Kategorier
barn & föräldraskap

Om man aldrig stöter på motstånd så får man ju aldrig möjligheten att utveckla de verktyg som man behöver för att hantera konflikter och negativt bemötande

Jag har fått så himla mycket kloka tankar under inlägget om mobbing och jag spinner vidare lite. För det här med att slippa bli retad verkar för många som ett självändamål som ska uppnås till varje pris oavsett hur ologiskt och nästintill omöjligt det faktiskt är. Men är det verkligen hela världen då? Om man […]

Jag har fått så himla mycket kloka tankar under inlägget om mobbing och jag spinner vidare lite. För det här med att slippa bli retad verkar för många som ett självändamål som ska uppnås till varje pris oavsett hur ologiskt och nästintill omöjligt det faktiskt är.

Men är det verkligen hela världen då? Om man blir retad? (nu pratar jag inte om regelrätt mobbing) Visst fan kanske självkänslan får sig en tillfällig törn, men samtidigt så är det ju ett fantastiskt tillfälle att lära barnet hur man hanterar sådana situationer. (vilket i sin tur stärker jaget och självuppfattningen) Om man aldrig stöter på motstånd så får man ju aldrig möjligheten att utveckla de verktyg som man behöver för att hantera konflikter och negativt bemötande.

Jag blir en irrationell tiger när någon är elak mot Ninja. Men samtidigt nånstans så handlar ju mitt föräldraskap om att utrusta henne för framtiden. Jag kan inte rulla in henne i bomull och ta alla hennes fighter. Men jag kan stå vid hennes sida.

Ett barn som INTE sticker ut eller har konstiga kläder på sig.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

19 svar på ”Om man aldrig stöter på motstånd så får man ju aldrig möjligheten att utveckla de verktyg som man behöver för att hantera konflikter och negativt bemötande”

Det svåra är ju att om man inte sätter stopp för pikarna när de är på retas-stadiet så övergår de lätt till mobbning efter hand.

Det är inte alltid det hjälper att vara en stark individ som står upp för sig själv heller. Jag gjorde det, men gav uppenbarligen bara mobbarna mer att bita i när det blev en sport att försöka knäcka en. Sånt orkar man inte till slut hur mycket självförtroende man än haft från början (sen får man heller inte glömma att i den åldern där vännernas inflytande överskuggar föräldrarnas är man desto mer utelämnad till andras åsikter) Jag tror helt enkelt att många av de som väljer den fega lite mer könsterotypa vägen har varit i någon sådan situation…

När jag var på stan här om dagen så hörde jag en mamma skrika ut till sin son att "DET DÄR KAN DU JU INTE HA DET ÄR JU TJEJSKOR JU OCH DU ÄR JU KILLE!".

Detta känns fel på så många plan:

För det första så blir ju då tjejgrejer lite sämre än andra grejer. (Han skulle få crocs och han valde rosa).

Jag tycker också att hon kränker sitt barn genom att han måste välja rätt för att hon ska bli nöjd.

Hon fostrar också någon som i framtiden troligtvis kommer att reta de som inte passar in i hans mammas mall.

Jag förstår inte vad föräldrarna tänker när de "retar" sina egna barn??? Jag menar om hon kände sig så obekväm med färgen så kunde hon väl uttryckt det på något annat sätt. Eller helt enkelt respektera och bli glad över att sonen har egna åsikter och att han faktiskt inte ens reflekterade över om det var tjejigt när han valde.

Nu blir detta lite långt men jag bli så upprörd.

Jag förstår inte hur hon tänkte att det skulle vara en bra förklaring. Plus att hon skrek så det hördes över hela butiken, snacka om att göra bort sitt barn (4-5 år såg han ut att vara).

Hon kommer troligtvis att fostra ett barn som kommer reta mitt barn och detta gör mig så arg och jag ångrar verkligen att jag inte sa någonting (inte för att lägga mig i uppfostran men jag tycker inte det har med uppfostran att göra att kränka sitt barns vilja och "tjejgrejer"). Nästa gång kommer han troligtvis välja "rätt" skor i alla fall.

Jag har själv blivit stärkt av att ha valt ett utseende som inte är norm idag. Jag har fått se mig själv, se på varför jag vill se ut så och se vad jag vill tillföra till världen. Tryggheten i att jag vet att jag är en bra människa, att jag kan och gör gott för mig själv och andra gör att man reder sånna där "sjuk-i-huvudet"-fighter så mycket bättre.

Om man från barnben lär sig att man kan, att man är viktig och att det viktiga i livet är det goda man tillför världen så tror jag att "småsaker" som att bli retad för att man har en viss färg på kläderna eller vad det nu är inte tar lika hårt, sålänge man har stöd i vänner och familj omkring sig.

Så länge du har en trygg grund att stå på så klarar man det mesta 🙂

viola jag har ju också blivit retad/mobbad men det spelade liksom ingen roll hur mycket jag försökte anpassa mig eller vara som alla andra. Det hade varit klokare om min mamma uppmuntrat mig att vara mig själv och känna styrka och stolthet i det så hade jag kanske inte varit spå desperat efter andra människors gillande.

Jag har alltid varit mig själv, jag gick i tights och t-shirt för jag gillade det – alla andra tjejer började sminka sig och så men jag sket i vad dom tyckte för jag var nöjd med mig själv. Måste säga att jag var en stark liten skit när jag var yngre, har blivit värre på äldre dar, idag bryr jag mig MYCKET mer om vad folk tycker och tänker om mig och mitt utseende – tyvärr. Jag klär mig fortfarande hur jag vill men jag hanterar de negativa kommentarerna sämre. Något tips?

Min mamma lärde oss att vi skulle vara nöjda med oss själva och att man dög som man var och det kanske var lite därför jag kunde vara just den jag var som liten 🙂

Vilka kloka ord! Och det känns bra att läsa om andras erfarenheter och tankar kring det här ämnet. Visst är det som de flesta säger, "vi vill inte att våra barn ska bli mobbade" – MEN du uttrycker det så bra att vi ska ge barnen verktyg att hantera situationer som vi inte kan förhindra.

"Jag kan inte rulla in henne i bomull och ta alla hennes fighter. Men jag kan stå vid hennes sida." Åååh, så vacker skrivet – jag ryser och blir alldeles tårögd!

Du har såklart helt rätt. Jag blev mobbad och anpassade mig också men det finns liksom alltid något kvar att hacka på. Alla som läst det minsta lilla socialpsykologi vet att mobbing inte har ett jota med yttre attribut att göra. Personer som blir mobbade kommer ofta från familjer där de inte fått lära sig sitt eget värde och att känna att de är bra, deras liv är bra, oavsett vad någon annan tycker.

I dessa familjer så mobbas ofta barnen, av välvilliga föräldrar som liksom tänker att "Det är bättre att JAG säger att pojkar inte ska ha kjol än att hans kompisar säger det sen!" Helt fel.

Viola: Även om du har rätt så tycker jag att du har fel attityd. Om nu något barn med perfekt bevarad självkänsla blir mobbat så är väl inte lösningen att passa in i mallen ändå, utan ta itu med mobbaren! Tyvärr förstärker många vuxna, t ex lärare och föräldrar, mobbingen genom att hinta åt den mobbade att "du kanske skulle låta bli att ha den där hatten, ändå… självklart ska du ha den om du vill det, MEN…"

Verktyg för att hantera tror jag också på. Min unge berättade att ett annat barn hade sagt att han hade liten snopp (vilket kan ha varit en ren iaktagelse – för den är ganska liten). Jag frågade vad han sa då och han hade sagt att "Jag bryr mig inte om vad du tycker för jag tycker att min snopp är bra".

Ungefär så brukar jag svara om ungen (eller något annat barn) kommenterar något hos mig… Han har tex börjat säga saker som "din tröja är ful!!!" när han är arg på mig (vilket nog kommer från förskolan) och då säger jag ungefär "vilken tur att jag tycker att den är bra då när det är jag som ska ha den."

Att själv inte ta så hårt på retsamma kommentarer utan bemöta dem på ett självsäkert sätt tror jag rustar ungar ganska bra att göra det samma… (men naturligtvis ska man också markera att det inte är okej att retas).

Jag har i hela mitt liv vart vad andra människor kallar annorlunda (tjock och "alternativ") och jag har alltid älskat det, och pågrund av att jag inte själv tyckte att jag vart speciellt konstig utan bara sån som jag VILLE vara så har jag aldrig blivit mobbad, vissa människor som inte kände mig försökte ibland att reta mig men det funkade aldrig riktigt för jag visste ju redan att jag var tjock och vad var det för mening att reta någon som själv inte tyckte att hon hade nått att retas för. Så om du lär Ninja likt min mamma gjorde med mig att hon ska tycka att hon är riktigt jävla awesome precis som hon är så tror inte jag att hon kommer ha några problem med sånt hur hon än väljer att se ut. (:

Jag tänkte på en grej när jag gick på stan med min son igår. Han hade en jättefin rosa snobben t-shirt o blå tights till och det var många många som trodde han var en flicka men jag struntade i att rätta de som kom fram o gullade. Alltså jag har haft honom ute bland folk (hahah så det lät) sen han föddes för 5 månader sedan men han har aldrig gullats med så mkt av främlingar som igår och alla tyckte han (fast de kallade honom för hon" var så gullig o bedårande. Han VAR bedårande, han VAR jättesöt, men undrar om det var för alla trodde han var tjej de gullade extra Eller om jag bara får för mig det..

Jag blev retad både under mellanstadiet och högstadiet, av den enkla anledningen att jag sa ifrån när jag tyckte att något inte var okej, att jag vågade stå upp för det jag tyckte. Jag minns hur killarna kom med porrbilder till skolan i sexan, och hur många av de andra tjejerna fnissade. Jag och en tjej till rev sönder dem, och blev både utstötta och fick glåpord kastade efter oss. Idag är jag otroligt stolt över att jag vågade stå upp för mig själv och det jag tyckte. Det kan vara dyrköpt, men jag har aldrig låtit någon sätta sig på mig, och den känslan stärkte mig och gjorde att jag kunde gå med huvudet högt, även om det betydde att jag inte alltid hade någon att leka/umgås med på rasterna.

Vi hade ett valdigt bra gang larare kring oss nar jag gick pa lag- och mellanstadiet och det var inte alls sa mycket fokus pa "mobbing ar daligt" eller "man ska vara snall mot varandra" (aven om det ar sant saklart) utan jag minns att vi istallet pratade om varfor vissa barn kande att de behovde mobba andra. Lararna blundade liksom inte for att det fanns. Det var ingenting de sa ett par ganger att "sa gor vi inte har" och sen inbillade de sig att det var verklighet utan istallet hade vi varje vecka, samtal i klassen om hur att om man ar saker i sig sjalv sa behover man inte reta andra och det dar funkade bra. Det blev fokus pa mobbarna och vi andra i klassen, allihop, aven vi som aldrig var offer for retandet, sag det handa och domde ut det. Det blev aldrig coolt nog i langden hos oss. De fa individer som forsokte sig pa retande i nagon form blev utfrysta av oss andra tills de slutade, for vi visste ju, och de som blev retade visste, for det hade froken sagt, att de som retade gjorde det for att de kande sig osakra.

Jag tror absolut inte att du behover kla N pa nagot speciellt satt for att forsakra att hon inte ska bli retad. Allt hon behover vara saker pa ar inte att hon har ratt klader pa sig, utan att om nagon sager nagot sa ar det inte for att hon har fel klader, utan for att den som retas helt enkelt ar radd att han/hon har fel klader och darfor attackerar N forst sa att ingen ska fa chansen att hoppa pa dem. Ar hon och hennes kompisar medvetna om att det ar rent patetiskt att retas, ja da kommer det ju inte svida sa lange – om alls.

Läste en kommentar "varför vill man ´reta´sina barn" min mamma har hela vår uppväxt, utan att märka det själv tror jag. Anmärkt allt det som är dåligt med oss, säger att man inte passar i de kläder man har, att man inte ser bra ut i frisyren, att man dåligare i skolan pgr av att man är adopterad. alltså, allt har hon betonat nedlåtande och klagoaktigt. och när hon säger något bra, så är de "ja vad bra" en hundradelsekund, utan att titta eller verkligen visa att hon tyckte det.

men av någon anledning, är jag ganska stark ändå. inte ta åt mig av normerna eller försöka passa in i någon mall. För jag gillar det inte är min egen trots allt. DU har gett mig en bra bild på barnuppfostran som jag inte riktigt har tänkt på.

MEN, jag har haft denna inställning helt omedvetet. För jag tränar barn i alla olika åldrar, ja gör ingen skillnad på tjejer eller killar, jag bemöter inte tjejer eller killar på olika sätt. Jag är inte en typiskt tjej, jag är något mellan. tror det är därför många ungdomar tycker det är lätt att prata med mig, barn tycker om mig. att de själva känner att de inte behöver vara på något sätt, för ja ser dom som personer.

Hej!

Jag är in här så gott som varje dag men har aldrig kommenterat tidigare. Jag tycker väldigt mycket om din blogg, du skriver fantastiskt och får mig att tänka till.

Men det jag vill skriva är. Jag är själv blind, sticker ut på lite andra sätt också, har en sk track i halsen som ser lite konstig ut. Mitt barn är fyra år och då och då dyker tankarna upp, att han ska bli retad för min skull, om du förstår? för att han har en mamma som inte är som hon ska typ… 🙂

Tanken gör ont.

Nu kan ju inte jag gör aså mycket åt det hela eftersom läget är som det är.

Jag vill tro att både mitt barn och hans kompisar kan få ut något gott av att ha mig runt omkring. Barnen blir kanske inte så fördomsfulla som väldigt mångaav deras föräldrar är…

Iaf, jag hoppas fler föräldrar låter sina barn sticka ut och vara dem individer dem är.

Kram

Jag håller med dig, Dahmer. Men hur ATTANS gör man då?

Min tjej fyller snart åtta och sedan hon var ungefär fyra har det varit viktigt för mig att hon passar in. För HENNES skull. Jag lider av det här för det innebär att jag bär hennes besvikelser. Jag älskar mångfald i alla dess former. Jag jobbar med barn och uppmuntar olikheter osv. Men med min egen går det bara inte. Jag vet inte om det har att göra med att jag känner att jag vill göra det lättare för henne…åtminstone ska hon väl passa in på det yttre planet. Jag önskar jag kunde bli av med klumpen i magen jag får varje gång jag hör att hon inte får vara med t.ex. Nu rabblar jag på…men poängen är väl att jag önskar att jag kunde göra som du och låta min tjej uppleva motgångar och strider, men jag klarar det helt enkelt inte. Jag tar gärna emot tips.

Det spelar ju ingen roll hur man klär sig/beter sig blir man mobbad spelar det ingen roll. Jag blev mobbad för jag var för känslig, sen inte känslig nog. Jag blev det för att jag kanske hade lite udda kläder, sen blev jag härmapa när jag klädde mig som andra osv osv.

Trots att det gjort mig till en starkare person så har det gett mig så mycket ångest och komplex idag. Trots enormt stort självförtroende i vissa delar av mitt liv har jag jätte lågt självförtroende när det kommer till vänskaper och socialakontakter, så jag isolerar mig väldigt ofta.

Jag förstår exakt vad du menar, men hoppas innerligt att ninja slipper detta, för hon är ju så underbar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *