Kategorier
barn & föräldraskap

”Om inte kärleken till mina barn alltid lyser igenom så spelar det faktiskt ingen roll.”

Meekatt som för övrigt är en av finalisterna till Årets BloggMama skriver om föräldraskapets mindre soliga sidor och får skit från en bloggläsare som tar sig rätten att bedöma. Men Meekatt ryter ifrån; Om inte kärleken till mina barn alltid lyser igenom så spelar det faktiskt ingen roll. Min blogg är ingen kärleksförklaring till min familj.  […]

Meekatt som för övrigt är en av finalisterna till Årets BloggMama skriver om föräldraskapets mindre soliga sidor och får skit från en bloggläsare som tar sig rätten att bedöma. Men Meekatt ryter ifrån; Om inte kärleken till mina barn alltid lyser igenom så spelar det faktiskt ingen roll. Min blogg är ingen kärleksförklaring till min familj. 
 
Som förälder har man ju det där konstanta dåliga samvetet. Det spelar ingen roll vad det gäller, jag känner alltid att jag skulle kunna göra bättre, göra annorlunda, göra om. Vara roligare, mer pedagogisk, mer tålmodig. Hitta på mer. Vara snällare. Sätta tydligare gränser. Vara bättre. 

Och så vidare i all oändlighet. 

 
Shit, jag hatar mina ungar emellanåt och jag hatar att vara morsa lika ofta. Men så får man ju inte känna. Och absolut inte uttala högt! Iallafall inte om man ska tro på familjelivsmorsorna som härjar i alla vrår. Myten om den självuppoffrande modern som ÄLSKAR att just självuppoffra är det dags att vi skrotar. Den kväver och dödar oss och får oss att känna oss otillräckliga och DÅLIGA.
 
Jag skäms ibland när jag jag får kommentarer om att jag är en fantastisk mamma. Jag känner mig som en stor lögnaktig bluff och jag vill nästan vråla tillbaka; ”Gå inte på det! Köp inte mitt skitsnack! Jag är en usel mamma!” för jag är ju en jävla skitmamma emellanåt. Jag skriker på ungarna. Svär åt dem. Rullar ögonen. Suckar. Stönar. Vill inte leka. Lyssnar inte. Jag är opedagogisk och barnslig. Mitt tålamod tar slut mer ofta än jag skulle vilja erkänna. 

Men sen tittar jag på mina små troll och de är så jävla bra på alla sätt och vis. De är kreativa, uppfinningsrika, snälla, omtänksama, kloka, förstående, framåt, sociala, orädda, intelligenta, roliga. 

De är så jävla fantastiska och det är min förtjänst! Jag gör ju nånting rätt även när jag gör massa fel.

 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

52 svar på ””Om inte kärleken till mina barn alltid lyser igenom så spelar det faktiskt ingen roll.””

Det är så skönt med personer som dig (och meekatt) som vågar skriva verkligheten precis som den är. Jag har inga barn själv men väntar mitt första nu. Jag har haft en pissig graviditet och har nog aldrig någonsin mått så dåligt som i början av graviditeten.

Jag skrev på FB om att jag längtade ihjäl mig efter Bebis men att jag samtidigt var så in i helvetes trött på att vara gravid och inte ville vara det längre. Och vad hände? Jo givetvis blev jag påhoppad och fick ta emot skit som fan, vilket i sin tur fick mig att må ännu sämre.

Men seriöst, hur lätt är det att njuta av graviditeten när du spyr flera ggr om dagen 14 veckor i sträck samtidigt som du har sån värk att du knappt kan ta dig upp ur sängen?! Men usch och fy och på med skämshatten för nåt sånt får man inte säga högt…

Svar:
Graviditeten var SKIT tyckte jag. Visst mysigt med sparkar, men mindre mysigt med värk, smärta, illamående osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Åhgud vad jag behövde läsa det här idag.

För fem minuter sen skrek jag för kung och fosterland SOOOV till min övertrötta 2-åring, som varit vaken sen fem imorse.

Hon väckte sin lika övertrötta lillebror gång på gång så jag har suttit hela morgonen med gnäll och skrik och jag tänkte

"nu är det tags att släppa taget. Och hoppa från balkongen". Vips så somnade båda och jag kan helt plötsligt känna hur fina dom är. Och det dåliga samvetet fullständigt sköljer över en.

Svar:
När de sover är de himla fina ja. lol.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag förstår inte grejen med att man inte får prata om livets nedförsbackar. Sålänge det gäller barn får man tydligen inte säga ett enda negativt ord, om man nu inte vill bli påhoppad som en dålig mamma. Inte fan får jag några påhopp när jag säger att jag är så trött på min man, att jag hatar honom just idag! Nej då är alla förstående istället. Knäppt.

Hej Lady D! Jag har tva fragor:

Du beskrev tidigare att du ofta är konflikträdd. Jag själv är nästan sjukligt konflikträdd och börjar oroa mig för att jag ska överföra det här pa min 2-åring när vi är ute och leker med andra barn. Hur gör du för att undvika det? Är det nåt du öht tänker på?

Min andra fråga är hur du tar sa vackert suddiga/drömska bilder. Är det nan speciell kamera eller teknik du använder?

Svar:
Öva öva öva på att ta konflikter helt enkelt. Samt låta barn lösa sina egna emellanåt. (alltså inte alltid gå emellan) Bilderna är tagna med instagram-appen!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tack. Har gråtit hela förmiddagen för att jag inte orkar vara mamma, för att jag är usel osv.

Tack för att du delar med dig. Det känns bättre när det inte bara är jag.

"Jag vill inte vara mamma" är en tanke som är dubbelt så tung för att den är förbjuden.

Jag tycker att föräldraskapet är kanske det bästa exemplet på sexism vi har. Tar man Hollywood som exempel så kryllar det av filmer i stilen "I Don’t Know How She Does It" med taglinen "if it were easy, men would do it too". Hollywoodpappan är ett förvuxet barn som inte kan väntas kunna se efter ens sig själv och fortfarande hålla huset kackerlacksfritt medan Hollywoodmamman älskar att uppoffra sig och egentligen får barn ensam. Läskigt.

En ständigt leende och tillgjort glad robotmamma gör bara sina barn en björntjänst, hon lär dem inget om det verkliga livet och hur man klarar sig därute. Att visa sanna känslor är att indirekt vägleda sitt barn och visa att det är OK att ha känslor. Det viktiga är hur man återhämtar sig, att man inte är sur i en hel timme. Visar man att mamma var sur, arg etc. men nu är det bra så blir barnet tryggt med känslor. Både att hantera andras och sina egna.

"Jag skäms ibland när jag jag får kommentarer om att jag är en fantastisk mamma. Jag känner mig som en stor lögnaktig bluff och jag vill nästan vråla tillbaka; "Gå inte på det! Köp inte mitt skitsnack! Jag är en usel mamma!" för jag är ju en jävla skitmamma emellanåt. Jag skriker på ungarna. Svär åt dem. Rullar ögonen. Suckar. Stönar. Vill inte leka. Lyssnar inte. Jag är opedagogisk och barnslig. Mitt tålamod tar slut mer ofta än jag skulle vilja erkänna."

Vet du. Jag tycker att det är just detta som är ett exempel på att vara en bra mamma. Att man inte stänger inne sina känslor utan vågar visa dem även inför barnen. Ibland kokar man över och någonstans måste det ut. Det är att visa sig mänsklig. Och som du skriver sedan så ser du ju på dina underbara barn vilka fina individer de är. Då vet man att man faktiskt gör något bra. Även om det är a pain in the ass ganska ofta också.

Trevlig helg och tack än en gång för dina läsvärda texter!

Åh, men det är ju så, man orkar inte jämt liksom. Jag har en elvaårig dotter och vi bråkar HELA tiden. Känner ibland för att rymma så hon slipper den här skitmamman som gör henne ledsen och arg hela tiden. (och det har jag tillochmed stått och snyftat fram argt nån gång.)

Vi är bara människor liksom och vi gör så gott vi kan.

Här är en som precis satt på tvn och låst in mig på toa med telefonen. Önskar jag hade öronproppar också. Att man inte vill uttala hur jävla jobbigt det är att vara förälder ibland är ju för att man ändå älskar dem så himla mycket och tanken på att de skulle känna sig oälskade gör så ont. Men jag tror dock att det är sunt att låta de negativa känslorna också få ta plats. Bra att du skriver om det.

Gud vad skönt att höra!!

Jag har inga barn, och planerar inga heller just nu. Men en av dom sakerna som faktiskt skrämmer mig mest (utom ja, att man då har ett liv att ta hand om) är hela den här Heliga Modern-grejen. Tänk om jag inte kan amma? Tänk om jag köper fel kläder? Visar fel filmer? Tillrättarvisar fel? Har fel barnvagn? Ger dom något för sött? Föder med kejsarsnitt? Inte får tyst på barnet på bussen? DRICKER ALKOHOL?! Omg.

Det känns som att när man blir mamma så är man hela världens "tycka till om"-objekt. Alla har rätt att påpeka precis vad som helst om mig och till mig, det är ju "för barnens skull". I "välmening". "Man kan ju faktiskt inte…". Osv.

Så det som skrämmer mig mest är huruvida jag kommer kunna stå pall mot andra mammor/familjer när dom dömer mig. Inte själva "ta hand om barnet"-grejen.

Den som påstår att de älskar varenda minut av föräldraskapet är en förbannad hycklare!

Jag känner mig också som en usel mamma, men mina barn säger att de älskar mig ändå, trots att jag känner igen mig i varenda bokstav som du skriver!

Jag har insettmatt det finns inga perfekta föräldrar men att en bra förälder inte är den som alltid gör rätt för i så fall finns det inga bra föräldrar. Det är den förälder som har en inre bild av hur de vill vara och försöker eftersträva den, som inser att "jävlar vad fel det blev nu då" och som då ber barnen om ursäkt. Det är de föräldrarna som är de bra föräldrarna, i min värld i alla fall.

Igenkänningsfaktor: Skyhög!

Visst är man otroligt less ibland (rätt ofta). Ofta vill jag bara få vara Sandra, göra sådant som jag har lust till och inte bli störd av ungar som kräver än det ena än det andra.

Vi matas med att vi ska leva för våra barn och alltid tänka på barnens bästa och uppoffra oss i alla lägen. Jag tror att det är mycket därför som vi är lite bortskämda i Sverige. Ungar får lära sig att mamma ska släppa allt hon har i händerna och vara till förfogande omedelbart.

Det vore bättre om man lärde barnen att vuxna också kan vara trötta, ledsna eller behöver egentid. För annars blir det lätt så att mamman gormar, himlar med ögonen och är till synes ointresserad – för hon är trött och uttråkad.

Är en trött, ångestfylld, gormande och less mamma det bästa för barnen? En mamma som gör det hon ska bara för att hon måste men irritationen lyser igenom? Jag tror att vi alla måste få lov att "sakna" våra barn i vardagen. Vara ifred en stund och lära ungarna att inte dra mamma i kjolen var tredje minut. Ungar måste lära sig att vänta och visa hänsyn och att göra saker själva.

Ingen orkar vara pedagog 24/7. Den som påstår sig vara det ljuger.

😉 Det är ju just de egenskaperna som gör oss till supermorsornas supermorsor! 😉

Att vi vågar erkänna att det är SKIT ibland och att det är OKEJ att känna så! Vi måste släppa den där jävla pressen som vi/folk i allmänhet/andra föräldrar sätter på oss och slappna av i vetskapen att vi gör vårt bästa! "Trotsig 4-åring bytes mot bag-in-box"-annonserna nappas det fan inte på. VAR är Mammamaffian då?!

Ha en go helg! Igår MISSADE jag att det var "internationella chokladdagen" så ikväll ska det mulas 400 gram choklad…framför TV:n…i urtvättade mammabyxor. Fuck Fredagsmyset!

När min son döptes fick ja en sån där skylt som man ska hänga över sängen "en prins sover här". När sedan denna människa kom hem till oss och såg att skylten inte var upphängd så kände i att jag var tvungen att förklara mig, det lät såhär:

Jag kan tyvärr inte hänga upp den där skylten för det är ingen lite prins som sover där, det är en fullblodad terrorist och sadist som håller mig vaken hela jävla natten igenom!. Men tack ändå, typ….

Gissar att det var sista gången nån kallar mina barn prins eller prinsessa då dom ständigt kallas de två terroristerna här hemma. Har ja dåligt samvete för jag öppet kan säga att mina ungar e så jävla jobbiga så de finns inte? Inte ett piss faktiskt sen skiter ja fullständigt i om folk inte tror att jag är en bra mamma, för de vet jag lika väl som att jag vet att jag suger som morsa "ibland":)

Det finns nu en diagnos för oss alla som bara väntar på att bli påkommna som världens sämsta morsor 🙂 the imposter syndrome.. Herregud hela jag är ju fejk!!!!

TACK för detta inlägg!

I morse hade jag en sån där för jävlig morgon när det var filmjölk överallt och jag bara inte hann dricka kaffe för att det skulle torkas till förbannelse.

Hade heslt sluppit moderskapet då, inklusive många andra gånger MEN DET FR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR LANDET LÄNGRE!!

😉

Detta var de bästa jag läst idag och det som "fröken Emma" kommenterade.

Själv har jag haft två djävulska graviditeter, mådde hemskt kan jag lugnt säga, men andra tyckte nog jag överdrev, för gravid är ju enkelt och himmelskt!?

Ja verkligheten är inte så rosaskimrande och humöret vill inte vara på topp och orken saknas ofta.

Tack lady dagmer

Men jag älskar mina två barn och nåt rätt gör säkert jag oxå!

Tack lady dahmer

och inte får man heller säga att man tycker att barnbarnen är skitjobbiga och ouppfostrade och att man inte orkar med dem mer än några timmar i sträck för då är man en SUPERDÅLIG farmor/mormor. Har just tillbringat tre dygn med två ungar som är goa som guld ensamma men slåss, bråkar, intrigerar och skriker stup i kvarten när de är tillsammans. Så räkna med vidare klagomål när ni kliver över gränsen till den äldre generationen.

Skönt att läsa både inlägget och kommentarerna! Jag är alltså inte ensam om att tappa tålamodet både nu och då. Oj, så skrämmande lättprovocerad jag är ibland och så nära jag kan ha till att börja gapa.

Ja jag får nästan någon form av anfall varje gång jag hör någon säga "njut av din graviditet" eller "njut av den första tiden det går så fort" och man nästan blir avrättad för att man inte känner det där fluffiga rosa molnet runt sig. Tack och lov att graviditeten bara varade i nio månader- de var de kanske de värsta i mitt liv. Och tack och lov att barnen blir större- jag har ju en superhärlig tvååring nu och det kan bara bli bättre! Och det är den vetskapen som gör att jag tänker ta mig igenom det igen.

Känns ganska falskt att låtsas som att man bara leker, gullar, myser och aldrig hamnar på kant med sitt barn… Har svårt att tro att det bara är i vårt hus det blir grinigt, konflikter och trotsutbrott.

Jag tycker att du är en fantastisk mamma just för att du vågar säga att det är skit ibland och att ungarna kan vara små monster. Du får mig och säkert många andra också att känna att det är okej att inte låtsas att allt är solsken, det är okej att känna oavsett om det är bra eller dåligt, det betyder inte att man älskar ungarna mindre. Så TACK!

Känns bekant! Lägg sen till att ett av barnen har cancer så har du en situation som är ännu jobbigare plus pressen att vara en ännu bättre och tacksammare mamma eftersom tiden kan vara begränsad…

Det är härligt att du har en ärlig blogg och tar upp både bra och dåliga sidor i föräldraskapet. Jag vet att man inte skall tro på allt man läser, men det är tröttsamt att läsa glansbildsbloggar hela tiden.

h. En som ibland hatar sitt barn, men börjar vara okej med det.

Word till inläggen och kommentarerna! Det var detta dom jag tyckte var mest jobbigt med att bli förälder,denna ouppnåeliga bild av hur just en mamma "ska" vara! Och jag är inte ensam har precis hört samma av en av mina vänner. Så jag tycker att det är viktigt att lyfta, för i slutändan är vi bara människor med ett spann av känslor.

Tack för bra inlägg och bra kommentarer!

Kunde inte känna igen mig mer!

Mina barn har fan varit demoner till och från den här veckan. Jag har tröttnat på att trippa på tå och kompromissa så att dom ska vara förnöjda med livet. Dom testar mig och bråkar och slåss och vrålar och skriker och kastar saker och lyssnar inte överhuvudtaget. Min nya taktik (eller ja, det var inte direkt planerat) den här veckan var att börja störtlipa. DÅ FATTADE DOM. Och ville trösta. Jag tror att det är bra att barnen får se att föräldrar också har känslor.

Tamlins min är hur gullig som helst! 🙂

M-m-men… Kan man HATA sina barn..?

Svar:
Det är väl klart man kan. Varför skulle man inte kunna det?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är viktigt att kunna vara ärlig med det man känner! Vi föräldrar är så otroligt viktiga för våra barn óavsett vad vi gör, liksom de är för oss.

Åh, jag har aldrig känt hat gentemot mina barn. Jag har varit trött & irriterad på dem, men skulle aldrig få för mig att tex svära åt dem. Hjälper det? Blir man mindre trött/irriterad/arg?

Hata är ett extremt laddat ord. Nej, jag skulle aldrig kunna hata mina barn.

Svar:
Nej det hjälper inte men nu handlar inte det här i lägget om pedagogik eller hur man bäst hanterar stress. Det handlar om känslor som inte "får" finnas men som finns och som i sin tur får kvinnor att må ännu sämre.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Först vill jag säga tack för ett skönt inlägg och en bra blogg. Din blogg har helt klart öppnat mina ögon för genus och feminism.

sedan detta inlägg om föräldraskap. Riktigt bra. Har själv tre barn som jag älskar lver allt annat men de driver mig till vansinne ibland. I föräldraskapet utsätts man för alla känslor.

Jag har i perioder mått så in i helvete pissdåligt och haft så in i helvete pissjobbiga ungar som jag bara önskat till andra sidan jorden ibland och tom lämnat bort i flera dygn för att de varit så vidriga, men aldrig att jag skulle kunna säga eller ens skriva att jag hatar mina barn. Never!

Svar:
Ser inte skillnaden faktiskt på att säga att man hatar sina barn ibland eller att man tycker de är vidriga osv. Ingen skillnad alls. Men ok.
– JAG KÄNNER iallafall så ibland. Det gör jag.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

hehe min unge har just nu magsjuka och har spenderat morgonen med att spy tarmarna ur sej. Hans pappa är jätte bra och pysslar och daltar medan jag (som har emetofobi) funderar på att lämna dom åt sitt öde och alldrig mer se tillbaka.

Dock har jag svårt att se någon större skillnad mellan att säga att man hatar sina barn ibland eller att säga att de är in i helvete pissjobbiga och vidriga.

Förstår till viss del och håller med er båda, för min del har det mest varit situationen i sig. Men. Barn är bara ett både till antal och år så jag kär väl få käka upp det kanske.

Svar:
Jag ser inte heller skillnaden faktiskt. Att säga att man hatar sina ungar ibland betyder inte att man inte älskar dem, men reaktionerna på det bevisar ju just min poäng om hur tabu det är att känna så och vad det i sin tur har för konsekvenser.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men gud, skriver som en kratta. Mitt barn är alltså ett år och en styck. Sen har första året som mamma varit skitjobbigt emellanåt.

Fick en ledsam "även du min Brutus-känsla" när jag läser den slentrianmässigt upprapade kommentaren

"Som förälder har man ju det där konstanta dåliga samvetet."

Förstår inte varför du skriver så men ännu mindre varför du har det. Eller förstår gör jag väl, förväntningar och krav och allt det där men du är säkert, de allra flesta är säkert, utmärkta föräldrar som ger sina barn kärlek, mat och medicin. Tak över huvudet, sköna sängar, bra vardag, massa uppmärksamhet och ännu mera kärlek. Genom att vägra ha dåligt samvete för skitgrejer och ännu viktigare sluta kockettera med den frasen tror jag fler föräldrar kan vara lyckliga och stolta över sig själva och sina barn.

Svar:
Jag koketterar inte. Jag konstaterar. En viss skillnad. Jag tänker inte sockra verkligheten när jag beskriver min vardag eller mina känslor för att andra ska må bättre.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

CRED!! 🙂 Inte för att jag känner igen mig för jag har aldrig haft barn, men tkr det är bra att det finns några i detta avlånga land som säger sanningen istället för att få allting att låta sockersött och mysigt.

Ääääsch, den bästa morsan är den som har bestämt sig för att försöka. Ska och hälsa på en kull valpar imorgon. Där nafsar bitchen garanterat till en asjobbig unge när den blir too much (jo, jag tycker gott att vi kan jämföra oss med hundar och andra djur ibland).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *