dagis när de ändå bara är hemma. Kan inte vi föräldrar ge våra barn det som förskolepedagogerna kan? Det är väl vi föräldrar som tar hand om våra barn bäst? Varför ha så fruktansvärt bråttom att skola in de små? Det kommer en dag då de är i skolan långa dagar, när man inte hinner ses lika mycket. Varför inte njuta av tiden som är? Barnen blir stora en dag iaf.

Och många säger om 3 åringen att "Ska inte hon in på dagis snart?" Nej, det ska hon inte, om 1 år eller så men inte innan. Finns ingen anledning.

Hej!! läser aldrig din blogg annanars men hamnade in på detta inlägget tack vare en länk. Och vill bara säga TACK TACK att du som jobbar på förskola kan säga såhär. Min dotter är 4 och kommer nu och börja på föskolan men har varit hemma tills nu men alla har bannat mig så hårt för det. Stackars min dotter som blir så efter och ensam och utanför och……..osv osv. Jag är stolt att vi kunnat knåpa ihopa det så länge och hoppas lillebror kommer kunna vara hemma till 3 iallfall. Så tack för du gjort min dag ljusare.

Ja jag håller med dig. jag har själv valt att vara hemma med min tjej.

Hon är 4 år nu och nu vill hon själv börja dagis och tycker att det ska bli skoj:-D och hon VILL verkligen det själv.

Så jag känner att vänta in henne har varit ett bra alternativ för oss.

Jag själv har inte gått på dagis och har inte lidit av det ett dugg, och min tjej är bara självständig stark och trygg i sig själv, hon är väldigt social och har lätt att skaffa vänner och alla grannar med barn hälsar hon flitigt på;-). och visst har folk tittat på mig som jag inte varit klok för att jag inte haft henne på dagis, men alla föräldrar gör det dom känner är rätt.

Och även fast jag är en ung förälder har jag stått på mig och gjort det jag känt varit rätt för min familj.

Jag ångrar mig inte en enda sekund att jag haft lyckan att kunna vara med henne i 4 år och att hon nu själv vill bli ännu mer självständig och träffa nya kompisar och lära sig saker.

Och att det fått varit hennes val själv att börja känns väldigt stort, och man känner verkligen att man lyckats gjort henne till den självständiga individ som man önskade att hon skulle bli:-D

Så jag säger bara kör på med allt du känner själv för och din blogg e kanon och en bra tankeställare:-D. Jag följer den flitigt;-)

Vore intressant att veta vilken förskola du är anställd på, vill inte ha min dotter på den. Den erfarenhet jag har (skolade in vår dotter vid 14 månader) är att de två förskolor som vi haft henne på har haft en mycket tydlig och uttalad pedagogik som har gjort dottern mycket trygg. De som arbetar där ser defenitivt inte sin avdelning som förvaring. Skrämmande att se att utbildade pedagoger ser på förskolan som en förvaring, för visst är du utbildad lärare för förskolan?

andreas — du behöver inte oroa dig. Jag och de pedagoger som ser på det som jag skulle aldrig få för oss att behandla ungarna som om det vore förvaring. Vi gör vårt bästa – dels med att försöka erbjuda en pedagogisk verksamhet i den mån det går med småttingar, men framförallt gör vi vårt bästa för att bemöta barnen och deras behov.

När jag säger att det är förvaring så menar jag att barnen inte får ut speciellt mycket av vistelsen. De blir trötta fort, de är för små för att ta till sig och rutinerna tar mesta delen av dagen. Det är ett ställe för dem att vara på, sova på och äta på medans mamma och pappa jobbar. Dagarna går mest ut på att trösta, bära, äta och sova.

Jag är bara realistisk. Och de flesta pedagoger jag mött tycker själva att många av barnen är för små för att tillbringa hela dagar med oss. Hur mycket vi än tycker om dem.

Tycker du inte att det är problematiskt att du inte står för den verksamhet du arbetar inom? Förskolan är till för barn från 1 års ålder (eller något tidigare om det finns behov av dispens från 1-årsregeln, men det är ju mycket ovanligt). Och du anser att barn mellan 1 och 3 år borde stanna hemma. Jag tror säkert att du gör det bästa du kan för barnen, men jag tror också att det vore önskvärt att alla som arbetar inom förskolan ställer upp på värderingen att förskolan är bra för barn från 1 års ålder. Det framstår inte som särskilt professionellt, ditt uttalande. Okej att du känner så som förälder, full respekt för det (även om jag inte alls håller med dig) – men som personal på förskola… illa.

Samtliga pedagoger (mycket kompetenta och erfarna) jag har talat med om denna sak, anser att 1-årsåldern är den idealiska åldern för inskolning.

Det handlar inte om ålder, det handlar om huruvida förskolan är en väl fungerande förskola med bra personal. 1-åringar – som är väl anknutna till sina föräldrar och har fått det första årets grundtrygghet i hemmiljö – har faktiskt förmåga att knyta an till andra vuxna. Knyta an riktigt väl, så att de blir viktiga personer i deras liv. Mamma och pappa fortfarande högst i anknytningshierarkin, precis som det ska vara, men förskolepersonalen ack så värdefulla och glädjegivande personer i det lilla barnets liv.

Till alla er som vurmar så förbaskat för att flera år ska tillbringas i hemmiljö istället för att unna era barn glädjen och lyckan i att vara del i en barngrupp på en förskola: vet ni inte/tror ni inte på att barn kan knyta an till flera vuxna på ett sunt sätt som kan tillföra ytterligare glädje i deras liv? Eller är det helt enkelt så att ni vill vara de enda viktiga för barnen. Och i så fall varför?

em

därför jag valt att vara hemma med mitt barn är för jag tror det är för hennes bästa. och klart hon knytit an till andra vuxna: mormor morfar mostrar fastrar farmor farfar även andra vänner med barn;-). främlingar behöver inte vara bättre förebilder bara för dom utbildade. omgivningen barnet växer upp i har alltid många olika förebilder. bara för barn vistas i hem miljö betyder inte att dom inte har sunda relationer till andra människor;-).

Varm o go i hela magen blev jag av detta inlägget!!

Äntligen en dagis fröken som kan säga det ingen annan skulle våga:-P

Jag valde att gå hemma i 7 år med mina stora barn som e 19,15, och 14 nu. Jag ansågs som självutplånande av några, lat av några osv. Men jisses va skönt de va!! JAG va först och se framstegen, JAG torkade tårarna, JAG förbannade att Bollibompa inte varade i 6 timmar.

Nu draaaaar jag i mammaledigheten med sladdisen, för vem kan älska Felix som jag hela dagarna?? Nä, precis, ingen….

Jag studerar just nu till förskolelärare och anser precis som du att riktigt små barn har det bäst hemma hos sina föräldrar. Min son kommer inte placeras på förskola förrän han är 2 år och kommer då börja med deltid. Har varit en hel del forskning publicerat kring små barn och förskola där de nu påstår att små barn tränar sin sociala kompetens genom att börja tidigt på förskola. Tyvärr missar denna forskning hur dessa översociala barn mår psykiskt när de skiljs tidigt från sina föräldrar. den sociala biten är viktig med kan tränas på annat håll. Finns nog en anldening till varför många psykologer väljer att vänta med inskolning till barnet är minst två år. Hur länge planerar ni att ha Ninja hemma?

Tack för ett mycket bra inlägg och för att du skickade länken till mig.

Du säger precis det som andra förskolelärare har sagt till mig, att jag gör helt rätt som har barnen hemma istället för på dagis under småbarnsåren.

Sedan har jag läst de kommentarerna som finns här och måste säga att en del verkar inte förstå den koppling som måste byggas upp under barnets första tid i livet och som lägger grunden för hur detta barn kommer att bli i framtiden. Ett barn som lämnas tidigt på dagis löper större risk att få beteendestörningar, att få problem i sina relationer som vuxen, att kort och gott må dåligt.

Det finns faktiskt ett gott underlag för att kunna konstatera att dagis inte är bra för småbarn (småbarnsgrupper, 1-3 år), speciellt inte dagis så som det ser ut i Sverige idag med barngrupper på 14-18 barn på tre vuxna. Man kan fråga sig varför det anses vara ok att barngrupperna är så stora i Sverige när man i bland annat USA och England har helt andra rekommendationer avseende storlek på grupperna samt personaltäthet. I USA rekommenderas 3 barn per vuxen upp till två års ålder i grupper på max 6 barn. Detta anses vara ett kriterium för kvalitativ barnomsorg. http://aspe.hhs.gov/hsp/ccquality-ind02/#Staff1

Baserat på detta vill jag sticka ut hakan och säga att vi i Sverige generellt sett har lågkvalitativ barnomsorg på dagis för barn under tre.

Läs gärna mer av Jay Belsky angående dagis effekt på småbarn och Gordon Neufeld angående barns behov av sina föräldrar.

Idag skriver jag om dagisstart på min blogg. Då har jag lånat en hel del text från ditt inlägg, hoppas det är ok. Å nu läste jag igenom en hel del av alla givande kommentarer du fått här. SÅ mkt bra!

Din blogg är B Ä S T ! ! !

Du skrev: Barnförvaring liksom. För det är ju det det är för de mindre ungarna. Deras dagar går ut på att sova, äta och byta blöja. Förvaring medans föräldrarna jobbar. (Det pedagogiska kommer ju mer sen när de blir större)

Jag arbetar också i förskolan och jag håller inte med det du säger om att det är bara barnförvaring, kanske på den förskolan du arbetar på och många andra men där jag arbetar jobbar vi för att barnen ska trvias och vi försöker hitta deras små glädje ämnen för dagen, det kan vara att vara ute och utforksa naturen, leka i sandlådan stå i timmar och leka i handfatet eller i baljan, som sagt det som barnet vill och är intresserade av. Under alla dessa stunder utvecklas deras grovmotorik, finmotorik, deras tal, att kunna hantera konflikter och turtagning med mera. En ett åring kan mycket mer än vad många tror och du som arbetar i förskolan vet nog det också. Vi sitter inte bara och har barnen i knäna halva dagarna även fast många kanske tror det för att det är det de ser när de kommer och går. Ofta gråter barnen enligt mig för att de tror att det är det föräldrarna vill se, låter kanske lite hårt men jag ser varje dag barn som låter en massa när föräldern är där men när de väl vänt ryggen till springer barnet in och leker och busar. Samma sak vid hämtning kan de sitta och leka och när barnet ser föräldern sätter den igång och gråter. Oftast ser föräldern att den har varit glad precis innan och känner sig med en gång lite gladare.

När vi någongång får barn hoppas jag att jag eller Oscar kan vara hemma så länge som möjligt med dem men det är inte alltid lätt för alla att vara hemma längre än 1-1 1/2 år och tycker absolut inte man ska ha dåligt samvete för att lämna sina barn i förskolan. Tycker ingen ska få dåligt samvete och börja tro att deras barn har det dåligt på förskolan bara för att det är runt ett år, de är trygga också där och har en rolig dag.

Dr keys skrev att barngrupperna är väldigt stora i dag och det håller jag absolut med om men i dessa stora grupper går det att jobba i princip hela dagen i mindre grupper. Jag och mina arbetskamrater först delat upp barnen i två grupper varav ca 17 barn i varje (ja väldigt mycke, är inte så förtjust i det själv) sedan i dessa grupper delar vi in dem ytterligare för att de ska få en lugnare stund och kunna få göra det just det barnen är intresserade av och då är de 5-6 i varje grupp på en pedagog och som jag tycker funkar väldigt bra.

Jag kan hålla med det du skrev om att vissa barn kanske är för små att börja men tycker oftast att det har med hur föräldrarna rentutsakt daltar med sina barn, så som att när de säger ett minsta litet pip mutar dessa med leksak, glass med mera bara för att få dem tysta eller konstant går och bär på dem för att inget annat hjälper. Det gör då inte vårat arbete på förskolan lättare.

Tycker att du verkar har en väldigt bra blogg som jag nyligen fått nys om (via Nina R) både glädjer och upprör tror jag 🙂

Hej!
Jag blir glad av att läsa att du har valt att vara hemma med ditt barn så länge som det går.
Det verkar gå en trend i samhället där man uppfattar det som att barnen missar något om de inte går på förskola från ca 1 år. Vem eller vilka som har skapat den trenden skulle vara intressant att ta reda på.
Kanske vi själva då det är både givande och ansträngande att vara hemma med barn och målar upp en bild av att vi gör det för barnens skull fast det är för vår egen. Att vi behöver andrum.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *