Kategorier
barn & föräldraskap

Mitt barn behöver aldrig vara duktig

Jag har tidigare läst att du inte vill säga ”vad duktig du är” till dina barn. Har dock glömt (eller kanske aldrig fattat) varför? Gissar att svarskommentaren till ”jag kan klättra i träd” handlar om just det, att INTE tala om för barnet att det är duktigt. Vad är fel med det? Hon är väl […]

Jag har tidigare läst att du inte vill säga ”vad duktig du är” till dina barn. Har dock glömt (eller kanske aldrig fattat) varför? Gissar att svarskommentaren till ”jag kan klättra i träd” handlar om just det, att INTE tala om för barnet att det är duktigt.

Vad är fel med det? Hon är väl duktig och bra som klarar av att klättra i trädet?

Jag är övertygad om att man skapar ett behov som egentligen inte behöver finnas när man berömmer i tid och otid. Jag ser alltför ofta barn som presterar för andra, för att höra att de är fina, duktiga osv. Det skapar press och stress och det vill jag bespara mina ungar.

Ninja tycker om att klättra i träd. Hon gör det för att hon vill och för att hon tycker att det är roligt. Det finns ingen anledning för mig att värdera det.

Ninja ropar inte ”titta på mig, titta vad jag kan!” för att hon vill höra att hon är duktig. Hon vill bara att jag ska se henne och sätta ord på hennes upplevelse. Barn vill bli sedda och bekräftade, och det är ju precis det jag gör.

Detsamma gäller när hon ritar eller sätter på sig sina skor eller bygger en katt i lego. Jag bekräftar henne, men jag berömmer inte. Och jag lovar att hon inte blir ett dugg ledsen! Tvärtom! Min unge skiner alltid som en liten sol när vi upplever livet tillsammans.

Man ska klättra för att det är kul. Inte för att prestera. Jag bekräftar hennes upplevelse men värderar den aldrig.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

46 svar på ”Mitt barn behöver aldrig vara duktig”

OJ vad jag önskar att vi hade varit medvetna om hur det skulle bli när vi berömde Lucas för allt han gör.. nu senast så var vi smått imponerade över att han tagit simborgarmärket innan han ens är 6,5 år gammal, medan vi gamlingar i familjen tog det omkring 12 års ålder ungefär.. simma 200 m bröstsim på djupt vatten känns som det är lite svårt för en så ung människa tycker jag. Men tydligen inte. Och vi har nu hört till leda "visst är jag DUKTIG på att simma, visst var det BRA att jag kunde ta märket?" etc. Like .. ja det var bra, men don't brag about it, tack.. Hade vi i stället bara från början sagt att "ja du kan simma och det är viktigt att kunna så man inte drunknar, och ja du har tagit märket och det bevisar att du klarar den sträckan.."

så hade det kanske varit slut på diskussionen. Men tyvärr.. vi har matat honom med att han är duktig för ditten och datten.

Tim däremot får bara höra att han gör saker, inte att han är duktig eller bra eller så, utan vi konstaterar mer med honom. "Såja, nu går du åt rätt håll!" eller "Sådär plockar man upp leksakerna och lägger dem i sina lådor, ja." men han är ju också bara 1,5 år.. men där försöker jag faktiskt tänka mer på att han inte ska behöva värderas i allting, för det leder faktiskt till en massa bekräftelsetjat. Det tänkte jag inte på innan men det är väldigt uppenbart just nu ;D

det är ju väldigt lätt att slentrianmässigtsäga "vilken fin teckning" eller "vad duktig du är" hela tiden – jag kämpar emot det… Jag jobbar aktivt för att säga "vad glad jag vlir som får en teckning" eller "vad kul det var att måla"… för just det där med berömmet reducerar dem till "prestationsbarn" istället för att bejaka deras känslor…

Nä – så lite duktigt som möjligt, men faktiskt svårt att inte trilla dit!!!

Är det inte jättesvårt att inte berömma? Samma sak med det könsneutrala språk ni använder, att inte säga "flicka", "pojke" och framför allt "hon" och "han"? Hur gör ni? Började ni prata så redan innan ni fick barn för att träna in? (För det måste väl ha varit en "omlärningsperiod" för er föräldrar?) Jag är jätteimponerad!

Jag håller med dig helt och hållet, barnen är ju bra som de är och inte för deras prestationer. Har dock upptäckt hur svårt det är att följa detta principfast, ibland slinker domdär orden ur mig, särskilt när bonusbarnet uttryckligen fiskar efter berömmet. Har väl inte riktigt hittat ett bra annat sätt att sköta de där situationer på. Men jag får anstränga mig mer.

nice, ska jag tänka på om jag nån gång skaffar egna kids. men bara undrar, vad säger du då till henne om hon kommer "mamma, vad tycker du om min teckning? :D".

fast hon kanske aldrig frågar så, huh:question:

Shit. Sen jag började läsa din blogg skäms jag inte för att kalla mig feninist längre! Jag har alltid förknippat feminism med bitterhet och ilska. Jag har haft tankarna men alla har verkat så bittra, att jag inte ville säga att jag var det. Trots att jag alltid tyckt att barn är barn, vi ska få vara hur vi vill, lika lön och etc etc…men du får mig att förstå att det finns vettiga, icke-bittra feminister, och ni behöver synas, för många som syns ger en skev bild…iaf enligt mig!

Så tack för en otroligt bra blogg, fortsätt fortsätt!

Det är fan skitsvårt att vänja bort "duktig" ur ordförrådet! Jag har jämt fått höra hur "duktig" och "bra" och "söt" och "fin" och you name it – jag är. Helt värdelöst. Det har enbart lett till att jag har haft ett behov av att ständigt överträffa mig själv, att bli bättre. Det kan ju låta klitchigt och bra, men det suger. För vad händer den dagen jag INTE får alla rätt på ett prov? Vad händer när jag INTE får beröm för hur fint jag har målat? Jo det blir ett personligt misslyckande. Något som alla barn bör besparas från att känna.

Förövrigt läste jag på Claras blogg att du letade en klänning till korvas – kolla KappAhl, dom har en superpraktiskt klänning i det där typiska "kaxs"-trycket. Med luva och ficka och mudd längst ner. 129 kr. Jag köpte två =)

Tycker du inte själv om att få höra nån gång att du är duktig? Att du gjort något bra? Fy vad tråkigt livet hade varit utan att få beröm, känner jag.

Wow, det där hade jag behövt när jag liten känner jag.

Kommer ihåg att jag gjorde en massa grejer bara för att få höra det ordet..

Jag fick verkligen en tankeställare av det!

Tack för en underbar blogg!

*anonym som undrar " vad säger du då till henne om hon kommer "mamma, vad tycker du om min teckning?"*

jag har svårt att tänka mig att hon frågar så men då svarar jag kanske "jag tycker jättemycket om den!" eller "jag ser att du lagt ner mycket jobb på den!" givetvis sägs detta med entusiasm och genuinitet.

Anonym;

"Tycker du inte själv om att få höra nån gång att du är duktig? Att du gjort något bra? Fy vad tråkigt livet hade varit utan att få beröm, känner jag."

Jag har ju fått lära mig att eftersöka den sortens bekräftelse. Att tycka det är viktigt vad andra tycker om mig och mina prestationer. Det har inte Ninja. Och det tycker jag hon ska få slippa.

Och du, jag kan LOVA dig att hennes liv är allt annat än tråkigt!

Det här var intressant att läsa, för jag har nästan aldrig fått någon beröm från mina föräldrar! Hade inte ens tänkt att det kunde vara en medveten strategi. (vet inte om det var det i deras fall, men det skulle ju kunna vara så!)

Jag är lite kluven, för jag förstår precis hur du tänker, men jag minns också hur frustrerad jag var över att aldrig få höra att jag var duktig på något. Men det kan mycket väl ha varit för att jag fick den sortens bekräftelse från dagispersonal och lärare, så att jag ändå vande mig vid den. Undrade såklart varför mamma och pappa inte tyckte jag var duktig och blev ledsen för det.

Hmm en tankeställare! På senare tid har jag ju förstått att de visst tyckte att jag var söt och begåvad när jag var liten men det hade varit skönt att veta det då också 😛

Man måste ju skilja på sak och person. Det är ju precis samma princip som när det gäller negativ kritik.

Om ungen sölar med maten säger man ju inte "vad äcklig du är!"

Man säger ju "det är äckligt att söla med maten så där"

Samma om ungen gör nåt bra. Typ klättrat i träd.

Då säger man ju inte "vad duktig du är som klättrar i träd!" (? varför skull eman säga så det är ju helt ologiskt?)

då säger man ju hellre typ "det var smidigt!" eller vad nu man vill säga.

Så känner jag i alla fall. Slinker väl ut ett och annat "vad bra du är" då och då men i stort tror jag inte det är bra att lägga ihop det barnet presterar med deras person.

Då tror de kanske att de är dåliga när de misslyckas?

Om man ska va helt ordentlig ska man väl inte säga att det är äckligt att söla med maten heller utan typ "gör så här i stället.." pedagogisk stämma.

Något jag inte alltid är helt haj på.

jag har svårt att ta till mig allt du skriver för att jag är lärd på ett helt annat sätt. men jag slutar aldrig att beundras av dig!

Jag gillar ditt sätt att tänka på denna sättet,

Eftersom man blir beroende av att va bra, att va duktig, att man kan bättre, och det blir svårt och man mår sämre när man misslyckas, för man är "duktig-skadad" under sin uppväxt. Man är på toppen om man är duktig. Det är ju inte alls sant. Allt vad som sägs när man är små sätter fast resten av livet.

Jättebra intiativ, om det fungerar. Dock är jag rädd att man måste få med hela släkten och alla vänner, annars blir det nog såsom Vanda skrev. Att man istället eventuellt börjar hysa agg eller irritation över att inte få höra de där orden, när man matas med dem från andra håll. Tror att man måste förklara det för barnet när det blir äldre och bemöter sådant beröm inom idrott & skola. Jag kan lova att det inte finns en idrottstränare som uttalar ordet "bra" eller "duktig" om ungarnas prestationer… Jag gillar verkligen tanken med det här sättet. Önksar fler vuxna tänkte så. Det kanske skulle underlätta när man kommer upp i nian och ska ha slutbetyg… minns hur hela min klass stressade sönder sig över de där betygen, berömmet på papper…

Så vad anser du om betyg och betygssystem? Personligen tycker jag bara det ska finnas G och inte godkänt, och att man till gymnasiet gör olika intagningstester (inte a la Högskoleprov, men som det är till typ estetpogrammen idag) för att lösa problemet om att alla annars riskerar att vilja gå på samma ställe. Vad tycker du?

Jag tror faktiskt att så länge man är konsekvent och inte säger till något av sina barn att det är duktigt, utan bara bekräftar deras upplevelse, så skadas de inte av det. Det är först när man får upplevelsen att "mamma säger bara till mitt syskon att det är duktigt men aldrig till mig, alltså tycker min mamma inte att jag är duktig och att något jag gjort är bra" som det blir fel.

Min dotter går på ett dagis där man använder sig av NVC el giraffspråket som det kallas.

Ingen av pedagogerna har lyckas sätta den målande och övertygade beskrivningen på tankesättet som du lyckas med i detta inlägg, TACK!

J<g är helt inne på din linje. Till er som tänker att barnet ändå kommer att sakna att höra att hen är duktig om hen får höra det på många andra platser och av andra människor: Jag tror (och känner mig ganska övertygad) om att det handlar om HUR jag bemöter, bekräftar och ser barnet. Det handlar ju om att förmedla en entusiasm för det barnet gör, att förmedla en känsla som säger mycket mer än ordet "duktig" någonsin kan göra. Det tror jag i alla fall.

Du har så rätt men det är så himla svårt! Jag biter mig i läppen dagligen för att jag säger "duktig" eller "vad bra" istället för att bekräfta.

Men när jag (och sambon) lär oss att inte berömma utan bekräfta, då kommer mormor, farmor, morfar och farfar och berömmer istället…

Jag undrar hur det här funkar när Ninja börjar skolan? I skolan handlar det ju väldigt mycket om prestation, särskilt när betyg kommer in i bilden. Hur motiverar man ett barn att plugga när man vill undvika bekräftelsebehovet? Eller låter man helt sonika barnet bli "bra" på det hon tycker är intressant? Kommer du att försöka att motivera Ninja genom att öka hennes intresse, eller blir skolan en plats där det handlar om att göra så bra ifrån sig som man kan?

Nicole det beror ju på vad som görs. "Mamma titta!!" svarar jag "jag ser!" på oftast. Och det räcker! :thumbup:

vi pratar om hur det känns; är det roligt, läskigt, spännande? Tycker hon om det? Hur känns det inne i kroppen. osv.

Har hon ritat eller byggt nåt så talar vi om vad det föreställer och så följdfrågor på det. Bekräfta ATT hon gjort. Inte värdera. Ger hon mig nåt så säger jag att jag blir glad av gåvan. Att jag tycker om den. Tycker om henne, att hon är snäll som kommer med gåvor. osv.

Nu har vår äldsta inte fyllt två än, men "Duktig tjej" kan hon, och säger. Vi kämpar för att SLUTA MED DETTA. Jag tycker inte alls om det.

– "Mamma, dutti sej!"

– Jag ser dig, du åker rutshkanan, du får sitta på rumpan.

– "Mamma, dutti sej!"

– Jag ser dig, du borstar tänderna. Då blir tänderna glada!

Det är verkligen SUPERSVÅRT!!!! Vi försöker säga att VI SER HENNE, eftersom det är vad hon vill. Och bekräfta vad hon gör, att sätta ord på det. Rätt eller fel….. tja… Men vill inte höra mer "dutti sej"

Jag håller verkligen med dig! Men det är så himla svårt, det är liksom "inbyggt" att komma och säga att ungen är duktig när den gör någonting. Men jag försöker bättra mig!

Åh vad jag önskar att jag kunde sätta dig på min axel, så att du kunde läsa upp dina otroligt kloka tankar för mig när jag själv får barn en dag. F*n vad jag ska kämpa för att bli lika medveten som du!

Men alltså, va…?

Jag är helt och hållet med på ditt tänk och jag håller med dig, måste jag bara säga. Men är det inte så att eftersom barn hela tiden hör runt omkring i världen och livet att de är duktiga, så kommer behovet av att höra att man är duktig?

Och det är därför som alla barn behöver höra att de är duktiga på nåt annars kan de få dåligt självförtroende av det?

Jag kan inte räkna alla gånger som jag hört vuxna och barn berätta med sorg "jag fick aldrig höra att jag var duktig på nåt av mina föräldrar", kombinerat med "inget jag gjorde dög".

Det är så sorgligt!

Även barnpsykologer osv säger ju att barn både måste bekräftas (som du säger) men också få höra att de är bra och duktiga. Eller är det just bara bra de är? För sin personlighet? Inte DUKTIG?

Jag tycker det där är jättesvårt. Jag vill inte att mina ungar ska få duktighetskomplex men jag kan absolut inte bara säga "ja jag ser" när jag samtidigt ser hur de törstar efter att få beröm.

Jag kommer ihåg när jag var liten och jag skulle visa mamma nåt och hon kom med det där "jag ser". Inget var värre än det! Jag tyckte nämligen att det bara var nåt som kom per automatik. Hon såg inte alls eller så kastade hon bara en blick och gjorde inte större väsen av det. Jag ville höra mer. Såg hon verkligen? Var det jag hade gjort av betydelse? Var jag duktig?

Då var jag allt från 5-15 år gammal. Och därför vill jag säga något mer än "jag ser det" till mina barn. Jag vet inte om min mamma hade en tanke bakom det men det visade sig isf inte på annat sätt. Tvärtom så kände jag faktiskt ganska ofta att jag inte dög. Vet inte om det har att göra med resten av omvärlden och deras duktighetstjat hela tiden dock.

Jag tycker mina barn är jätteduktiga och jag vill gärna säga det till dem. Jag tycker de är bäst i världen och jag vill säga det. Sen vill jag förvisso inte att de ska känna att de ALLTID MÅSTE vara duktiga. Men kan man inte kombinera beröm med att förmedla en sådan känsla, så att barnet samtidigt vet att oavsett vad det gör och på vilket sätt så är de bra ändå men man behöver inte vara duktig? Är det omöjligt?

Japp, det är min fundering.

Jag tycker det är asbra! Då slipper Ninja växa upp och bli som mig 😉

Jag måste, MÅSTE, alltid vara duktig. Jag har varit den duktiga flickan hela mitt liv, och alla förväntar sig det. Det är skitjobbigt. Och grejen är ju att den med störst krav på mig, är jag själv. Till slut blir kraven så höga att man aldrig blir nöjd. Det spelar ingen roll om du fick MVG på provet, för du vill vara DUKTIGARE.

Så jag håller med dig helt och hållet. Radera det där behovet av att få sin "duktighet" bekräftad, för det framkallar bara ångest och en rädsla för att misslyckas i framtiden.

Det här var så otroligt fantastiskt och bra skrivet att jag nästan fick en gråtklump i halsen för att jag blir så GLAD!:love:

Du verkar vara en så förfärligt bra förälder!

Någon jag har undrat över lite nu när jag har läst din blogg i nästan ett år är Oskar. Hur tar han papparollen och hr ser han på feminism?

Vet att du har skrivit en del men det vore ändå intressant att veta mer.

Kram!

anonym det låter som att din mamma inte var så bra på att bekräfta dig överhuvudtaget. Att hon aldrig sa att du var duktig är ju det minsta problemet. Trist.

Nu har jag läst din blogg i typ 1 vecka, men det är helt otroligt hur många nya aspekter på livet jag har fått! På endast den lilla veckan! Nu kan jag tyvärr inte påstå att jag alltid förstår hur du klarar av att leva och uppfostra dina barn som du gör (kanske är för ung och dum med mina 18 år), men det är så himla intressant att läsa om dina åsikter kring livet! Blir liksom frälst på nåt sätt. Helt sjukt.

Ba' så du vet liksom.

Jag har aldrig tänkt på detta förens jag läste detta inlägget och nu sitter jag med en stor klump i magen och den där ångesten bara en förälder kan känna.

Jag säger alltid flera gånger om dagen till min dotter "wow vad duktig du är" "hejja vad du kan" osv varje dag!

Det absolut värsta av allt är att vi applåderar henne, om hon tex klarar av att ta på sig skorna själv eller kammar sitt hår.

Jag antar att det delvis har att göra med att hon föddes väldigt sjuk vi fick höra att chansen att hon skulle överleva var mindre än 50% och att även om hon gjorde det kunde hon få hjärnskador.

Nu klarade hon sig och är som vilken unge som helst men det var nog så det började att varenda framsteg var sådär skit stort för man visste inte om det var det sista.

Men nu får jag skärpa mig hon är bara 2 1/5 så om vi har tur har det inte präglat henne allt för mycket, även om hon gärna applåderar allt bra alla gör.

Du är min husgudinna ibland LD! ;-))

Jag håller med dig och kämpar ned ätt bara bekräfta utan ätt värdera min 3 åring kan men attans vad svårt det är! Och släkten…. suck… den är svårast ätt få bukt med. Ha ha!

Bra skrivet! Har själv faktiskt aldrig tänkt i de banorna… (Nu har ju inte jag några egna barn, kan bero på det.) Tror det ligger mycket i det. Varför ska barn (eller vuxna för den delen) behöva fiska efter att få höra beröm hela tiden, det är väl bra mycket bättre att göra det man tycker är kul och känna just att det är kul. Det blir ju inte värdefullt bara när någon säger att man är duktig.

Tack för en bra blogg förresten! Har nog aldrig kommenterat förut, men jag har läst ett tag nu. Håller inte med om allt du skriver men man får sig en hel del tankeväckare.

Jag tror åxå benhårt på detta – men det är ju så svårt! Jag försöker verkligen att hitta andra ord än "bra" "fint" å "duktigt"… Ibland går det bra, ibland mindre bra… :rolleyes:

Men om du säger: "vad snäll du är" eller "gud vad jag tycker om dig när du ger mig saker", så kommer ju ett bekräftelsebehovet fram iaf. "Om jag ritar mamma en teckning så tycker hon om mig och tycker jag är snäll", tror inte man kan ta bort ett bekräftelsebehov helt och hållet. Det har alla människor mer eller mindre.

anonym jag säger aldrig till Ninja att jag tycker om henne för att hon ritar till mig. Jag säger att jag tycker om hennes teckning.

Men nej, behov av att bli sedda och bekräftade har barnen. Men det är skillnad att visa barnen att man uppskattar DEM och att de gör än att man VÄRDERAR det de gör. Om du förstår hur jag menar.

Jag misslyckas hela tiden med detta. Jag fick mycket beröm själv… Fast jag såg det som ett uttryck för snarare än ett villkor för kärlek.

Jag försöker tänka när jag häpnar över hur duktiga mina ungar är, att kasta mig in i själva ämnet. "Kändes det roligt?" "Jag ser att du har ritat fingrar på den här gubben" eller "Det såg ut som du var trött/lessen/besviken på fotbollen, men du fortsatte springa ändå". Okej, den sista var väl beröm ändå. Men jag kan inte låta bliiiiiii.

Hos svärisarna får barnen beröm för allt. De är duktiga på allt. Inklusive äta och sova. Förmodligen även att andas. Bör orsaka nån slags inflation.

Jag övar på det där. FAN vad jag förbannar mig själv de gånger jag hör mig själv säga : ”Vad duktig du är!” Men att man är medveten om det och aktivt kämpar emot det, det är väl iallafall ett steg på vägen? Jag fortsätter följa dig och suga åt mig av dina kloka tips och råd 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *