Kategorier
barn & föräldraskap

Nej, jag tänker inte acceptera mina barn precis som de är!

Ofta när man diskuterar kompensatorisk pedagogik (och genus) så undrar folk varför man inte bara kan låta sin flicka vara blyg och försiktig och sin pojke vara högljudd och vild om det är det de är. ”Acceptera dem som de är!” liksom. Varför uppmuntra barnen till egenskaper de inte har naturligt? Varför inte bara bejaka […]

Ofta när man diskuterar kompensatorisk pedagogik (och genus) så undrar folk varför man inte bara kan låta sin flicka vara blyg och försiktig och sin pojke vara högljudd och vild om det är det de är. ”Acceptera dem som de är!” liksom. Varför uppmuntra barnen till egenskaper de inte har naturligt? Varför inte bara bejaka barnet precis som hen är?

Och ja…. tanken är fin. Men jag kan inte riktigt förlika mig med den idén. Att vara blyg och tillbakadragen eller högljudd och stökig är inte speciellt bra egenskaper egentligen. Inte dåliga per automatik heller, men det är inga egenskaper jag vill uppmuntra (eller ignorera).

Jag vill att mina barn ska funka i samhället, inte bli några knepiga kufar utan social förmåga. För deras egen skull. Det är ju min uppgift att utrusta dem med verktyg som hjälper dem i deras utveckling. Hjälpa dem att utveckla talanger och förmågor de mår bra av samt träna dem inför livet.

Givetvis så kommer jag inte lägga mig i alltförmycket annat än att jag erbjuder dem möjligheten att utveckla sin fulla potential oavsett vem de vill vara och bli, men märker jag tendenser till beteenden eller egenskaper som inte är bra eller att de på andra sätt behöver stöd och ledning i sin utveckling så kommer jag ta ansvar.

Att bara acceptera och luta sig tillbaka med ett ”jomen hen är så!” när ungen beter sig hänsynslöst, osocialt eller hämmat kommer jag aldrig göra.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

116 svar på ”Nej, jag tänker inte acceptera mina barn precis som de är!”

fast kufar är fan de bästa människorna kan jag tycka. särskilt de tysta & tillbakadragna, de lite socialt handikappade. DE kan du få oanade kunskaper och betraktelser från. och DE behöver känna att de är ok som de är.

sedan är det förstås omöjligt att veta vad som är natur & vad som är kultur i en människas personlighet. men jag är för att man omfamnar alla sorter. min storebror var VÄLDIGT blyg & självvalt ensam när han var liten & växte upp – jag var tvärtom och kastade mig ut i allt, väldigt socialt kompetent från början. idag är vi rätt lika, nästan så att min bror är mer social än jag. hade mina föräldrar då pressat honom till att bli mer social vete 17 hur han hade varit idag. säkerligen inte lika bekväm med sig själv.

tessan absolut! Jag tycker också om kufar. Men är det nåt att sträva efter? De flesta kufar jag känner mådde väldigt dåligt när de växte upp och även i vuxen ålder just pga sin bristande sociala förmåga eller blyghet eller… ja vad det nu är för avvikande beteende eller egenskaper man har.

Självklart kommer jag acceptera mina barn och älska dem för de de är, men jag tänker inte titta på om jag ser att de utvecklar egenskaper som kan verka handikappande för dem. Jag kommer ju inte pressa eller tvinga barnen till nåt, utan UPPMUNTRA och hjälpa. Barn behöver hjälp i olika sorters grad.

Hjälp mig med ordet hen.. Jag kan liksom inte ta till mig det, när jag säger det låter det som höna, och hur ska det böjas henom, henne? Då blir det ju likväl femenint eller maskulint. Vem har hittat på det?

Och att dra upp ouppfostrade pojkar och kuvade flickor i debatten är ju också ett sätt att vinkla det hela…? Det finns pojkar som kan bete sig och det finns tjejer som vågar ta för sig och det är de som är vettiga individer.

@Jo

Jag har sett formen "henom" användas. Alltså:

Hen gav bollen till henom och sedan gick de tillsammans till lekplatsen.

Är det inte den mest utbredda formen räknar jag med att någon protesterar.

cloudy haha. Knappast. Jag är både uppmärksam och medveten.

Ninja är snart tre bast. Hon är allt annat än en kuf. Maken till social förmåga har jag inte sett hos många i hennes ålder. :thumbup:

Jag tycker att jag gör ett förjävligt bra jobb! /stolt

Ja du har gjort ett bra jobb men nu har du blivit fanatisk vilket du inte varit tidigare.

Du tänker inte acceptera dina barn som de är utan ska istället styra in dem på att bli som det kön de inte är, låter det sunt att resonera så?

Varför är det så viktigt att få Tamlin feminin och klä honom som en tjej? Varför bara inte göra på samma sätt som du gjort med Ninja, för där har du ju gjort ett kanonjobb.

cloudy va? Hahahaha. Nej jag ska inte styra mina barn att bli "det kön de inte är", Hur fan skulle det gå till?? Det här inlägget handlar om att hjälpa barnen att utveckla förmågor som är bra. Och att ta tag i eventuella egenheter som kan utvecklas att bli handikappande.

Jag försöker inte få Tamlin feminin eller klä honom som en tjej (han har för övrigt ärvt syrrans kläder) Jag försöker ge BÅDA mina barn tillgång till egenskaper och talanger som de har nytta av.

Pojkar behöver tränas i samma slags egenskaper som flickor får. Omvårdnad, empati, lyhördhet, relationer, mjukhet osv. Feminina egenskaper är BRA och nåt som ALLA barn borde uppmuntras att få. Jag tänker inte fostra min son in i en manlig stereotyp könsroll. Jag vill honom VÄL.

Men det är ju den gamla vanliga historian; flickor får gärna uppmuntras att vara mer som pojkar, men pojkar får inte uppmuntras att bli mer som tjejer. Jävla trams om du frågar mig.

ceclia så du tycker att det är fel att lära pojkar att vara omvårdande, känsliga och mjuka? Eller att hjälpa sina barn med det sociala? förklara!

Jag håller med dig LD! Speciellt självförtroende och att våga synas/höras är viktiga egenskaper – just med tanke på att du har social fobi. För sådant ligger oftast i generna och kan ärvas vidare. Jag tror att man kan minska riskerna för SF om man har det i åtanke, faktiskt.

Men du.. ingen av dina ungar går ju på dagis, och därför trycks de inte in i någon könsroll á la mild prinsessa eller härjande superhjälte. Och det är ju bra. MEN då kanske du måste lära även Tamlin "pojkigare" egenskaper och Ninjan "flickigare" egenskaper (blä för dem där orden!)? Men du kanske redan gör det? Jag tänkte mest att då finns det ju inget att kompensera, om du hänger med i hur jag menar. ;-P

amanda tids nog blir det ju dagis. Men givetvis så uppmuntrar jag alla slags kvaliteer som är bra. Jag är lyhörd. Märker jag att tamlin blir blyg så kommer jag ju givetvis uppmuntra honom att våga synas och höras mer. Men jag kommer – tills dess – jobba extra mycket på att lära honom kommunikation, känslighet och empati. Ge honom en extra dos av det han inte kommer få sen.

Jag håller med om att man ska uppmuntra ett barn att utveckla och utmana sig själv. Det är bra om man är blyg att träna på att vara lite mer framåt och om man är gapig att ibland vara tystare men man måste ändå acceptera barnens grunddrag tycker jag.

Jag är pratglad och framåt tex vilket ofta är bra men det kan vara negativt också för ibland glömmer jag att det inte är bara jag som ska prata men jag vet om det och jag tvingar mig själv att vara tyst och lyssna också för att få balans.

Alltså egentligen tycker jag att du har helt rätt.

Och jag är väldigt medveten om att detta är ren och skär feghet från min sida men jag vågar inte köra på så starkt som du.

Rädslan att mina barn ska bli mobbade är alldeles förstor.

Jag inser att barn förmodligen vinner i längden på att få växa upp så som du uppfostrar sina barn, och jag inser att dom kanske har det lättare med jobb sen.

Men faktum är ju att din lilla Ninja förmodligen kommer ha väldigt svårt att smälta in bland dom andra "flickiga flickorna" sen i skolan.

Sen menar inte jag att hon kommer bli mobbad men min rädsla hade varit att mina barn skulle blivit det.

Mobbning kan verkligen göra en människa ont det vet jag in first hand.

Men jag är inte helt slapp jag kör genus light och hoppas att jag en dag kanske kan uppgradera mig själv lite.

Varför vill du inte att dina barn ska gå på dagis för tidigt? Det är väl bra att träffa andra barn och lära sig att hantera sociala situationer. Det finns ju inte lika mycket att lära där hemma där det bara är ni fyra, där det är tryggt och säkert. Fast i så fall kan du ju hemskola dom med, så behöver dom ju aldrig utsättas för andra människor med konstiga/felaktiga värderingar och åsikter 🙂

Men att vara högljudd innebär inte per automatik att barnet är stökigt. Vår tjej är framåt och orädd i de flesta situationer, högljudd många gånger men INTE stökig bara för det. Men lika så kan hon vara blyg inför vissa personer, människor hon ännu inte känner någon tillit för. Jag tycker att det är viktigt att acceptera sina barn som de är men visst, sedan måste man ju som förälder jobba med vissa bitar men det är ju det som tillhör uppfostran, tycker inte att det handlar om att inte acceptera barnet som det är!

anonym min erfarenhet är att flickor som är som Ninja inte har ett dugg svårt att smälta in bland andra barn. Tvärtom. Sociala barn som är framåt har oftast lättare i kontakten med andra barn. Och det märker jag ju med Ninja redan nu.

rebecca dagis är inte bra för små barn. Det finns inget de kan lära sig där som inte jag kan lära dem. Och varför är det så bråttom?

Dessutom vill jag gärna få så mycket tid jag kan med mina barn medans jag kan.

Man behöver inte dagis för att träna det sociala. Det sociala lär vi barnet genom att interagera med det. Och genom att barnet iakttar OSS vuxna i sociala situationer. Barn kan man träffa utanför dagis. Och jag har ju gjort nåt rätt. Ninja är fantastisk.

Men då antar jag att hon inte ska gå i skola heller sen? Det är ju ÄNNU värre för där pågår alltid mobbning tex mer eller mindre och ofta på ett sätt som lärarna inte märker, och sen kommer man ännu mer i kontakt med elever och lärare och andra människor som har konstiga värderingar och åsikter.

rebecca jo hon kommer gå i skolan. (vi har skolplikt i sverige och utbildning är VÄLDIGT viktigt tycker jag)

Hon ska även börja dagis.

Men ju senare desto bättre eftersom att jag då kan hjälpa henne att få en ordentlig grundsjälvkänsla och verktyg att kunna hantera människor och konflikter.

Och mobbing är inget jag oroar mig för.

Egentligen är ju det här något som alla föräldrar gör mer eller mindre, dvs uppmuntrar visst beteende och vissa förmågor som man tycker är bra och försöker tona ner andra som man tycker är dåliga.

Jag förstår faktiskt inte vad folk tycker är så hemskt med just ditt sätt att uppfostra, det handlar ju inte om att tvinga barn att vara på ett annat sätt än de är utan att uppmuntra dem till bra egenskaper samt säga ifrån om de gör något dumt, dvs en vanlig uppfostran bara lite mer genomtänkt och med genusglasögonen på.

Jag håller med dig. Att vara till exempel blyg och tystlåten är ingen av naturen given egenskap som man måste dras med i resten av livet (om man inte vill förstås…). Jag har själv i hela mitt liv varit väldigt tyst och blyg och på alla kvartsamtal från lågstadiet tills jag slutade gymnasiet så sa läraren att jag måste räcka upp handen mer och prata mer, men jag gjorde aldrig det. Jag visste ju hur jag var så jag försökte aldrig ändra på mig. I alla fall ända tills i höstas när jag läste boken "Handbok i konsten att vara social"! Den gjorde att jag fick upp ögonen för att min blyghet visst gick att ändra på! Jag är fortfarande ganska tyst av mig, men jag vågar mer och jag vet att såna här egenskaper inte är statiska! 🙂

Hej igen!

Jag vill tipsa om Efter Tio som gick idag, och finns på TV4play imorgon. Intervjun med Kjell A Nordström på tema manlighet.Kjell A Nordström

Påannonseringen var inte tilltalande men när jag snubblade in i programmet var det riktigt intressant. Nu hann jag med en stund om manliga och kvinnliga roller nu och i framtiden, kopplat till samhällsekonomins växlingar men det fick mig att vilja se mer.

http://www.tv4.se/1.913795/2009/03/27/det_hander_i_efter_tio

Tycker det är skrattretande när folk hela tiden vill få genus till att man ska göra pojkar till flickor och flickor till pojkar.

Det är väl självklart att man hos sina barn vill uppmuntra och lära dem bra egenskaper så det ska klara sig i samhället och vågar ta för sig. Hur kan man så benhårt vilja ha de där skygglapparna på och vägra inse att skillnaderna mellan könen oftast inte biologiska utan oftast socialt betingade. Ett bra exempel på det är mångas föreställning om att killar är så dåliga på att tala om känslor och det är ju så "typiskt karlar". Varför det är så är för att man inte lär och uppmuntrar det hos pojkar när det är små medans man gör det massor med flickor. Många gånger görs det utan att folk tänker på det. Men vet man om det kan man tänka sig för och agera på ett annat sätt. Hade pojkarna precis som flickor fått öva sig i det som små hade det inte varit några problem.

forts.

Det handlade en hel del om vilka egenskaper som fungerar bäst i vilka faser av samhällets utveckling och ur det perspektivet vart vi har varit, var vi är nu och vart vi tycks vara på väg.

Därför gjorde jag kopplingen till det här blogginlägget jag hann läsa tidigare idag.

Det blir så fantastiskt intressanta diskussioner här! Tycker det är superbra! Jag har dock lite synpunkter.

1. Jag är anti generaliseringspunkten, dvs, dra alla över en kam och säga att bara för att flickor är tysta och blyga eller pojkar bråkiga och högljudda är med anledning av könsroller. Det finns otroligt många fler anledningar till varför ett barn uttrycker sig "extremt" åt ett håll. Man får inte glömma föräldrarnas påverkan på barnet (tex stöd, värderingar etc etc). Man får inte glömma eventuella funktionsnedsättningar, tex ADHD, Damp. Man får inte glömma barnets eventuella medfödda personlighet också. Arv och miljö går hand i hand. Anyway, listan kan göras lång, lång.

2. Jag tror verkligen att man borde acceptera sitt barn, hur det än må vara, men framför allt, ta reda på varför barnet är "extrem" i sitt beteende. Och se det så neutralt som möjligt. Att stödja och bejaka mångsidigheten hos barnet är viktigt, typ det är okej att vara arg/ledsen/glad. Det är mänskligt. Inte bunden till könet.

3. Och så till sist, jag tycker det är lite roligt att du säger emot dig själv i inlägget. Rubriken lyder: Nej, jag tänker inte acceptera mina barn precis som de är! Och så lite längre ner: Varför inte bara bejaka barnet precis som hen är?

Tycker resonemanget är lite motsägelsefullt, att acceptera barn som de är, är att acceptera deras personligheter. Vissa barn är ju jätte"framåt" medan andra är mer stillsamma, oavsett könet. Ser inga fel i det. Personligheter är något som växer fram ur våra uppväxt förhållanden säkert men ändå, vi är alla olika.

sophia

1. Jag tycker det är bra att generalisera för att uppmärksamma strukturer och mönster och faktum är att den kvinnliga könsrollern bidrar till att flickor blir lugnare, tystare och mer tillbakadragna. Funktionsnedsättningar, arv eller personlighet är ingen ursäkt för att låta bli att guida barnet till att bli en produktiv samhällsmedborgare. Det betyder dock inte att man totalt kör över och försöker forma barnet.

2. Att stödja och bejaka barnet innebär inte att man står och ser på när barnet inte utvecklas som det ska eller utvecklar egenskaper som är dåliga/skadliga.

3. Nej jag säger inte emot mig själv. Jag skriver: "Ofta när man diskuterar kompensatorisk pedagogik (och genus) så undrar folk […] varför inte bara bejaka barnet precis som hen är?" Inte att JAG tycker att man ska acceptera barnet precis som de är, utan att ANDRA säger så.

LO eller hur? De flesta föräldrarna gör ju precis som jag, fast under andra kriterier. Det kallas uppfostran. Man uppmuntrar önskvärt beteende och tonar ner det som är mindre bra.

JENNIE nej jag har ingen erfarenhet av ADHD, men tycker inte att man ska acceptera oönskat beteende hos barn med det heller.

Hur mycket du än kämpar så kommer förmodligen inte Tamlin gå med rosa tröja och klackskor när han blir vuxen utan han kanske vill va en RIKTIG KARLAKARL med snus under överläppen och stora muskler?

Ninja blir en kvinna i framtiden också..

För dom är en TJEJ Och en KILLE.

Kommer bli en KVINNA & MAN.

annika jag tycker det är vansinnigt att luta sig tillbaka och skylla på personlighet. Om man har en personlighet som är störande, osocial eller t.o.m skadlig för personen så bör man som ansvarstagande förälder hjälpa sitt barn att ändra på det. Alla egenskaper är inte bra och alla människor har inte trevliga personligheter.

Jag känner barn som är riktiga jävla skitungar. Och jag känner barn som knappt vet hur man leker, som drar sig undan och vill vara ensamma. Hur bra är det?

anonym ja tamlin kommer bli en man och ninja kommer bli en kvinna. Vem har sagt nåt annat??

Men alla män är inte lika och alla kvinnor är inte lika. Det finns miljoner män med miljoner olika personligheter.

Jag vill att min son ska bli en bra man. En omhändertagande, empatisk, känslosam, kärleksfull, ansvarstagande och klok man när han växer upp. Och det faktum att jag kämpare för det kommer göra det mer troligt än om jag följde flocken och fostrade in honom i en trång mall.

Om du inte tror att uppfostran har nån betydelse så tänk om.

Men hur gör man rent praktiskt då om man märker att ens barn är på väg att bli "för kufiskt", t.ex. för blygt och tillbakadraget? Jag skulle vilja påstå att min dotter är väldigt lik mig då jag var i hennes ålder. Tänker efter tio gånger minst, föreställer sig femton olika scenarier på hur det kan gå då hon ska göra något utöver det vanliga, t.ex. gå på födelsedagskalas och blir en tyst mus då vi är bland främmande barn.

Jag har många minnen från min tidiga barndom och har tänkt efter ordentligt hur vi ska göra för att motverka att dottern blir lika tyst och blyg som jag var. Tysthet är alltså inget jag omedvetet har fört över till dottern, snarare har jag siktat på tvärtom trots att jag inte vet riktigt hur man motverkar kuf-egenskaperna. Till saken hör att jag inte är det minsta tyst och blyg nu i vuxen ålder.

ess hjälp henne i kontakten med andra barn. Hjälp henne att ta första steget, att ta kontakt (rent handgripligen, ta henne i handen och hjälp henne "kom vi går och säger hej"( sitt med och lek ihop. Träffa fler barn, men inte i stora grupper utan en och en så hon har chans att vara med. osv. Och var snabb att bekräfta när hon vågar. "det var väl roligt?!"

Men sluta och lägg orden i mun på mig.

Varför drar du hela tiden upp exempel på undantag?

Du kommer uppmuntra Tamlin till att bli feminin och göra helt annorlunda mot hur du gjort med Ninja. Man kan uppfostra pojkar till att bli empatiska och förstående utan att klä och uppuntra dem till att bli små prinsessor.

Haha och vad skulle du göra som är så bra mycket bättre än alla andra föräldrar?

ALLA föräldrar uppfostrar sina barn så bra som dom kan och så som dom vill att sina barn ska vara?

Skillnaden är Bara att du klär Tamlin i rosa och hello kitty? Som han troligtvis inte kommer vilja ha oavsett som vuxen.

Och det med Disney, även där så tar du till de mest extrema exemplen. Du har blivit fanatisk för du har helt tappat förmågan att se nyanser.

jag klär inte tamlin i rosa för att han ska vilja ha det som vuxen. HUr han klär sig då skiter jag i. Jag klär honom i rosa för att påverka hur ANDRA UPPFATTAR honom och således påverka hur han blir BEMÖTT. som i sin tur påverkar hans personlighet.

Ja, jag kommer uppmuntra feminina kvaliteer hos honom. Jag tycker det är viktigt att män också får tillgång till det kvinnliga spektrat. Och vice versa, att kvinnor får tillgång till det traditionellt manliga. (därför uppmuntrar jag den biten hos Ninja)

cloudy om man är fanatisk för att man uppmärksammar könssterotypa filmer och avstår från dem så tycker jag att fler skulle må bättre av att vara lite fanatiska. :thumbup:

Kompensatorisk pedagogik du vet, du vill göra om din son till en flickig flicka och vägrar acceptera den han är.

Ja men då kommer Tamlin bli precis som du inte vill att Ninja ska vara och tvärt om?

Tamlin får tillgång till det kvinnliga och Ninja till det manliga?? Du vill alltså att Ninja ska bli bemött på det sättet men inte Tamlin t.ex?

Varför? Vad är skillnaden? Jo att hon är tjej och han kille.. och du som snackar om att könet inte spelar nån roll….?

cloudy du har uppenbarligen inte fattat hur genus eller kompensatoriskt funkar.

Min son kan aldrig bli en flicka. Hans snopp sitter där den sitter. Och acceptera honom som den han är? Vet du vem min son är? Vet du hurdan han är? Berätta!

anonym Ninja blir redan bemött som en flicka av sin omgivning och Tamlin kommer bli bemött som en ille (och därmed uppmuntrade för olika saker). Jag skapar balans.

Klart som fan könet spelar roll. Eftersom att omvärlden bemöter barn utifrån kön så vore jag en idiot om jag inte tog hänsyn till det och jobbade för att MOTVERKA att mina barn pressas in i en mall.

och anonym ang. bemötande – du säger "Du vill alltså att Ninja ska bli bemött på det sättet men inte Tamlin t.ex?"

det funkar inte riktigt så. En pojke som kläs i söta rosa kläder blir inte bemött på samma sätt som en flicka i samma plagg. Dels för att könet fortfarande styr hur människor intergerar. En söt pojke uppfattas som en mjuk och snäll kille, en söt flicka som en söt och ömtålig prinsessa. enkelt förklarat.

Kan vi någonstans här acceptera att flickor och pojkar är olika redan när dom är små och att anledningen till att man jobbar med en sådan här tvärtom-metod är på grund av att man ska nå en jämlikhet hos båda två just därför.

Frågan är om man ska göra så. Fast självklart ska man utgå ifrån individen, vilket får det hela att gå runt.. 😉

maja nej det kan jag inte hålla med dig om. Den biologiska biten är en piss i nilen i förhållande till arv, miljö, klass, kultur, etnitcitet och tidsepok.

Men om vi för argumentets skull antar att det är så – flickor är si och pojkar så, så JA – då blir det ju ÄNNU mer viktigt att vi är medvetna och kompenserar för att skapa jämlikhet.

Lady Dahmer:

Det var skrivet otydligt och förresten var det en punkt innan frågan: "Varför inte bara bejaka barnet precis som hen är?" Om det inte är dina tankar, så skriv gärna vem/vad som tycker så 🙂 för tydlighetens skull.

Nåväl. Kompensatorisk pedagogik är för mig något som ännu mer realiserar och håller kvar vid könsroller. Te.x. : "Kompensatorisk pedagogik handlar om att bredda flickors och pojkars traditionella könsroller." Bredda? Varför kallas det fortfarande könsroller?

Källa: http://www.jamstalldskola.se/larande-ex-forskola/kompensatoriskt-arbete.shtml

Och att du ibland klär din son i Hello Kitty är ju för att du vill ha en reaktion och det blir du som får ta diskussionen eftersom han än så länge är för liten. Han har ju inte valt det. Att söka bekräftelse genom sina barn är inte så värst sunt.

Jag hoppas du inte tar detta som ett negativt påhopp eller liknande, för jag tycker du verkar en hyvens person!

SOPHIA som jag skrev, det är "folk" som undrar. I diskussioner, t.ex när jag nämt att tamlin vrålar som en huligan osv. "kan han inte få vara så då?" typ.

kompensatoriskt för mig är att som det står i länken; bredda rollerna. Ge barnen tillgång till fler egenskaper och möjligheter än de traditionella.

När det gäller hello kitty så klär jag inte honom i det för att få en reaktion. Jag klär honom i det för att jag tycker om hello kitty och för att jag vill att folk ska uppfatta honom som en snäll och mjuk kille (och det gör man generellt när pojkar är klädda lite gulligare) och bemöta honom därefter.

De enda negativa reaktionerna jag fått är från några få insnöade och anonyma idioter här på nätet. 99% av folks reaktioner är tvärtom positiva. :thumbup:

CINA absolut! Det ska inte handla om tvång eller press, då slår det ju bakut. Man får vara lyhörd och pedagogisk. UPPMUNTRA, inte tvinga. Hjälpa och stödja, inte pressa och tjata eller skuldbelägga.

Men fyfan så otrevlig du är!! Jag är en insöad idiot eftersom jag reagerar negativt på din kompensatoriska pedagogik och ifrågasätter ditt tanesätt?

Att du var så värdelöst dålig på att ta kritik det visste jag inte, ids inte kommentera fler inlägg av dig eftersom du uppenbarligen inte kan ta att andra tycker annorlunda.

cloudy sa jag att just DU var en idiot? Jag syftade mer på de som kommer hit och vrålar om att jag ska anmälas till soc eller kallar mig dum i huvudet osv.

för övigt så har jag inte ett dugg svårt med kritik, men det är svårt att bemöta din eftersom att du dragit jättemärkliga slutsatser (som att jag uppmuntrar min son att bli en prinsessa eller att jag vill att han ska bli en flicka).

Jaha, ja det framkom inte direkt att det var de du syftade på utan jag tog det som att alla som inte höll med var idioter.

Då förstår jag bättre.

"Jag klär honom i rosa för att påverka hur ANDRA UPPFATTAR honom och således påverka hur han blir BEMÖTT. som i sin tur påverkar hans personlighet."

Jätte bra tänkt LD, det menar jag verkligen men jag tror inte du kan ändra på hur andra kommer bemöta din son eller dotter för den delen. Man kan alltid försöka påverka men det är enbart motparten som bestämmer om hon/han är villig att bli påverkade och ändra på sitt synsätt. Din son kommer inte bli bemött på ett mer annorlunda sätt bara för att han har rosa på sig, sorry. Barn blir uppfattade och bemötta efter deras personligheter, inte vad de har på sig. Vår dotter klär sig i rosa, klänningar, jeans, blått, svart, skatekläder o.s.v. och jag har aldrig sett att någon daltar eller gullar med henne för att hon är flicka. Nej, hon är en tuff tjej som tar för sig och är framåt och blir behandlad därefter, kvittar vad hon har på sig.

Alltså, seriöst…

Det är precis som om vissa här försöker göra allt i sin makt för att missförstå allt LD skriver. Lyssna och försök ta in vad hon menar istället för att bli defensiva när hon argumenterar emot er! Vad hade ni väntat er, att hon glatt skulle sitta och nicka när ni påstår att hon vill göra sin son till tjej? :S

Du skriver ofta att DU gör si och så, vilket såklart är fullt förståeligt eftersom det är DIN blogg

🙂 Men jag undrar var din man finns i genusuppfostran? Är han lika delaktig? Eller är det du som styr genusskeppet och barnens uppfostran?

MARIA jo det är nog jag som styr mest eftersom att jag har mest kunskap och erfarenhet av både genus och barn. Men min man backar givetvis upp mig 100%

PETRA nej, där har du fel. Det finns omfattande forskning som visar att barn bemöts utifrån förväntningar och då framförallt på kön (men även klass, etnicitet osv).

Jag har själv märkt en tydlig skillnad på hur mina barn uppfattas (och därmed behandlas) utifrån kläderna hon har på sig och beroende på om människan de möter vet om könet eller tar fel.

Men hur uppmuntrar man egentligen en blyger? Rent konkret alltså. Har en 20-månaders son som är otroligt blyg. Jag är på Öppna Förskolan 1-2 gånger i veckan, är ute och handlar med honom, hälsar på vänner osvosv. Inte varje dag, vi är mycket hemma också, men inte osociala på något vis.

Han är fortfarande jätteblyg, har alltid varit. Fryser tex helt om vi är och handlar mat och han måste gå förbi någon som han tycker står för nära. På ÖF vill han helst sitta i mitt knä, om inte annat måste jag vara prick i närheten HELA tiden, det räcker inte att han ser mig… Tycker jag gör allt jag kan för att uppmuntra utan att pressa, men jag kanske gör fel ändå…?

Jag har följt din blogg länge utan att kommentera. Tycker att mycket av det du skriver är vettigt, men nu tycker jag du gått för långt. Att jämföra blyg och försiktig med högljudd och stökig?

erika jag skrev lite högre upp här til en annan: "

hjälp henne i kontakten med andra barn. Hjälp henne att ta första steget, att ta kontakt (rent handgripligen, ta henne i handen och hjälp henne "kom vi går och säger hej"( sitt med och lek ihop. Träffa fler barn, men inte i stora grupper utan en och en så hon har chans att vara med. osv. Och var snabb att bekräfta när hon vågar. "det var väl roligt?!"

Du får vara med när det behövs då. På ÖF t.ex. Sätt dig TILLSAMMANS med sonen, och följ med honom fram till andra barn "vill du leka med det där barnet?" – osv

sarah hur tänkte du nu? PÅ vilket sätt har jag jämfört blyg och försiktig med högljudd och stökig?

Jag tar bara upp vissa könsstereotypa egenskaper som inte är nåt att eftersträva.

En tanke bara, kan det inte vara så att det är p g a att du e så medveten att du faktiskt upplever det hela liiite värre än vad det kanske är

Du liksom bryr dig så mycket att det får en tvärtom effekt nästan

Jag förstår hur du tänker, men jag förstår också hur fel det kan uppfattas av vissa.

Alla människor ska uppmuntras att vara sig själva, precis som dom blev. Men där emot är det väldigt klokt att försöka hjälpa sitt blyga barn och puffa dem i rätt riktning så att de inte blir asociala som vuxna. Och en vild och högljudd unge måste få vara det – där emot skall läras ut när och var man måste vara tyst!

🙂

"jag tycker det är vansinnigt att luta sig tillbaka och skylla på personlighet. Om man har en personlighet som är störande, osocial eller t.o.m skadlig för personen så bör man som ansvarstagande förälder hjälpa sitt barn att ändra på det. Alla egenskaper är inte bra och alla människor har inte trevliga personligheter.

Jag känner barn som är riktiga jävla skitungar. Och jag känner barn som knappt vet hur man leker, som drar sig undan och vill vara ensamma. Hur bra är det?"

Vilken personlighet är störande? Hur tänker du då? Uppenbara saker som att avbryta människor, ta folk för givet eller? Jag utgår ifrån att om man uppfostrar barn så är att man ska lära barnet att respektera andra människor. Såklart ta för sig och prata, interagera med andra människor men på ett respektfullt sätt.

Hur menar du med barn som inte vet hur man leker? Rent konkret, hur menas då? O drar sig undan? Det kanske finns fog för det som inte du vet om, alltså kan du ju inte utgå ifrån att föräldrarna fostrar ungen att göra så.

Tycker snarare det finns en fara med att säga "han kan inte leka" eller "han drar sig undan" …jaha? Vet man inte varför så kanske man ska ligga lågt i huruvida föräldrarna gjort fel eller inte…

"jag tycker det är vansinnigt att luta sig tillbaka och skylla på personlighet. Om man har en personlighet som är störande, osocial eller t.o.m skadlig för personen så bör man som ansvarstagande förälder hjälpa sitt barn att ändra på det. Alla egenskaper är inte bra och alla människor har inte trevliga personligheter.

Jag känner barn som är riktiga jävla skitungar. Och jag känner barn som knappt vet hur man leker, som drar sig undan och vill vara ensamma. Hur bra är det?"

Men vad är en störande personlighet? Vad menas med barn som knappt vet hur man leker? Drar sig undan? Alltså allt detta kan ju ha sin grund i andra saker, saker som du inte har en aning om och då känns det olustigt att döma ut det konstiga och avvikande.

jag gick inte på dagis som riktigt liten, jag bodde så att jag hade nästan aldrig vänner att leka med. Min mamma drog aldrig iväg mig till andra ungar för att jag skulle "våga" eller "ta för mig"…sedan när jag hamnade i skolan löste sig allt detta av sig självt. Man behöver ju inte alltid vägleda sitt barn när det gäller lek och kontakt med andra barn..

Det är skillnad på att acceptera ett beteende men ändå uppmuntra ett annat, det tror jag att du menar. Men det låter så dumt när du skriver att du inte tänker acceptera dina barn precis som de är. Vad sänder det för signaler till barnen, vad lär det dem om tolerans för oliksinnade? Ska du lära dina barn att vissa människor med en del egenskaper, tex blyga människor, de kan man inte acceptera som de är? Att resonera så leder ju bara till intolerans.

Du verkar ju inte alls för att alla ska få vara olika, du verkar ha en ganska så smal mall för hur man både som barn och vuxen ska vara, tycka och tänka. Barn ska vara, göra, tycka och tänka som Ninja och vuxna ska tydligen vara, göra, tycka och tänka som du.

Jag är för genus, jag kämpar som fan för det. Jag uppfostrar mina barn på ett mycket genusmedvetet sätt. Jag gillade din blogg förut men det kommer inlägg på inlägg och kommentarer som gör att jag börjar tycka att du verkar ganska intolerant och som någon som bufflar på med dina åsikter. Att kalla alla som inte håller med dig för insnöade idioter får dig att framstå som otroligt omogen. När någon ändå har bra poänger så verkar du bli en treåring och kör med argument som 'jaha, men jag tycker det iaf'. Pinsamt och det är ju sådanna som du, med en viss bristande förmåga att ta kritik och kunna argumentera, som gör att vi andra feminister och genusmedvetna kämpare får dåligt rykte, blir kallade för galningar och får kämpa i motvind ännu mer.

marie nej det tror jag inte. Däremot så tror jag att de flesta inte ser när t.ex pojkar tillåts vara lite extra buffliga och att flickor i större mån tystas ner

annika Jag tror de flesta föräldrarna vill att deras barn ska vara respektfulla, snälla osv. Däremot verkar de inte veta hur man går tillväga då jag ser samma föräldrar uppmuntra och heja på sina söners bufflighet och stök samt sina döttrars försiktighet och utseendefixering. osv.

Det spelar inte speciellt stor roll egentligen om det finns fog för att ett barn är blygt. Desto större anledning att hjälpa barnet hur man gör. Eftersom jag jobbar med barn så får jag ju insikt i just hur DE barnen är och vad de behöver hjälp med. Eventuella diagnoser vet man om men tar sällan hänsyn till på det viset att vissa beteenden ursäktas och ignoreras. (och jag har ju jobbat väldigt mycket med just att lära autistiska barn att fungera med andra och utveckla egenskaper som är bra)

pratkvarn precis! (fast jag skulle hellre säga att man bör lära högljudda barn när man får vara just högljudda! Det är ju sällan en fråga om egentlig personlighet, utan bara att de inte fått lära sig annat)

jenny Nu har du verkligen misstolkat det jag skriver. Med "jag tänker inte acceptera mina barn som de är" menar jag att jag inte lugnt tänker sitta och se på om de utvecklar egenskaper som är rent av dåliga eller skadliga för dem (eller omgivningen) – inte att jag har en slags vision som mina barn MÅSTE förlja annars jävlar.

Fan.

Och nej, jag har inte en smal mall för Ninja eller andra barn och vuxna. Jag är väldigt tillåtande och accepterande. Mer än de flesta.

har du ens läst hela inlägget eller stannade du vid rubriken? Förlåt min ton men jag blir så innerligt trött på de av er som envisas med att missförstå.

Och jag har inte kallat oliktänkande för idioter.

/trött

Kan du inte skriva ett inlägg om hur man får ett blygt barn att ta för sig mer? Både jag och sambon var blyga barn och är fortfarande lite blyga så jag tänker att våra framtida barn kanske blir likadana. Alla knep jag tänker ut ger mig bara ont i magen när jag sätter mig in i situationen hur det känts för mig att bli "utsatt" för dem.

och nej jag kommer inte lära mina barn att man inte ska acceptera att människor är blyga – jag kommer lära dem att vissa människor kan behöva hjälp och stöd i sin vardag. T.ex blyga människor.

Precis som jag kommer vara en hjälp och ett stöd för mina barn om de skulle bli blyga eller hämmade eller vad fan det nu må vara. Jag trodde det var en självklarhet bland de flesta – att hjälpa sina barn när det är problem. Inte bara "ja men man får acceptera att det är sån hen är för att sen bara låta det bero.

Jag har läst hela ditt inlägg, inte bara rubriken. Det är rubriken jag reagerat på och kommenterat. Det förstår du om du läser det första stycket i min kommentar.

Du behöver se över ditt språk, kanske gå en kurs i textkommunikation och lära dig ett och annat om kommunikativ klarhet.

Du har en del jättebra åsikter, men att välkomna konstruktiv kritik och ta okonstruktiv kritik på ett värdigt sätt, det tjänar både du och dina läsare på.

jag var väldigt blyg som barn och är det fortfarande. önskar att nån hade puchat mig lite och att jag hade fått tränat på att bli mer social och framåt och att folk inte hela tiden hade varit tvungna att kalla mig blyg osv. det förstärkte bara det hela. det blev som en stämpel jag fick, "den blyga tysta tjejen"

nu hoppas jag dock att folk kan acceptera mig för den jag är!

Hade den här diskussionen med några på nätet för några dagar sedan, hur jag ville uppfostra mina framtida barn efter dessa ideal, och de sa "men låt dem vara den de vill vara, du är lika dålig som de andra om du klär din dotter i en klänning ibland!". :rolleyes: Jag förklarade otaliga gånger att det är just det allting går ut på, att låta dem vara dem de vill vara, och inte pojke-flicka.

De fattade inte att bara för att man tänker på vad man klär sina barn och undviker t.ex kläder som är typiska för flickor (de tajta som är omöjliga att röra sig i, eller kläderna man inte vill smutsa ned) så betyder det inte att man är HELT emot klänning och skulle vägra sin dotter (men inte son!) en klänning även om hon bad på sina knän om en.

jenny jo ditt första stycke förstod jag och höll med om att det handlar om att uppmuntra, men sen började du snacka om att jag förtrycker mina barn, att jag är snäv och trångsynt och att jag inte kan argumentera osv. Och då undrar jag om du verkligen har förstått det jag skriver.

När det gäller min argumentationsteknik så håller jag inte med dig. Jag är för det allra mesta väldigt saklig när jag bemöter kritik. Om du tittar bara under det här inlägget så ser du ingenstans att jag varit otrevlig eller barnslig. Jag svarar, argumenterar och diskuterar.

Detsamma gäller i övriga diskussioner. Ibland tappar jag humöret (som normala människor) speciellt när samma människor gång på gång återkommer för att vara otrevliga eller dryga. Det tänker jag inte be om ursäkt för.

Jag får så otroligt mycket skit kastat på mig och förhåller mig trots det lugn och saklig. Så jag blir jävligt sné när jag anklagas för att inte kunna hantera kritik.

Nej jag behöver inte gå en kurs. Herregud! Får man inte diskutera utan att ha en utbildning i "textkommunikation". Då blir det ju bara löjligt.

Sen önskar att jag att vissa av er kunde hålla er till ämnet utan att diskutera min person eller min argumentationsteknik.

Woops, jag läste inlägget fel. Har ett synfel som gör att jag hoppar över ord och ibland hela meningar och ersätter dem med ord hjärnan tror passar xD Så japp. ursäkta det tidigare.

Men jag förstår verkligen hur du menar. Förstår inte hur Jenny misstolkade det hela.

Förresten, i diskussionen jag hade (som jag nämde ovan) var det någon som svarade mig att man ska låta barnet göra det valet själv när de är vuxna, och säga till dem då att det är okej att vara den de vill vara om de vill (och de bet inte på argumentet att det är då samhället som format dem då, och sa att jag var inte så öppen eftersom jag inte trodde att folk kunde förändras… HA!).

Har du någonsin mött på det argumentet? Hur svarar du då?

Det är ju skitsamma vilket kön barnet har!

Jag har 4 killar varav en behöver pushas lite efter att ha iakttagit i 20 min.

En behöver ha stöd, det räcker att man är där men han vill ha så han kan se en och få stöd.

Nr 3 behöver hejdas då det inte finns någon som helst broms i ungen och nr 4 blir nog likadan…

Jag måste anpassa mitt sätt efter vilket barn jag har med mig och deras individuella egenskaper, för att ge dem bästa möjliga start i livet.

Min nr 2 skulle aldrig komma någon vart i livet om jag inte drog med honom eller knuffade lite åt rätt håll tills han upptäcker vad kul det är.

Som sagt, det är anpassning efter barnets behov och sedan vad det har för kön är ovesäntligt… men jag håller med, vissa morsor tycker att deras söners vedervärdiga framfart är söt och de är så "charmiga" med sitt vrålande, svärande och massaker av varandra.

Det är saker jag vägrar acceptera att mina gör, visst de leker i hög fart, men det finns ta mig sjutton gränser för hur hög fart de får ha och hänsyn till andra barn skall alltid stå högst på listan när de leker….

håller med, genus tänk eller ej, vissa egenskaper eller beteenden accepterar man inte.

Ps.yeeey jag har lärt mig kommentera utan att sända halva/tomma kommentarsfält,jag måste bara fylla i alla fält själv och inte välja de som datorn tar fram ds

Måste säga att jag tycker du är kvivskarp i dina diskussioner LD. Du är fruktansvärt bra på att argumenetera för din sak, och du är också mycket tydlig. Jag förstår inte hur vissa kan missuppfatta dig när du är så tydlig.

Det du säger är så logiskt för mig, och det känns som att folk som inte kan hitta på några fler argument börjar kalla dig

otrevlig och att du inte kan ta kritik, just för att de inte har något bättre att säga.. Jag tycker inte alls att du verkar otrevlig, om man uppfattar dig som otrevlig handlar det nog om personliga problem folk har, att DE inte kan ta kritik.

För övrigt tycker jag också att ditt sätt att skriva är bättre än de flesta andra, det märks att du har koll på det svenska språket.

Som någon annan skrev ovanför hade även jag uppskattat något oerhört om vuxna i min närvaro uppmuntrat mig att ta plats. Jag var väldigt blyg som barn, och det värsta jag visste var att folk påpekade det hela tiden. Det var väldigt jobbigt faktiskt, det enda jag kunde förknippa mig själv med var att jag var blyg och att jag därför var sämre än alla andra. Det gjorde att jag blev väldigt osäker och det hämmade verkligen mig. Idag försöker jag att inte förknippa mig själv med att vara blyg, och det har gjort att jag ser mångna andra bra sidor i mig själv istället och jag vågar ta för mig lite mer.

Tack för en superbra blogg! Du är en stor förebild för mig :-d

Jag håller med ovanstående om att jag tycker du är väldigt bra på att förklara och har koll på svenska språket. Ofta verkar det vara så att folk vill missförstå. Att alla inte håller med är väl en sak, men ofta kan de verkligen inte förstå hur du menar över huvud taget.

Jag kan inte heller förstå varför folk blir så upprörda när du (och andra) diskuterar genus. Det är väl självklart att alla barn ska få tillgång till alla roller, egenskaper, kläder o.s.v. (eller ja, tydligen inte för alla, men för mig är det det). Jag kan verkligen inte förstå hur folk kan vara emot det och tycka att barn ska pressas in i en könsroll.

Och när det gäller det här inlägget så känns det lika självklart. Alla föräldrar uppmuntrar ju de egenskaper de ser som positiva och hjälper sina barn att bli bra samhällsmedborgare. Jag kan inte förstå vad som är så provocerande med det. Om jag har ett barn som är elakt eller blygt så uppmuntrar jag ju att de ska bli snälla och sociala, oavsett kön. Känns rätt självklart!

Jag blir riktigt imponerad när du fortsätter diskutera och argumentera när de flesta hade tröttnat för längesen! Keep up the good work! (Och tack för den snygga gratisdesignen!)

Hur får man ett barn som går igenom en blyg period att inte vara blygt? Barnet är 1 och ett halvt år gammalt. Tacksam för svar.

Hej du!

Jag är en 17-årig tjej som är grymt imponerad over dina ideal och ditt levnadsätt.

Men jag har en fråga, jag har följt din blogg länge och du köper ganska könsneutala leksaker till Ninja och Tamlin, vilket är jättebra.

Men låt oss säga att Ninja skulle vilja ha en barbiedocka och leka med Bratz och hon vill klä sig i riktigt "tjejiga" kläder och du tycker att dem strider emot allt du tycker, hade du ändå köpt dem eller försök övertala henne att välja någon annan leksak eller plagg? Baran en tanke, du har säkert fått miljontals frågor, men hoppas verkligen på svar.

Fortsätt vara awesome! Du är en sann förebild!!:love:

Jag måste säga att jag håller med Jenny, helt och hållet. Jag vet att du brukar säga att du är väldigt tolerant, men det är få (om någon) gånger jag märkt det på bloggen. Oavsett, människor har olika personligheter och vissa är mer tillbakadragna/tycker om att leka själv än andra. Detta är inget skadligt beteende. Jag tycker att det är jättekonstigt att tycka att den bästa egenskapen är att vara jättesocial? Min son var superblyg och tillbakadragen tills han var två år och jag försökte aldrig forcera fram något "oh titta så himla kul det är att göra så här" och nu när han är fem har han inga problem med blyghet. För min del kan jag säga att de intressantaste människorna jag träffat i mitt liv inte är de som passar in i mallen av en perfekt utåtriktad social superperson, utan snarare de som tar lite tid att lära känna.

Och innan du frågar – ja jag har läst mer än rubriken.

Och jag måste bara säga att genusmedveten uppfostran är självklar för mig, men det handlar inte om att inte acceptera barnens personligheter. Även pojkar kan vara blyga och känsliga faktiskt. Jag vill se mina barn som individer och inte som kön i första hand.

ANNA

jag ser också mina barn som individer, inte kön. Det här inlägget handlar inte om kön överhuvudtaget. Du kanske lägger märke till att det är arkiverat under "föräldraskap" och inte "genus".

Inlägget handlar om egenskaper. Bra vs dåliga. Om att stödja barnen under deras utveckling. Om att hjälpa dem utveckla kunskap och talanger för att bli produktiva samhällsmedborgare. Om att tona ner beteenden som inte är bra och uppmuntra de som är det. Oavsett kön.

Att jag börjar inlägget med att tala om pojkar och flickor är just för att man tenderar att överse vissa beteenden hos respektive kön. Inte jag, men de flesta. Pojkar tillåts vara lite mer stökiga och flickor tystas oftare ner.

Det är inget tal om att forcera nåt. Inget tal om tvång eller press. STÖD är ledordet. I förkolan jobbar vi ju aktivt med att stärka barnen i det som är svårt och med att dämpa det som är negativt.

Jag har ingen strävan efter att uppfostra en perfekt utåtriktad social superperson, men inte heller nån som omgivningen tycker är spännande och intressant.

Och ja social förmåga är viktigt (nej jag har inte sagt nåt om att vara supersocial eller att det ens skulle vara den bästa egenskapen). Att vara för blyg och tilbakadragen kan verka hämmande för barnetsa utveckling och då snackar jag inte om tvååringar som naturligt är försiktiga i sin kontakt med nya människor.

En del av er läser min blogg som fan läser bibeln och det är skitenerverande att behöva förklara om allt jag sagt i detalj för att ni övertolkat vartenda ord.

MIA jag har ingen direkt grej jag tänker nu att jag kommer förbjuda (förutom vapen) men det känns inte akuellt med en bratz eller barbie just nu (verkligen ingen bratz) men det beror ju på barnet. Hur GÄRNA barnet vill ha nåt och hurdan personlighet hon har i övrigt.

Däremot så kan jag säga så att barn inte alltid måste få de leksaker och de kläder de vill. De mår inte dåligt av att inte få allt och jag kommer säkerligen flertal gånger neka deras önskemål (men likväl bejaka dem vid andra tillfällen)

Det kommer vara barbiedockor, de där coola jeansen, prinsessklänningar eller batmandräkter eller kanske senaste mobiltelefonen.

Jag övertolkar inte varje ord du skrivit, tråkigt om du tror det. Det är möjligt att jag inte förstår vad du menar, men jag kan inte göra annat än läsa och förstå. Man kanske får ta att inte alla förstår exakt vad man menar? Jag antar att du skriver rubriken på det sätt du gör för att provocera? Då kanske det är lite märkligt att tycka att det är skitenerverade att folk (jag) faktiskt blir provocerade.

Oavsett, mina åsikter är baserade på en längre tids läsning av din blogg som jag stundtals tycker är bra och stundtals väldigt dömande.

anna rubrikerna skriver jag på ett sätt som ska få folk att haja till, men jag utgår ju från att man läser RESTEN av inlägget innan man kommenterar. (du sa ju att du hade gjort det)

Och ja fan, jag är dömande ibland. Vem fan är inte det? Dock inte på det vis som du beskrev i tidigare kommentar.

"tessan absolut! Jag tycker också om kufar. Men är det nåt att sträva efter? De flesta kufar jag känner mådde väldigt dåligt när de växte upp och även i vuxen ålder just pga sin bristande sociala förmåga eller blyghet eller… ja vad det nu är för avvikande beteende eller egenskaper man har."

jag ser gärna att mina barn blir kufar, om det är en del av deras personlighet att vara extremt tillbakadragna eller livliga. men kufar med rak rygg och en inre stolthet över den speciella person de är!

att en avvikande personlighet är handikappande och gör att man mår dåligt beror ju på omgivningen. som du själv brukar skriva om mobbing; det beror på gruppdynamik, inte på en enskild person.

tessan jo visst är det så, men vill man inte ge sina barn alla möjligheter? Givetvis kommer jag ju acceptera den person mina barn blir.

Men att t.ex vara så socialt handikappad att det påverkar din chans till jobb, partner, liv? Eller högljudd och hänsynslös? Eller vad det nu må vara för personlighetsdrag man har som inte riktigt funkar ihop med kontakt med andra människor?

varför är det ok att lära barnen praktiska färdigheter som matte, språk osv men inte andra färdigheter som hur man beter sig bland folk eller hur man vågar ta för sig?

Dåliga vs bra ur ett "vad funkar i vårt samhälle"-perspektiv.

Och ur mitt.

Jag tror de flesta av oss kan enas kring begreppen. Det är bra att vara empatisk och social. Det är dåligt att vara hänsynslös och stökig.

och nej, jag håller inte med om att det alltid är omgivningens fel att man inte blir omtyckt. Är jag en jobbig person så ligger ju skulden hos MIG, inte hos dem jag beter mig jobbigt emot.

Precis, jag läste rubriken och blev provocerad. Innehållet är lika provocerande. Att vara blyg och försiktig är INTE att vara en kuf! Självklart kommer jag inte uppmuntra mina barn om de börjar misshandla sina kompisar eller skita i om de blir jättedeprimerade och drar sig undan från omvärlden och tänka "jaja sån är han" (eller något annat som är lika långt ut på skalan). Men det är ganska långt ifrån att vara blyg eller högljudd!

Självklart behöver inte detta betyda att man går omkring och säger att ens barn är blygt hela tiden (som någon här ovan hade varit med om), det är lika konstigt. Varför detta behov av att sätta en stämpel på barn?

Självklart ska man utmana sina barn att gå utanför sin bekvämlighetszon, men att hela tiden pressa ett blygt barn till att ta för sig tror jag har motsatt effekt. Om man är lyhörd så vet man när barnet är redo, låt det utvecklas i sin egen takt bara!

Jag är säker på att Ninja är ett underbart barn och du är säkert en bra mamma, men vadå, är man inte en bra mamma/pappa om man har ett barn som är blygt och försynt? Kan det inte bara vara så att barn får vissa egenskaper, man accepterar sitt barn och älskar det och visar att det är världens finaste precis för den person det är och fokuserar på att bygga upp självkänslan? (och innan fan läser bibeln, jag påstår inte att du inte visar dina barn att du älskar dem.)

anna

1. jag har inte påstått att man automatiskt är en kuf om man är blyg.

2. Jag har inte påstått att man är en sämre förälder om man har barn som är blyga. (eller högljudda)

3. För femtioelfte gången: det är ingen som sagt nåt om att man ska pressa eller tvinga sina barn.

/suck

Fast apropå blyghet, jag kan bli lite trött på att det i mångt och mycket är så stort fokus på att man ska "våga ta för sig" och "visa framfötterna" i samhället idag, att det inte riktigt är accepterat att vara lite blyg och tillbakadragen. Nu pratar jag inte om förlamande och socialt handikappande blyghet, utan om människor som hellre iakttar än tar för sig när de ställs inför nya situationer. Jag är nog en sådan människa, lite av en "slow starter" och står gärna lite vid sidan av och iakttar i början, känner av stämningen, istället för att kasta mig ut och börja prata med folk. Enda gångerna jag tycker det är jobbigt är om jag känner att folk uppfattar mitt beteende som konstigt och fel (vilket faktiskt inte är alltid). Annars tycker jag det är rätt skönt att kunna vara lite diskret innan jag känt in mig på stämningen.

Nu gissar jag att du talar om en annan grad av blyghet när du säger att det inte är speciellt bra egenskaper, men jag ville bara nyansera lite. Social kompetens är bra, men det behöver inte stå i motsats till blyghet.

Helt rätt resonerat där! Vet inte riktigt om jag får uttala mig eftersom jag själv inte har barn (än?) men: Det är mammor som du som får en att få tillbaka tron på mänskligheten! Alltid lika fantastisk och klockren i dina inlägg. Ville bara påtala det:)

You're not going to tolerate anti-social tendencies in your kids? — And this comes from serial-killer and cannibal worshipper? Don't you think by your own life you install such tendencies in them?

You seem like a person who tries to project own insecurities on your children and make them be what you, yourself, couldn't be and force something on them that you wish you were but are not. — This is specifically about your sick obsession with dressing your older kid as a boy. Also, about you exposing your children's nudity to the public, which shows your sickness and recklessness.

No, I don't support gender binary stereotypes or sexism, but you dressing your kid as a boy and creating the basis for your kid being excluded from "society" therefore–you already built a foundation for any anti-social tendencies that there might emerge. You very much remind me of my mother who dressed me as the other gender when I was a child–well now I'm transsexual and have no relationship with my mother, thanks god. You're irresponsible, reckless, mad, vile person.

If you think you became transsexual because of how you were dressed youre really pretty fucking stupid. lmao.

Vill bara säga att du har så jäkla rätt, Lady Dahmer! Jag har alltid varit väldigt tillbakadragen och blyg och praktiskt taget inte fått någon hjälp överhuvudtaget med det. När lärarna på min skola såg att jag var blyg och tillbakadragen ville de liksom hjälpa mig, men det blev istället så att de skuldbelade mig för att jag var ensam, samtidigt som min mamma aktivt sköt bort alla försök till hjälp med ursäkten "låt hon vara som hon är". Detta lider jag mycket av nu, det har krävts väldigt mycket ansträngningar från min sida för att inte bli totalt utanför och tyst. Nu tror jag definitivt att LITE av tillbakadragenheten sitter i personligheten, men då extrem blyghet inte något att eftersträva så är det såklart jätteviktigt att försöka hjälpa barn med problem åt det ena eller andra hållet (utan att pressa dem såklart, men att försöka ge lite försiktiga puffar i rätt håll).

Stå på dig LD 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *