Kategorier
barn & föräldraskap

När bebisen inte sover ”som den ska”, vad betyder det egentligen?

Som småbarnsförälder är det som sagt ett jävla hjältedåd att överleva vardagen och då tar man ofta till vilka knep som helst. Innan jag fick barn var jag otroligt oförlåtande kring detta men idag har jag full förståelse för alla ”misstag” och ”dåliga val” som föräldrar gör. Jag gör miljoner själv. Men nånting jag gärna […]

Som småbarnsförälder är det som sagt ett jävla hjältedåd att överleva vardagen och då tar man ofta till vilka knep som helst. Innan jag fick barn var jag otroligt oförlåtande kring detta men idag har jag full förståelse för alla ”misstag” och ”dåliga val” som föräldrar gör. Jag gör miljoner själv. Men nånting jag gärna pratar mer om är synen på barn. Synen på att barn ska anpassas till oss vuxna, dresseras, fogas och formas om för att inte vara till besvär och det tillsammans med osäkerheten man känner och tröttheten man drabbas av kan vara ödesdiger för ett litet barns trygghetsutveckling. 

En klassiker är ju sömnen. Bebisen sover inte som hen ska, fast egentligen har man ingen aning om hur en bebis naturliga sömn ser ut, utan man bara antar att den sover dåligt för att den vaknar flera gånger per natt. Jag tror en vanlig missuppfattning är att barn ska sova ett visst antal timmar per natt och gärna i sträck. Då blir man lätt frustrerad av att det inte funkar. Så då tar man till metoderna. För bebisen måste ju få sova. JAG måste ju få sova, jag blir ju galen, inte har jag tid att sova på dagen med bebisen för då ska jag hinna med allt det här…. och så intalar man sig att detta är för allas bästa. Och då blir det lättare att strunta i att magen känns som en knut och att bebisen gråter förtvivlat.

Men grejen är att bebisars sömn inte alls är som vuxnas och att din bebis inte alls sover dåligt för att hen vaknar ofta. Jag förstår att du är trött som fan och där behöver varje familj hitta ett sätt som funkar, men jag tror att vetskapen om hur barns sömnrytm ser ut kan hjälpa en att slappna av lite mer. Jag önskar att BVC var mindre benägna med snabba lösningar och mer intresserade av att hjälpa föräldrar hitta knep i vardagen som underlättar den här första jobbiga tiden som också är så känslig för barnets utveckling.

Hur tänker ni kring bebisar och sömn? Hur hanterade ni första tiden? Jag känner en familj som höll stenhårt på rutiner där bebisen skulle lära sig sova vid samma tid varje kväll och som de kämpade på, nedbrytna, uttröttade, utbrända… och när de till slut bara sket i allt och lät bebisen bestämma så blev allt plötsligt mycket enklare.

Själv hade jag en första bebis som skrek oavbrutet på kvällstid och var omöjlig att lägga ifrån sig så för att få nån slags egentid eller liv så började jag natta i soffan. Sen satt eller låg jag bredvid hela kvällen medan jag kunde titta på TV och amma när det behövdes. Innan hon föddes hade jag nån vision om egen säng men oj, den vanföreställningen tog hon snabbt ur mig!

IMG_1750.JPG

Lilla Ninja.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

45 svar på ”När bebisen inte sover ”som den ska”, vad betyder det egentligen?”

Håller med allt! Istället för att kämpa emot så är det mkt bättre att acceptera läget och bara låta det vara. Man sover bättre själv om man kan släppa tanken på att det ska vara på ett visst sätt.
Fick också en bebis som inte klarade av att sova ens en centimeter ifrån mig. Så jag fick snällt gå och lägga mig med honom tätt klistrad intill mig och med tutten i munnen, klockan 20 på kvällen, i 4 månaders tid. Det blev många filmkvällar för min del den förta tiden, vilket jag tyckte var jättemysigt!

Har alltid låtit han styra sin sömn, inte en chans att jag skulle kunna ändra på den utan värsta kriget här hemma! Vi samsover fortfarande. Han styr fortfarande sin sömn och det betyder uppvak femtielva ggr om nätterna. Det gör mig inget! Det är ju inte som om han gör det för att jävlas, bara att acceptera 🙂

Jag hade dottern sovande på mig natt som dag under nästan alla sov stunder första året. Har aldrig haft några fasta rutiner utan hon har fått sova när hon varit trött. Vilket i början betydde att hon ibland inte somna före ett och senare utkristaliserade sig till två sovpass på dagen och sen runt 21 för kvällen (nu mer (1,5år) 1 pass på dan ca 2 timmar och fortfarande runt 21 på kvällen).

Hon sover hos oss och spälsängen har de sovits i mindre än en handfull gånger. Mest katter och smuttstvätt som ligger där i.

De har funkat jättebra för oss och på så vis har alla i familjen fått så mycket sömn som möjligt och varit så glada som möjligt hela tiden. Men som sagt så ”offrade” (för mig har de inte varit något problem utan helt naturligt, även om jag aldrig skulle trott de innan jag fick barn) jag helt att vara uppe själv på kvällarna, hemmet med städning osv har fått vara lite sisådär emellanåt och sexlivet har väl inte varit på topp. Men efter ett år började dottern vara helt ok med att jag smög upp när hon somnat och då fick jag plötsligt två timmar fritt på dagen och 3 på kvällen.

Jag blev mamma för sex veckor sedan och tack vare vad jag hade läst innan (bl a din blogg) gick jag in med inställningen att bebisen skulle få styra. Det kändes egentligen rätt självklart för mig. Vi vuxna kan ju själva se till att få våra behov tillfredsställda. Är jag trött så sover jag. Är jag inte trött gör jag något annat. Är jag hungrig så äter jag. Bebisen är helt beroende av att vi ska hjälpa hen få det hen behöver, så det är klart att vi föräldrar inte kan bestämma när det är mat- och sovdags.

Jag tror att den inställningen har gjort den första tiden så mycket enklare än vad den hade kunnat vara annars. På dagtid sover bebisen oftast i bärsjalen. Jag kan titta på TV, gå ut och gå, städa, handla och nästan precis vad jag vill. På natten sover han i babynestet i vår säng. Han brukar vilja ammas med 2-3 timmars mellanrum, men eftersom jag liggammar vaknar jag knappt och känner mig oftast mer utvilad på morgonen än innan jag fick barn. Kanske pga amningshormonerna? Hur som helst känner jag mig inte låst för att jag låter min bebis styra. Självklart är inte livet som förut, men det ska det ju inte vara heller. Bebisen har inte bett om att födas, så det naturliga är ju att jag får anpassa mig efter honom och inte tvärtom.

Sen har jag funderat på sambandet mellan PSD och sömnmetoder. Jag bor i Storbritannien där PSD är tre gånger vanligare än i Sverige och jag skulle kunna tänka mig att det i alla fall delvis beror på folks besatthet med att bebisarna ska sova hela natten redan vid sex veckors ålder. Små bebisar sover ju naturligt relativt lätt med täta uppvak, så att träna bort det har säkert sina risker.

Åh jag tycker så synd om de vars barn inte sover på natten för hur man än vrider och vänder på det och hur mycket alla säger att man ska sova när bebisen sover så vill man ju kunna sova på natten och vara vaken på dagen. Nu har jag konstigt nog haft två helt fantastiska barn som har sovit hela nätter när de bara var några veckor gamla. Däremot så har det blivit svårt att få de att somna och med mitt första barn använde jag mig av tortyrmetoden ”5-minutersmetoden” som inte funkade över huvud taget för jag grät lika mycket som mitt lilla stackars barn. Ångesten jag får som mamma när jag tänker på att jag utsatte mitt barn för det går inte att beskriva. Som tur var funkade det inte och jag gav upp ganska fort, så nattningsrna blev en himla massa vaggande istället. Dock så väljer jag kramp i armar alla gånger före skräckslagna oh utmattade barn.

Min bebis vill ligga när dygnet runt. Klart det är lite påfrestande ibland men bebis får bestämma.

En släkting tjatar och tjatar om att det inte är farligt att låta bebisar skrika. Att jag ska sätta honom i babysittern så att jag får vara ”fri”. Det låter helt vansinnigt. Ska jag låta honom skrika när jag vet precis vad han vill? Vara nära.
Får han bara vara nära är han nöjd.

Varför håller folk på så? Jag förstår inte. Han är bara några veckor gammal. Varför ska han behöva vara själv när han inte vill?

Jag orkar inte försvara mitt val att lyssna på min bebis.

Hej! Vet att det var längesen du skrev men måste bara svara. Precis som du tänker jag också och mormor/morfar tjatar också om att sonen måste sova själv, gör inget om han skriker för det har ingen dött av, du måste ju ha napp så att du får vara ifred… Men jag vill inte att min son bara ska överleva, jag vill att han ska få må så bra som det bara går. Varför ska han vara ensam och ledsen när han kan vara lycklig? Vi vill ju själva vara lyckliga och må bra, våra barns välmående måste väl ändå vara ännu mer viktigt! Min son sov på mig jämt första två mån, sedan började jag långsamt prova att lägga honom bredvid och sen själv i spjälsängen bredvid sängen och nu 4 mån sover han från 19 till 06 i spjälsängen bredvid och vill äta 3-4 gånger. Inte en enda tår eller skrik har behövts för att få det såhär. Han var jättetidig också med att få ordning på dygnsrytmen och tror att det är för att han sov på mig och därmed börjar följa min rytm…eller så hade jag bara tur 😉 . Det är verkligen jobbigt när alla ska lägga sig i om hur man gör med sitt barn, särskilt då när man bara försöker göra barnet lyckligt. Själv gick jag nästan in i väggen av alla åsikter som stred emot mina och att behöva ”slåss” för min rätt att få ta hand om mitt barn så som jag vill. Efter ett tag lugnade folk tillslut ner sig eller gav upp…:)

Tumme upp tant!
jag har en ”bebis” på 1,5 år (!) som fortfarande vaknar 1 g/natt (6/7 nätter). Så trött på folk som ska diskutera metoder för att få det att upphöra.

För mig var det naturligt att följa mitt barns rytm, det var det som kändes bra i magen. Det första halvåret sov han antingen på mig, i min famn eller tätt bredvid. Visst, ibland kände jag mig som en fånge som aldrig kunde göra något, men å andra sidan – jag har fått en kramig, go och trygg liten kille. Vi har samsovit från start. Det enda vi har ”metodat” är att natten är tyst och tråkig, det är då man sover (även om det inte alltid har sovits). Vi har alltid funnits nära och kommit in till honom så snart han har ropat på oss. Jag tänker att han så småningom kommer att sova hela nätter, och som tonåring kommer det väl vara omöjligt att få upp honom på morgonen! Var sak har sin tid, helt enkelt.
Det är så ledsamt att höra dessa föräldrar som med lätt stolthet pratar om hur de har ”lyckats” få sina barn att sova hela nätter, dvs att låta dem skrika…

Min lilla bebis är snart tre veckor gammal och hon sover precis när hon vill. Jag och sambon är överens om att hennes behov ska få styra, inte våra. Jag var helt inställd på att vi skulle samsova men det har inte fungerat då hon blir uppenbart störd när vi rör oss, därför provar vi nu med egen säng tätt intill vår, vid min huvudända. Och lilltjejen sover jättebra mellan matpauserna, ungefär tre-fyra stycken per natt. Jag försöker att inte lägga någon prestige i det och att bortse från omgivningens åsikter om var och hur barn ska sova. För mig är det viktigast att min dotter mår bra, oavsett om hon sover i vår säng, i egen säng, i famnen eller nån annanstans! Är redan så trött på alla pekpinnar från alla håll och kanter, fatta att vi vill vårt barns bästa och gör allt vi kan för att det ska bli bra liksom!

Jag hade nog också en föreställning om att bebisen skulle sova i egen säng. Så blev det inte. Onödigare pryl än spjälsängen, har vi nog inte. Jag ammade också mycket på kvällstid och han låg på någon av oss i soffan och sov på kvällen och på natten sov han på mig hud mot hud. En period skrek han mycket kvällstid men överlag sov han helt okej på natten. Vi har samsovit från start och det funkar jättebra för oss. Nu är han snart 9 månader och ammar 2-4 gånger på natten varje natt. Dessutom har han börjat få mardrömmar så det är rätt jobbigt. Men vi går upp och vaggar honom, ger tutte, ger vatten och till slut brukar han somna. Det är skitjobbigt emellanåt och vi är utmattade, men vi är övertygade om att vi sovit mycket mindre om vi tvingat honom sova i egen säng.

Jag sov när bebis sov! Livet i övrigt fick
vara, ingen dör av att det är stökigt och mina
vänner fick njuta av mitt sällskap senare. Nu
Är barnen i skolåldern och sover på nätterna
samt låter mig sova på morgonen, bebisåldern är tuff men underbar samt kort. Inga metoder användes trots jag fick höra att det var galet att låta bebis sova och ammas när de ville.

Jag klarar inte av att bli väckt, blir så irriterad så då löste vi det på så sätt att maken fick ta nätterna fast han jobbade. Men han har inte samma behov av sömn som jag. Alla bebisar är olika, vissa sover mer och andra mindre. Klart barnen ska anpassas till dagsrytmen dock, för oss hjälpte samsovningen.

Oh… Innan jag fick barn hade jag vissa föreställningar. Jag skulle amma, om det gick och ungen skulle aldrig få sova i min säng och vid halvåret skulle jag återgå till jobb och pappan få vara hemma och vid ett skulle ungen in på förskola.

Ut kom han vi kallar Blixten. Kolik. Jag med en förlossningsdepression. Blev gravid igen då han var tre månader gammal. Idag är han 20 månader och lillebror åtta månader. Mina barn ska INTE skolas in, mina barn bärs, vi samsover och jag vill inte på nåt sätt heltidsjobba igen – inte innan mina barn börjar skola i alla fall. Shit happends!

Halva kommentaren försvann?

Jag skrev även att jag idag ångrar all tid jag la, all energi jag slösade, på att försöka få min förstfödde att göra som jag ville. Anpassa honom till mina rutiner, hur jag uppfattade att vår vardag skulle se ut. Idag önskar jag att BVC istället hade kunnat lägga fokus på att förklara att små spädbarn inte sover 10 timmar i sträck, att 30 minuter är normalt. Att fyra timmar är lyx. Att amning inte bara är mat. Att allt bärande är vad man gör som förälder och att samsovning, en SÄKER samsovning, inte alls är farlig. Att samsovning på riktigt, bevisat, ger bäst sömn för både bebis och ammande moder. (självklart med undantag) Istället fick jag info om hur jag snabbast fick min unge tyst… Inte trygg utan tyst.

Det var först då, när jag lät hans rutiner bli mina rutiner, som jag började att må bra och kunde vara en bra mamma. Tänk om BVC hjälpt mig med det… SÅ fin min fösta tid med bebis varit!

Jag var vaken när bebisen var vaken. Ett tag under ett par månader ammades hon varje timme på nätterna. Tog alla tidiga mornar, nätter och nattningar i 9 månader och sov aldrig någonsin på dagarna för då skulle man ju tvätta, diska, raka benen, sminka sig eller laga mat när bebisen sov… Om jag inte hade henne sovandes på mig, vill säga. Hade henne inte liggande själv ofta alls, fast än att hon sov. Höll på att stressa ihjäl mig och jag ångrar mig idag för ofta var jag trött så jag grät men jag vet att jag kommer att göra om samma misstag nästa gång.

Min första bebis var en kolikskrikande vagnvägrande hetsätare som sprängde alla måttkurvor o aldrig sov. Efter 2mån var jag nära att få psykbryt o lade ner alla idéer om hur bebisar är/bör vara. ”Mesta möjliga sömn för alla inblandade” är vår norm… Även om det innebär att babyskyddet flyttar in mellan oss i sängen o fungerar som ställföreträdande vagga, eller att vi kånkar barn respektive sover i skift. Barn nr 2 var klart lättare, då vi körde minsta motståndets lag från start. Det är liksom läge att ställa in sig på att man går med en patte framme hela tiden och aldrig kommer i tid (eller alls) till någonting.

Vi hade tur. Våra barn (tvillingar) sov ganska fort många timmar i sträck på natten. Det enda vi aktivt gjorde var att ha det mörkt och lågmält vid nattmatningarna. De sov gott tillsammans i en spjälsäng tills de blev fyra månader och sov ännu bättre i varsin.
På dagarna däremot sov de väldigt lite för sin ålder och aldrig samtidigt om jag inte promenerade med dem. I sammanhangen där jag rörde mig då var det mycket prat om rutiner och sovscheman och hur viktigt det var att ”ta tag i det” och göra ”arbetet”. Deprimerad som jag var kände jag mig som sämst i världen som inte förstod det där obligatoriska som alla andra verkade veta.
I efterhand är jag glad över att jag inte orkade ”ta tag i det” utan strävade på med mina promenader och annat som funkade för oss. Tacksam över lugna nätter.

Hej!

Jag har tvillingar och har således varit med om en del avbrott i min sömn om natten. Jag tänker ingenting om det. Eller jag tänker att det är som det är och jag tror stenhårt på att tillfredsställa bebisars behov av närhet och därmed också skita i allt vad metoder heter. Mitt tricks, kalla det metod om du vill :)); var (är) att samsova. Nära till tutten, (om man ammar) och nära till tröst om de gråter.

Vänliga hälsningar

Anki

Jag hade redan innan min dotter fötts bestämt mig för samsovning, amning och bärande. Min man tyckte samsovningen var lite läskig och tyckte vi skulle lägga henne i vagnen första delen av natten och det gjorde vi två nätter hemma men efter jag suttit bredvid vagnen och gråtit för att jag inte kunde kolla varenda andetag så förklarade jag att jag inte skulle lägga henne i vagnen igen utan i sängen där hon hörde hemma och min man höll med. Där blev hon kvar tills hon var 15 månader då vi styrde över henne till egen madrass och när hon var drygt två år fick hon eget rum.

Däremot har inte vår dotter fått styra helt själv med sömnen. För det mesta har hon fått göra det men då hon har extremt svårt att komma till ro så har vi fått styra så att hon sov vid en tid på dagen som gjorde att hon somnade på någorlunda lätt på kvällen och vi fick jobba hårt för att ens få henne att sova på dagen även när hon var spädbarn. Däremot har vi inte låtit henne skrika ensam och det skulle aldrig komma på frågan.

Föräldrar idag har så stressade liv och så många ”måsten” och värderingar att leva upp till, att det inte finns utrymme för bebisar att följa sin egen rytm. Ytterst få barn har sömnstörningar, men ändå ökar användandet av mediciner för att söva barn, som Theralen.

Mitt bästa tips är att skaffa en stor säng, vi sover oftast två vuxna, två barn och en katt i en 210cm bred säng, och snart ska en bebis få plats med. Vi tänker att dålig sömn är klart bättre än ingen sömn alls, och så länge barnen vill vara nära mamma och pappa ska de få vara det. Man får trygga barn av att hålla dem nära, och ja, det är många gånger skitjobbigt att vara förälder!

En del vuxna vill helst sova ensamma. Andra vuxna, många, tycker att det är mysigt och tryggt, och sover bättre med en annan person i sängen. Varför skulle bebisar, barn vara annorlunda?

Att sova tillsammans är likvärdigt med viktig gemenskap för många.

Ny är set väl ganska få vuxna som sover själva om de kan välja? De flesta sover tillsammans om de lever i en relation men det är beside the point. Bebisar är ej vuxna o bebisar har helt andra behov. Bebisar har ett enormt närhetsbehov. De behöver kroppskontakt. Detta är fakta, ej individuellt. En bebis som vill sova själv kommer ej protestera när du lägger den ensam. Behöver du ”lära” den att sova själv så följer du ej bebisens behov. Dock så kan det tyda på en anknytningsstörning om bebisen ej vill vara nära o då beror det ju på nånting som ej funkat som det ska. Men som sagt; det visar den tydligt isåfall.

Svara

Nu förstår jag inte vad du menar. Klart att det finns bebisar som vill sova ensamma utan att de för den sakens skull har anknytningsproblem.
Bebisar är inte som vuxna nej, men de är ju individer och olika känsliga. Också fakta.
Dock vill nog de allra flesta ha så mycket fysisk närhet de bara kan.

Barn med autistiska drag har inte samma behov av fysisk närhet som andra barn, men de är inte anknytningsstörda. Du väljer ett väldigt laddat ord. Varför?

Så de som inte samsover med sina barn har antingen barn med anknytningsstörning eller så är man en elak förälder som skiter i barnets behov? Samsovning passar inte alla och alla är inte hemmafruar eller har chansen att stanna hemma med barnen och inte få ordentlig sömn tills de börjar på skolan. Det är kanske inte så lätt om man måste tillbaka till jobb och barnet måste gå på dagis och hela familjen går sönder om man inte får sömn, då kanske man måste ”öva” och se till att dygnsrytmen följs. Under mammaledigheten kan man vara mer flexibel men sluta skamma de som inte klarar eller vill samsova med sina barn! De blir normala barn och människor av dessa också.

Håller med dig ang detta litegrann. Min son har aldrig gråtit när jag har lagt honom i sin säng och om han skulle göra det så tar jag upp honom och tröstar honom. Han har alltid sovit hela natten utan att vakna i sin egen säng och han har inget anknytningsproblem. Han får hur mycket närhet som han vill och har inte blivit ”lärd” att sova själv utan det har fallit sig naturligt. Han är en trygg underbar glad bebis och har aldrig samsovit med oss ( förutom första 6 veckorna när han ammades)

Nej det var inte det jag sa, läs inte in saker mellan raderna. Jag tror de flesta föräldrar gör så gott de kan och att ingen medvetet vill sina barn illa. Men låter man bebisar skrika sig till sömns så ignorerar man barnens behov. Man kanske tror att man gör barnet en tjänst, men det gör man inte. Jag dömer inte föräldrar som tar till metoder, tvärtom har jag förklarat flera gånger att jag har full förståelse, men att metoderna i sig oftare leder till negativa konsekvenser än inte är ett faktum jag tycker är skitviktigt att alla får tillgång till.

Fast bara för att man inte samsover med sina barn betyder inte det att man låter barnet skrika sig till sömns. Det finns ju andra sätt att söva sina barn på, i deras säng och det är inget tecken på anknytnkngsproblem ifall de inte gråter. Det kanske istället är ett tecken på att de är trygga i sin säng.

Tycker det är osympatiskt att antyda att människor som gör annorlunda än en själv struntar i barnens behov eller har anknytningsstörda barn. Jag har upplevt att mina barn ända från början haft mycket olika närhetsbehov – ett barn som alltid velat vara nära nära och gärna samsovit (gärna direkt på en förälder), ett barn som alltid tydligt markerat behov av eget utrymme och som alltid sovit bäst i egen säng och ett barn som varit mitt emellan, gärna tex sovit i samma säng, men inte allt för nära. Alla bebisar har stort behov av trygghet och kontakt förstås, men olika behov av faktisk beröring. För vissa räcker tryggheten att veta att föräldern finns i närheten och kommer när man ”ropar”.

(Tror inte det är så otroligt få vuxna som sover bäst själva heller. Jag gör det definitivt. Att man som vuxen ”samsover” med en partner har väl mer med sociala konventioner att göra (att det ”ska vara så”) än att alla kommit fram till att det är så de sover allra bäst. För mig tar det alltid lång tid att vänja mig att sova tillsammans med en annan människa och jag sover egentligen alltid bättre ensam.)

Jag tror inte att människor som kör metoder struntar i sina barn. Jag känner människor som slår sina barn (obs i länder där detta är lagligt) och vet att de älskar och bryr sig om sina barn precis lika mycket som jag eller nån annan. Det handlar inte om föräldrar som är onda, elaka eller vill sina barn illa. Tvärtom. Men det handlar om okunskap som i sin tur går ut över barnen. Jag är inte här för att kasta bajs på människor som gör så gott de kan (och gud vet att jag inte är i position att läxa upp någon) , jag är här för att uppmuntra föräldrar att läsa på om barns behov och sömn.

Tror att vi reagerade på att du hänvisade till fakta som styrker att alla barn har samma typ av behov för närhet.
Så tror jag inte att det är. Vissa barn är mer känsliga än andra.

jag skrev att alla barn har behov av närhet, inte att de tar sig samma uttryck. En del behöver mer, en del behöver mindre – men barn som inte behöver nån närhet är en normalt (hittar inget bättre ord men du förstår nog vad jag menar) och tyder på nånting.

Vårt första var inte intresserat av fysisk närhet annat än när hon var trött eller hade slagit sig. Närhet för henne var kommunikation och att göra saker, inte sitta i knät och gosa. Även som bebis. Det var jättesvårt för mig som förälder. Tvåan, däremot, bodde på mig. Bokstavligen. Första året. Det var mycket lättare att hantera. Men nu är båda glada och starka ungar.

Så ja, den absoluta majoriteten barn behöver närhet, men inte nödvändigtvis fysisk närhet. Att utgå från barnets behov är bara möjligt om vi är tillräckligt lyhörda för att frångå våra egna föreställningar och önskningar.

Vi skaffade extra bred säng och barnet låg på en fårfäll under en tunn filt i höjd med våra kuddar. Jag ammade i princip sovande flera gånger på natten och både jag och min man sov bra. När nästa barn kom blev sängen ännu lite bredare… De fick egna sängar när de var runt ett men de fick sova med oss hur mycket de ville, det funkade bra! Nu har jag två trygga tonåringar som sover sjäva…

Vi fick tipset om att sova när bebisen sov på dagen. För min sambo funkade det. Han kan somna på fem minuter. Jag kan inte somna ens om jag är supertrött. På en timme ens. Vilket var den vanliga tiden vårt barn sov dagtid för att sedan vakna och vilka bäras, äta, bytas på etc. Vid något enstaka tillfälle sov vårt barn 2 timmar i sträck, men jag kunde inte sova då heller för när en timme gått så lyssnade jag frekvent efter ljud som visade på att han var på väg att vakna, eftersom det ändå hörde till vanligheterna. Så för att jag skulle få sova ut fick min sambo helt enkelt ha barnet då vi båda var hemma. Jag fick aldrig sova de dagar min sambo var på sitt jobb.

Vi lät bebisen bestämma och anpassade våra rutiner för att få maximalt med sömn.

Samsovning och tänd lampa gav längsta sömnperioderna så det vande vi oss snabbt med. Då hände det att bebisen somnade om själv om den bara vaknade till eller så behövde man bara klappa lite utan att vakna helt. Var det väldigt mörkt blev hen lite rädd.

Vi sov även i skift under första tiden. Jag var hemma så jag kunde gå och lägga mig redan vid 20.00. Amningen fungerade sådär så vi pumpade och gav tillägg så min man kunde ge nästa mål innan han gick och la sig. Sedan tog jag natten (ca kl 2.00) och morgonen (ca 6.00) och sedan tog jag och bebisen sovmorgon fram till klockan 9.30.

Vi hade även tur så vårt barn började sova hela natten redan vid 4,5 månad, ungefär lagom till att det där härliga hormonpåslaget som fungerade super på mig började ge med sig. Upplevde därför aldrig att jag var speciellt trött.

Men oj vad trött man blir under de perioder som barnet har varit sjukt och haft svårt att sova när det blev lite äldre.

Nu är hen 2,5 år och vi samsover fortfarande för att slippa gå upp på natten och för att få sova så länge som möjligt på morgonen.

Rätt off topic, för jag har ju inga egna avkommor. Men när jag själv var mini gick jag inte upp i vikt ”som jag skulle” (wtf det nu är), eftersom jag ägnade nätterna åt att sova istället för att amma/käka. BVC gav då rådet att mina föräldrar skulle väcka mig för att mata vilket resulterade i att jag som hämnd aldrig mer sov genom nätterna och var allmänt jobbig. Inbillar mig att en får köra känn lite.

Jag satt vid matbordet och grät, hysteriskt och sa ”Nej, jag vill inte!” Men på något vis så lyckades de övertala mig ändå. Maken och människan från sjukhuset. Vi skulle köra femminutersmetoden.

Samma natt läste vi saga med vår sexmånaders, jag ammade och hon fick en napp. Sen lade vi ned henne i sången och sa godnatt och gick ut. Klart hon skrek. Efter fem minuter gick jag in, klappade om henne och sa godnatt igen och gick ut. Fem minuter till och sen var det makens tur. Sen upphörde skriken och hon somnade. Och hon sov, många timmar mer i sträck än hon någonsin tidigare gjort.

Nästa natt gick vi bara in en gång. Och efter det märkte vi en enorm skillnad på henne. Hon blev alldeles lugn på dagarna, utvecklades i rekordfart. Inget gnäll, bara solsken. Och jag sov, jag som innan var halvpsykotisk av sömnbrist, som hallucinerade ibland men ändå inte ville sluta amma. Jag sov och jag hade tålamod och jag mådde mycket bättre som människa och som mamma.

Så småningom kunde vi flytta in hennes säng i vårt rum igen och göra familjesäng. Då hade både hon och jag lärt oss att sova utan att väcka varandra. Det var stort för oss, när vi äntligen kunde sova tillsammans igen.

Att gå med på femminutersmetoden var det värsta jag gjort och det bästa jag gjort. Jag ville inte göra om det, och det behövde jag inte heller, för tvåan sov nästan alltid fyra-fem timmar i taget och då kunde jag sova resten i småportioner. Men ettan vaknade nästan undantagslöst efter två sömnperioder. En bebis sover i fyrtiofemminuterscykler och vuxna i en och en halvtimmescykler, så hon väckte mig alltid i djupsömnen. För er som inte vet, så är det den metod som används för att tortera människor. När det upprepas dag efter dag, månad efter månad, då bryts en ned. I sex månader försökte jag överleva på ett fyratimmarspass var tredje eller fjärde natt. Det gick inte.

Därför vägrar jag att lyssna på de som säger att jag har torterat mitt barn för det har jag inte gjort. Hon är en stark och tuff tjej med hjärtat på rätta stället, hon har inte svårt att säga ifrån eller be om hjälp och hon mår bra.

Femminutersmetoden för mig är bara den sista utvägen när inget annat funkar. Vi ska inte amma till varje pris, och vi ska inte köra slut på oss till den grad att vi inte klarar av att vara föräldrar. Men vi ska inte heller använda femminutersmetoden utifrån någon sorts generaliserad kunskap om hur barn borde sova, eller var de borde sova. Det finns faktiskt barn som trivs med att sova i egen säng från första natten. Så låt dem göra det. Andra vill bo på en och så länge en själv klarar det, låt dem göra det.

Men snälla, snälla, demonisera inte de som använder femminutersmetoden. Det gör så fruktansvärt ont att få höra att en misshandlat sitt barn när en i själva verket gjort det bästa vi kunnat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *