Kategorier
barn & föräldraskap

När får era barn sminka sig?

Är det bara jag som tycker det är helt ok med ungar som sminkar sig? Missförstå mig rätt, jag tycker det är tragiskt när småtjejer känner ett behov av att fixa till sig eller när de inbillar sig att de inte duger utan en kaka färg i ansiktet men det är inte det jag snackar […]

Är det bara jag som tycker det är helt ok med ungar som sminkar sig? Missförstå mig rätt, jag tycker det är tragiskt när småtjejer känner ett behov av att fixa till sig eller när de inbillar sig att de inte duger utan en kaka färg i ansiktet men det är inte det jag snackar om här.

När jag gick i gymnasiet så brukade jag ha en regnbåge i ansiktet. Bokstavligen. Och en massa eyeliner på ställen man egentligen inte ska ha eyeliner men jag gick Estetisk Praktisk i Sundsvall och var ju så där kreativ och konstnärlig och ville uttrycka det med min kropp också. Jag tror det var min bästa tid när jag tänker efter, alltså utifrån det där självbildsperspektivet för jag gick i en skola där det var ok att vara lite galen och alternativ och det var framförallt ok att vara ful. Tänk dragqueen liksom.

Men tillbaka till min poäng; smink är kul. Det är SKITKUL. Att med hjälp av färg och linjer kunna uttrycka en massa olika känslor och personlighetsdrag eller bara på andra sätt skapa ett yttre som överrensstämmer med insidan. För mig t.ex har det varit viktigt att ha rött hår, målade naglar och kanske piercingar och jag drömmer om helkroppstatueringar och extremtoningar. Inte för att jag känner mig fulare utan, men för att jag har en bild av mig själv som jag vill anpassa mitt skal efter.

Och så tänker jag på när man var liten och lyckats få tag i morsans sminkväska och fan vad kul man hade. Jag brukade köra vit ögonskugga på hela näsan för oj vad fint det glittrade och min näsa var ju snyggast i världen så. En gång hävde jag nagellack på ögonlocken också men det var inte lika lyckat.

Jag ser nästan fram emot den där dagen när Ninjan vill ha knallrosa hår.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

49 svar på ”När får era barn sminka sig?”

Jag var en sån där tragisk liten tjej som du pratar om, som hade foundation och mascara i femman, för jag ville ju verka snyggare och vuxnare.

Sen i högstadiet började jag sminka (och klä) mig mer extremt. Det var faktiskt mest bara roligt, inte det där "tvånget" att se bra ut. Men det var då jag fick skit. Folk ropade efter mig i korridorerna och frågade om jag gick på droger, och till och med föräldrars vänner kunde ge mig kommentarer och säga att jag inte behövde allt smink för jag var fin ändå. Men det handlade ju inte om att se fin ut, utan att se ut så som jag kände mig och definierade mig själv.

Alltså, sminka sig för att det är roligt, typ "utklädningssminkning" när vi bara är hemma har jag ingen åldersgräns för.

Men att sminka sig för att det ska vara fint, det tycker jag nog man kan vänta med tills man går i högstadiet i alla fall. 13-14 år kanske.

Min 11-åriga bonusdotter vill ibland sminka sig när vi ska nånstans, typ kalas eller så, men där drar jag gränsen. Man är ett barn när man är 11, och jag tycker inte barn ska sminka sig för att vara "fina" utan bara för att det är kul.

Älskade att leka med smink när jag var liten, bara på kul för att se vad jag kunde åstadkomma med det. Drog ögonskugga upp till ögonbrynen, knallrött läppstift en bra bit upp till näsan. Dessutom- glittrigt nagellack över hela händerna, fötterna och benen. (Jag lekte ekorre och klättrade i träd. Hade en lååång svans instoppad i byxlinningen och alla ekorrar behöver ju glitter på händerna och fötterna. Vetvälalla. Mamma var sådär glad…)

Jag var heeelt emot smink på barn för ett par månader sen. Förfasade mig över en blogg där hennes dotter på 3 år hade sminkat sig.

Tills för två månader sen då jag stod och sminkade mig en morgon och min 2-åring kommer och också vill ha. Vi är mitt i trotsåldern och jag väljer mina strider väl..klart hon också fick måla ögonbrynen..och sen gå till förskolan….

Så jag bad om ursäkt till tjejen vars dotter hade sminkat sig och vidgade mina vyer.

Nu vill jag såklart inte att min lilla tjej ska sminka sig för att bli fiiiiiin. Men sådär på skoj..en fjäril på kinden, mörka ögonbryn..hon tycker ju att det ser så kul ut!

Min dotter är så liten än men jag hoppas jag kan hålla henne borta från både smink och hårfärger lääääänge än. Anledningen stavas kemikalier och alla de mystiskheter som proppas i sminket, har inte alls någon lust att hon ska leka med detta faktiskt. Själv var jag inte alls intresserad av smink varken i snygghets- eller utklädningssyfte tills jag var ca 14 år och övade mig på att kleta grön ögonskugga runt mina ögon varje morgon innan skolan.

Tankar: Jag började inte sminka mig förrän långt in i 8:an (14 år är man då va?) och det kändes jättesent jämfört med mina vänner. Hemma, ensam på mitt rum testade jag ofta med smink å så men vågade aldrig gå till skolan med smink. En dag hade jag mascara på mig och alla tyckte jag var jättefin. Men innan dess hade jag skämts för att gå sminkad för jag trodde folk skulle tänka "Tror hon att hon blev snyggare nu eller?" typ att jag hade ansträngt mig för att bli snyggare..men att jag itne var det. Har någon annan känt så?

Fortfarande i vuxen ålder blir jag nervös om någon skulle titta på mig medans jag sminkar mig..jag är rädd att de tänker samma "tror hon att hon ser bättre ut nu?" Det är stört hur dålig självkänsla som fortfarande kan dyka upp på en..

Jag började sminka mig i sjuan men lekte med smink från jag var kanske nio år. Jag och min kompis sminkade oss för skojs skull men lämnade aldrig huset iförda smink. Vi brukade även klä ut oss i mammas roliga kläder från 70-talet. Sminkningen var för mig samma sak som att klä ut sig. Det var bara lek, inget jag gjorde för att bli fiiiiin.

Min mamma har aldrig sminkat sig, så där har jag aldrig kunnat snylta, men storasystrarnas smink råkade ut för plundring då och då.

Började lite smått att sminka mig redan i 6:an genom att forma ögonbrynen och måla på ögonfransarna med sån genomskinlig gelémascara, mest som ett "fuck you" till klasskompisarna som blev upprörda om någon hade den dåliga smaken att ens våga ha lite rosatonat lypsyl på sig. Sminka mig ordentligt började jag nog inte med förrän i 8:an.

Sminka sig för att ha kul är alltid ok, det är ju lek. Men inte utseendehetssätet – det är inte alls någon lek, där vill jag nog vänta minst till högstadiet.

När jag var liten tog jag en masa läppstift och parfym när jag skulle på kalas. Jag stank! visste ju inte att man bara skulle dutta lite, tog tills jag tyckte det luktade.

Nu är jag ju bara barn själv men jag vet när började sminka mig blev ett det ett väldigt liv och barn skulle minsann inte sminka sig, enligt vuxna i min omgivning. Jag vet att jag tyckte det mest var en kul grej att ha glada färger och leka med läppstift och ögonskuggor. Det såg helt galet ut och var verkligen skitfult – men det var roligt och jag kände inte att smink behövdes för att jag skulle kunna kliva utanför dörren. Det var som rita, fast på sig själv.

Jag har en treåring som kan vara rätt uppmärksam på smink, han frågar och kommenterar när han ser att jag sminkat mig ibland. Det är främst färgerna han uppmärksammar. Han har velat testa läppglans en gång och det fick han.

Jag kan inte säga så mycket om framtiden, hur jag skulle ställa mig till att han ville testa smink ibland. Jag försöker analysera kring hur eller eventuellt varför jag skulle känna annorlunda om det gällde en dotter för någonstans så tänker jag att det inte råder lika villkor i detta.

Synen på tjejer som testar smink är nog generellt inte densamma som då pojkar gör det. Ungefär så, tänker jag kring det.

Jag tyckte också om att sminka mig när jag var liten, men bara för skojs skull hemma. Började nog sminka ig när jag gick i sjuan men nu är det inte alltid jag sminkar mig gör det nr jag känner för det. Jag tycker inte att man ska förstora upp det flr mkt om barnen vill prova. Att förjuda blir bara fel utan det kan faktiskt vara roligt:)

Jag tyckte också om att sminka mig när jag var liten, men bara för skojs skull hemma. Började nog sminka ig när jag gick i sjuan men nu är det inte alltid jag sminkar mig gör det nr jag känner för det. Jag tycker inte att man ska förstora upp det flr mkt om barnen vill prova. Att förjuda blir bara fel utan det kan faktiskt vara roligt:)

Jag har tre döttrar på 12, 10 1/2, och 8 1/2 år och den äldsta sminkar sig rätt så ofta, även i skolan men då handlar det om lite mascara och ibland någon neutral ögonskugga. Detta har jag gått med på för något år sedan då vi hade ständiga bråk, varje dag, om detta! Sen vi gav henne tillåtelse att sminka sig LITE så gör hon det inte alls vissa dagar 🙂 De andra två får ha lite smink då de ska på disco eller kalas, 10-åringen får ha lite mascara på ibland även i skolan. Däremot köper jag gärna sminket åt dem så det inte blir skit fullpackat med kemikalier som man inte ens kan stava till… Hudvänligt och miljövänligt så långt det är möjligt. Tona håret och sminka sig a la krigsmålning får de vänta med tills högstadiet. Insåg ganska tidigt med våra tre ligister att försöka begränsa när det gäller till exempel smink och klädstil inte var så lyckat. När vi väl tillåtit till en viss gräns så är det inte lika kul längre tydligen 🙂

Nej, jag håller med Malin och Charlotta. Smink fullt av kemikalier är inget jag vill att mina barn ska ha på kroppen, oavsett om det är på skoj eller för att vara fina.

Mina barn får gärna sminka sig och om de vill sminkar jag dem. Men på skoj. Jag vill inte att de drar på sig läppstift och ögonskugga när de går på fest och jag har verkligen ingen aning om varför. Det tar emot i mig. Kanske för att jag tycker barn är de vackraste människorna och att smink på något vis besudlar det där oskyldiga? Jag vet inte. Jag tycker att de ska få ha roligt med smink, men på något vis blir jag tvär så fort de vill använda det på samma sätt som vuxna gör.

Ingen aning. Tänker att jag får ta ställning till det när hon frågor, so far har hon inte gjort det (7år). Däremot undrar hon varför jag sminkar mig och då säger jag att det är för att jag tycker det är roligt, vilket jag tycker men ärligt känner jag mig så jävla sunkig och ful utan smink att det är därför. Sorgligt och sant. Hoppas verkligen hon inte genomskådar bluffen.

Jag är 14 år och har sminkat mig "normalt" högst 10 gånger i mitt liv, jag fick tillåtelse att göra det när jag fyllde 13 och gjorde det i en vecka, sen tyckte jag inte att det var nödvändigt. Knallröd lugg har jag haft (nu är den dock ljust orange efter två månader), nagellack i knäppa färger även det. Men smink (vanligt eller ovanligt) har jag aldrig.

Att barn sminkar sig som typ ansiktsmålningar tycker jag är okej och ganska kul. Men när 11 åringar har mascara och brunkräm för att se "coola" och äldre ut, då blir jag så trött att jag vill döda dagens samhälle.

meh, gick du på Tomte(Katrinelund)? Jag gick på Katrinelund, men jag tror att jag är året äldre.. undrar om man ska rota fram sina gamla skolkataloger:-P (oroa dig inte, de ligger i en kartong längst in i förrådet)

Hela mitt högstadie var ett helvete, och jag säkte medvetet till det program på Katrinelund som jag sen gick, dels för språket (gick eS, samhälle på engelska) dels just för att det var en mindre skola… Numera är det högstadium där jag tom har jobbat :rolleyes:

När jag var omkring elva-tolv år gammal var det rätt uppseendeväckande att sminka sig i skolan, något som ledde till kommentarer i stil med "Varför har du smink på dig?!" och om man inte var sminkad, men det såg ut som att man hade smink, då var man tvungen att "erkänna" att man hade smink på sig. Ändå sminkade sig de flesta tjejerna. Förstå att jag aldrig förstod mig på människor redan då.

I ettan på gymnasiet hade jag en period med foundation, puder och allt vad det heter, men det visade sig att det mer eller mindre dödade huden väldigt effektivt, så det slutade jag med. Nuförtiden har jag ungefär samma inställning till smink som JunesAbstracts – Det ska vara kul och ett sätt att uttrycka sig och visa vem man är, men det ska inte vara en mask som döljer dig.

Förra sommaren var jag volontär i ansiktsmålartältet på byadagen och målade många färgglada bilder på barnen som kom dit. De var glada och nöjda över att det var roligt. Ungefär på den nivån tycker jag att det ska vara upp till tonåren.

Min mamma ägde inte ens en mascara, så min första kontakt med smink var gratisskuggorna man fick med i Fridatidningarna. Sportade turkos ögonskugga i högstadiet utan att ha en aning om hur man skulle lägga den. Learning by doing kan man säga, haha.

Jag mår dåligt av att sminket kryper ner i åldrarna som en "förbättrar"-grej. Att små tjejer tycker de är fula och inte duger och är mycket snyggare med smink. Dock är jag inte emot det om det är en KUL grej. Mitt barn har redan testat nagellack för att det var just KUL att få färg på fingrarna 🙂

ska man sminka sig som utklädnad tycker jag att det är väl okej för det är stor skillnad från de där vardagssminket för att bli snygg. Min bonus 8-åring har ju velat sminka sig sen hon var 5 men vi tycker inte att det är okej, för det är inget ut-klädnadssmink vi snackar…. Jag tycker inte att man behöver få in barnen i det träsket, ju längre de klarar sig utan desto bättre. Jag själv sminkar mig aldrig till vardags (bara på fest) så vi har ingen dubbelmoral hemma heller.

Må bare fortelle en herlig historie om vår eldste datter. Da hun var 5 år hadde hun fått sminkesaker i bursdagsgave. En dag ble det leeeeenge stille på badet. Så kom en alvorlig unge med sminke klint ut over hele ansiktet ned i stua. Hun så ikke ut, men mamman tenkte i et anfall av pedagogisk optimisme at hun skulle si noe pent likevel: Åh, så fin du er! Kort og kontant svarte 5-åringen: Jeg er ikke fin! Jeg er monster!!

Kul unge! 🙂

Jag vet inte om jag vill kalla alla ansiktsmålningar för smink. Smink tycker jag är vuxet, där man målar sig för att göra sig vackrare eller uttrycka sig. Barn sminkar sig inte. Dom målar och ritar på ansiktet. Smink håller jag gärna borta från ungarna som en vardagsgrej fram tills tonåren, men ansiktsmålning är ju kul, och då inkluderar jag ansiktsmålning gjord med mammas smink.

Som varandes "ensampappa" och som inte har så bra koll på smink – jag skulle faktiskt behöva lite tips på vad jag skall köpa till mina barn.

Dottern är 8 bast och hon vill ibland måla läpparna när hon skall på kalas och så. Det tycker jag är ok. Har ETT läppstift. Hon har valt det själv. Vet inte om hon "behöver" något mer?

Lillebror är 4 nu och han vill också måla sig lite ibland. Han har inget eget läppstift, men lånar ibland mina "maskeringsfärger" (jag är hemvärnsman – eller 'prostatagerillan' som det ju kallas) och målar då glatt med framförallt det svarta på läppar och runt ögon "för att det är fint då". Tycker även att detta är helt ok. Målar sig storasyster måste ju även lillkillen få måla sig, om han vill?

(Inte sällan tycker emellertid också att pappa skall ha läppstift och även om jag försöker vara en jämställd förälder tycker jag alltid att det känns lite obekvämt att gå och hämta och lämna och sådär på kalas och skolfester i läppstift. Det handlar mer om min egen osäkerhet, tror jag. Men det har hänt att jag helt enkelt tyckt att det känns för pinsamt att gå ut så att jag torkat bort läppstiftet innan jag gått hemifrån. Vet att jag borde vara mer stringent här – men ibland är jag helt enkelt för feg).

Men – grejen dåra: Jag vet inte riktigt vad jag kan/bör/ska ha hemma. Vad är liksom en "grundsats smink", som jag skulle kunna ha hemma till barnens sminkövningar. Vet inte ens vad grejerna heter?! Tycker att den där bilden där ovanför var jättefin! Vilken kreativ unge! Vad använder Era barn för smink, helt enkelt? Vad behövs?

(Och ja – jag inser att jag borde kolla att grejerna är allergitestade och inte innehåller typ nervgifter innan jag låter barnen leka med dem.)

jesper! Fråga dottern vad hon tycker att hon behöver. Jag kan tycka att färg att experimentera med räcker. Alltså inte puder och underlag och concealer som används för att göra om och maskera osv.

Ögonskugga, nagellack och läppglans funkar. Kanske låta ungarna få följa med och välja själv? (fråga personalen om hjälp! HM brukar ha billligt smink)

(och uppmuntra dottern att ta del av dina färger, visa att smink används på flera sätt bland annat som ni gör i det militära…?!)

Ett pappa-tips är förresten just nagellack. Självklart känns det lite konstigt att avvika från en norm man är van vid och att du inte vill ha läppstift är fullt förståeligt. Du kan skylla på att du inte tycker om kladd helt enkelt. Däremot så kan du kanske ta ett lager nagellack för att visa din son att det är ok att använda färg och bryta normer. Det behöver inte vara klarrött eller rosa liksom, utan svart, blått, grönt funkar ju (och känns kanske bättre än det som är traditionellt feminint?)

Att du iallafall bär läppstift hemma är ju jättefint!

Hej, igen. Läser igenom min kommentar och ser att jag ibland är lite otydlig. Ursäkta mig. Nåväl:

Självklart får dottern använda mina maskeringsfärger också. Det är bara det att hon hittills inte hittills velat måla sig med svart och grönt. 🙂 Att sonen inte så ofta får ha dotterns läppstift beror helt enkelt på att det är hennes. Och hon är rätt teritoriell när det gäller det.

Nagellack har vi hemma. Ett par olika. Det är ju så när man är förälder? Jag tycker ju att det är ok när tjejen vill leka pirat, militär, cowboy, polis osv. och är gärna med och leker då (och klär ut mig och sådär, precis som de andra barnen! 🙂 ) Då får man ju också – även om man har Y-kromosom också vara med på att leka prinsessa när det är något av barnen som vill det? Så just nagellack (och paljettklänningar och diadem) har vi allihop. Vad det gäller glitterskor har bara barnen det. Men det beror (faktiskt) mer på att jag inte tycker att det är värt pengarna att försöka leta upp några i min egen storlek (44) i någon specialaffär, för att ha att leka med. Det brukar gå bra ändå.

Men nagellack har vi, som sagt, alla tre, lite då och då. Det brukar väcka viss munterhet på jobbet när man kommer dit och har glömt att ta bort det. 🙂 För att ställa en extremt korkad fråga (men för att jag aldrig tidigare behövt ta ställning och lära mig – please bear with me) vad är "concealer" och "ögonskugga"? Förlåt mina töntiga frågor.

Och framförallt – tack för ditt svar! Det känns väldigt användbart. Tack, tack, tack.

Så skönt att någon ser det på det här sättet. Smink (samt hårfäger, piercingar osv) har alltid varit ett sätt för mig att spegla vem jag upplever att jag är. Blir så irriterad när till exempel släktingar säger saker som "Men sådär mycket smink är inte snyggt, det ser bara överdrivet ut." Och? Jag tycker att det är snyggt, jag känner mig bekväm i det och det är väl det som räknas?

Att jag har kunnat och fått se ut som jag vill har hjälpt mig att utvecklas otroligt mycket, så jag är glad att fler föräldrar än mina egna verkar tycka att det är okej med sånna saker, så länge barnen gör det för sin egen skull (:

Jag är typ elva år gammal jag har tjatat skit mycket på mamma men får inte sminka mig förän jag är 15 16 år gammal! Jag menar alla mina kompisar sminkar sig till och med i skolan! vad ska jag göra för att mamma ska köpa smink åt min!

Snälla HJÄLP!

Svar:
varför känner du att du behöver smink?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

De är jag som skrev förra komentaren Anonym!

Jag fick till och med ett smink som medföljde i tiningen Julia, men eftersom att jag visste att mammma skulle ta det ifrån mig så gömde jag det!

Men hon hittade det ändå. Vad ska jag göra för att mamma ska låta mig köpa smink???

oj det är en gammal tråd men måste bara skriva lite…varför är det så ok att sminka sig bara man inte vill vara "fin" på tonorsflicksvis/normativt kvinnosätt? varför är det bara ok att ha rosa hår och grön ögonskugga till ögonbrynen, men inte "normalt" bimbosmink och blonderat hår? det pratas så mycket här om att inte fastna i mönster eller könsroller och visst, jag håller med MEEEEN att bara acceptera "indie/estetiskt"-utseende med randiga strumpor och piercingar och tatueringar – då är man väl för 17 också fast i ett visst fack? kan inte alla bara få se ut som de vill – lika lite som jag dömer en med piercingar, behöver jag döma en tjej som "fjorts-sminkat" sig m brunkräm etc. alla kan väl få vara "fina" på sitt sätt. fördomar slår åt alla håll, och det är lite omoget att tycka att bara ens egna skönhetsideal är ok. menar dock naturligtvis inte att vi inte ska diskutera könsroller, utseende, fördomar etc för det, vill jag tillägga 🙂 .

Svar:
Problemet ligger väl främst i om man inte känner sig fin utan smink. Vilket slags smink detta är är väl skitsamma.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag själv började senare än andra med att sminka mig men det gick åt helvette ändå.

Jag började sminka mig 7-8 an och det dröjde inte ett år fören jag var sminkberoende och fick BDD.

Mådde bajs, allt på grund av smink och gymnasiet sket sig. Så jag har själv många funderingar på hur sminkandet kommer att påverka framförallt min dotter.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *